Finns Gud?

[Smisk]

Empiristen och upplysningsfilosofen John Locke skilde mellan primära egenskaper hos världen omkring oss som är oberoende av hur vår perception fungerar, som storlek, rörelse, tyngd, och sekundära som är beroende av hur sinnena fungerar, alltså färgkvaliteter, ljudkvaliteter, smak, lukt. Sedan kan man lägga till våra värdeutsagor om objekten omkring och kalla dem tertiära egenskaper, gällande t ex. det etiska och estetiska området. Det blir lager på lager av egenskaper som vi tilldelar de företeelser vi möter i livet.

Det krävs en relation mellan inre och yttre perspektiv som finns tillgängligt genom tillvaron. Erfarenheter och fysisk existens är olika typer av saker och för att vi skall kunna erfara och ha kunskap om något krävs bägge sidor och relationer mellan dem. Ögon och fysiskt ljus kräver en relation mellan levande och erfarenhetsmässig existens (inre) och elektromagnetiska processer (yttre).

Varför skulle man inte kunna säga att Gud är en spirituell relation vi har med livet/tillvaron/existensen?
Vi tänker väldigt lätt (naivt sett, utan att reflekterat) att exempelvis färger existerar men det är långt ifrån självklart om vi reflekterar över det och tänker efter filosofiskt. "Det gröna gräset" som vi erfar är en sammansatt komplex sak som inte nödvändigtvis är "en yttre existens" utan ett amalgam av olika faktorer och processer som uttrycks som "det gröna gräset".

Jag menar då att tanken på "Gud som fadern där uppe i himlen" är en metaforisk, alltså en "tanke vi pekar med", som syftar på något som INTE existerar på samma sätt som fysiska föremål. Vi kan givetvis tänka oss att det är så, som metafor, men då har vi en "naiv tolkning" vi inte utrett ordentligt. Vi behöver inte heller göra det men vi kan göra det. Jag föredrar att göra så

[Mlw]

Vad är det då som håller? Du förkastar både monism och dualism, tycks det?

Avgörande tror jag är vilket perspektiv man anlägger och vad man har för avsikt och vad man vill åstadkomma med sin analys av t.ex. hur perception fungerar, och i vilket sammanhang man gör sin analys.

I vardagslivet är det rätt bra att kunna skilja mellan sig själv och omgivningen, vad som är ens kropp och vad som är ens kläder, var gränsen går mellan "mig" och "dig".

Som vanligt gäller väl att både både-och och antingen-eller gäller, betingat av just perspektivet. Men man får äkta sig så att man inte hamnar i nonsens, alltså i det som inte går att utsäga i vårt verbala språk. Då får man antingen tiga, ägna sig åt poesi, konst eller musik, där sådant kan ges gestalt som går bortom det verbala språkets gränser.

Olika aspekter av verkligheten kan bättre förstås genom antingen dualistiska eller monistiska perspektiv. Det gäller att kunna använda båda synsätten där de är mest lämpade, samtidigt som man är medveten om deras begränsningar.

Vi måste undvika att fastna i ensidiga synsätt, som exempelvis ateisterna gör. Vi måste inse att olika perspektiv kan vara användbara i olika sammanhang—en pragmatisk hållning som undviker dogmatism.

[Algotezza]

Livet består av relationer mellan processer. Ett objekt kan ses som en sammansättning av processer och deras inbördes relationer. Allt är i rörelse. Med ordens hjälp kan vi skenbart stoppa rörelsen. Gud föreställd som den fasta punkten blir då något/någon att relatera rörelsen till för att få grepp om denna och göra den begriplig. Men om Gud också är i rörelse och under förändring, finns bara själva förändringen som livets konstans. Då gäller bara att "go with the flow".

"Du stiger inte ner i samma flod två gånger" men du kan välja att röra dig motströms eller flyta med strömmen som en mer eller mindre död fisk.

