Bortom typologier

[Avantgardet]

Vad kan vi anta för strategier för att komma bortom de snabbt skisserade stereotyper vi tar till i allehanda sociala situationer för att känna makt, känna  igen oss, känna att vi har kontroll över situationen? Hur släpper vi in det främmande, förbehållslöst? Allt som vi möter sorterar vi, alla intryck kategoriseras, och detta för att göras begripligt. I den moderna världen, den informationsteknologiska världen, så synes detta bli en allt viktigare fråga. Tempot är uppskruvat. Kulturerna genomkorsar varandra. Det är mycket att förhålla sig till. Är svaret så enkelt som att det är tiden som fattas oss? Och om nu tiden är en bristvara (vilket tycks mig vara förutsättningen för att förstå en annan människa - bortom en typologisk skiss), vad tar vi då till för strategier (i avsaknad av tid)? Finns det ett "riktigt" möte människor emellan, och hur ser det ut?

[Algotezza]

Vad kan vi anta för strategier för att komma bortom de snabbt skisserade stereotyper vi tar till i allehanda sociala situationer för att känna makt, känna  igen oss, känna att vi har kontroll över situationen? Hur släpper vi in det främmande, förbehållslöst? Allt som vi möter sorterar vi, alla intryck kategoriseras, och detta för att göras begripligt. I den moderna världen, den informationsteknologiska världen, så synes detta bli en allt viktigare fråga. Tempot är uppskruvat. Kulturerna genomkorsar varandra. Det är mycket att förhålla sig till. Är svaret så enkelt som att det är tiden som fattas oss? Och om nu tiden är en bristvara (vilket tycks mig vara förutsättningen för att förstå en annan människa - bortom en typologisk skiss), vad tar vi då till för strategier (i avsaknad av tid)? Finns det ett "riktigt" möte människor emellan, och hur ser det ut?

Man kan bara improvisera kring detta tema - knappast kategorisera, generalisera... Att ha känselspröten ute och känna av situationes krav och möjligheter, vad annat kan vi göra för att möta den andre/a i ett gemensamt improvisationsnummer kring temat "duojag"? Hur lär vi oss improvisera? Kanske genom att försöka - här och nu - där vi är! Men vi kan ju alltid börja med "sociala ackordsföljder"... fast starta gärna med rytmen... ett beat mellan mörkt och ljust, i en jämn skön puls...

MVH

Algotezza

[suchanother]

Håller med Algotezza.
Vi försöker ju så gott det går här på FF. Det gäller att våga vara sej själv, slänga masken. Lättare sagt än gjort. Men övning ger färdighet.

[Ling]

Håller med Algotezza.
Vi försöker ju så gott det går här på FF. Det gäller att våga vara sej själv, slänga masken. Lättare sagt än gjort. Men övning ger färdighet.

För mig har det varit lättare att vara helt uppriktig i mitt tal här än någon annanstans. Det är lättare att "slänga masken" som du sa Such, för vad har jag att förlora egentligen. Önskade bara att den friheten var mera i min vardag, men jag upplever att folk inte är så intresserade av att prata om saker som går förbi vädret, tyvärr. Vet inte om det beror på tidsbrist eller något annat.
Det här stället har gett mig mycket, vilket kanske är tragiskt  Vad säger det om min värld.

[What Gives?]

Det beror lite på vilken sorts stereotyper du syftar till. Hjärnan arbetar ju aktivt med att förenkla och schematisera processer för att frigöra resurser, och det ska du nog vara tacksam för. Vidare finns det ju attitydsmässiga stereotyper, och som jag tidigare fört upp på tapeten är det mycket svårt att synliggöra skillnaden mellan implicita och explicita attityder. Det kan bäst uppnås i kontrollerade experimentformer, trots att vi ägnar åt någonting liknande här på filosofiforum. Hur det står till med signifikans eller validitet bakom sagda attityder just här låter jag vara osagt.

