Är lyckan det primära?

[MrTambourineMan]

Kan ni hålla med mig om att lycka är en reaktion på meningsfulla sammanhang?

Ja, det kan jag acceptera. Jag accepterar dock även att allt som ger lycka är meningsfullt per definition A. Per definition B behöver så inte vara fallet.

A: Meningsfullt är allt en organism prioriterar att hänge sig åt.
B: Meningsfullt är allt som gynnar organismens geners fortlevnad.

Ute i naturen idag är det en påfallande korrelation mellan dessa definitioner.

Meningsfulla sammanhang skapas genom att man utgår ifrån rationellt handlande. Men lycka kan också uppkomma ur meningsfulla sammanhang som inte är rationella, utan bygger på vanföreställningar.

Ett rationellt handlande är ett förnuftigt handlande. För att bedöma om en handling är förnuftig eller ej behövs ett utstakat mål mot vilket man kan göra bedömningen. Meningsfulla aktiviteter är subjektiva företeelser. En ekorre finner det meningsfullt att hoppa omkring i träd och samla nötter. En konstnär finner det meningsfullt att måla tavlor. En fysiker finner det meningsfullt att studera fysikaliska fenomen. Handlar någon av dem orationellt?

Vissa accepterar självbedrägeri som en grund till lycka, men jag föredrar att sträva efter rationella beteenden som bygger på empirisk kunskap om verkligheten. En viktig del av utvecklingen handlar om att undersöka och att uppenbara verkligheten genom kunskap. Genom att kalla lyckan primär och acceptera den som ledstjärna oberoende av rationella sammanhang så frånsäger vi oss denna utveckling. Rent praktiskt så medför sådan utveckling degenerering och skada då inte verkliga förutsättningar tas tillvara. Sådant slår tillbaka när undermineringen till slut blir för stor, eller när det till slut inte går att blunda för fakta.

Om målet är att uppleva så mycket lycka som möjligt innebär det att man inte konstruerar ett system som i slutändan tar kål på en, då upplevs ju inte maximal lycka. En upplevelsemaskin (om vi nu skulle orka befatta oss med en för jag är mer inne på den bioteknologiska lösningen) skulle naturligtvis främja vår överlevnad. Vad är verklighet egentligen? Det handlar inte om självbedrägeri, utan om en förändrad verklighet till människans fördel.

Lycka är alltid underordnad de meningsfulla sammanhangen. De meningsfulla sammanhangen är underordnade våra föreställningar. Och våra föreställningar är alltid underordnade verkligheten. Genom kunskap kan våra föreställningar bli mer rationella.

Lycka är ett tillstånd som ofta stammar ur meningsfulla sammanhang utifrån vår evolutionära verklighet. Men tillståndet lycka kan även upplevas utan meningsfulla sammanhang, rent biologiskt. Det beror förstås på vad som menas med ett meningsfullt och/eller rationellt sammanhang? Jag har givit två definitioner ovan.

Detta blir sant eftersom vi inte är fria att själva styra de funktioner som utgör vår existens; vi måste erfara våra förutsättningar för att existera.

Människan är varse sin egen existens och kan i den mån hon förmår förändra sin egen existens förutsättningar. Att ändra fysikaliska lagar förmår hon exempelvis inte, men att flytta in i ett hus på vintern - det förmår hon.

[Johan Ågren]

MrTambourineMan,

Det handlar inte om självbedrägeri, utan om en förändrad verklighet till människans fördel.

Om så är fallet så är det inget problem. Människans fördel är det primära och lyckan underordnad människans fördel (meningsfullhet), det är vad jag säger. Om lyckan bygger på vanföreställningar om människans fördel så är lyckan inte av godo.

VAD som är till människans fördel är människan inte fri att själv avgöra - det gör våra förutsättningar. Därför är lyckan underordnad det rationella beteendet.

A: Meningsfullt är allt en organism prioriterar att hänge sig åt.

