Världens svåraste filosofiska problem!

[Wintran]

Om någon kan författa det så kan vi lösa det!

Några förslag?

Determinism kontra fri vilja. Den är klurig tycker jag.

Annars är det väldigt svårt att tänka sig vad som finns utanför universum, eller vad som fanns innan universums existens. När vi förstår oss på rummets och tidens oändlighet så skulle vi förstå mycket. Förhoppningsvis.

[Kallekula]

Svaret är ju 42 sedan är det frågan om vad frågan är. Hur går det för mössen?

[cogito]

Wintran skrev:

Determinism kontra fri vilja. Den är klurig tycker jag.

Det leder ytterst till frågan om det kan finnas en orsakslös orsak.

Annars är det väldigt svårt att tänka sig vad som finns utanför universum, eller vad som fanns innan universums existens.

Det leder ytterst till frågan om det kan finnas en orsakslös orsak, eller?

/cogito

[J R Auk]

Jag håller med om att det är väldigt svårt att få något bevis utifrån den "empiriska" värld som vi lever i, både för och emot determinism och fri vilja.

Men jag tror att det är något suspekt med tiden och då löses problemet upp till en viss grad.

Fast det är en djupt bottnad fråga.

[pvsoderqvist@hotmail.com]

De flesta problem går att lösa utifrån givna ramverk.
Definiera väl din värld så kan du lösa de mest intrikata problemen.

Problemet blir som vanligt ramverket, paradigmet eller världbilden om man så vill. Hur kan vi med säkerhet veta något om den värld vi resonerar om, för mig är det det svåraste filosofiska problemet.

[cogito]

Auk skrev:

Men jag tror att det är något suspekt med tiden och då löses problemet upp till en viss grad.

Fast det är en djupt bottnad fråga.

Vill du få en fråga om hur Bergson ser på tiden?


/cogito

[J R Auk]

Nja jag fattade aldrig hur han såg på tiden, men jag gick en kurs som gav frågan hur viljan kunde vara vår om den hängde på tidigare förestående verkan, som i sin tur kom från för oss föregående orsaker.

Men hur går en orsak linjärt föregående en verkan till att orsaka denna verkan? Om vi inte skall göra ett jätteantagande om mystisk krafter som verkar utanför tiden så måste "orsaken" så att säga följa "verkan" hela vägen fram. Orsaken måste vara verkan ständigt närvarande.

Så determinismen är enligt mig kvitt det problemet. Och dom andra problemen synes vara mer semantiska sådana. Inte existentiella. Se nedan.

Sen tror jag inte på tiden i sig heller, då det rent materiamässigt blir helknas om materien hela tiden lämnar sig självt bakom sig, och samtidigt fortsätter framåt.  :shock:

Vi har det klassiska; kunde vi göra något annat än det vi gjort?

Vilket är en semantisk klurig gåta. Men helt irrelevant, för det är bara hur vi benämner det som gjorts som spelar in här.
"Det som gjorts" = ett utfört handlande.
Klart vi inte kan ändra på det. Vi kan ändra på begreppen dock, men det hela är inte ett problem relaterandes fri vilja.

Frågan som är intressant är ju; kan vi göra olika saker från en och samma instans av en situation.

Vilket återigen förutsätter att tiden är involverad. Och är den inte det så är det bara vår föreställning som skall vridas och vändas och inte världen i sig.

[J R Auk]

Auk skrev:

Världens svåraste filosofiska problem? Om någon kan författa det så kan vi lösa det!

Några förslag?

Räknas frågan om en "orsakslös orsak" till sådana problem?

/cogito

Vad händer med orsak och verkan om tiden inte existerar? I sig självt det vill säga. Att tiden finns vet vi ju alla

Egentligen så är väl orsak - verkan ett verktyg vi har, ett semantiskt sådant, för att se relationer utöver det som är i stunden närvarande. För egentligen så är väl orsak - verkan alltid i stunden närvarande? Se min tidigare post för en lite utförligare tankegång angående det.

Så orsak - verkan verkar handla om att vi vill se det som är i ljuset av hur det var. Det vill säga, vi när en uppfattning om att det var något annat, och ser detta att det var som något fortfarande reellt existerande, och inte bara ett utslag av vår subjektivitet.

