Ett högst personligt inlägg

[SportFilosofen]

Det var min frus ide om att skriva detta inlägg. Jag är i princip motståndare till personliga inlägg. Men min fru brukar ha bra ideer så jag säger inte emot. Om du inte gillar personliga inlägg. Sluta läs.

Vi genomgick en personlig tragedi för ett tag sedan. Vårt väntade barn dog. Sent missfall skulle jag själv skriva i en journalanteckning. Men för mig personligen är det vårt väntade barn som dött. En smal sak att komma över tänkte jag. Gör ett nytt.

Det visade sig inte vara så enkelt.

Vad är haken?

Det finns naturligtvis flera stycken.

Ett: det finns ingenstans att fly. Varje uns av glädje, att hålla om min fru och titta på stjärnbilder, att åka snowboard utför ett berg som man bestiger för egen kraft allt som ger glädje delar ofelbart ut ett hugg i mellangärdet som påminner mig: det här skulle jag delat med det barn vi aldrig fick. För att hantera detta stänger jag av allt mer och inget innehåller någon glädje alls längre.

Två: jag är utbildad, tränad att skydda och hjälpa. En slags soldat som följer fienden till minsta molekyl är utrotad. Det lilla liv som slocknade och som min fru var tvungen att förlösa kunde jag inte göra något för. Inte ett skvatt. Det smärtar oerhört. Det var ju ett så litet och hjälplöst liv. Ett barn som aldrig fick veta hur mycket jag skulle älska det. Obucerat och stoppat i formalin.

3. Det var dock inget fel på barnet. Men det gör inte saken bättre - bara mer meningslös.

Jobbet skulle vara en utväg. Om det inte vore för att varenda kollega leker livet lyckliga familjen och producerar ungar som kaniner. Jag hatar dom inte för det. Jag vill bara inte umgås med dom. Till saken hör att jobbet är extremt krävande, stor brist på personal och långt pass. Natt pass där man jobbar 16 timmar i sträck med svårt sjuka patienter. Jag sover inte på nätterna under mina dagveckor heller. Kort sagt: detta håller på att ta livet av mig. Jag har vart förkyld 3 gånger sedan detta hände, magsjuka en gång. Det finns ingen reträttväg att tillgå. Utom att sluta jobbet då. Här kan jag gissa att någon föreslår sjukskrivning. Jag är inte sjuk. Jag är ledsen. Det är emot all min ideologi att sjukskriva mig för en sådan här sak.

Jag orkar inte älta detta med mina vänner. Jag bär min smärta inom mig. Det vore väl bättre att leva ut den. Men det är inte min stil. Fast jag klarar mig inte riktigt i den stilen längre. Därför får du kära forumgäst läsa detta. Beklagar.

Om du vill svara - feel free. Inget jag väntar mig. Utom en aspekt på jobbet. Hur skulle du göra? Säga upp dig?

* Ändring. Orsaken till att min fru bad mig skriva här är att det trots meningsskiljaktligheter finns en del konstruktiva diskussioner. Således får ni väl skriva vad ni vill. Om ni vill.

[Skogsälvan]

Jag skulle sjukskriva mig. Sorgearbetet tar tid och tär på krafterna, för dina patienters och din egen skull bör du sjukskriva dig. Det är min åsikt. Och jag vill också säga att jag beklagar. Kan nästan tänka mig hur ont det måste kännas  :cry: .

[Avantgardet]

Den krassa sanningen, livet suger ibland, men varför straffa sig själv? Det förflutna går inte ändra på. Lätt att snacka om att vara konstruktiv med sitt känsloliv, men svårare att leva efter, och det är väl hela saken. Man gör det bästa av situationen, går vidare, ser vänner och familj dö. Det är livet såsom det är. Ibland händer grejer som får en ur balans, inget fel att sjukskriva sig, ingen människa är en ö.

Djävligt fint av dig att berätta.

[SportFilosofen]

Jag skulle sjukskriva mig. Sorgearbetet tar tid och tär på krafterna, för dina patienters och din egen skull bör du sjukskriva dig. Det är min åsikt. Och jag vill också säga att jag beklagar. Kan nästan tänka mig hur ont det måste kännas  :cry: .

