Anders skrev:Angående det politiska bygger jag inte bara på Horisontenboken utan på andra samtal jag hört henne i. Men svepande formuleringar om samhället som ofta kommer från vänsterhåll dyker också upp i boken. Och bara det att NPM(som jag ser de mindre goda effekterna av i min närhet) framställs som självklart ont utan att egentligen problematisera den tanken drar lite åt samma håll. Då jag skrev att vi är på olika sidor är det dock mer det självklara hästägandet och poesi som en självklar konstform. Varken hon eller jag har mycket av det nyliberala i sig.
Angående att det finns vissa svepande formuleringar i boken som är problematiska - det kan jag instämma i. Jag menar absolut inte att försvara Bornemark i allt hon skriver. Men jag kan tycka att hon i alla fall är värd att tas på allvar. Och jag menar att en hel del av vad hon skriver är både originellt, djupsinnigt och insiktsfullt. Och jag kan tycka att det är det senare, de mer positiva aspekterna, som är mer intressanta att fokusera på.
Om hon exempelvis skulle menat något som att NPM vore självklart ont, och sen inte problematisera den tanken, vore det bedrövligt menar jag. Men det som gör henne intressant är väl just att hon faktiskt problematiserar detta, och betonar att verkligheten inte är så svartvit. Målet är såklart att hitta en god balans, och inte bara ta ställning för ena eller andra sidan. I boken skriver hon ju något om att det vanligaste missförståndet är att andra tror hon bara är emot NPM och det tänkande som ligger till grund för NPM...och kanske inte så konstigt att sådant missförstånd utbreder sig, då det är en typ av budskap som kan spridas i förenklade slogans. Men när man faktiskt läser/lyssnar till hennes bok går det ju att förstå att det inte är vad det handlar om. För att förstå innehållet gäller det just att faktiskt ta del av boken, och det finns nog inte riktigt nån annan enkel genväg där.
Anders skrev:Wittgenstein - hade han en diagnos har jag själv lite samma. Fast jag var tydligen långt från diagnos då min shrink skickade mig till en specialist. Ingen märker min läggning i vardagen, som inte är extrovert och mingelälskande. Samma examen som jag, och jag känner igen mig i mycket av vad han skriver i Tractatus som är den bok av honom jag läst från pärm till pärm, även om han betydligt mycket mer än jag verkar vara en ”realare” i sina tänk där, där jag känner mig mer som en latinare. Har själv en del förmågor åt ingenjörshållet, och det var det självklara att söka sig till, det gav jobb, men jag är egentligen ingen matte eller logikgubbe även om nörden finns där. Skriver mycket hellre "humanisktiskt". Han är mindre ingenjör i On Certainty. Har läst rätt mycket om hans liv, som ju inte var ett dussinliv. Där har vi lite gemensamt, utan jag tänker mer på vad han faktiskt formulerar. Han tänker (åtminstone i Tractatus) som en ingenjör, och det är inte helt fruktsamt att en ingenjör blev så pass inflytelserik imo. Visa mig den strof eller text av W. Där han uttrycker förundran eller där han diskuterar samhället och kollektivet.
Definition av ingenjör från wikipedia: "Ingenjör är en titel för en person med teknisk utbildning som arbetar med exempelvis konstruktioner, beräkningsuppgifter, programmering, material, produktion, utveckling av produkter men även design, behovsanalyser, utveckling, marknadsföring och försäljning"
Jämför detta exempelvis med hur Wittgensteins kollegor, som kände Wittgenstein personligen, beskrev hans personlighet:
Rudolf Carnap skrev:[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.
eller
Bertrand Russell skrev:His disposition is that of an artist, intuitive and moody.
Var Wittgenstein en typisk ingenjörspersonlighet? Knappast. Den stereotypiska ingenjören är väl snarast en som kombinerar sinnesförnimmelser med tänkande, medan för Wittgenstein var det tvärtom intuitionen som stod i centrum.
Enligt Wittgenstein så hör också filosofi ihop med förundran, tolkar jag det som. Ett känt Wittgenstein citat “Man has to awaken to wonder - and so perhaps do peoples. Science is a way of sending him to sleep again”. Wittgenstein kontrasterade ofta filosofi och vetenskap, och betonade att filosofin inte borde söka svar på det sättet klassisk vetenskap (jmf exvis Kuhn "normal science") söker svar.
Är inte alltid känslan av förundran central när vi filosoferar som bäst?