Ja det är den föreställda meningsfullheten. Den är baserad på föreställningar om verklighetens natur. Denna föreställda prioritet kan alltså vara irrationell. Den behöver inte vara av ondo så länge den inte skadar oss, men den är alltid en sekundär föreställning. Människan är inte fri att själv ändra sina förutsättningar i ett givet ögonblick, hon är endast fri i sitt förhållningssätt till dem. Vi tolkar vår omvärld och oss själva, men vår tolkning måste vara rationell för att vi ska kunna ta tillvara våra förutsättningar. Vi är ett komplex av (biologiska) funktioner och dessa ändrar sig inte efter våra föreställningar. Möjligen kan vi ändra på dem utifrån de möjligheter vi har (genteknik).

Men allt är inte en fråga om förhållningsätt till faktiska skeenden utan det existerar också förhållningsätt till skeenden som inte är reella; där vi tolkar något som inte alls är sant. Beteenden som baseras utifrån sådana föreställningar skapar livsstrukturer som inte tjänar våra verkliga funktioner. Beroende på utvecklingens art så kan den ställa till med mer eller mindre skada.

En ekorre finner det meningsfullt att hoppa omkring i träd och samla nötter. En konstnär finner det meningsfullt att måla tavlor. En fysiker finner det meningsfullt att studera fysikaliska fenomen. Handlar någon av dem orationellt?

Det är inte frågan om subjektivitet utan om relativitet eftersom vi inte har samma förutsättningar. Om ekorren började samla porrtidningar i stället för nötter inför vintern så kan vi tala om en subjektiv ekorre som inte agerar rationellt.

Angående konstnären så måste man ifrågasätta varför han målar tavlor för att slutligen kunna härleda hans avsikter till en rationell grund. Om grunden till konstnärens avsikter inte är rationella så faller meningen med konstnärsskapet.

Sedan kan konstnärens faktiska avsikter med konstnärsskapet vara något annat än vad han själv förteställer sig. Hans föreställda vision om sitt konstnärsskap kanske är att han vill förhöja kulturens estetiska värde, medans hans faktiska undermedvetna avsikter är att att imponera på tjejer. Visionen är då ett ytligt självbedrägeri; en jargong som fungerar som ursäkt. Utan detta bedrägeri skulle inte heller konsten få samma värde att förmå imponera på tjejer. Sådana sekundära värden - som uppkommer genom bedrägeri - är ungefär vad vår kultur går ut på: Vi värdeladdar symboler genom att kollektivt intala oss om dess värde. En diamant är t.ex inte värdefull, utan detta värde får den genom den sekundära överenskommelsen.

En blomma kan fyllas med värde och ges bort till någon man tycker om som förstår samma värdeöverenskommelse. Men bortom denna värdeladdning existerar de faktiska funktionerna. De existerar i själva blomman och dess komplex i förhållande till sin omvärld. Detta existerar oberoende av vår värdering av blomman. På samma sätt har vi interna funktioner som inte påverkas av våra värderingar, och vi relaterar till en natur med ekologiska system vars funktioner inte påverkas av våra värderingar.

Alla sekundära värderingar; överenskommelser, måste i slutändan tjäna de primära funktionerna för att inte vara irrationella. Om de sekundära värderingarna blir ett självändamål så tar livet en okontrollerad riktning som till slut oundvikligt slår tillbaka mot de primära funktionerna.

Sedan kan man ifrågasätta de mänskliga avsikter som hänger sig åt sekundära värderingar utan att relatera dem till de faktiska funktionerna. Det är min beskrivning på galenskap. Men galenskap behöver i sig inte vara av ondo så länge den inte skadar någonting, men det gör den när jag benämner den som galenskap.

Att skada något i sig behöver inte vara galenskap om agerandet är rationellt utifrån individens livsförutsättningar. Skada som utgår ifrån sekundära värderingar kan ifrågasättas även om de tjänar individens livsförutsättningar. Jag ifrågasätter därför t.ex nazismens metoder under kriget. Deras föreställda styrkevärdering motsvarade inte de faktiska funktionerna. Hade de vunnit kriget så hade deras värderingar ändå varit irrationella eftersom jag inte ser logiken med att finna biologisk överlägsenhet genom att renodla en ras, som inte heller har någon speciell överlägsenhet till att börja med.