[Avantgardet]

Vad säger det om min värld

Inte mer än det säger om den moderna människans värld i allmänhet. Det här är den värld vi byggt åt oss själva, den har brister och förtjänster. Det är upp till oss att ge den det som den saknar, färglägga skiten, bomba snutstation med flowerpowermotiv, gjuta lite liv i maskinen - innan vi vant oss vid den.

Det beror lite på vilken sorts stereotyper du syftar till.

Jag tänkte på alla typer av stereotyper som vi tar till - i det sociala. "Det där är 'surkärringen', 'rödstrumpan', 'datornörden', 'esteten', 'playern', 'hustlern', eller 'what have you'". Alla dessa avståndstaganden, dessa förenklingar, som endast säger något om oss själva, och egentligen just inget om den som vi applicerar stereotypen på. Att gå tillväga på detta sätt, gör ju situationen hanterbar, det ger oss möjligheten att själva beskriva situationen, ger oss ett fudament, ett tolkningsperspektiv inom vilket vi kan förstå det som sker omkring oss - "okej, hon gjorde så för att hon är en sån, och han gjorde så för att han är en sån" -, och vi slipper på så sätt sätta oss in i och förstå den som står framför oss. Vi slipper mötas - på riktigt. Det är klart att typologier är användbara inom sociologi och angränsande vetenskapsgrenar. Det är också sant som du säger att hjärnan använder sig av den här metoden för att frigöra processer, men jag tvingas då kontra med frågan: "vad till och vad för?". Är inte det mellanmänskliga värt att ägna tid? Är det något annat som skall prioriteras före?


Improvisationsnummer... hmmm. Men vem sätter tonen? Det kanske spelar mindre roll.

Personen visar sig ju lika mycket, om inte mer, i handling som i ord, likväl vill vi ha orden där på förhand för att veta vad handlingen innebär redan när den sker.

[Johan Ågren]

Avantgardet,

Inte nog med att vi har dessa fördomar om människor vi möter, de besannas också - under vissa förutsättningar. Det är svårt att möta människor i deras rutiner. Bryter vi rutinerna så uppstår en större öppenhet - ett trevande.

Många prioriterar effektivitet inom ett litet område, då finns inte tid för trevande. Men jag håller med; visst är det viktigare att undersöka det breda spektrumet, och även att underminera sin egen effektivitet. Satsa och köra är inget för mig (längre).

Inte värt att sondera terrängen i situationer där människor sällan bryter sina rutiner. Kriser, katastrofer, uppbrott och utbrott däremot är bra grogrunder för möten som inte är stereotypa. Ibland gör vi arrangemang där vi har gemensamma avtal att släppa på våra stereotypa beteenden.

Att kräva detta i alla sociala situationer skulle vara ett alvarligt hot mot vår inarbetade effektivitet.

/Johan

[Avantgardet]

Ibland gör vi arrangemang där vi har gemensamma avtal att släppa på våra stereotypa beteenden.

Hur går det till? Åtgärder man kan vidta själv? Performance-art? Situationistisk anti-konst? Går det störa ordningen här? Kanske måste jag läsa Guy Debord...

[Johan Ågren]

Ibland gör vi arrangemang där vi har gemensamma avtal att släppa på våra stereotypa beteenden.

Hur går det till? Åtgärder man kan vidta själv? Performance-art? Situationistisk anti-konst? Går det störa ordningen här? Kanske måste jag läsa Guy Debord...

Jag brukar kalla det fester, men det ska vara bra fester. Det ultimata är en terapeutisk dungeon, där människor kommer och går dygnet runt och hämningslöst arrangerar vad som faller dem in, fast med en altruistisk välvillighet.

[Ling]

Jag brukar kalla det fester, men det ska vara bra fester. Det ultimata är en terapeutisk dungeon, där människor kommer och går dygnet runt och hämningslöst arrangerar vad som faller dem in, fast med en altruistisk välvillighet.

