Livet efter livet

[Tob. M.]

Livet efter livet

Drömmen om livet efter livet är livslång för många men dock en psykologisk illusion baserad på den logiska viljan att inte dö, och att framför allt aldrig dö. Många är de som inbillar sig att de kommer att födas om på nytt, komma till en annan plats, eller helt enkelt bara inte sluta att finnas på ett eller annat vis. Det finns de som argumenterar för livet efter livet med andliga argument och andra gör mer vetenskapliga försök. Min syn på saken är dock inte baserad på ett förutbestämt resultat, utan strikt baserad på förnuft. I så fall blir svaret tyvärr nej, det finns inget liv efter livet, bortom min existens, kan inte min existens existera.

Vi är livsformer formade av evolutionen likt alla andra livsformer, och därför inte på något vis högre eller bättre än vare sig mikroorganismer eller insekter. Dessa två exempel är förövrigt båda två bättre överlevare än människan. Fast värderingar är subjektiva och självklart värderar vi vår art högre än andra arter. Litet inkonsekvent är det förvisso att inbilla sig att mänskligheten skulle vara någon sorts bättre art eller högre moraliskt väsen. Vi är verkligen ett djur likt alla andra och deltagare i samma kamp om tillvaron. Vi är, likt flugorna och maskarna som långsamt livnär sig på våra lik, intet mer än en uppsättning beståndsdelar i en viss struktur. Vi är inte mer än våra kroppar, och vi livnär oss på jordklotet likt flugorna på våra lik. Jag ser inga som helst problem med det, vi behöver det för att överleva, det är vår rätt att använda det.

Den uppsättning beståndsdelar vi kallar den mänskliga kroppen och allt däri ger upphov till den fantastiska och för vissa förskräckliga funktion somliga kallar själen. När vi betraktar en dator har de flesta inga problem med att förstå att dess operativsystem är beroende av datorn. Förstör du datorn kommer dess funktion att försvinna. Alla funktioner är nämligen beroende av sina objekt, och likt operativsystemet är även själen, eller medvetandet, beroende av sin kropp. När kroppen försvinner räknar jag inte med att funktionen den gjorde möjlig ska fortsätta existera. Det är orimligt, nästan lite löjeväckande, att tro att en funktion kan existera utan objektet som gör den möjlig. För det är allt vad vi är – en hjälplös funktion som inte klarar sig utan sin egen kropp. Det finns inget vi kan göra åt saken, hur jag än vrider och vänder på det står jag inför samma öde som alla andra – döden, den förbannade döden. Livet är som någon sorts tävling vilken i alla är förlorade eftersom ingen överlever sin egen död.

Jag kan inte tänka mig en enda naturlig belöning som fungerar som tack. Orgasmen är inte ett tack för att du i alla fall lurat kroppen om att du velat sprida dina gener, det är en uppmaning till att du ska fortsätta med det. Att du blir mätt när du i alla fall lurat kroppen att du försett dig själv med näring är inte heller något tack, utan en uppmaning till fortsatt ätande. Det är biologiska incitament för att få sig att fortsätta med det som garanterar överlevnad och fortplantning. Trist och meningslöst, så är det. När vi överlever mår vi bra, eftersom det visat sig fördelaktigt i naturen. När vi gör något åt det motsatta hållet, som att dö till exempel, gör det ont som in i helvete. Att hoppa ut genom fönstret är ingen bra idé, det måste göra fruktansvärt ont att krossas mot marken. Det finns inga tack i naturen, det finns bara fördelaktigt och ofördelaktigt beteende. Att dö är inte fördelaktigt i naturen, det gör ont.

Som liten höll jag ärligt talat på att svimma när jag insåg att livet skulle ta slut en vacker dag. Det gick inte att föreställa sig att inte finnas. I många månader bestämde jag mig för att det måste finnas en själ och något form av liv efter livet. Jag insåg dock med tiden att jag begått det vanliga misstaget, jag hade inbillat mig att döden inte fanns i rädsla för den. Men den finns!

Jag brukar skilja på objektiva respektive subjektiva funktioner. De subjektiva funktionerna är likt de objektiva beroende av objektet. Fast de är inte ett resultat av objektet utan ett resultat av subjektet – betraktaren. En kniv besitter en subjektiv funktion, men är ur en objektiv synvinkel inte mer än en uppsättning beståndsdelar. För oss människor finns det dock ett användningsområde för metallbiten i förhållande till sitt träskaft eller plastskaft. Vi bestämmer vad föremålet ska användas till. Någon annan hade kanske använt den som pensel eller konstverk. Förstör man föremålet försvinner dock också den funktion den en gång fyllde.