Eller hade nazisterna genom att vinna kriget bevisat sin egen logik? Hade deras avsikter bekräftat värdet på det uppnådda målet?

Jag säger nej. För att ta ett extremt exempel: Om jag utrotar alla människor utom mig själv och några familjemedlemmar har jag då stärkt mina egna funktioner om jag avser att få en fortsatt hälsosam mänsklig utveckling? Ett viktigt kriterium på utveckling är mångfald och vidare komplexitet.

Om lycka vore det primära så är det för mig samma sak som att säga att lyckan alltid är rationell, och det kan den inte vara om människans föreställningar inte överenstämmer med den faktiska terrängen.

Johan

[Greven]

Något som skapar ångest idag är tanken på framtida människor som "teknologiska pundare", uppkopplade mot en "euforimaskin". Oförmögna till arbete eller "meningsfulla" sysselsättningar fördrivs tiden i en stilla apati, med mänsklighetens undergång som oundviklig konsekvens.

Konsten ligger alltså i att programmera om människosläktet att bli lyckligt av att göra det som är nödvändigt? Det låter klokt. Problemet är bara: Vad skulle då skulle driva evolutionen framåt? Vad skulle det vara för mening i att fortsätta utvecklas om allt som händer redan skapar maximal lycka?

Jag håller med Johan om att lycka är en reaktion på en meningsfull händelse. Vad jag menar är: ska vi bli lyckliga av en händelse som påverkar våra liv på ett negativt sätt? Om svaret är ja, kommer mänslighetens undergång att vara en oundviklig konsekvens. Och om svaret är nej måste vi följdaktligen bli olyckliga för att undvika att handla på det negativa sättet. Alltså måste vi vara olyckliga.

Lycka är inte ett godis och vi kan heller inte definiera oss med lycka eller olycka. Lycka och olycka är en indikation på att det vi gör är rationellt för vår överlevnad. Det är inte lycka vi i första hand strävar efter. Det är överlevnad, och måste så vara.

Så länge det finns hinder som hotar vår överlevnad kommer olycka vara en helt nödvändig del av våra liv. Den är helt enkelt en indikation på att vi inte handlar på ett sätt som gynnar överlevnaden. (Men lycka/olyckasystemet är självklart inte helt primärt och tillförlitligt om vår kunskap och erfarenhet grundar sig på missuppfattade grunder.) Det enda sättet att uppleva total lycka på ett sätt som gynnar vår överlevnad vore att eliminera alla hinder och hot mot ett rationellt förhållningssätt till vår överlevnad. Alltså, först när alla världsproblem är lösta, krig, maktbegär, misstro, naturkatastrofer, rädsla, hot från yttre rymden, taskiga uppväxtförhållanden, döden osv. kan vi uppleva total lyckomaximering utan att behöva oroa oss för vår överlevnad.

Det är ju försås möjligt att vi i framtiden med teknikutveckling kommer att kunna eliminera alla våra problem. När det inte finns några hinder för någonting kan vi antagligen leva i ett evigt lyckorus. Vår vardag skulle då troligen vara att ligga i en bassäng där våra kroppar blev försedda med allt vi behöver. Robotar och automatiska system skulle ta hand om allting som förut var vår vardag, skaffa mat, värme, kommunicera med andra. Då skulle vi slippa olyckoskapande hinder. Våra hjärnor skulle vara avstängda, förutom de områden som skulle producera lyckobringande signalsubstanser på högvarv till receptorerna, och vårt medvetande skulle troligen uppfattas som ett orgasmiskt ingenting.

Nä, vad jag menar är alltså att så länge vi upplever hinder, på vilket sätt som helst, kommer vi nödvändigtvis att bli tvugna att uppleva olycka på ett eller annat sätt... Oavsett hur vår hjärna kommer att se ut. Att ändra på det signalsubstanssystemet vore att förstöra en väsentlig del av vår överlevnadsmöjlighet.

Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara för att undvika att bli missuppfattad, men vad jag försöker säga är att lycka och olycka i det yttersta inte är det primära. Vi kan inte definiera oss själva med lycka och olycka. De är på sätt och vis varken universiellt positiva eller negativa. De är inte separerade objekt som vi ibland får tillgång till och ibland inte. De är en del av kommunikationen som utgör våra liv och medvetanden.

Äsch, jag har inte sovit så bra i natt. Jag får försöka förklara bättre någon annan gång...

[Johan Ågren]

Lycka och olycka är som grönt och rött stoppljus. Om det visar fel så uppstår det troligen en olycka. Endast om vi betraktar trafiken noga så förmår vi relatera till trafiken på ett sätt som är meningsfullt utifrån våra förutsättningar. Trafikljuset är ett bra hjälpmedel. Trafikljuset motsvarar våra föreställningar och om det visar grönt så är det bäst att ingen har fifflat med ledningarna, annars blir lyckan kortvarig.

Alla kan instämma:

Lyckan är en sekundär reaktion på något människan finner meningsfullt och infriandet av utvecklingen i en riktning som människan satt som mål.

Alla kan kanske också instämma:

Är riktningen skadlig för människans existens så kan den allvarligt ifrågasättas, särskilt om individens avsikt är att bevara sin hälsa.

Men:

Varför är denna riktning satt? Tål avsikten en analys? Är felaktiga antaganden en godtaglig grund; vidskeplighet, trosinriktningar utan motsvarighet i verkligheten (om det nu så är fallet). Jorden är platt ETC.

Sådana sekundära föreställningar äventyrar de primära funktionerna, t.ex religiöst betingat självmord.

Johan

[Greven]

Precis.

Det verkar som om stävan efter att överleva är det primära, allt annat är sekundärt. Lycka kan då vara en indikator på att vi strävar åt rätt håll i våra försök att överleva. Utifrån våra förutsättningar förstås. Men om våra förutsättningar vilar på fel grunder är lyckobarometern inget som säkrar vår överlevnad. Den är inte rationell. Då är det bättre att tänka rationellt även om det kan skapa olycka i form av rädsla och förvirring för ett tag.

[MrTambourineMan]

VAD som är till människans fördel är människan inte fri att själv avgöra - det gör våra förutsättningar. Därför är lyckan underordnad det rationella beteendet.

Om ekorren började samla porrtidningar i stället för nötter inför vintern så kan vi tala om en subjektiv ekorre som inte agerar rationellt.

Irrationellt utifrån målet att överleva. Men rationellt utifrån målet att svälta ihjäl. Och så kan man ställa sig frågan, varför samlar ekorren porrtidningar? Kan vi konstatera att den i varje fall inte mår dåligt av det? Hur ofta strävar en organism efter lidande? Aldrig.

Jag håller med Johan om att lycka är en reaktion på en meningsfull händelse. Vad jag menar är: ska vi bli lyckliga av en händelse som påverkar våra liv på ett negativt sätt? Om svaret är ja, kommer mänslighetens undergång att vara en oundviklig konsekvens. Och om svaret är nej måste vi följdaktligen bli olyckliga för att undvika att handla på det negativa sättet. Alltså måste vi vara olyckliga.

Vilja, motivation och tillfredsställelse är skilda storheter. Inte endimensionellt ihopträngda i en term 'lycka'.

Det verkar som om stävan efter att överleva är det primära, allt annat är sekundärt.

Icke-religiösa självmord då?

För att avgöra ifall ett beteende är rationellt eller ej behövs ett utstakat mål. Grundantagandet som genomsyrar hela debatten verkar vara att överlevnad är ett sådant primärt mål. Prioriterar en varelse överlevnaden framför lyckan? Dvs, vill en lidande varelse leva vidare? Hur förklaras sekulära självmord?

Problemet är bara: Vad skulle då skulle driva evolutionen framåt? Vad skulle det vara för mening i att fortsätta utvecklas om allt som händer redan skapar maximal lycka?

Det naturliga urvalet för människosläktets del är redan delvis satt ur funktion och med den många andra biologisk-evolutionära aspekter. Evolution är inte en naturlag. Vi skulle inte behöva fortsätta utvecklas när vi uppnåt det optimala, och allting skulle inte skapa maximal lycka, utan gradienter av nyssnämnda.

