Livets mening...

[Transcender]

Jag påminns om det ibland: Att man kan leva livet eller låta det levas. Skillnanden mellan dessa alternativ kan verka obetydlig, men när den gör sig påmind som en stark känsla vet man åtminstone att man bör ta filosofi på allvar. Att aktivt leva sitt liv, att medvetandegöra sina djupaste värden och agera självständigt och målinriktat med stark integritet – ja, sådant är helt klart något annat än att passivt sitta på sin kammare och stirra in i väggen medan man som bäst tumlar runt samma gamla tankar i invanda tankespår och inte står upp för en egen tanke såvida den inte först godkänts eller tänkts av andra.

Missförstå mig inte nu, jag säger nämligen inte att den som föredrar att sitta på sin kammare (eller på en bergstopp) och grubbla nödvändigtvis tumlar runt samma gamla tankar i invanda tankespår. Tvärtom så är förmodligen många filosofiskt sinnade människor också väldigt aktiva i sitt sökande och självständiga som individer. Men rent introspektivt och av egen erfarenhet tycker jag mig se en viss motsättning mellan å ena sidan ”grubbel” och å andra sidan ”livsföring”. Det är svårt att verkligen veta när man tänker konstruktivt och när man bara missar att fånga dagen (eller ägna mer tid åt konkreta värden, t.ex. sin partner). De är svåra att förena och konkurrerar om samma tid. Ack, tänk om jag bara vore ensam om att lida av en sådan konkurrens!

Jag erkänner gärna att det alltför lätt kan bli för mycket av ”grubbel” för min del. Det är svårt att bara prompt ”switcha tankeläge” och istället fokusera helhjärtat på någon trist vardagsfråga när man inom sig själv utforskar spännande tankebanor. Och man kan ju inte direkt trycka på någon paus- eller save-knapp heller. Ibland känns det nästan som en förbannelse.

En vanlig fråga som brukar dyka upp under diskussioner som rör livsinställningar är om man föredrar att leva 10 år i lycka (eller kort sagt i ett något valfritt tillstånd som man föredrar mest av allt) eller 100 år i tristess. Kvantitet eller kvalitet. Tja, vad tycker ni? Hur ska man avväga filosoferandet/tänkandet mot livsföringen/handlingen?

Visst kan man tänka ut en massa bra idéer och fördjupa sin förståelse av sin egen modell av världen. Men min mardröm är ändå någonstans att jag en vacker dag (idag är jag 26 år gammal) ska inse att denna modell var en återvändsgränd (typ som när Truman i filmen Truman Show bokstavligen seglar in i väggen). Dvs, jag sitter där med massor av förståelse av världen och massor av texter att förmedla. Men ingen bryr sig då de har fullt upp med att bara leva i alla de former som livet har att erbjuda.

Tja, några tankar i natten efter dagens möten med meningslösa aktiviteter under min självvalt framkompromissade flytfärd med strömmen för att inte sluta som eremit. Carpe noctum!


Fredrik Ekermann,
Redaktör http://fundera.nu

[TS]

"Lycka" är ju inget permanent tillstånd. Man kan inte leva i tio år i ett ständigt lyckorus. Man lever ständigt i en skala från djupaste olycka till
euforisk glädje. Det man kanske kan göra är att försöka hamna på den positiva delen av skalan så ofta som möjligt. "Livets mening är att leva
och inte fråga varför. Om du frågar varför är du dömd att svara och då ser du inte länre ögonblicket" Bo Bergman citat

[Furin]

Ja det är ganska konstig sak det här med mening. Är det inte så att alla lever vi förnäma liv. Även om vi är fattiga och utblåttade och allt det andra så tar vi oftast inte livet av oss för det. Vilket måste betyda att livet är förnämt eftersom livsviljan består.

Är det inte så att allting är ett. Det ena består av det andra. Det ena kan inte finnas utan det andra. Det bästa är nog för oss att inte existera att inte finnas till. Det är vi nog alla medvetna om. Även om det nu är så att vi existerar.

Allting finns därför spelar det ingen roll om man handlar eller icke handlar allting är ett. Det är lika meningsfullt som meningslöst. De är ett.