[Algotezza]

Vi måste undvika att fastna i ensidiga synsätt, som exempelvis ateisterna gör. Vi måste inse att olika perspektiv kan vara användbara i olika sammanhang—en pragmatisk hållning som undviker dogmatism.

Förmågan att skifta perspektiv beroende på sammanhang och syfte är väsentlig för att kunna ha en givande dialog, oavsett vilket ämne det är.

[xion]

Vad är det då som håller? Du förkastar både monism och dualism, tycks det?

Avgörande tror jag är vilket perspektiv man anlägger och vad man har för avsikt och vad man vill åstadkomma med sin analys av t.ex. hur perception fungerar, och i vilket sammanhang man gör sin analys.

I vardagslivet är det rätt bra att kunna skilja mellan sig själv och omgivningen, vad som är ens kropp och vad som är ens kläder, var gränsen går mellan "mig" och "dig".

Som vanligt gäller väl att både både-och och antingen-eller gäller, betingat av just perspektivet. Men man får äkta sig så att man inte hamnar i nonsens, alltså i det som inte går att utsäga i vårt verbala språk. Då får man antingen tiga, ägna sig åt poesi, konst eller musik, där sådant kan ges gestalt som går bortom det verbala språkets gränser.

Olika aspekter av verkligheten kan bättre förstås genom antingen dualistiska eller monistiska perspektiv. Det gäller att kunna använda båda synsätten där de är mest lämpade, samtidigt som man är medveten om deras begränsningar.

Vi måste undvika att fastna i ensidiga synsätt, som exempelvis ateisterna gör. Vi måste inse att olika perspektiv kan vara användbara i olika sammanhang—en pragmatisk hållning som undviker dogmatism.

Den som inte själv är ateist har ingen möjlighet att föreställa sig det. Samma gäller för många som bara tror att dom är ateister.
Vidskeplighet är ett slags medfödd "sjukdom". Den som är religiös kan sägas vara i högre grad drabbad av den.
Ateism är frånvaro av gudstro. Frånvaro av vidskeplighet är en process som kan leda fram till detta.

[Mlw]

Den som inte själv är ateist har ingen möjlighet att föreställa sig det. Samma gäller för många som bara tror att dom är ateister.
Vidskeplighet är ett slags medfödd "sjukdom". Den som är religiös kan sägas vara i högre grad drabbad av den.
Ateism är frånvaro av gudstro. Frånvaro av vidskeplighet är en process som kan leda fram till detta.

Tvärtom är gudstro ett motgift mot vidskepelse, vilket jag redan har förklarat. Kyrkan tog officiellt avstånd från vidskepelse. Människor behöll förvisso många gamla föreställningar men "kristianiserade" dem genom att be till helgon istället för lokala skyddsandar.

Om man saknar en sund religiositet riskerar vidskepelsen att ta sig uttryck i vad som helst, som exempelvis klimatologisk vidskepelse och föreställningen om koldioxid som en ond ande som hotar att förstöra planeten.

[xion]

Den som inte själv är ateist har ingen möjlighet att föreställa sig det. Samma gäller för många som bara tror att dom är ateister.
Vidskeplighet är ett slags medfödd "sjukdom". Den som är religiös kan sägas vara i högre grad drabbad av den.
Ateism är frånvaro av gudstro. Frånvaro av vidskeplighet är en process som kan leda fram till detta.

Tvärtom är gudstro ett motgift mot vidskepelse, vilket jag redan har förklarat. Kyrkan tog officiellt avstånd från vidskepelse. Människor behöll förvisso många gamla föreställningar men "kristianiserade" dem genom att be till helgon istället för lokala skyddsandar.

Om man saknar en sund religiositet riskerar vidskepelsen att ta sig uttryck i vad som helst, som exempelvis klimatologisk vidskepelse och föreställningen om koldioxid som en ond ande som hotar att förstöra planeten.