Ett problem verkar vara att likhetstecken sätts mellan "tillfredsställelse" och "lycka". Lycka designerar för mig inget annat än ett tillstånd fritt från obehag. Obehag är lidande. Välbehag är livet. Det primära en varelse jagar hela sitt liv är jakten på 'lycka', ett tillstånd där lidandet inte längre existerar. Först då upplevs livet som meningsfullt. Säger jag. Ni säger: en varelse jagar hela sitt liv mening, lycka är bara ett epifenomen. När en varelse inte lyckas finna mening i tillvaron försvinner 'lyckan' och tillståndet kan betäcknas som 'obehagligt'. Meningsfullhet är något rationellt som man kan sluta sig till utifrån sin existens. Meningsfullhet grundar sig i överlevnad. Eller har jag missförstått er, Johan & Greven? För om så inte är fallet, är min poäng tvedelad: är ett liv i lidandet något att leva för? Och borde det inte vara rationellt riktigt att förlänga livet ad infinitum oavsett livskvalitet?

[MrTambourineMan]

Alla kan instämma:

Lyckan är en sekundär reaktion på något människan finner meningsfullt och infriandet av utvecklingen i en riktning som människan satt som mål.

I dag skulle jag nog hellre påstå att det är evolutionen som satt de grundläggande målen. Vi människor kan dock ha sekundära mål, som så länge de inte kolliderar med evolutionens ideal, till viss mån kan göra oss lyckliga. Ofta är de dock förankrade, på ett eller annat sätt, i evolutionen. Evolutionen har utrustat oss med känslor och beroende på yttre omständigheter tolkar vi som enhetlig organism undermedvetet och medvetet betingelserna antingen som lyckliga eller olyckliga. Vårt humör förändras därefter. Det betyder inte att människan inte kan gå utanför sitt eget system, och revidera de här funktionerna (må så vara att en dödlig genväg i bland blir hennes val) till att uppnå en bekvämare sinnesstämning. Vad jag menar med att lycka är primär, är att känslorna är de mest omutbara, och bland de mest grundläggande, funktionerna hos en kännande varelse. Ingen varelse tycker det är 'roligt' att lida, per definition. Men det finns människor som är så deprimerade att de begår självmord (och SSRI-preparat har inte visat sig effektiva i att behandla den här patientgruppen).

Alla kan kanske också instämma:

Är riktningen skadlig för människans existens så kan den allvarligt ifrågasättas, särskilt om individens avsikt är att bevara sin hälsa.

Den kan ifrågasättas men behöver inte ifrågasättas. Allting kan ifrågasättas, om man väljer att göra det eller ej beror på ens egna övertygelser och värderingar.

Men:

Varför är denna riktning satt? Tål avsikten en analys? Är felaktiga antaganden en godtaglig grund; vidskeplighet, trosinriktningar utan motsvarighet i verkligheten (om det nu så är fallet). Jorden är platt ETC.

Sådana sekundära föreställningar äventyrar de primära funktionerna, t.ex religiöst betingat självmord.

Om man finner det meningsfullt/roligt att leva är självmord inte den rätta vägen till glädjen. Om livet däremot innebär lidande, då innebär självmord frigörelse. Om ständig lycka i "livet-efter-detta" utlovas, då ter sig också självmord som en trevlig lösning.

[archaxe]

Utan att mer än ögnat igenom större delen av föregående "posts" (fy!), tar jag mig friheten...

I frågan "Är lyckan det primära" är jag väldigt ambivalent (om man nu ska slänga sig med fina ord), å ena sidan säger jag "ja" (vilket, om man drar det till sin spets, innebär att man ska hänge sig åt alla sina lustar), och å andra sidan säger jag "nej" (vilket, om man drar det till sin spets, innebär att det finns rätt/fel, vilket jag inte heller tror på).