Jag tror hellre jag säger upp mig. Det är tjorvigare men mer clean. Jag kan jobba som konsult i ett halvår eller nått. Eller så står jag ut.

[Skogsälvan]

Men varför vill du inte bara sjukskriva dig om du annars trivs med ditt jobb?

[SportFilosofen]

Den krassa sanningen, livet suger ibland, men varför straffa sig själv? Det förflutna går inte ändra på. Lätt att snacka om att vara konstruktiv med sitt känsloliv, men svårare att leva efter, och det är väl hela saken. Man gör det bästa av situationen, går vidare, ser vänner och familj dö. Det är livet såsom det är. Ibland händer grejer som får en ur balans, inget fel att sjukskriva sig, ingen människa är en ö.

Djävligt fint av dig att berätta.

Sant. Livet är livet. Inget att göra åt. Man förhandlar inte med biologin som sagt var. Men hur hanterar man den? Jag är mer inne på att finna en lösning av något slag. En lösning på ett personligt plan.

Ingen människa är en ö. Min fru vet det. Men jag är ju Norrbottning så jag är inte lika säker. Men sjukskriva sig. Ja, jag tror ingen fattar läget i våra landsting. Sjukskriver man sig bör man vara död, eller gipsad åtminstone. Vi förväntas hantera emotionell stress. Jag förväntar mig ingen nåd. Bara oförståelse. En vecka räcker tycks det. Och det är ytterligare en belastning jag inte behöver.

Att säga upp sig och börja om är rent på något sätt. Och en indirekt protest mot den rådande kulturen.

[Skogsälvan]

Protest? En riktig protest skulle vara om du sjukskrev dig för din sorg, men jag förstår om du inte orkar det i den karga miljön. Jag vill bara säga att det är din rättighet och det vet du också.

[SportFilosofen]

Men varför vill du inte bara sjukskriva dig om du annars trivs med ditt jobb?

Trivs och trivs. Landstinget är landstinget. Jag tror inte det ser annorlunda ut någon annanstans. I bland är det bra - ibland dyker någon tok till adminstratör upp och ändrar så att vi får jobba mer. Vi protesterar, inget händer, några säger upp sig och något händer. Samma sak på alla platser.  

Men vi flyttade till västsverige enbart pågrund av jobbet. Vårt liv och vår kultur är förknippad med snö och kyla och vinter. Natur - som man kan vistas i. Inte enbart betrakta lera och brunt slask genom ett regndränkt fönster. Vi gillar den stora staden. Visst. Men i det läge vi är nu tror jag inte enbart sjukskrivning hjälper. Vi skulle bli familjen här. Komma vidare i karriären och sedan kanske ta steget mot en fast boplats. Nu är så mycket förändrat att jag inte ser någon mening i det. Karriärsteg finns på många platser. Desutom har förutsättningarna i jobbet ändrats radikalt sedan vi kom hit. Bemaningen nattetid har minskats med hälften. Jag är den hälft som blev kvar.

[Avantgardet]

Själv (exil) Norrbottning, vet vad du menar. Hamnade där jag sitter nu då jag tänt eld på alla mina broar.

Att hantera en sån här sak som du talar om har jag ingen som helst djävla aning om hur man gör, kan bara tala generellt. Ingen händelse är etsad i sten vad gäller våra tolkningar av den. Det vi upplever ingår alltid, som jag ser det, i ett narrativ, en berättelse, som vi riktar mot oss själva (vår inre röst som talar till det egna medvetandet, som till vilket auditorium som helst). Vi upplever oss själva mitt i ett händelseförlopp. En början - en mitt - och ett slut. Dessa är dock alltid provisoriska. Det gäller väl att se ett slut på det ledsamma, och en begynnelse på något bra. En ny sol på horisonten.

Att säga upp sig kan vara bra. Kanske tänker du också, som jag, på det symboliska i den handlingen, en fräsch start.

Fast du är ju läkare, varför inte skriva ut en massa benso? Jobbig avtändning, men medicinen finns väl av en anledning?