Något så meningslöst som en sten kan besitta hur många subjektiva funktioner som helst. Själen är å sin sida en objektiv funktion, likt datorns operativsystem och din teves olika tevekanaler. Alla funktioner är beroende av objektet. En hiss kan åka upp eller ned, det är hissens objektiva funktion, förstör du hissen kommer färden upp och ned också att förstöras. Det finns nämligen ingen himmel för funktioner. Det finns inget liv efter livet, idén är både befängd och motsägelsefull. Jag har insett att rädslan för döden är irrationell. Likt epikuréerna anser jag att döden inte är där jag är, och att jag inte är där döden är – ty döden innebär att jag inte är. Livet är en resa genom rum och tid, likt det mögel man förgäves försöker skrapa bort från osten eller badrumstaket. Det bästa vi kan göra är att förstå att denna meningslösa resa kommer att fortsätta vara meningslös så länge vi tror att den är meningsfull. När man förstår hur meningslös den är förstår man hur meningsfull man kan göra den. Länge försökte jag finna meningen med livet, tills jag insåg att den inte fanns, och då skapade jag den. Jag förvandlade min meningslösa resa mot döden till en fantastisk upptäcktsfärd, och hör och häpna, jag blev ganska glad. Vad är du på för en resa?

Skribent: Tobias Malm

[pavernicus]

Det låter som om jag själv kunde sagt det mesta tycker jag

Jag håller helt klart med om att livet saknar igentlig mening och därför så kan man göra precis som man vill. Själen är ju en gammal klassiker som bara pekar mot att människor i alla tider har sett sig bättre än djuren och rädd för döden.

"Alla funktioner är beroende av objektet. En hiss kan åka upp eller ned, det är hissens objektiva funktion, förstör du hissen kommer färden upp och ned också att förstöras."

Det där måste jag uppfatta fel, för som jag ser det saknar alla ting funktioner, rent objektivt. En hiss har ingen funktion alls objektivt, eftersom det måste finnas en intention för att tinget ska kunna få en funktion. Precis som Epikuros och hans vänner tycker jag att gudarna (eller gud) är inget att oro sig över eftersom om dom vet vi inget, och precis som du säger så är ju döden inte heller något att oroa sig över.

"Livet är en massa färger och former" som en vän utttryckte det.
Orden slutar att fungera ofta när jag i alla fall ska förklara för någon att de gör fel i att försöka förklara vad som är meningsfullt, att de i stället ska sluta med det så blir allt du gör meningsfullt, ungefär så som du uttrycker det. Det är ett ordens sammanbrott. För igentligen i objektiv mening måste allt sakna mening, men jag gör ju ändå saker för att jag tycker om att göra dem, vilket man skulle kunna kalla att jag tycker det är meningsfullt. Men samtidigt är jag ju medveten om att inget har mening, fast när någon annan (min flickvän har bla svårt att förstå mig här) ser på det jag gör så tycker dom att jag verkar tycka att det finns sådant som är meningsfullt.

Allt måste ju sakna mening objektivt och utan intention, så är det ju så att säga ingen som tittar och därför måste allting te sig väldigt underligt. I ett objektivt betraktelse sätt borde man inte kunna säga något alls om världen, för att säga saker som "jag ser färger och rörelse" är att värdera och ge uttryck för att det finns sådant som rörelse och färger, och att anse det är en åsikt därmed subjektivt.

[Tob. M.]

Ja, du har alldeles rätt. Ur en objektiv synvinkel är universum intet mer än en meningslös samling beståndsdelar färdandes i rum och tid. Det är bara när vi inser det som vi kan värdera det, förvandla det till något bra, vackert eller dåligt och fult. En objektiv funktion är onödig och meningslös, det är bara ett ting som ger upphov till någon form av effekt, ungefär som en växt som tackvare fotosyntesen producerar syre eller en hiss som åker upp eller ned. Det vackra med universum är att det saknar mening och att vi kan ge det vilken funktion som helst, likt vi kan göra med en sten. Det kan vara ett verktyg, konstverk eller vapen, kanske något helt annat. Det är upp till var och en att bestämma.