När jag läste filosofi på gymnasiet frågade vår lärare oss:

Ponera följande: Jag har en maskin som kan ge er evig lycka, oavsett vad det innebär. Allt ni behöver göra, är att koppla in er till den. Sedan kommer ni aldrig att vakna upp till erat nuvarande "liv", utan kommer ligga i koma i den här maskinen, men i gengäld kommer ni att vara konstant lyckliga.
Skulle ni låta er kopplas in?

92% (23/25) svarade (instinktivt?) "Nej" (det är ju faktiskt en ganska absurd tanke, och anses lite "fult"?). Jag undrade varför, egentligen. Jag var en av de 2 som, efter lite övervägande, svarade "Ja" på frågan, för egentligen. Världen runt omkring berör mig således inte, och om jag på något sätt upplever obehag (kanske just på grund av världen utanför) så är inte premisserna uppfyllda.

[MrTambourineMan]

Ponera följande: Jag har en maskin som kan ge er evig lycka, oavsett vad det innebär. Allt ni behöver göra, är att koppla in er till den. Sedan kommer ni aldrig att vakna upp till erat nuvarande "liv", utan kommer ligga i koma i den här maskinen, men i gengäld kommer ni att vara konstant lyckliga.
Skulle ni låta er kopplas in?

92% (23/25) svarade (instinktivt?) "Nej" (det är ju faktiskt en ganska absurd tanke, och anses lite "fult"?). Jag undrade varför, egentligen. Jag var en av de 2 som, efter lite övervägande, svarade "Ja" på frågan, för egentligen. Världen runt omkring berör mig således inte, och om jag på något sätt upplever obehag (kanske just på grund av världen utanför) så är inte premisserna uppfyllda.

Rationellt sett borde man tacka "ja" på den frågan. Men många upplever olust vid tanken, och tackar därför "nej". Det här gäller förstås endast om maskinen är totalt ofelbar och ingenting med den kan fallera (vilket i verkligheten den förmodligen kan och innebär därför att bioteknologi är en bättre lösning. Med bioteknologi skulle också den mänskliga artens fortlevnad garanteras på ett säkert sätt, något som är ett delmål för många).

[David Bengtsson]

Rationalitet kräver inte att man kopplar in sig i lyckomaskinen (vi pratar om Nozick här, inte sant?) eftersom ett "rent" rationellt handlande inte förutsätter någonting om vad som är ett rationellt mål. Även givet att lycka är det rationella målet så är det inte givet att det rationella är att låta sig kopplas in i lyckomaskinen: Vi ger ju upp möjligheten att öka andras lycka genom att koppla in oss i en dylik maskin. Kanske är vad som krävs av oss i stället att vi kopplar in andra i sådana maskiner. Med andra ord är det först då vi antar att rationellt handlande kan ha som sitt enda mål vår egen lycka som vi borde låta oss kopplas in i lyckomaskinen. Men det är inte plausibelt vare sig som modell för rationalitet eller för värde.

[MrTambourineMan]

Om det bara finns en enda plats i lyckomaskinen (och den är den enda av sitt slag), och målet är maximal lycka i världen, då borde den man som skapar maximal olycka (t ex någon hårdförd diktator) kopplas in i maskinen.

[David Bengtsson]

Bara givet om att stoppa in hon om i lyckomaskinen är det enda sättet att stoppa honom på. Annars verkar svaret vara att vi bör stoppa in den person där skillnaden mellan hur mycket lycka han/hon kan uppleva i världen och hur mycket lycka han/hon kan få ut av lyckomaskinen är störst (och jag förutsätter naturligtvis att den senare mängden lycka är större än den tidigare).

[jonnylocktong]

Johan - din kommentar (föresten, jag är ny på forumet)

"Alla kan instämma:

Lyckan är en sekundär reaktion på något människan finner meningsfullt och infriandet av utvecklingen i en riktning som människan satt som mål. ".

