Skit

[kaktus]

jag har en hel del med andra människor att göra och jag jobbar med människor på gräsrotsnivå och det trivs jag väldigt bra med.Jag tänker kommentera det att jag emellanåt blir tillsagd av utomstående om hur dem tycker att jag ska göra och då brukar man få höra.Frågan blir-när ska andra godta att jag är vuxen och väljer själv?

Situation 1

Jag har tagit på mig fina kläder,satt upp håret och sminkat mig och äter jordnötter.

Kommentar från/(av?) ngn bekant blir:

Har du inte tänkt på att man blir fet av nötter?

Situation 2

Läste om Unni Lindell att hon slutade säga att hon skulla bli författare när hon blev stor,därför att omgivningen sade att hon skulle bli ngt ordentligt isället.



Situation 3

Koftan var fin,men färgen passar inte och du ser ut som en påskkyckling


Varför är vissa andra upptagna av att kommentera det yttre?

[Åkes granne]

Hade en diskussion med min syster om ungefär detta på balkongen idag, och för första gången tittade hon mig utan maskulin stolthetskomplex, i ögnen.

Det riktigt sjuka är att vi inte "får" göra dessa naturliga påpekanden. Vi får inte säga till våra livsvänner att det handlar om något djupt tvivelaktigt i deras självbild när de agerar slappt och ångestladdat t.ex. Är det kärlek?

Vi försöker istället DESPERAT begagna oss av sociala riktlinjer om vad som är "fel och rätt". . .


Detta leder ju till att människor istället blir våldtagna och misshandlade -den enda lojaliteten massan ger varandra är faktumet att någon kommer döda oss dagen vi ber om det.

[kaktus]

Tack,detta med kvinnor från venus och män från mars blir ett alltför komplext tema eftersom jag inte har läst boken,man måste nog strunta i vad andra människor tycker många ggr.

Det var ngn som frågade mig: "kan du inte undervisa i musik?"

Jo,jag har undervisat,men inte i musik och jag tackade nej till en tjänst i kommunen som pianolärare och mamma gnäller aldrig över mina beslut. Det att göra praktiska saker får hjärnan att koppla av och det är det nog en och annan som också tycker.

[Åkes granne]

Jag har Venus i Vattumannen. Då blir allt mycket mer komplext -redan där. Venus-Pluto-kvadraturer brukar vara ännu mer besatta än Venus i Skorpionen, som lyckas stabilisera sin djup-balans lättare, vilket vederbörande aspekt söker utanför sig själv -genom kris, direkt bunden till/beroende av evolutionens identitetsrörelse menar jag. Vad tror du om min Mars i Oxen?

(kaktus: Säg spontant ett tal mellan 1 och 360. Fort alltså!)




Varför tackande du nej till tjänsten som pianolärare? Hur gammal är du?

[kaktus]

Därför att när man skriver musik,då vill man göra ngt annat istället.Jag är ointresserad av astrologi-dessvärre.
Ja,men jag menar att man säger inte till en zoolog vad man tycker om evolutionen,därför att då trampar man på vederbörande.Jag säger inte hur gammal jag är,har du inte lärt dig att man frågar inte om en dams ålder?

Människor som läser här på forumet och som väljer att leva allena,är dem nördar/onormala?
Jag dör hellre som en nucka än som ngn som har haft många olika partners,sedan om ngn ska  gnälla över det,ja det skiter jag i.

Livet handlar inte bara om pengar och status,man måste kunna se vad som ligger bakom också.Verkligheten behöver inte vara kvadratisk,den kan vara oval också.Jag tänker inte som ngn byrokrat,dem är oftast ganska fyrkantiga

En numrerisk lek tal?267

[Åkes granne]

En numrerisk lek tal?267

Dvs. det galaktiska centret [27º Skytten] -ett tema här på forumet. Snyggt, sis.

[kaktus]

"Som fri handling är olydnaden tänkandets begynnelse"-Fromm

"Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?"-kaktus

[Åkes granne]

"Som fri handling är olydnaden tänkandets begynnelse"-Fromm

"Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?"-kaktus

Vi har alltså redan varit här, är det vad du menar?

Overprotecting self-stalking IQ-testing? Låter som en föråldrande föryngring. Vem kom på detta?

[kaktus]

Jag blir bestört över att det finns en hel del människor som uttrycker sig aggressivt här.Människor som skriver att andra är korkade,jubelidioter,cerebrala onanister o.s.v,det blir så väldigt otrevligt.

"Har inte varje människa rätt att vara individuell eller ska alla leva i maskopi med sin omgivning?" kaktus

[Åkes granne]

Väg här ett stycke fördom?

[Advocate]

Det värsta är att man inte är helt immun mot vad andra går och tänker om en och deras små invändningar och kommentarer. Man påverkas. Människan är ju också väldigt receptiv med att plocka upp social information och liknande, efter vad jag har läst, och själv erfarit. Inte nog med att man tänker på hur man upplevs så försöker man också estimera vad andra evaluerar om detta yttre som de iakttar... I mitt fall blir det inte bättre av att jag råkar vara en som inte alls vill passa in och så, och aldrig har varit sådan. Kommerntarer om håret och kläderna är något jag alltid fått höra.