[Johan Ågren]

Naturligtvis blir universom meningslöst om man med universum menar helheten; det har då inget det behöver relatera till. INNOM universum existerar det mening; och våra liv får mening utifrån relationskomplex. Vi är inte fria från denna mening. Vi är heller inte själva fria att skapa mening där friheten går emot vår egen existens. Om vi vill gå emot vår existens så är vi naturligtvis fria att göra det (men terapi vore kanske att rekommendera i dessa fall). Mening är detsamma som begränsning av vår frihet. Vi kan inte ge universum någon annan funktion än det har om vi inte har förmågan att göra det. Vi har däremot möjligheten att utifrån de förutsättningar som finns skapa sådant som ligger i vårt intresse. Om realiserandet av vår vision inte harmoniserar med våra funktioner så är detta meningslöst, möjligen en livsläxa.

Personligen så ser jag mening med mina handlingar då jag kan se dem som en del i en obruten kedja. Att se sig själv som en länk i en process snarare än som en avskild individ. Hur jag än tänker är det endast detta som kan ge mig mening. Vad är jag ett uttryck av som för något vidare och som kan utvecklas. I detta ser jag meningsfull identifikation, och detta försöker jag förstå och fördjupa mig i.

Hur kan vi någonsin vara fria från mening annat än i förnekelsen. Varje önskan har sin orsak, och varje önskan kan således också argumenteras om. Endast om vår tolkning av ett skeende är autentiskt så förmår vi relatera till det meningsfullt.

Vi har endast frihet att agera oförnuftigt så länge vi inte är förnuftiga. Så länge vår tolkning av verkligheten inte är autentisk så finns risken att vår "frihet" ställer till med stor skada.

Det största problemet tror jag är den begränsade jagidentifikationen som ser den enskillda kroppen som skilld från det sammanhang den existerar i, och även de sammanhang som existerar innom kroppen. I och med vårt abstrakta tänkande så tror vi att vi kan sätta oss över de funktioner vi utgör; att tanken är fri. Jag är mer inne på det spår som innebär att integrera sitt tänkande med de intuitiva livsprocesser som vi är. Allt annat torde vara lösryckt och utan mening och motivation.

Endast en galning kan utföra handlingar för handlingens egen skull, utan att se orsak och verkan. De flesta inser att varje vision har sin orsak, och kan följa sina egna motiv och analysera dessa om de är av godo utifrån vår egen existens.

Vad innebär det att vara fri? Är det att kunna förkasta tvånget av vår egen existens? Är det att kunna ha visioner som saknar grund i vår egen existens utveckling? Är det att kunna ha meningslösa visioner?

"-Jag vill" är aldrig utan orsak. Möjligen kan det vara omedvetet motiverat, men detta kan analyseras genom psykoterapi. Alla önskningar kan härledas. Även så abstrakta livsuttryck som konst och musik kan härledas till våra kroppars utveckling. Den biologiska utvecklingen är vår primära meningsbärare, allt annat tjänar detta medvetet eller omedvetet.

Är livet då så pass banalt så vi måste ljuga för oss själva för att finna det uthärdligt? Vad kan vi skapa som skulle kännas meningsfullt som inte kan härledas till oss själva? Jag är säker på att en människa inte kan känna motivation om hon inte närs av visioner som kan härledas tillbaka till hennes egen natur. Möjligen kan detta ske genom självbedrägeri såsom en religion, men då sker det genom att måla upp en annan vision om vår natur.

Johan

[Tob. M.]

Varje vilja har sin orsak, men orsaken är subjektiv och kan inte under några omständigheter försvaras ur en objektiv synvinkel. De flestas vilja är ett resultat av hur de vill må och känna sig. Man vill sova därför att hjärnan behöver vila, man vill äta därför att kroppen behöver näring. Fast den subjektiva orsaken är att man vill sova därför att man är trött, och att man vill äta därför att man vill bli mätt. Skillnaden är den subjektiva och den evolutionära orsaken till viljan. Båda dessa orsaker till vilja är beroende av subjektet.

Du må vara en del av detta meningslösa universum, men du är fortfarande begränsad till din kropp, alla dina funktioner är begränsade till de beståndsdelar som gör dem möjliga. Ur en objektiv synvinkel är som jag säger inte universum mer än en meningslös uppsättning beståndsdelar färdandes i rum och tid. Likt en sten kan vi ge det och allt i det en subjektiv funktion. Universum kan aldrig bli meningslöst som du börjar ditt svar med att säga, utan det är meningslöst och det enda vi kan göra åt det är att få det meningslösa att kännas meningsfullt!