Jag håller nog med om det. Jag ser bara ett problem (som jag själv upplever dock) och det är hur skall man då uppleva lycka om man inte kan finna något meningsfullt? Jag kan visserligen hitta meningsfulla saker för mig på det "praktiska" planet - men hur kan jag bevisa dem teoretiskt och vara säker på att det jag känner vara meningsfullt också håller för en kritisk granskning. Mitt problem är att jag alldrig hittar detta argument som håller. Ibland, riktigt dumdristigt kanske, upplever jag att allt är bra, och sen granskar jag varför det är bra - så faller allt platt igen - för att det inte håller kritiskt - vilket ofta leder till att jag inte håller lyckokänslan kvar.

Frågan kan ju visserligen tolkas som att "finns det något som är meningsfullt och som klarar en kritisk granskning teoretiskt" eller kan man går runt problemet på något annat sätt så att och säga att det finns något meningsfullt subjektivt och argumentera för att meningsfullhet - helt logiskt - går att bevisa kan existera för mig men kanske inte helt objektivt?


Någon som har svar på det problemet så blir jag lycklig

[David Bengtsson]

Jag är inte helt säker på vad som skulle kunna hålla för en granskning för vad som är "meningsfullt". Min erfarenhet är att när folk letar efter någonting meningsfullt så är det i själva verket någonting värdetfullt de letar efter. Hittar man någonting som är värdefullt i sig så kan andra saker bli meningsfulla för att de leder till det som är värdefullt. Problemet för uppfattningen är lycka är det värdefulla plus antagandet att lycka bara uppnås om man sysslar med någonting meningsfullt är ju just att lycka är det enda som skulle kunna göra någonting meningsfullt. Det är naturligtvis ett problem bara om lycka förutsätter att man gör någonting som är meningsfullt oberoende av den lycka den medför för dig själv. En lösning är ju att låta någonting bli meningsfullt pågrund av den lycka det medför för andra.

[Advocate]

Att definiera "äkta" och "oäkta" lycka efter hur länge den står sig, är visserligen möjligt men långitfrån tillfredsställande för mig. Det finns olika typer av 'välbehag', det medger jag och skillnaden kvalitativt dem emellan kan fastställas sans tidsperspektiv. I definitioner av olika varianter av lycka som utgår ifrån att tiderna kommer ändras och personen kommer bli olycklig ser jag inte som lyckodefinitioner utan mer som beteendeförklaringar. Jag vill kunna "frysa" tiden i ett ögonblick, och vid det här ögonblicket avläsa varje individs känsla, vore det möjligt skulle man finna att lycka alltid är lycka. Lycka kan aldrig vara sorg. Lycka och sorg är väldigt snäva attribut: människan har ett vitt spektrum av känslor, men för att underlätta resonemang vill jag gärna indela dem i 'välbehag' och 'obehag', två saker som står i kontrast till varandra.

Säg att en individ upplever 'välbehag' och det av "naturliga" orsaker (han finner meningsfullhet i det generna avsett), men i en stundande framtid kommer han uppleva stark fysisk smärta (därmed 'obehag') pga av att någonting utom hans kontroll kommer påverka honom (vi behöver inte gå in på vad exakt). I skenet av detta faktum skulle vi därför definiera hans välmående som "oäkta" eller "falskt" eftersom det snart är över. Men individen har hela tiden strävat efter lycka, mening eller vad annat man strävar efter i livet, och det var inte alls inberäknat eller ens tänkbart att det som nu skett honom skulle ske. Varför räkna hans 'välbehag' som falskt, bara därför att det får ett abrupt slut? Finns det falskt och äkta 'obehag' också?

Hade glömt bort den här diskussionen

Du har nog rätt nu när jag tänker på det. Men låt mej säga såhär, jag tar tillbaka det jag sade. Jag tror inte det finns någon form av lycka som skulle vara hela tiden. Men det finns något annat, nämligen sinnesfrid. Sinnesfrid är snarare det jag talade om, fast jag inte kom på det magnifika ordet tidigare. Sinnesfrid är en form av lycka som varar i alla väder. Har man sinnesfrid så är man alltid trygg i sej själv, och oavsett vad som händer så försvinner den inte. Lycka kommer och går, det går aldrig att få lycka som varar för alltid, men sinnesfrid kan vara för alltid. Därför tror jag att det är sinnesfrid vi skall sträva efter, inte kortvariga glädje stunder.