Vertumnus skrev:Det är lite hönan och ägget där. Men min tro, vilken egentligen hör hemma i ett utvecklingsteoretiskt resonemang, är att intellektet har sitt ursprung i behovet av att förstå den värld vi lever i, att det materiella föregår det abstrakta och att det abstrakta är en generalisering av våra sinneserfareheter.
Hursom finns det förstås en växelverkan.
Detta håller jag med om. Det är ett komplext och stort område både filosofiskt och vetenskapligt varför vi har medvetande, psyke, tankar, känslor, föreställningar osv. Hur de existerar, om de har syfte och hur vi "bör förhålla oss" till dem osv.
Jag gillar exemplet Peter Gärdenfors pratat om där vi kan tänka oss skillnaden mellan att djur behöver "testa med sig själv" vad som är värdefullt för överlevnad och där vi istället kan föreställa oss en simulering. Om vi tänker oss en älg som kan ha nytta av nya matrikare skogar på andra sidan en stor flod så måste älgen "testa med sig själv" för att se om man kan ta sig över och hur det ser ut på andra sidan. Vi kan istället föreställa oss hur det skulle vara att drunkna i floden och "testa med en berättelse".
Vi kan då med den berätta oss fram till vad som är värt något så att säga.
Vårat psyke är utvecklat från impulser<bilder<symboler/representationer<koncept<logik. Varje nivå av fakultet innefattar de tidigare men lägger till funktioner/förmågor som inte kan existera på de tidigare.
Detta sätt att hantera inre fenomen på är otroligt användbart och syftet med dem är att använda dem "för att leva livet".
Våra psyken har inte uppstått som en slump, de är inte meningslösa eller endast ett resultat av döda/tomma naturlagar utan det är ett komplext levande och meningsfullt system som gör att vi kan leva livet meningsfullt och se värdet av det.