[Johan Ågren]

Varje vilja har sin orsak, men orsaken är subjektiv och kan inte under några omständigheter försvaras ur en objektiv synvinkel.

I stället för att kalla orsaker subjektiva vill jag kalla dem relativistiska. Subjektet behöver inte ha rätt, men när subjektet har rätt innebär det inte att detta objektivt kan värderas med situationer som inte är identiska. Det existerar en klar plattform mella värdeabsolutism och nihilism som får sin grund utifrån individens livsförutsättningar. Eftersom alla har olika livsförutsättningar, och då speciellt olika för olika arter så finns ingen värdeabsolutism. Däremot äger varje relativ situation sina unika förutsättningar som kan betraktas objektivt.De moraliska grunderna är alltså inte universella utan relativa, men i varje subjektivt fall så finns möjligheten att agera efter falska premisser om den subjektiva modellen inte överenstämmer med den faktiska terrängen.

Att döda någon är inte principiellt omoraliskt; det är alltid våra föreställningar om situationen som avgör om det är moraliskt försvarbart att döda. Ett djur som dödar är inte omoraliskt. Om jag dödar för att "jag känner för det" rent existensialistiskt/nihilistiskt så kan motiven vara lösryckta utan förankring till de funktioner som utgör grunden till vår egen existens. Detta blir då omoraliskt. Man kan ersätta omoraliskt med omotiverat. Motivet kräver en obruten kausalisk kedja ner till den grund som existerar bortom våra föreställningar: En dialektisk process som kan motivera funktionen till dödandet utifrån de ramar som utgör grunden till vår egen existens. Det är viktigt att se vad som existerar, hur detta hänger samman och vilken riktning det har. Detta är grundförutsättningen till att vi ska kunna motivera våra handlingar.

Att handla utan att man anser sig ha motiv till sina handlingar är absurt. Det finns alltid en orsak till våra handlingar. Dessa kan vara mer eller mindre uttalade. Våra föreställningar styr våra handlingar, därför är våra föreställningars relevans avgörande för handlingarnas mening. Att tro sig ha en åsikt som är oberoende av uppkomst är också absurt. Det finns alltid en anledning till våra åsikter och föreställningar som styr över våra handlingar. Att utröna om dessa är rationella är grunden till att handla moraliskt. Att kalla sig nihilist och samtidigt ha önskningar och begär är motsägelsefullt. Dessa önskningar bygger på föreställningar som skapar dessa värden. Genom att utröna nihilistens strävan kan man också härleda hans föreställningar till en värdegrund. Den ända sanna nihilisten är den som är utan handlingar; dvs är död. Så fort nihilisten handlar så avslöjar han sina motiv, och vi kan analysera den orsakande värdegrunden.

Universums "meningslösa beståndsdelar" utgör förutsättningarna för vår egen existens. Detta är inget vi kan slita ur våra kroppar och kalla oss fria. Det enda meningsfulla blir att tillvarata de förutsättningar man har. Att skaffa sig visioner som inte utgår från dessa förutsättningar är både självbedrägeri och meningslöst. Meningslöst för de är visioner dömda att misslyckas. OM visionen är framgångsrik så är också handlandet som realiserar visionen rationellt utifrån våra förutsättningar.

Universum kan aldrig bli meningslöst som du börjar ditt svar med att säga, utan det är meningslöst och det enda vi kan göra åt det är att få det meningslösa att kännas meningsfullt!

Nu tar du ut min mening ur sin verkliga språkbetydelse. Att universum är meningslöst eller inte saknar betydelse för vår mening som är integrerad med universum. Vadhelst de riktningar universum har som vi utgör en del av så har vi att finna oss i detta om vi inte förmår slita dessa funktioner ur våra kroppar. Du måste till exempel lyda din kropps hälsokrav om du vill vara delaktig i existensen. För den individ som vill existera ges oundvikligt moral. Den rationella moralen är den som tillser vår överlevnad. Moral vidgas och krymper sedan med identifikationen. Endast om all identifikation - identifikation med att existera - släcks, upphör moralen.

