JemyM skrev:Person 1: Jag tycker detta och detta...
Person 2: Jag håller inte med dig, du har fel i detta och detta...
Person 1: Du får faktiskt respektera mina åsikter
Har person 1 respekterat åsikterna hos person 2?
Jag har en känsla av att svaret på den frågan oundvikligen måste bli lika dubbeltydigt och/eller irrelevant och/eller meningslöst som t.ex. svaret på frågan "påverkas jordens massa av att jag gör armhävningar"? Jordens massa påverkas antagligen en aning av att jag gör armhävningar, om man ska vara riktigt noga ned på nanogramnivå, men det är nog inte den typen av tolkning av frågan som den som ställer frågan vill att svararen ska göra inför sitt besvarande av frågan. Men om den som svarar på frågan å andra sidan gör den tolkning frågaren förväntar sig att svararen ska göra, blir svaret på frågan egentligen strikt fel (i åtminstone någon mening). Så frågan är liksom hopplös till sin natur; den kan bara mötas av ett lika hopplöst svar.
När folk som man kritiserar för deras åsikter kräver att man "respekterar deras åsikter", menar de väl egentligen bara (undermedvetet) att man, om man nu tvunget måste visa dem varför de har fel, åtminstone ska formulera sig på sådana sätt om deras åsikter att de inte känner sig sårade (vilket lätt blir fallet för den som identifierar sig med sina åsikter). Det är alltså en fråga om hur de man kritiserar vill att man ska formulera sin kritik, inte själva kritikens kärna, de tankegångar oenigheten i grunden berör. En ateist kan t.ex., om han vill och vet hur han ska göra och verkligen anstränger sig, kritisera en djupt troende kristens religion på ett så vänligt och inlindat sätt att det inte finns en chans i helvetet att den kristne reagerar med någon kommentar som "du får faktiskt respektera mina åsikter". Men ofta har man ju varken tålamod eller lust att linda in sitt budskap i en massa spelad kärlek, utan man bara lägger fram det som man tänker det. Att det då mottas med indignation är kanske varken ens eget eller mottagarens fel, alternativt bådas fel.
Jag upplever att allt det där dravlet om att "man ska respektera andras åsikter" bara handlar om att vissa, i brist på bra argument för sin sak, vill föra bort diskussionen från sakfrågan genom att fokusera på sådant som att man kanske i sin upphetsning över sakdiskussionen använt en lite onödigt hård ton.
Även otrevligt språk kan förstås användas avsiktligt i syfte att skyla över en brist på sakargument. Men att på sådant svara att man ska "respektera andras åsikter" är nog ändå inte det mest konstruktiva sättet att hantera situationen. Få saker kan göra utpräglat logiskt-analytiskt tänkande människor så förbannade som när någon vägrar lyssna på argument med hänvisning till att deras åsikter "bara måste respekteras helt enkelt". Att skapa ilska hos folk på sådana sätt är nog sällan bra för mänsklighetens framtid.
Påståendet att man ska "skilja på sak och person" och "respektera de andra personen som person även om man inte respekterar hans/hennes åsikter" känns kanske som en klyscha med syfte att föra fokus från sakdiskussionen till att motparten utsatt en för personangrepp - när man istället skulle kunna använda sin talartid till att helt enkelt föra lyssnarens/lyssnarnas fokus tillbaka till sakdiskussionen och storhjärtat förlåta motparten för hans/hennes personangrepp. Men ibland kan det kanske vara nödvändigt att påpeka att ett personangrepp ägt rum, om personangreppet på en kan hindra lyssnaren/lyssnarna från att ta till sig ens sakargument.
Man tar lätt för givet att det alltid är "personen" som förtjänar mest respekt, av "personen" och "personens åsikter". Det kan ibland tvärtom vara åsikterna en person har, snarare än personen, som förtjänar mest respekt.
Ett litet tankeexperiment:
En kvinna A delar en man B:s politiska åsikter om fildelning till fullo. De förälskar sig handlöst i varandra och blir tillsammans. Redan en vecka senare får emellertid A en chock - hon får reda på att B mördat folk och bedragit henne med en massa andra kvinnor under den vecka de varit tillsammans. A kan nu inte längre respektera B som människa, men hur blir det med A:s politiska åsikter om fildelning? Kan hon säga att hon fortfarande respekterar B:s politiska åsikter om fildelning, åsikter som hon ju faktiskt av rent logiska-politiska-samhällsmoraliska skäl fortfarande hyser (eller i alla fall logiskt sett fortfarande "borde" hysa)? Ja, förutsatt att hennes hat mot B inte får henne att ändra uppfattning i fildelningsfrågan av rent irrationellt trots mot "allt vad B står för" bara för att "allt B står för" påminner henne om den hemska människan B.
Om man kan skilja åsikt från person "till personens fördel och till åsiktens nackdel", borde man väl i konsekvensens och symmetrins namn även kunna göra det "till åsiktes fördel och till personens nackdel", även om det kan tyckas svårare.
Någon lär ha sagt: "mognad är att göra som ens föräldrar sa åt en att göra, trots att de sa åt en att göra det".
(Se där - en regel utan undantag!
Är det demokratiskt eller odemokratiskt att begära respekt för åsikter istället för respekt för att få tala om sina åsikter?
Hur vet man att någon har vissa åsikter om de åsikterna aldrig yttras av vederbörade (eller avslöjas genom handling, något som även det kan betecknas som en sorts yttrande av åsikterna)? Så hur kan din fråga ovan alls uppstå? Det kan visserligen börja tillverkas maskiner som kan läsa våra tankar, så pass bra att vi inte längre behöver uttrycka våra tankar som en avsiktlig handling för att de ska kunna observeras av andra. I en sådan framtid blir det intressant att se hur lagstiftningen förändras för att tackla de nya delikata situationer som kan uppstå. Vad har man t.ex. rätt att tänka och inte tänka, i en sådan tankeläsningsmaskin? Anta att en brottsling övat upp en förmåga att lura en annars olurbar tankeläsningsmaskin och kan vilseleda förhörsledaren genom att tänka en lögn som han vet att förhörsledarens tankeläsningsmaskin kommer att snappa upp och tolka som en sanning, och att den lögnen kommer att få polisen att besluta sig för att storma in i en byggnad full med sprängmedel så att en massa poliser dör. Anta att brottslingen i följande förhör erkänner att han tänkt den där tanken just med avsikt att framkalla situationen att en massa poliser dör just på det sätt som skedde. Kan han straffas för att ha tänkt den tanken då? Kan man straffas för att man inte kan hålla styr på sina tankar? Kanske i framtiden. Det skulle inte förvåna mig. Vad betyder det för vilken moral och lagstiftning vi borde ha idag? Det borde betyda något, inte sant? Men vad?
