Tja, jag vet inte vad den annars skulle passa på... du skriver:
Verkligheten är skrämmande enkel, men får sin komplexitet just genom vår fragmentering och abstraktion.
Om "skrämmande enkelhet" är ett karaktärsdrag så passar det på mången mystikers Gud, både inom österländska och västerländska traditioner.
Om jag skulle kalla det jag erfarit för Gud så skulle det inte betyda något för mig. Om Gud är en existens så har denna existens karaktär. Om jag inte vill ha en dualitet så är denna existens just själva existensen. Gud är i så fall ingen intelligens som frambringar världen, utan är i så fall världen. Gud blir då bara ett namn på en modell. Kan du förklara varför begreppet Gud skulle passa på min modell?
Såhär ser det ut från min horisont:
Det man menar med "Gud" är inte EN existens bland otaliga andra utan metaexistensen som möjliggör alla andra existenser. Alltså inte summan av delarna utan ursprunget till delarna. Skapelsen är mer som en divisionsakt än skaparen är en additionsakt. Ändock kan man förnimma denna skapare i sig själv. Skillnaden är en gradskillnad (och den är oändligt stor) men ingen artskillnad. Annars skulle man inte kunna uppfatta detta "gudomliga" i världen.
Vi är så vana att utgå från en punkt i hur vi uppfattar världen (och jag är medveten om att du ofta återkommer till detta [och ja, jag har också utexaminerats i den psykedeliska skolan] och stöder dig på kvantfysik mm) att vi liksom gör oss blinda för andra sätt att uppfatta väsen. Punktuella blir väsen först i och med att de har en avgänsad kropp, en avgränsad utsträckning i rummet. Mitt i denna avgränsning räknar vi med en punkt, en jagpunkt såsom den vi pekar på när vi refererar till oss själva. Man får tänka sig en ut-och-invävdning där punkt och periferi byter plats om man ska förstå okroppsligt varande. Jagpunkten blir kontext istället för att vara kontenta. Man kan inte greppa detta men man kan greppas av det. Om man vänder ut-och-in på medvetandet. Och det kan man. Men det är skrämmande. Det är DET SOM ÄR.
"I begynnelsen var DET SOM ÄR
och DET SOM ÄR var hos DEN SOM ÄR
och DET SOM ÄR var EN SOM ÄR.
Detta var i begynnelsen hos DEN SOM ÄR.
Genom EN SOM ÄR har allt blivit till som är till
och utan EN SOM ÄR har INTET blivit till."
Utan INTET finns inte NÅGOT.
Skrämmande enkelt.
Det finns sju riktningar.
Sex går utåt i polariteter: upp - ner, höger - vänster och bakåt - framåt. Men den sjunde går inåt. Bara ett väsen som kan kalla sig "jag" har en sådan riktning. En sten har det inte. Stenens mittpunkt är inte transcendent. Men din mittpunkt är det. Denna din mittpunkt går att fortsätta in i, den blir då en öppning till en annan dimension, vad man kallar din inre värld. I din inre värld är ditt jag inte en punkt utan periferin. Din inre värld har inte en mittpunkt såsom en ballong har en mittpunkt. Du kan resa lika långt in som du kan resa ut i vilken som helst av de sex riktningarna. Precis som i det yttre rummet så finns det horisonter inåt men precis som i det yttre rummet så slutar inte världen med horisonten. Dualismen tänker sig det inre rummet som subjektivt och det yttre som objektivt men så är det inte. Ditt inre rum finns i allt du varseblir, annars skulle du inte kunna varsebli det. Verkligheten är varken hel i det varseblivna i sig eller i begreppet varmed du begriper det varseblivna. Där subjekt och objekt sammansmälter, förenas, där uppstår verklighet, där skapas det. Kunskapsakten är en skapelseakt. Kunskapandet är ett skapande. Solipsiter, i alla fall av den ontologiska sorten vilket är vanligare i de asiatiska skolorna och deras utlöpare i Amerika, är lika ensidiga som de materialisterna monisterna. Båda svamlar. Båda missar det magiska mötet, den intuitiva akten som fortsätter skapandet av skapelsen. Och i förlängningen den moraliska kreativiteten, förmågan till relevant förtroende och ansvar.
Denna förmåga är inte konstant utan ökar proportionellt till vår villighet att se och inse, vår villighet att lida av, med och för det vi ser och identifierar oss med, vår villighet att identifiera oss med det vi ser: att bli essentiella. Först DÄR blir enkelheten skrämmande.
jn