Förutom denna oundvikliga moral (som är relativistisk men inte godtycklig) så bör varje åsikt krävas på sin orsak som kan härledas till det relativa komplex ur vilket åsikten uppstod. Är visionen byggd på ett rationellt iaktagande av substansens rörelse, position och riktning. Om visionen bygger på ett missförstånd så faller visionen. Frihet är endast aktuellt om den kan realiseras. Vad som helst kan inte realiseras, och vad som helst kan särskilt inte realiseras om vi tänker långsiktigt på vår egen existens. Och vidgar vi vår identifikation till att t.ex omfatta framtida generationer så krävs vi på mycket sunda visioner.

Johan

[pavernicus]

Låt mig bara klargöra några saker först så kanske det blir lättare att förstå mig. Som jag ser det är alla former av tänkande kring vad som är "rätt" och "fel" helt och hållet fruktlöst av den anledningen att något sådant aldrig kommer finnas i fall att man menar universiellt "rätt" och "fel". Menar man att det finns olika "rätt" och olika "fel" för olika människor och olika situationer och så vidare, så menar jag fortfarande att detta är en villfarelse. Men det hela handlar ofta om att man använder språket på lite konstiga sätt. För jag kan ochså tala om saker som är fel och rätt, men när jag säger detta menar jag antingen sådant jag inte cyker är så trevligt (fel) eller sådant jag tycker är mer eller mindre trevligt (rätt) i moralisk mening. Skillnaden mellan detta och ovan nämnda "fel" och "rätt" disskuterar jag gärna om det finns anledning att göra så, men det tänker jag lämna därhän. Nåja min position har kallats värdenihilism och i lite olika skeenden även för emotivism. Men jag kan inte påstå att jag följer någons läror i frågan, därmed svarar jag själv på eventuella invändningar.

"Eftersom alla har olika livsförutsättningar, och då speciellt olika för olika arter så finns ingen värdeabsolutism."

För en värdeabsolutist/värdeobjektivist så är det nog ofta så att de går med på att alla har olika livsförutsättningar men att det ändå finns absoluta värden, helt enkelt. Inte för att jag förespråkar något sådant, jag håller ju med dig om att absoluta värden är en illusion.

Men om jag säger såhär som reaktion på dit tänkande att individen är en länk i en kedja. Detta håller jag med om till att börja med, såsom det verkar i alla fall. Men för att sätta in detta i min terminologi och mitt eget tänkande så skulle kedjan vara något som uppkom för att den var tvungen att göra det. Kedjan bara är, individens sammanhang bara är så att säga. Individens handlingar är bara saker som händer av, precis som du poängterar, en massa olika anledningar. Jag menar att en människas motivation till att handla på ett visst sätt aldrig är bättre eller sämre än den motivation som vinden har att blåsa västerut i fyra meter per sekund. Nåja jag har säkert inte alls gjort allt särskilt mycket klarare, men som tur är så tycker jag det är roligt att prata (skriva) om.

"Det finns alltid en anledning till våra åsikter och föreställningar som styr över våra handlingar. Att utröna om dessa är rationella är grunden till att handla moraliskt. Att kalla sig nihilist och samtidigt ha önskningar och begär är motsägelsefullt. Dessa önskningar bygger på föreställningar som skapar dessa värden. Genom att utröna nihilistens strävan kan man också härleda hans föreställningar till en värdegrund. Den ända sanna nihilisten är den som är utan handlingar; dvs är död. Så fort nihilisten handlar så avslöjar han sina motiv, och vi kan analysera den orsakande värdegrunden."

Jag förstår nog väldigt bra hur du menar här nere mot slutet när du säger att den ända sanna nihilisten är den som är utan handling. Du säger såhär därför att du menar att om man verkligen tyckte att inget var bättre att göra än något annat, så skulle man ju inte göra något alls. Det är här som vår terminologi går lite isär och det hade därför varit väldigt bekvämt om jag kunde uttrycka mig på något annat sätt än med ord. Men jag får väl försöka med orden i alla fall. Du drar slutsatsen att om inget är bättre att göra än något annat så gör man väl ingenting? Jag drar slutsatsen att om inget är bättre att göra än något annat, så kan man göra precis vad man vill. Men nu kanske du frågar varför man skulle ha viljan att göra något, eftersom inget är ju bättre än något annat. Mitt svar blir då att inget är bättre att göra i en moralisk, universiell, gudomlig, allmängiltig, objektiv mening men man kan fortfarande göra som man vill. Jag kanske har skänkt ett stänk av klarhet i hur jag tänker. Nåja det är ingen lätt sak att böja hjärnan runt sådana här värdeteoretiska resonemang, och det är förmodligen en av anledningarna till att folk pratat om det här ganska länge. Jag hoppas du inte finner mitt sätt att tänka stötande, jag finner i alla fall inte ditt stötande.