Detta är nog bara något man får leva med, har jag kommit fram till. Och man får acceptera att det går inte att värja sig alla gånger. Det är nog så här vi är konstruerade. Men jag tänker också i banor som att har man funnit en inre harmoni i sig själv så stör det en inte lika mycket. Det finns också människor som inte alls verkar bry sig om dylika saker, bara av naturen. Dock tror jag att denna receptivitet i sina olika former är en del av oss alla, de som är normala åtminstone.

Men till din fråga. Utan att ha ägnat det så mycket tankemöda, antar jag att det handlar om att människor bygger en del av sitt självförtroende på att flika in liknande kommentarer i det sociala samspelet. Det blir lättare att ta sig igenom dagen (eller tristessen) när man kan tillskriva andra det ena eller andra lustiga/konstiga/negativa. Kanske har detta du beskriver också formen av ett slags ekolod - det är ett slags sätt att "testa", så människorna får veta var de själva står, vad som förväntas av dem etc.

En annan teori är att det kanske är så att det kan vara frågan om en slags vikarierande skam. Man känner sig, helt faktuellt och på allvar, skamsen för någon annans beteende, och därför poöngterar man det som man tycker bör rättas till hos denne. Eller i fallet med författaren, man upplever det inte som något eftersträvansvärt att vara författare. Eller så handlar det om avund, ovilja att tro på någon annans förmåga. Eller medge att man tror...

Människor är ofta konservativa, de vill se en enkel och förutsägbar värld, och alla vill se sig själva som de som äger sanningen.

[Avantgardet]

Alltid tyckt att bästa lösningen är att ge igen med ett snäppet vassare mynt. Lite klass och stil, göra konst av det. Det ursäktar det mesta. Humor är alltid ett säkert kort, dels emedan det ändrar den sociala inramningen (det blir en komedi av situationen, eller i ren grekiska så har man visserligen passerat den peripeti där denna omvandling skedde och den historia man nu väver börjar på +) och dels emedan omgivningen i detta läge kan vänta sig endera, eller både, en sårad uppsyn eller ett saknat försvarstal. Så vill jag passa på att be om ursäkt för cynismen, svårt att hålla tonen stadig när jag behandlar fåfängligheten. Lättare är förstås att, som jag, bara genomskåda trivialiteten i denna gest som riktas mot en från första början, och anlägga det vuxna sinnelaget och låta det passera som barnsligt beteende, kanske med en myndig tillrättavisning eller ihop med en bildad anekdot, beror på vad situationen erbjuder, och vad som för tillfället faller mig i smaken, vilket å andra sidan inte på något sätt skulle hindra att man likväl begagnar sig av den tidigare lösningen, som jag skrivit om ovan. Avväpnande är förstås också att göra en freudiansk, eller marxistisk, läsning av beteendet, vars udd är riktad mot en. Jag vill emellertid inte förringa människans småaktighet, och kanske är det så att jag själv gjort mig - bevare mig väl! - "fötjänt" av denna "straffande" gest, och då kan man ju hävda att jag härigenom kringgår min bestraffning på ett spetsfundigt sofistiskt manér. Kanske ligger det lite sanning i detta, men jag klurar fortfarande på vad vi ska med försvarsmekanismer till om vi inte ska använda oss utav dem.

[kaktus]

Du är bara lite lagom retsam,det behövs också här.
Jag menar bara att det går inte att säga ett pip utan att ha gått igenom alla psykologer,filosofer,författare och andra prussiluskor.Det blir alltför slitsamt.Jag har nog med det jag ska tolka idag.Ja,men jag är barock och skriver jag att så där gör man inte,ja då finns det genast ngn som har funnit en psykolog som försvarar det beteendet som jag skriver att jag anser är illa med en elak kommentar dessutom till "marmorstatyn".

[Åkes granne]

..göra konst av det. Det ursäktar det mesta. Humor är alltid ett säkert kort, dels emedan det ändrar den sociala inramningen (det blir en komedi av situationen, eller i ren grekiska så har man visserligen passerat den peripeti där denna omvandling skedde och den historia man nu väver börjar på

Ja ofta så har ju människan i dunklets svaghet ingenting annat att göra med den kontextuella galenskapens inspiration, än att skriva en centrerad jävla komedi utav den -för att bevisa sitt innehåll

Det är egentligen knappast svaghet det handlar om -utan förnuftets vetskap om att tiden inte är kommen. För vi glömmer inte att uttrycket är den stora potentialen till "sanningen" [lyckan]. Självklart delar vi upp oss utifrån vilken mening ["drama"] vår moral kretsar kring.

Om vi inte är riktigt blinda i vårt självrättfärdigande och därmed i realiteten inte stödjer mänsklighetens värde överhuvudtaget, annat än som själv objektet för undsättning, när vi knyter ihop påsen.

[J R Auk]

Aggressivitet är bara maktlöshet.

De säger till dig att de upplever dig ta deras makt ifrån dem.

Varför bry sig? Varför låta någon annan diktera stämningen.

Du kommer ju och river deras slott i sanden som de byggt så högt. Klart att de upprörs.