Pilatus skrev:Illusionen skrev:Resonemang som gör anspråk på att besvara frågan, Vad är tid?, kräver tydliga definitioner på fältnivå.
Man kan undra varför?
Δ-KONCEPTETS DEFINITION AV TID PÅ FÄLTNIVÅTexten kompletterad: 27 feb 2017I mina inlägg den 18 jan 20:25 och 21 jan 12:06 definierar jag tid enligt nedan, där hela kedjan
från avvikelse i
G, till begreppet
TID, ingår.
Ett preliminärt utkast till
DEFINITION av fenomenet
TID, skulle enligt detta betraktelsesätt,
då kunna formuleras utifrån följande, som bygger på konceptet och tidigare inlägg i denna tråd.
Vi utgår enligt konceptet från ett ej förnimbart abstrakt grundtillstånd,
G, skilt från vår verklighet.
Förenklat kan detta uttryckas som att
G och rum-tiden ej är ”synkroniserade” relativt varandra.
G kan betraktas som en typ av ”universell integral” av all växelverkan, ur aktuellt vxv- perspektiv.
Egenreferensens maskeringsförankring i grundtillståndet
G, och därav beroende negativa polarisationer,
utgör bas för växelverkan inkl ”interferenser”. Interferensmönstren innefattar därigenom ”skalära”
variationer/densiteter, som skiljer sig åt (=
ΔØ) ur respektive förankringsperspektiv.
Det är relationerna mellan dessa densiteter som formar
ΔØ och rum-tid inkl atomära fenomen.
Den tidigare redovisade Eulertabellen återspeglar detta.
Maskeringen medför att
G:s normerade struktur (ej förnimbar) övergår i ej normerad (förnimbar) struktur.
Fenomenet
TID kan då betraktas som det
SUBSTITUT som, ur referensperspektivet, länkar samman
(överbryggar) de ej normerade egenskaper som, via
DRP, är en följd av interferensmönstrens variationer.
Utesluts detaljerna så kan detta uttryckas koncentrerat som att
TID representerar en effekt av DRP.
Notera att
DRP inkl förankring, förutsätter ”existens” av Medvetandets Referens,
MR.
Som ytterligare svar på din fråga refererande till
FÄLTNIVÅ, tänk dig följande något förenklade metafor.
Vi utgår från två av varandra beroende ballonger som kan ändra storlek/skala relativt varandra.
Ballongerna benämner vi
A respektive
B, och representerar förenklat växelverkan, vxv, mellan a och b.
A och
B refererar till sin respektive förankring i
G enligt
MP och
DRP.
A och
B vxv därigenom
utifrån skilda referenser/förankringar, vilket möjliggör interferensmönstren (Euler-tabellen) dem emellan.
Mönstren uppfattas/förnims m a o
OLIKA beroende av utifrån vilken av referenserna/förankringarna
observationen sker. Ballong
A får som exempel vara vår ”observatör/referens”.
MaskeringsPrincipen återspeglas atomärt i det vi benämner resonansförutsättningar.
Eulers formel beskriver enligt min tolkning länken mellan
MP och atomär
RESONANS.
Förnimmelsen/verkligheten är således beroende av förankringens position i resonansens
komplexa reaktans-fördelning. Ballongerna ingår av det skälet i resonans-loop.
A och
B är momentant olika stora pga deras individuella och olika förankrings-position i resonans-loopen.
Det föreligger m a o en
DIFFERENS mellan
A och
B (deras ”kontakt-ytor”), förorsakad av respektive
position i resonans-loop. Differensen existerar som tänjningsdifferenser/krafter i ballongernas ytor.
Vi låter nu
A och
B, kollidera, varvid
differensen neutraliseras/omfördelas mellan A och B.
Utifrån resp referensförankring uppträder härvid de relativa ”skift” som omnämns i konceptet,
och ingår i omfördelningsprocessen.