"Förutom denna oundvikliga moral (som är relativistisk men inte godtycklig) så bör varje åsikt krävas på sin orsak som kan härledas till det relativa komplex ur vilket åsikten uppstod."

Det här vet jag inte riktigt hur du menar men som det verkar så är det väl ändå en omöjlighet att kräva av personer att det ska kunna härleda en moralisk åsikt till ett komplex av andra uppfattningar?

Igentligen vet jag inte om det är värt att disskutera den här frågan över huvud taget, men låt oss se om vi i alla fall kan underhålla varandra.

[Tob. M.]

Johan:

Jag har inte sagt något annat än det du säger egentligen. Värderingar är både subjektiva och relativa. I vissa situationer är det rätt att döda och i andra situationer är det fel, ur subjektets synvinkel. Moral är trots allt bara en överenskommelse flockmedlemmar (medborgare) emellan. Är du i ett samanhang där ditt liv står på spel är det lämpligt ur ditt perspektiv sett att döda faran om vi säger att det är något levande. Fast den som blir dödad kan inte under några omständigheter tycka att exakt samma situation är korrekt. Han blir trots allt dödad, samma händelse är ur dennes synvinkel fel. Därigenom finns det inga objektivt korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen. Det du kallar relativistiskt är fortfarande lika subjektiva.

Rätt och fel är relativa eftersom de varierar från subjekt till subjekt, de är subjektiva eftersom dessa två begrepp är beroende av subjekten! Alltså blir det här en kompromiss mellan din och min ståndpunkt. Värderingar är både relativa och subjektiva. Jag förstod det som att du menade att det var objektivt fel att döda någon utan fördelaktiga motiv som går hand i hand med gruppens moral. Det här kan jag inte hålla med om, även om alla subjekt i hela universum stod på samma sida och tyckte något var fel så hade det inte ur en objektiv synvinkel varit det, eftersom själva åsikten är beroende av subjekten. Det är galet och dumt att döda utan tänkbara eller förnuftiga skäl, men det är inte objektivt fel.

Förövrigt, ur ett kausalt perspektiv har väl allt orsak och verkan, även de mest omotiverade handlingar? Universum och allt däri, även vår egen existens är meningslöst ur en objektiv synvinkel. Det finns inget svar slutgiltigt svar på frågan varför. I så fall, berätta vad det är. Vad är det slutgiltiga svaret på frågan varför? Det kan inte finnas något svar på den frågan, och i fall universum hade haft någon form av förutbestämd mening hade det funnits ett svar på den frågan vilket det inte kan finnas!

Orsak och mening är å sin sida inte samma sak, orsak är det samma som anledningen till att något händer. Allt har sin orsak, men alla orsaker saknar mening. Alla meningar och värderingar är ofrånkomligen subjektiva och som du själv sade relativa, eftersom det bara är subjekt som kan värdera och se meningen i något.

[Johan Ågren]

pavernicus,

Jag menar att motivation grundar sig i att en person finner mening med sina handlingar. Nihilistens handlingar är aldrig primära utan är en reaktion på något. Denna reaktion kan argumenteras om. Nihilistens ställning är att hans handlingar är primära och utan orsak. Detta är omöjligt. Så fort vi ser en handling så ser vi den personens värderingar och kan således utröna hur han ser på sig själv och sin inriktning. Varför dödade du den gamla kvinnan och stal hennes pengar? Vad tjänade denna handling för orsak? Nihilistens handlingar kommer främst att kunna härledas till hans överlevnad. Överlevnad medför värderingar. Moral är endast värderingar för livet och inte dess frånvaro. Om döden är ett alternativ så faller värderingarna. Man får då ifrågasätta motivet till individens dödslängtan och se om det bygger på rationella antaganden.