Det finns endast en världssjäl. Det finns en gud. Allt är ett.
Ibland efter en period av olycka kan jag inse att jag egentligen varit lycklig hela tiden. =)

[pavernicus]

Men för den som söker kanske ensamheten och eremitskapet helt enkelt är värt det. Det kanske är det som skiljer den tänkande och grubblande från den som flyter med strömmen och vill tillhöra ett socialt sammanhang.

Filosoferandet och livshållningen är detsamma för mig, jag kan inte välja mellan att leva eller att tänka. Att leva utan att tänka är att dö för mig.

Jag lever då hellre en dag som varg än hundra som får.

[David Bengtsson]

Jag har tagit upp den här frågan i en annan tråd, men tänkte att den kanske kan höra hemma också här: Är det inte så att när man frågar sig efter vad som är meningen med livet så är det egentligen någonting värdefullt man letar efter? "Mening" är bekymmersamt att applicera på livet, efter som saker får mening oftast på grund av deras användning inom, och med hänvisning till, enskilda liv. Ord, satser, handlingar, verktyg tycks kunna ha en mening just pågrund av den roll de spelar i livssammanhang, men hur skulle livet kunna ha mening, i samma betydelse? Naturligtvis kan ett liv vara meningsfullt för andra människor, någon kan fungera som mentor eller ledstjärna eller avskräckande exempel, men det enskilda livet tycks ha svårt att ha den typen av mening för sig självt. Jag misstänker att vad vi är ute efter är vad som är viktigt och att detta förmodligen går att översätta till vad som är värdefullt i sig självt. Vad det sedan är, är en annan fråga.

[Joppe]

Man står ju här först och främst inför ett definitionsproblem. De flesta som ställt sig frågan om "meningen med livet" vet förmodligen inte alls vad de menar med "meningen" (eller "livet", för den delen). Några olika alternativ:

1. "Meningen" betyder "Någons mening". En mening med mitt liv kan bara finnas om någon (läs: "högre Makt") har en mening, har tänkt ut en mening med mitt liv.

2. "Meningen" betyder "det som gör mig gott". Jag är själv måttet för meningen. Jag bestämmer min mening, nämligen det som tex gör mig lycklig eller utvecklar mig som människa.

3. "Meningen" betyder "det som är gott". Att handla meningsfullt måste betyda att handla rätt. Att handla enligt en absolut norm för moral.

Det går naturligtvis att komma på en mängd sådana alternativ. Frågan är emellertid svår att diskutera om man inte är överans om vad "mening" betyder i sammanhanget.

Nåja, här är en annan tankegång. Den kanske bara är semantiskt/psykologiskt ordvänderi, men kan kanske ändå vara lite intressant:
På frågan "Vad är meningen med livet" kan man svara vad som helst. Antag att jag svarar "Fotboll". Då kan frågan med rätta ställas: "Varför är fotboll meningen med livet?". Antag att jag svarar "fotboll har allt: spänning, gemenskap, laganda, den skapar förståelse och förbrödring mellan människor, etc, etc...". Frågan kan då ställas igen: "Varför är detta meningen med livet?". Jag svarar "Därför att det gör mig/människor lyckliga!". Frågan "Varför är detta gott/meningen med livet?", tycks här vara utan svar. Vad vi än anser är meningen med livet, kan vi alltid hitta underliggande värden, men svarar vi "lycka" tycks inga underliggande värden finnas. Detta gäller även lite vanligare svar som "att handla moraliskt riktigt", "att följa Guds vilja" eller "att förverkliga sig själv". Livets mening tycks helt enkelt vara "lycka"! Frågan är vad "Lycka" är...

[David Bengtsson]

Det är absolut ett definitionsproblem, och problemet är att ytterst få som ställer sig frågan är särskilt klara över vad det är de frågar efter, vad som skulle vara ett godtagbart svar på frågan.
Alternativ 1. är egentligen inte särskilt hjälpsamt, för varför skulle jag bry mig om vad någon annan har för avsikt med mitt liv?
Alternativ 2 och 3. liknar mitt förslag, som jag tror är vad man oftast är ute efter: vad är det som är värdefullt? Sedan bör man nog skilja ut det goda från det rätta.
Men, och det här är nog lite viktigt, även om lycka visar sig vara en bra slutpunkt för motivation, och därför en stark kandidat för vad som är värdefullt, så är det inget praktexempel på något som generellt upplevs som meningsfullt. Snarare brukar lycka vara något som uppkommer då man ägnar sig åt redan meningsfulla aktiviteter. Detta implicerar naturligtvis inte att det därför måste finnas någonting som är meningsfullt, utan bara att en upplevelse av att någonting är menignsfullt är instrumentellt för att uppnå det som är värdefullt.

