Anders: Det låter som du har en liknande metodik för att läsa som jag använder. Jag lägger dock till ett slags testande. När jag läser och tycker mig ha en generell förståelse försöker jag intuitivt se vad som borde följa givet det redan presenterade. Om jag då får min intuition bekräftad vet jag att jag kunde förutspå riktningen som verket tar. Jag anser det vara en ypperlig metod för att få förståelse. Problemet är att det inte finns ett testande, eller kritik, inherent i den processen. Och man måste då göra om sin läsning med en ny metodik för att sätta i tvivel det som man tidigare okritiskt antagit.
Vad det gäller logik, stipulerandet av lagar så är synen eller attityden inför dem något som skiljer sig åt. Ett tips är att kika på Universaliestriden (
http://sv.wikipedia.org/wiki/Universaliestriden). Det gäller främst allmänbegrepp men problematiken blir analog vad det gäller realiteten hos "lagar", "logik" osv.
Här kan jag direkt också säga att många missat filosofins framsteg. Många naturvetare är begrepps
realister, medan filosofin generellt nu (vill jag påstå) är begrepps
relativister. Sen vad begreppen relaterar till har man olika idéer om.
Men oavsett vilken position man tar inför realiteten hos begreppen så är det svårt att motsäga att logiken kan uppvisa koherensen hos ett set av stipulerade entiteter av begrepp. Så som vi kan se att när vi sagt att A
är B inte senare i samma kontext inför en annan argumentation kan säga att A
inte är B. Vad dessa A och B är kan inte logiken säga. Men det kan visa oss att vi inte rör oss med enhetliga begrepp utan att A eller B refererar till flera, olika, "objekt".
Men när jag läste på universitetet så var många av lärarna av åsikten att "logiken leder en från sanning till sanning" och satte det som ett slags högsta mål för filosofin, och sopade frågan om VAD logiken talar om under mattan. Det är för övrigt problematiken som diskuterats här förut och som exemplifierats genom att göra distinktion mellan så kallad analytisk och kontinental filosofi. Skiljelinjen ses genom att analytisk filosofi ofta hävdar att vi genom begreppsanalys kan nå säkerhet eller förståelse av världen medan jag skulle vilja säga att kontinentala traditioner ofta använder en begreppskritik (eller som Heidegger en begreppshermeunetik/etymologi) för att nå "bakom" begreppen.
Uppdelningen analytisk-kontinental är dock larvig eftersom det är just i underliggande principer som skillnader ses och filosofer från båda läger kan inta olika positioner inför principerna.
Jag tror lite av varför du inte sätter så stort värde vid logik och språk är för att du inte till samma grad skall ge dig ut för att "bevisa" en position eller teori utan främst försöker förstå olika teorier eller positioner. Men jag gissar så klart.
Men samtidigt så tycker jag allt för många ger sig i kast med att kritisera eller söka göra logiska analyser av filosofer utan att förstå dem. Kant är ett ypperligt exempel. Jag har läst många "stora" namn som söker kritisera Kant men gör det på ett sätt att det är rena halmgubbar som reses. Många gånger sägs explicit hos Kant sådana saker som att "det här är inte en arkitektur" varpå någon säger "Kants arkitektur är X".
Detta är vad jag vill kalla intellektuell hederlighet. Kritik bör vara intimt förknippat med ett frågande. Dvs jag kritiserar för att se möjligheter till tolkning inte för att slippa behöva tolka.
Som med psykologiserande, jättebra för att skapa förståelse men värdelöst för att förklara en text. Jag förstår Nietzsche bättre om jag psykologiserar honom, men låter jag min psykologisering förklara utsagorna han ger så har jag skjutit mig i foten och ser bara mina egna projektioner.
Som exempel kan den intresserade kika på:
http://staffweb.hkbu.edu.hk/ppp/ksp1/toc.htmlYpperligt för den som vill förstå Kant djupare utan att fastna i de klassiska anklagelserna mot honom i min mening. Och även om ni inte läser hela verket så kolla på förklaringen av ansatsen till författandet.