Våra handlingar avslöjar oss. Om vårt handlingsmönster i själva verket bygger på en kristen moral så kan vi inte samtidigt kalla oss en nihilist. Den rena nihilisten existerar inte som kan säga att "-jag kan göra vad jag vill", då vilja har sina orsaker, och orsaker kan vara rationella eller inte utifrån individens livsförutsättningar. Nihilistens vilja har en källa och denna källa har en konkret motsvarighet i var och ens liv. Nihilisten är fri att göra vad han vill men han är inte fri från sin vilja att existera om det är vad han vill. Att existera medför ett överväldigande spektrum av värden.

En människa spelar inte enbart tennis när hon spelar tennis. Att bli medveten om vad hon igentligen gör befriar oss från föreställningen om handlingarnas egenvärde. Utan denna medvetenhet blir nihilistens ståndpunkt ett uttryck för självblindhet.

Sedan finns det uppenbara värden som att du inte kan hugga ned alla träd för att minska växthuseffekten. Om jag vill försämra våra livsvillkor däremot så är det en bra handling. Att dricka en flaska klorin är heller ingen bra idé om man vill ha en god hälsa. Alla värden utgår ifrån substansens position och rörelse och hur den påverkar våra livsvillkor. Kollektiv överenskommelse (moral) utgår också från individens livsvillkor.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en nihilistisk tanke, där den efterföljande handlingen blir ett självändamål.

Johan

[pavernicus]

Johan

"Jag menar att motivation grundar sig i att en person finner mening med sina handlingar."

Nej inte som jag ser det. Men som jag sa tidigare så har det med att göra hur vi tänker, och det verkar inte som att jag kan förstå hur du tänker i frågan, och jag har förstått att du inte verkar kunna förstå hur jag tänker. Det händer faktiskt att det blir så.

Tob. M

Förstår du hur jag kan anse att inget har något igentligt värde och ändå besitta motivation?

[Tob. M.]

Johan:

Det finns förmodligen inte någon frisk människa som medvetet gör saker utan att se någon mening med själva handlingen. Nihilister förnekar nog inte detta, men meningarna är subjektiva. Anledningen till att någon äter är för att han eller hon är hungrig och vill bli mätt. Meningen med det hela var att inte dö, och att inte dö saknar mening. Ingen i den här diskussionen har väl förnekat subjektiva värden och meningar, det enda vi konstaterat är att det inte finns någon objektiv motsvarighet. Och av det du säger att döma håller du med mig. Ur en objektiv synvinkel kan en varelse se en mening i en sten, dör varelsen försvinner också meningen med stenen eftersom den subjektiva funktionen var beroende av subjektet lika mycket som objektet - dvs. stenen. Med dessa ord vill jag ha sagt att stenen saknar mening ur en objektiv synvinkel.

[Christian]

I en värld utan mening existerar ingenting. Existensen är själva meningen. Tiden är uttalandet.

[MrTambourineMan]

Apropå ursprungsinlägget.

En del människor saknar lust att leva. Det är människor som upplever stark ångest i tillvaron, eller på annat sätt obehag. Enligt den av Skinner framförda Effektlagen ökar beteenden som belönas i omfattning, medan beteenden som blir utan belöning eller rentav bestraffas minskar i omfattning. En självmordsbenägen person är således en person som inte har någon anledning att leva, för anledning att leva manifesterar sig i form av 'glädje', 'välbehag' eller vad nu generna har avsatt för funktion. Det som skapar 'glädje' är vad en behaviorist kallar för belöning. Det som orsakar motsatsen kallas bestraffning.

Om man på höjden av sitt liv är rädd för att dö är det blott naturligt. Man erhåller dagligen "belöningar", dvs livsglädje, som förstärker beteendet "leva vidare". Men nervsystemet är också fullt fungerande, och hjärnans "belöningssytem" likaså. Det är essentiellt för att systemet av "belöningar" överhuvudtaget ska fungera. Situationen är helt annorlunda vid slutet av ens liv. Hjärnans dopaminerga neuroner (ung. 20000 st) försvinner (dör) i en takt av runt 1% per år efter 20-års åldern. Vår förmåga att uppleva tillfredsställelse försvinner med dem.

Ju äldre vi blir, desto fler parasiter bär vi på. Desto klenare och sjukare blir vi. Visst, modern medicin har förlängt livsspannet med en 30 år extra år, men tillvaron upplevs nog ändå som mindre tillfredsställande för den som går i kroniska krämpor mot slutet av sitt liv. Om man tidigare i sitt liv var rädd för att dö, kommer många nu att ompröva det beslutet och döden kommer antagligen inte att te sig så fruktansvärd längre. På detta sätt så kommer man i varje fall inte att dö i dödsångest.