[Johan Ågren]

Jag tar #3 men lägger till en annan ändelse:

3. "Meningen" betyder "det som är gott". Att handla meningsfullt måste betyda att handla rätt. Att handla i enighet med sina faktiska förutsättningar.

Lycka är sekundärt; det uppkommer närhelst vi föreställer oss något som meningsfullt, inte att den uppstår som en reaktion på ett rationellt agerande. Lycka säger alltså ingenting om att vi är grundlurade eller har en rationell utgångspunkt. I stället för moral åberopar jag naturrätt, inte i någon form av absolutism men som en reell grund att utgå ifrån. Det är hur som helst en sådan grund vi alla medvetet eller omedvetet utgår ifrån, fast inte alltid motsvarar vår modell den faktiska terrängen. Den rationella meningsfullheten har även den fördelen av lyckan.

Problemet med denna version är att den ställer kravet att människan måste ransaka sin egen verklighet, villket kanske är en omöjlighet. Vår föreställda version blir därför en interimlösning, vilket kan bli något krystat om man inte kan ge sig hän...

Johan

[Frippe]

Jaså, naturrätt. Är det då rätt av den starke att pryla den svage?

Meningen med livet? Att inse att man en dag kommer att dö. Och att sluta använda ordet kvalitet.

Frippe

[Johan Ågren]

Jaså, naturrätt. Är det då rätt av den starke att pryla den svage?

Varför ska han göra det? Han har säkert några problem som han bör rätta till. Du utgår ifrån att ett naturligt agerande gör oss onda?

Johan

[David Bengtsson]

Lycka är sekundärt; det uppkommer närhelst vi föreställer oss något som meningsfullt, inte att den uppstår som en reaktion på ett rationellt agerande.

I själva verket tror jag att förklaringsordningen är den omvända. Att lycka

i de flesta fall

kräver något meningsfullt som det kompletterar (Aristoteles-style) betyder inte att lycka är någonting sekundärt. Jag misstänker att vad som är meningsfullt deriverar sin mening från det värdefulla som det leder till, vilket inte förhindrar att det är denna aktivitet själv som är meningsfull. Anledningen till att vi söker mening är att mening generellt är belönande.

[Angelina]

Jag tror att meningen med livet är att just fundera över den frågan. Till slut kanske man hittar ett svar, men oftast är det inget som håller i längden utan man måste konstant ställa sig den frågan resten av livet. Om man stagnerar och nöjer sig med ett svar tror jag att man missar många filosofiska höjdpunkter, hjärnan och själen strävar hela tiden efter nya vidder att utforska. Nyfikenheten driver oss ofta framåt i tanken. Just nu befinner jag mig vid denna tes, eller helt enkelt ett hälsosamt "jag vet inte".

[Johan Ågren]

David,

sekundär är lyckan för att den är en reaktion på ett meningsfullt händelseförlopp. Förlorar händelserna sin mening så upphör lyckan.
religioner är ofta bra exempel på meningsfulla system som avser att framkalla lycka. Om tron dör så rasar även den lycka som uppstod ur denna tro. Vi strävar efter att bli lyckliga medan vi i själva verket borde sträva efter att se det meningsfulla med våra handlingar. Religionen uppfyller detta, men är det rationellt? Jag vet i alla fall att jag inte kan bli lycklig genom en tro jag inte är övertygad om.

Ibland önskar jag att jag var troende och kunde uppbåda samma engagemang. Om lyckan vore primär så skulle mitt agerande vara oberoende av mening; meningen fick bli vadhelst som faller sig. Det är möjligt att det fungerar så för många, men för mig är det inte så. Då skulle jag i sådanafall kasta mig in i första bästa folksamling och anpassa mig bara för att i nästa händelsesituation åter anpassa mig efter dessa förutsättningar vad helst de må vara. Men även då blir jag införlivad i komplex av meningsfullhet. Jag väljer i stället att ifrågasätta det rationella i dessa komplex, och jag väljer att ifrågasätta det rationella med mina egna handlingar, därför filosoferar jag. Meningsfullheten blir därför förutsättningen för att jag ska uppleva lycka. Ville jag enbart vara lycklig så skulle jag inte tänka över mina handlingar.