Sund religiositet förmodar jag är den tro man själv bekänner sig till. Resten är vidskepelse.
Om man ser det historiskt så skulle jag kunna tänka mig att man sökte förklaring till allt som man inte förstod.
Rädslan för det okända gjorde att man tänkte sig en "andevärld" som man tillbad för att söka trygghet. Falsk trygghet är också ett slags trygghet.

[Mlw]

Sund religiositet förmodar jag är den tro man själv bekänner sig till. Resten är vidskepelse.
Om man ser det historiskt så skulle jag kunna tänka mig att man sökte förklaring till allt som man inte förstod.
Rädslan för det okända gjorde att man tänkte sig en "andevärld" som man tillbad för att söka trygghet. Falsk trygghet är också ett slags trygghet.

Under nazitiden i Tyskland utmärkte sig många bekännelsetrogna kristna genom sitt motstånd och sin kritik av regimen. I Sovjetunionen fungerade den ortodoxa kyrkan som en motståndsrörelse, trots att den även rymde medlöpare inom sina led. Kommunistregimen rev katedraler och förföljde präster, men kyrkans motstånd förblev obrutet.

Politiska ideologier kan anta religiösa former, men utgör i grunden en sorts vantro. Traditionell kristen tro har visat sig vara ett effektivt värn mot sådana ersättningsreligioner. När Berlinmuren föll 1989 trodde många, med Francis Fukuyama, att vi nått "historiens slut". Istället fick vi bevittna framväxten av en ny kollektiv ideologi: globalismen.

Detta mönster av återkommande kollektiva villfarelser är en följd av västvärldens gradvisa sekularisering. Sekulariseringen har lämnat ett andligt vakuum som fylls av återkommande ideologiska villfarelser. Den enda hållbara vägen framåt är en förnyad förankring i den kristna traditionen, ansåg den ryske filosofen och teologen Nikolai Berdiaeff.

[Algotezza]

Den som inte själv är ateist har ingen möjlighet att föreställa sig det. Samma gäller för många som bara tror att dom är ateister.
Vidskeplighet är ett slags medfödd "sjukdom". Den som är religiös kan sägas vara i högre grad drabbad av den.
Ateism är frånvaro av gudstro. Frånvaro av vidskeplighet är en process som kan leda fram till detta.

Om man definierar religiös som vidskeplig så är religiös synonym med vidskeplig. Ateism är frånvaro av gudstro men det kan vara närvaro av annan tro., tro på vadsomhelst Det enda ateister har gemensamt är att de inte tror på Gud. Om du definierar ateism som frånvaro av vidskeplighet så är det per definition så. Därmed upphör all diskussion... Eller kan det finnas icke-religiös vidskepelse och religiositet utan vidskepelse? Det ställer till det kanske och bilden blir mindre svartvit.

[xion]

T ..

[xion]

Sund religiositet förmodar jag är den tro man själv bekänner sig till. Resten är vidskepelse.
Om man ser det historiskt så skulle jag kunna tänka mig att man sökte förklaring till allt som man inte förstod.
Rädslan för det okända gjorde att man tänkte sig en "andevärld" som man tillbad för att söka trygghet. Falsk trygghet är också ett slags trygghet.

Under nazitiden i Tyskland utmärkte sig många bekännelsetrogna kristna genom sitt motstånd och sin kritik av regimen. I Sovjetunionen fungerade den ortodoxa kyrkan som en motståndsrörelse, trots att den även rymde medlöpare inom sina led. Kommunistregimen rev katedraler och förföljde präster, men kyrkans motstånd förblev obrutet.

Politiska ideologier kan anta religiösa former, men utgör i grunden en sorts vantro. Traditionell kristen tro har visat sig vara ett effektivt värn mot sådana ersättningsreligioner. När Berlinmuren föll 1989 trodde många, med Francis Fukuyama, att vi nått "historiens slut". Istället fick vi bevittna framväxten av en ny kollektiv ideologi: globalismen.