Tänk er varför stenen rullar ner för en sluttning. Det är väl inte för att det sluttar, eller för att den påverkas av dragningskraften? Det är väl för att den i varje position som den håller, tills den inte rullar ner för sluttningen längre, är i sig, i sig så som bara vi kan se, själv närandes en föränderlig position. Hur var det med pilen? Vi placerar den utanför i-världen, i världen, och säger att stenen är det som rullar ner. Egentligen borde vi väl säga att världen är sluttningen med stenen som rullar och det om vi vill säga vad den är just nu. Nu som i att vi ville det

[cogito]

Auk skriver: (mina kommentarer med ***)

Vad händer med orsak och verkan om tiden inte existerar? I sig självt det vill säga. Att tiden finns vet vi ju alla

*** Det kanske är så att "orsak och verkan" är det "objektiva" som alstra fenomenet vi kallar "tiden"?  

Egentligen så är väl orsak - verkan ett verktyg vi har, ett semantiskt sådant, för att se relationer utöver det som är i stunden närvarande. För egentligen så är väl orsak - verkan alltid i stunden närvarande? Se min tidigare post för en lite utförligare tankegång angående det.

*** Verkar rimligt på mig. Vill dock hellre kalla det ett "begreppsligt" verktyg. Intressant att "vi" isåfall tycks utgöra aktören som åstadkommer det hela, för det vi "betraktar" är ju det vi åstadkommit via vårt verktyg. Eller?  

Så orsak - verkan verkar handla om att vi vill se det som är i ljuset av hur det var. Det vill säga, vi när en uppfattning om att det var något annat, och ser detta att det var som något fortfarande reellt existerande, och inte bara ett utslag av vår subjektivitet.

*** Då borde vi egentligen moderera vårt språkbruk och istället för "orsak-verkan" skriva "tidigare verkan - nuvarande verkan". Är det en konsekvens som verkar rimligt för dig?

Tänk er varför stenen rullar ner för en sluttning. Det är väl inte för att det sluttar, eller för att den påverkas av dragningskraften? Det är väl för att den i varje position som den håller, tills den inte rullar ner för sluttningen längre, är i sig, i sig så som bara vi kan se, själv närandes en föränderlig position. Hur var det med pilen? Vi placerar den utanför i-världen, i världen, och säger att stenen är det som rullar ner. Egentligen borde vi väl säga att världen är sluttningen med stenen som rullar och det om vi vill säga vad den är just nu. Nu som i att vi ville det

*** Ja, kanske korfattat skulle man då kunna säga:
Allt vi kan observera är rörelse, i olika tillstånd.

Eller vad tycker du?
/cogito

[J R Auk]

"Orsak" och "verkan" kan väl rimligtvis inte vara det objektiva om vi ser till hela resonemanget, vi säger ju att dom är verktyg för sinnet i sin sinnesuppfattning, ordnande begrepp. Världen, eller alltet, verkar vara det objektiva. Men det bara då vi när ett subjekt. Vi utgör motsatsen, men lever i vår motsats. Därav tycker jag man kan se att med verktygen "orsak" och "verkan" så skapar vi inte något objektivt, i alltet, eller i världen. Utan vårat skapande är subjektiv, och har ingen annan påverkan än den på vår egna person.

Jag tycker egentligen inte det är något fel på begreppen, dom fungerar bra när vi ska sortera våra iakttagelser och benämna våra förutsägelser. Men det är vad som följer av begreppen jag kritiserar. För jag menar varför pekar vårat sinnliga uppfattande av förändringsordningen som orsak verkan på att vi inte har någon fri vilja? Varför talar vi om att saker och ting som tvungna från det tidigare, när vi inte kan förklara hur det tidigare når det nuvarande utan att vara där, i nuet?

Det sista skriver jag verkligen under på. VI vill att formen skall vara en och samma för vår sinnesfrids skull. Vi vill hitta dom enklaste igenkänningarna för objekt utanför vår person. Men vi kan inte förklara hur ett och samma kan uppgå i annat eller omformas till något annat. Och fortfarande vara samma.