Johan

[Zeldun]

Nu har jag tyvärr i brist på tid inte hunnit läsa alla svaren, vilket gör att det jag kommer säga redan kanske är sagt av någon annan. Vad jag tycker att du glömmer bort är att filosofi faktiskt är en aktivitet, något man gör, ett slags verb och alltså en handling. Man lever livet när man som du säger grubblar, och trivs man med det finns det ingen anledning att sluta. Jag gillar inte när människor påstår att jag inte har något liv därför att jag spenderar mycket tid till att läsa, tänka och skriva. Mitt svar till dessa blir alltid att alla människor har ett liv, frågan är om man trivs med det eller inte. Du sitter alltså inte och spiller bort dyrbar tid när du grubblar, du använder den precis som alla andra. Beträffande meningen med livet kan jag bara tala för mig själv, jag insåg att det inte fanns någon och skapade därför en. Att söka efter livets mening är att leva ett meningslöst liv, det är inte förrän man inser hur meningslöst allt är som man inser hur meningsfullt man kan göra det.

[Johan Ågren]

det är inte förrän man inser hur meningslöst allt är som man inser hur meningsfullt man kan göra det.

Det kanske inte är så bra att peta på din meningsfullhet nu när du funnit den och är lycklig, men om du vill kan du få ge exempel på grundlös meningsfullhet? Sedan är det intressant att du frågar dig själv varför du tycker om att göra det du gör och se om du hittar någon form av kausalitet.

Jag är skeptisk till de som t.ex lägger ner hela sin tid på att samla någonting (frimärken, elefanter, leksaker). Jag tror nämligen det finns en mening - en orsak - bortom deras intresse som är dold. En djupare psykoterapisession skulle klargöra detta och deras meningsfulla sysselsättning skulle falla i och med klargörandet av vad sammlandet egentligen gestaltar. Det skulle då förlora sin magiska kraft.

Själv har jag kommit fram till att mitt konstnärliga skapande var ett substitut för att jag från tidig ålder hade svårt med min sociala anpassning. Konsten i sig saknade värde, och den fick sitt värde i och med att jag fyllde den med mening. Jag intalade mig att den var värdefull, men sanningen var att jag saknade något annat. Genom att anta konstnärsrollen fick jag en identitet och mina verk var min legitimation på att jag kunde ha denna identitet. Medan jag förnekade min kropps behov av att levandegöra sig fyllde jag mina bilder med min längtan. Destå mer jag led destå viktigare blev konsten för att mitt liv skulle ha mening. När jag kom till insikt om detta tappade konsten sin mening; jag var nollställd och såg mig själv i spegeln för första gången vem jag verkligen var. Jag var ingen konstnär - jag var en tragisk existens som levde utanför mig själv. Men i denna trasiga existens blev jag mig själv för första gången. Jag grät ut över mitt liv i fångenskap bakom illusionen av mig själv som konstnär, och började sakta få kött på mina ben.

Visst; konsten kändes meningsfull så länge som jag var blind för att den agerade som substitut, och att dess roll var en distraktion så att jag skulle slippa känna mig dålig. I sig så hade konsten ingen annan reell funktion än just detta. Och där hade jag gått och trott att konsten var det mest förfinade människan kunde uppnå. Där rasade Babelns torn...

Meningen sitter i oss. Vi har funktioner som behöver levas, och allt vi gör måste utgå från dessa för att vi inte ska låsa ute oss själva från oss själva. Jag är inte alls fri. Den frihet jag har är att levandegöra den jag är.

Destå större vi vill bli destå större är vår smärta att inte kunna vara de vi är.

"You are not ready to accept the fact that you have to give up. A complete and total 'surrender'.... It is a state of hopelessness which says that there is no way out.... Any movement in any direction, on any dimension, at any level, is taking you away from yourself...."

- U.G. Krishnamurti