Detta mönster av återkommande kollektiva villfarelser är en följd av västvärldens gradvisa sekularisering. Sekulariseringen har lämnat ett andligt vakuum som fylls av återkommande ideologiska villfarelser. Den enda hållbara vägen framåt är en förnyad förankring i den kristna traditionen, ansåg den ryske filosofen och teologen Nikolai Berdiaeff.

Tyvärr tror jag inte att det går att backa in i framtiden.
Barnatron och folkhemmet tillhör det förflutna.
Fan vet vart vi är på väg egentligen. Sekularisering och fundamentalism verkar vara strömningar på modet.
Gud är nog inte riktigt död än. Det jag ser som vidskepelse kommer bara att ta nya former.
Jag håller med om att många av de trender som vi ser har religiös karaktär. Klimatet, globaliseringen, elektrifieringen, invandringen, tillväxten.
Vi lever nu i en tidsålder som borde heta "Skärmtiden". Allt större del av vår tid tillbringar vi stirrande i skärmar.
Politik har också alltid haft inslag av religion och antagonism i sig. Jag minns en bok av Konrad Lorenz "Aggression die so genante böse". Handlar om varför vi människor alltid bråkar med varandra.

[Pilatus]

Enligt den allmänna relativitetsteorin befinner vi oss i själva verket i konstant acceleration uppåt med 9,81 m/s² när vi sitter stilla i en fåtölj. Fenomenet kan jämföras med känslan av att tryckas bakåt i en accelererande raket. Den som vill verifiera denna konstanta acceleration kan använda en accelerometer.

En accelerometer mäter inte gravitationsbetingad acceleration.

[xion]

Den som inte själv är ateist har ingen möjlighet att föreställa sig det. Samma gäller för många som bara tror att dom är ateister.
Vidskeplighet är ett slags medfödd "sjukdom". Den som är religiös kan sägas vara i högre grad drabbad av den.
Ateism är frånvaro av gudstro. Frånvaro av vidskeplighet är en process som kan leda fram till detta.

Om man definierar religiös som vidskeplig så är religiös synonym med vidskeplig. Ateism är frånvaro av gudstro men det kan vara närvaro av annan tro., tro på vadsomhelst Det enda ateister har gemensamt är att de inte tror på Gud. Om du definierar ateism som frånvaro av vidskeplighet så är det per definition så. Därmed upphör all diskussion... Eller kan det finnas icke-religiös vidskepelse och religiositet utan vidskepelse? Det ställer till det kanske och bilden blir mindre svartvit.

Religiös är inte det samma som vidskeplig.
Religion är ett trossystem medan vidskeplig är fallenhet för att tro på lite vad som helst, att vara lättskrämd och lättpåverkad. Ordlistan ger inte någon helt tydlig definition. Ateism är inte någon garanti mot vidskeplighet. Man kan ju tro på annat än gudar.

[Mlw]

Enligt den allmänna relativitetsteorin befinner vi oss i själva verket i konstant acceleration uppåt med 9,81 m/s² när vi sitter stilla i en fåtölj. Fenomenet kan jämföras med känslan av att tryckas bakåt i en accelererande raket. Den som vill verifiera denna konstanta acceleration kan använda en accelerometer.

En accelerometer mäter inte gravitationsbetingad acceleration.

Nej, men om du lägger den på ett bord så mäter den en acceleration på 9,81 m/s², vilket motsvarar acceleration vid fritt fall. Om accelerometern befinner sig i fritt fall så mäter den 0 m/s². Med andra ord, i jordens gravitationsfält så accelererar vi uppåt med 9,81 m/s² när vi sitter still i en fåtölj.

[Pilatus]

Religiös är inte det samma som vidskeplig.

Men du måste väl medge att religion ofta innebär att tro på ett subjekt av icke-materiell natur som står utanför tid och rum? Om man inte kan verifiera Guds existens med större säkerhet än astrologers utsagor om planeternas påverkan på människorna, så hamnar man långt utanför vetenskap.