Åldrande är ändock förhatligt, och allt lidande det åstadkommer är något som på etiska grunder borde försvinna. Den post-moderna människan kommer förhoppningsvis att slippa det.

Beteende + belöning = förstärkning
Beteende + bestraffning = utsläckning

Leva (beteende) + livsglädje (belöning) = leva vidare
Leva (beteende) + krämpor (bestraffning) = sluta leva

[Johan Ågren]

Glädje är en sekundär reaktion på något som individen finner meningsfullt. Finns det något meningsfullt med att bli gammal, och dö? Vissa ser detta som naturligt och meningsfullt och förmår att uppleva glädje även i livets nedförsbacke. Men det ställer betydligt högre krav - kanske självbedrägeri - att känna mening med åldrandet. Är det inte så att det endast är vissa aspekter av vår identitet som åldras, och andra aspekter fortsätter att utvecklas? Kan vår inställning förändra vårt sätt att uppleva ålderdommen, ja rent utav ur psykosymatisk synvinkel upphäva det kroppsliga lidandet.

Är kanske vår längtan till att förlänga våra liv i ständig ungdom en vanföreställning vi rationellt kan överkomma? Finns det en primär meningsfullhet vi kan få insikt om - som kan uppenbaras.

Det låter kanske lite flummigt, men jag har upplevt tillstånd där meningen känns självklar och där vanföreställningarna om (den tidigare) meningen känts som ett skal. Det verkar som om självförverkligande utgår från en högre instans än vad våra vardagliga jag uppfattar som meningsfullt. När vi sjunker djupare in i oss själva uppfattar vi livet i större drag och våra liv i ett sammanhang som ingår i ett "större projekt". Intuitionen kommer från samma håll.

Om man sedan fördjupar sig i teorier om det "holografiska universumet" a la David Bohm och sedan våra hjärnor som har samma uppbyggnad, så faller mer bitar på plats, och det jag intuitivt har upplevt som verkligt börjar vetenskapligt att få substans.

Jag har bland annat upplevt att vår traditionella syn på döden är underordnat våra föreställningar om vad vi är för något. Upplevelsen om att jag existerar är en spökbild. I själva verket är våra kroppar (och våra hjärnor) ett holografiskt uttryck i en holistisk upplevelse. Varje del i denna holografiska helhet erfar, och där komplex bildas och samordnar uppstår komplexa enheter som till exempel människor. Jag existerar således inte i en viss punkt och är heller inte separerad från den övriga holografiska helheten. Därhelst komplex bildas uppkommer komplexa funktioner av upplevelse. Liknelsen med ett hav där det som existerar utgör vågor och krusningar är ganska bra. När man säger att varje del erfar så får man inte dela upp helheten i en massa delar; utan det är ett homogent fält som erfar där "krusningarna" skapar bilder och även identifikation och separation gentemot den övriga helheten. I grunden är allt ett erfarande. Någonting existerar inte i egentlig bemärkelse utan kan jämföras med de bilder som existerar i en dröm. Drömbilden är homogen i den bemärkelsen att inget separerar föremålen från varrandra för dess karaktär är annorlunda.

Ur en sådan synvinkel så är all uppfattning som härleder mening till jagets föreställningar om mening ytliga och vilseledda bort ifrån en intuitiv aspekt som är vår verkliga identitet. Ja så pass konstigt har jag börjat tro att det är.

Transhumanismen verkar vara väldigt inriktad på att vi fortfarande är en samling partiklar som utgör våra biologiska funktioner, och att detta ska utvecklas efter våra föreställningar om meningsfullhet och styrka. Men då upplever jag att det görs utifrån grunder där vi inte känner våra egna avsikter på djupet. Jag tror på en verklig psykosyntes där vi faktiskt finner våra verkliga funktioner som en intuitiv rörelse och inte en psykologi som avser att återanpassa dysfunktionella individer till sociala sammanhang.

Johan

[MrTambourineMan]

Jag har tyvärr inte läst Bohm, men jag har ändå aldrig varit särskilt intresserade av metafysik.

Det är en intressant tanke du har, Johan, och jag funderar på att acceptera den enbart utifrån den känslomässiga vinst jag får utav den.