Låter som ett ställe för mig, hade nog trivts som fisken i vattnet, efter en stund. Kan vara svårflörtad att börja prata, men sen flöder orden.

[Johan Ågren]

Sedan fungerar meditation som en nollställare av våra vanebeteenden. Men både intelligent reflekterande och naiv mottaglighet är av godo, det gäller bara att kunna hantera de båda aspekterna på ett bra sätt. Är en snäll farbror som bjuder på godis just en sådan? Kan vi utifrån ett oskulldsfullt förhållningssätt hantera sådana situationer, eller måste vi ha kunskapen att läsa in fler aspekter - och klassificera - för att kunna avgöra den lilla situationen? Utvecklingen går därhän att alla främmande farbröder som bjuder på godis faktiskt är ondsinta - just för att vi läser in handlingen i ett större sammanhang. Och skulle en "god" farbror bjuda på godis så är han ändå suspekt - och bör undvikas - eftersom han inte lärt sig samhällets kod och är inte att räkna med. Och så är det med allt annat också - vi är så beroende av effektiviseringen att vi inte har råd med nyanserna. Alla isar på våren är tunna isar, alla män är svin, ETC.

Att vara barn är levande - och farligt.

/Johan

[PopJimmy]

Ibland gör vi arrangemang där vi har gemensamma avtal att släppa på våra stereotypa beteenden.

Hur går det till? Åtgärder man kan vidta själv? Performance-art? Situationistisk anti-konst? Går det störa ordningen här? Kanske måste jag läsa Guy Debord...

Det du säger är lite av en självmotsägelse. Du nämner saker som "Performance-art", "Situationistisk anti-konst".

Dessa är ju redan etablerade former.



Det jag sagt tidigare, och säger igen. Att starta en "sekt" är vad som behövs.

Jag har redan pratar om formerna förut: En organisation/rörelse där alla i grunden har en ömsesidgt kravlös kärleksförhållande till gruppen, för att sedan gå in i draumaturigiska sessioner med regler & roller, al a bdsm-stil/drama terapi/social träning. Kalla det vad du vill.

Jag har iofs insett mer och mer att min idé inte är unik. http://www.churchofsatan.com/ Jag har för mig att church of satan tydligt deklarerar att deras ritualer är teatraliska.

En slags post-religion behövs.

[Avantgardet]

Jag läste faktiskt Anton LaVey i min ungdom, blev ruggigt besviken. Hade svårt att se det originella i hans anti-kristendom...

Jag fattar poängen med sekt, och jag vet att din metodologi helt klart är rätt. Men jag tänkte utanför sektens hermetiska cirkel, jag tänkte mig i alla sociala situationer.

[PopJimmy]

Det jag ville säga är detta:

Vissa konstnärer manifesterar sig genom sin "Performance-art".

Vi är inte konstnärer, vi manifesterar oss som "konstnärer".

[Johan Ågren]

Jag fattar poängen med sekt, och jag vet att din metodologi helt klart är rätt. Men jag tänkte utanför sektens hermetiska cirkel, jag tänkte mig i alla sociala situationer.

Det skulle rasera själva grunden som skapar problemet om människor började agera på ett ickestereotypt sätt i alla sociala sammanhang.

Om du har vissa socialt fördelaktiga egenskaper; som ett bra utseende t.ex, så har du även råd att agera friare och får chansen att möta människor djupare i sociala sammanhang där det inte annars är möjligt. Men saknar du detta blir du tagen för en idiot, så besvära dig inte. Andra ursäkter är hög intelligens/allmänbildning, mycket pengar, rockstjärna...

Tänk vad många människor som saknar extraordinära egenskaper som helt enkelt måste passa in i stereotyper för att inte anses vara efterblivna.

Och tänk vad många människor som tvingas bli konstnärer och rockstjärnor för de saknar social kompetens.

/Johan