Omfördelningen innebär förändrade ytspänningar och därav följande ”ytförskjutningar/flöden”,
vars resultat vi kan betrakta som en typ av ”
MEDELVÄRDE” av
A och
B.
Då
A är referens och ej förnimmer sin egen ytspänning, uppfattar
A att
B förändras negativt.
Ur B:s perspektiv blir det omvända förhållanden, varför
B uppfattar att
A förändras negativt.
Observera att båda perspektiven,
A resp
B, förändras negativt men refererar till
OLIKA POSITIONER i resonansloopen, och således även olika fas-orientering. Skillnaden i position/fas får till konsekvens att
förändringen (på fältnivå) förorsakar
DIFFERENS (=
ΔØ) inkl ”ytförskjutningar/flöden” mellan de
aktuella referensperspektiven.
Det är denna
KOMPLEXA DIFFERENS, symboliserad och beskriven via
2ΔØ, som beskriver
TID och
RUM.
Talet
e är den matematiska konstant som utgör basen för den naturliga logaritmen, ln.
Symbolen ”
e” representerar enligt konceptet och tidigare inlägg ”balansmängdrelation”.
Balansen hos omfördelningsprocessen (expansion - kontraktion) kan betraktas som funktion
av denna balansmängd-relation. Betrakta kollisionen/omfördelningsprocessen mellan sfärerna
i metaforen ovan som en
produktbildning som ger resultatet
±1.
Det är m a o strukturer med ”värdet” +1 och -1 som,
pga/via DRP, balanserar mot varandra.
Genom att tillämpa produkt- och kvot- bildning erhålls därefter den s k Euler-tabellen i konceptet.
Antag f(x) = a^x , så är talet
e det enda
a som gör att derivatan av f(x) = a^x vid x=0 är lika med 1,
vilket är kriteriet som krävs för balans-relationen inom 2ΔØ. Talet
e representerar därigenom
(ur referensperspektivet) en fundamental strukturrelation på fältnivå hos balanskriteriet
2ΔØ.
Talet e återspeglar således (enligt konceptet) relation och skift mellan ”sfärerna” ingående i 2ΔØ.
Några funktionsgrafer till kurvor på formen f(x) = a^x visas i figuren för ett antal värden på a.
45-graders linjen (= "perspektiv-balans") erhålls vid/när basen = e.
Redan i mitt inlägg den 31 jan 2014 beskriver jag hur fenomenet
TID ingår
i exponenten till basen e.
I mitt inlägg den 2 jan förklaras även naturkonstanternas,
ε och
μ, roll i sammanhanget.
TID är m a o ett fenomen som här definieras och förklaras på FÄLTNIVÅ, via balanskriteriet 2ΔØ. ΔØ kan som modell betraktas som resonansbaserad transmissions-länk i kommunikationskedjan.
Det är utifrån begreppet
LÄNK, som underordnade "del-begrepp" som mängd, exponent och kvanta kan
användas för att atomärt beskriva
TID. Dessa begrepp inkl
TID, kan (enligt modellen) ses som
SUBSTITUT för överordnade abstrakta fenomen och/eller egenskaper.
I förlängningen ger detta även att den speciella relativitetsteorin är ofullständig, vilket beskrivs i konceptet.
Separata MP-förankringar inom vxv resulterar (v g se tidigare inlägg) i två perspektiv,
RE Perspektiv x: √(+C + V)(–C + V) / jC
0 = √(–C² + V²) / jC = jC√1– (V/C)² / jC =
±√1– (V/C)² IM Perspektiv y: √(+jC + V)(–jC + V) / C
0 = √(+C² + V²) / C = C√1+ (V/C)² / C =
±√1+ (V/C)² Jag begriper det jag skriver, så jag föreslår att du Pilatus avstår från ytterligare negativa kommentarer,
jag klarar mig bra utan dem.
/ Illusionen
Pax vobiscum.https://www.youtube.com/watch?v=CjxwD1zCzo0