Fröet blir till träd. Skillnaden vi gör är när fröet "grott" sen är det ett träd och ett och samma hela tiden, var då frön något annat? Vad utgjorde dess "objektiva" skillnad från trädet?

[eken]

Tja... Den tycks minst lika komplicerad som frågan: Vilken är den enklaste filosofiska frågan man kan ställa sig?

("Är det här en enkel fråga?" kanske kunde vara en lämplig kandidat, men man skulle nog kunna skriva åtskilliga bokhyllor om vad "enkelhet" och "fråga" innebär, hur det tolkas och huruvida enkelheten sätts i relation till någonting annat eller om enkelhet är ett absolut begrepp osv)

Varför skulle frågan "Vad är sant?" nödvändigtvis vara svårare än "Hur bör jag handla?", varför skulle frågan "Vad är rättvist?" vara enklare än "Vad är verkligheten?", varför skulle frågan "Behövs filosofi?" vara enklare än "Vilka konsekvenser får filosofi?"?

För att besvara frågan behöver vi referensramar för vad som utgör en svår fråga, och hur svårheten skall förstås. Det tycks mig som vi i vart fall saknar objektiva sådana kriterier.

Mvh
Anders

[suchanother]

Gäller att inte älta filosofin. Filosofin är avhängig av den verklighet vi lever i, finns inget "absolut" i filosofin, lika lite som absolut finns i verkligheten. I så måtto är jag relativist.
Jag ser filosofin som gränsöverskridande, tvärvetenskaplig. Den hårda kategoriseringen av olika discipliner har delvis skuffat undan filosofin och tagit dess plats, men å andra sidan har gapet vidgats mellan det "nyttiga" och "onyttiga". Filosofin idag fyller ingen större praktisk funktion. Men som alla andra udda konstarter bör den bevaras.

[Algotezza]

Världens svåraste filosofiska problem: Vilka sanningsvärden kan en/ett variabel/föremål/objekt ha?

Det är väl bara utsagor som kan ha sanningsvärden - inte objekt... Eller vad menar du med sanningsvärden?

A

[eken]

Filosofin idag fyller ingen större praktisk funktion.

Varför skulle inte filosofi fylla någon praktisk funktion idag?

Den har väl i mer eller mindre grad format eller påverkat allas föreställningar om världen, och det är väl knappast en fråga som saknar praktisk innebörd?

Mvh
Anders

[cogito]

Auk skrev:

"Orsak" och "verkan" kan väl rimligtvis inte vara det objektiva om vi ser till hela resonemanget, vi säger ju att dom är verktyg för sinnet i sin sinnesuppfattning, ordnande begrepp. Världen, eller alltet, verkar vara det objektiva. Men det bara då vi när ett subjekt. Vi utgör motsatsen, men lever i vår motsats. Därav tycker jag man kan se att med verktygen "orsak" och "verkan" så skapar vi inte något objektivt, i alltet, eller i världen. Utan vårat skapande är subjektiv, och har ingen annan påverkan än den på vår egna person.

Ja det var klumpigt uttryckt av mig. Vad jag menade gällde "det skumma med tiden".

Vad händer med orsak och verkan om tiden inte existerar? I sig självt det vill säga. Att tiden finns vet vi ju alla

*** Det kanske är så att "orsak och verkan" är det "objektiva" som alstra fenomenet vi kallar "tiden"?

Fröet blir till trädet. Om vi beskriver det som "orsak" och "verkan" så är förändringen i rummet och i tillstånd det observerbara, det objektartade, som alstrar fenomenet tiden. På så sätt krävs ingen "tid i sig självt" som något existerande som något slags "medium" vari orsak och verkan avspelar sig. Mätningar av rörelse i rummet duger för att konstatera fakta. Bergson t ex reserverar ju tidsbegreppet för ett varandeplan där "liv" och "medvetenhet" hör hemma, ett annat plan än det rumsligt-mätbara, såvitt jag förstått.

Den sista delen i ditt resonemang ovan kräver nog en egen tråd för att belysas, den ger jag mig inte in på nu.

/cogito