[SportFilosofen]

Protest? En riktig protest skulle vara om du sjukskrev dig för din sorg, men jag förstår om du inte orkar det i den karga miljön. Jag vill bara säga att det är din rättighet och det vet du också.

Jo, jag vet. Men frågan om det är rätt att utnyttja den rättigheten. Dels pågrund av de faktorer jag skriver. Dels pågrund av att det faktiskt inte är en sjukdom. Sorg är naturligt. Min Mormor kommer från Finland. Hennes föräldrar dog i kriget och hon fick själv fostra syskon och sköta gården. Hur fan kommer det sig att inte hon blev förkyld och fick magsjuka? Jag känner mig klen och kan inte acceptera sjukskrivning som en lösning. Jag vill inte vara systemet till last.

[Skogsälvan]

Du är inte systemet till last, du är ju för guds skull läkare! Nu måste du unna dig att läka dig själv, förstår att det kan verka omöjligt, men sår läker.

[SportFilosofen]

Själv (exil) Norrbottning, vet vad du menar. Hamnade där jag sitter nu då jag tänt eld på alla mina broar.

Att hantera en sån här sak som du talar om har jag ingen som helst djävla aning om hur man gör, kan bara tala generellt. Ingen händelse är etsad i sten vad gäller våra tolkningar av den. Det vi upplever ingår alltid, som jag ser det, i ett narrativ, en berättelse, som vi riktar mot oss själva (vår inre röst som talar till det egna medvetandet, som till vilket auditorium som helst). Vi upplever oss själva mitt i ett händelseförlopp. En början - en mitt - och ett slut. Dessa är dock alltid provisoriska. Det gäller väl att se ett slut på det ledsamma, och en begynnelse på något bra. En ny sol på horisonten.

Att säga upp sig kan vara bra. Kanske tänker du också, som jag, på det symboliska i den handlingen, en fräsch start.

Fast du är ju läkare, varför inte skriva ut en massa benso? Jobbig avtändning, men medicinen finns väl av en anledning?

Precis. Fräsch start är nog grejen. Benso. För sömnen då? Kanske. Men då blir det nog sjukskrivning. Det lär vara få som vill bli opererad av någon som går på benso =)

Brända broar är ett kapitel som är svårt. Att lämna kliniken i sticket är inte populärt. Det är på många sätt ett bra ställe. Belastat men trevligt. Men ändå: den fräscha starten är ett koncept som lockar. Speciellt med tanke på att kulturen där är väldigt familjeinriktad. Hus vid havet och pendla in, hund, båt, volvo. Mer än jag är van vid.

[suchanother]

Protest? En riktig protest skulle vara om du sjukskrev dig för din sorg, men jag förstår om du inte orkar det i den karga miljön. Jag vill bara säga att det är din rättighet och det vet du också.

Jo, jag vet. Men frågan om det är rätt att utnyttja den rättigheten. Dels pågrund av de faktorer jag skriver. Dels pågrund av att det faktiskt inte är en sjukdom. Sorg är naturligt. Min Mormor kommer från Finland. Hennes föräldrar dog i kriget och hon fick själv fostra syskon och sköta gården. Hur fan kommer det sig att inte hon blev förkyld och fick magsjuka? Jag känner mig klen och kan inte acceptera sjukskrivning som en lösning. Jag vill inte vara systemet till last.

Det är sådana som dej fega jävlar som systemet bibehålls.
Att aldrig ifrågasätta, betala och se glad ut. Hela systemet är uppbyggt på idioter som dej.

[SportFilosofen]

Du är inte systemet till last, du är ju för guds skull läkare! Nu måste du unna dig att läka dig själv, förstår att det kan verka omöjligt, men sår läker.

Ok - systemet är sekundärt mina egna värderingar. Det inser jag. Jag inser oxå att jag måste unna mig att läka mig själv. Frågan är hur?

Att bara sitta sjukskriven på en stol gör mig knappast lyckligare. Jobba på. Skjuta undan och integrera sorgen i ett ärr som kallas livserfarenhet? Ja - det måste man förr eller senare.

[Skogsälvan]

Such! Inte här, inte nu. Detta är känsligt.