Fromm skrev:Ni kan ju börja kommentera gårdagens intervju med Slavoj. Lustig accent har han iallafall. :)
http://www.democracynow.org/2009/10/15/ ... zek_on_the
Grymt! Tack för tipset!
Den ekonomiska krisens förhistorik...
Moderator: Moderatorgruppen
Re: the most dangerous political philosopher in the West
Grymt! Tack för tipset!
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Hejsan!
God morgon, och vi drar på direkt, fortsättning från förra inlagan om den nyliberala krisens förspel!
Orkanen Katrina som hemsökte New Orleans-området i september 2005 var en varning om vad som kan vänta oss i framtiden. Därefter har orkanerna avlöst varandra i både Sydasien, Östasien och Karibien, medan torka har drabbat Östafrika, västra USA, Sydeuropa och Australien med förödande skogsbränder som resultat. Världen står smältande polarisar och vattennivåerna stiger sakta men säkert, något som hotar låglänta delar av världen såsom Bangla Desh, Nederländerna, Små låglänta öar i Stilla Havet och Indiska Oceanen, men även städer som Göteborg, New York, London, Jakarta, Shanghai, Havanna, Miami och i princip hela södra delstaten Florida i sydöstra USA. I förlängningen hotas människornas försörjningar då jord läggs under vatten och djurbestånden ökar på odlandets bekostnad. Resultatet blir enorma migrationsvågor från Afrika mot Europa, från Latinamerika till USA och från Asiens landsbygder och småstäder till megastäderna som redan idag håller på att förlora kampen mot växtvärken då infrastrukturen sakta håller på att kollapsa. Vi har sett de första reaktionerna på denna utveckling redan åren 2006-2007 då matpriserna gick i höjden och folkmassor i olika länder började demonstrera och kravaller uppstod och ledde till regimers fall. Detta är bara en föraning om vad som kommer att hända i framtiden om det fortsätter som idag.
Denna syn på marknaden är så långt från Timbros hotbilder man kan komma. Under 1970-talet var miljörörelsen för statliga ingripanden av typen regleringar och styrning framför marknadsmekanismer, men efter 1990-talet är man helt på det klara med att det är ekonomiska styrmedel som behövs för att få företagen att bete sig vettigt ur miljösynpunkt. Det talas nästan enbart om skatter och avgifter för företagen så att alla miljökonsekvenser tas med i priser och kostnadsberäkningar. Alla märkningssystem, såsom ”Krav” och ”Svanen” i Sverige, syftar till att förbättra konsumenternas information inför deras val på marknaden. Men det är samtidigt svårt att övertala folkmajoriteten om vad som väntar dem om inget görs, och vad som bör göras för att förhindra detta. Vanliga människor tänker fortfarande med plånboken, inte med förnuftet. Hos många är det förståeligt, alla har det inte fett precis, och i vardagen är det naturligen närmast att få äta åtminstone en bräckkorv än ingen korv alls.
Men detta kan förändras med regleringar och en ekonomi som fungerar till allas bästa; det insåg Keynes, Polanyi, Myrdal, Galbraith, Tobin och Soros för länge sedan. Utan styrning fungerar marknaderna inte socialt ansvarsfullt. Och ingriper inte samhället och reglerar, då måste vi själva göra det – annars riskerar en framtida folkopinion att kräva marknadens försvinnande. Och det borde oroa de sanna marknadsvännerna.
Dessutom är det idag, början av 2000-talet, så att graden av monopolisering hela tiden ökar i hela världen. Kapitalismen leder till extrem likriktning helt enkelt. Konkurrensen är satt ur spel på så många håll att motsatsen till reglering inte är fungerande marknader utan starkt monopoliserade och kontrollerade domäner. Redan Adam Smith varnade för just detta – att monopoliseringen skulle upphäva konkurrensen. Politikerna verkar nästan lamslagna av det globala kasino som släppts lös, det enda man åberopar som ett mantra är att man måste bestämma sig i en världsomspännande skala. Man åberopar IMF, BIS, FSF eller WTO – men de har alla misslyckats, eller så har de förvärrat läget med sina råd och tvångsåtgärder.
Men det är inte svårt att genom enkla åtgärder såsom att ha olika skattesatser och avdragsmöjligheter för olika sorters placeringar i syfte att styra penningflödena på ett samhälleligt önskvärt sätt. Man har ju i Sverige år 2007 infört olika skattesatser på s.k. ”hushållsnära tjänster”, eller ”pigavdrag”, så det är inte alls svårt med skilda skattesatser och avdragsmöjligheter om viljan bara finns.
Då borde det ju inte vara så svårt att skapa gynnsamma regler för dem som sparar i ekologiska eller etiska fonder, exempelvis genom diverse skatteavdrag eller minskade avgifter. Liksom att man kan införa avdragsrätter för privata pensionsförsäkringar liksom skattesatser för reavinster viktades så att nationellt, lokalt, ekologiskt eller etiskt inriktade verksamheter fick förmånligare villkor än de som gynnar miljöförstörande näringar.
Vi behöver ingen ”osynlig hand” som styr, tvärtom behöver vi fler synliga händer som styr. Det är bakom dessa synliga händer vi hittar framtiden; miljö- och solidaritetsrörelser och fackliga organisationer likväl som politiska partier som vill behålla marknaden – men en marknad med ett mänskligt ansikte. Det är dags att överge den ”enda vägens ekonomiska politik” – och ersätta den med många goda vägars politiska, demokratiska och humanistiska ekonomi. Inte minst visade den finansiella kollapsen hösten 2008 detta med all klarhet.
MVH
bigj
God morgon, och vi drar på direkt, fortsättning från förra inlagan om den nyliberala krisens förspel!
Orkanen Katrina som hemsökte New Orleans-området i september 2005 var en varning om vad som kan vänta oss i framtiden. Därefter har orkanerna avlöst varandra i både Sydasien, Östasien och Karibien, medan torka har drabbat Östafrika, västra USA, Sydeuropa och Australien med förödande skogsbränder som resultat. Världen står smältande polarisar och vattennivåerna stiger sakta men säkert, något som hotar låglänta delar av världen såsom Bangla Desh, Nederländerna, Små låglänta öar i Stilla Havet och Indiska Oceanen, men även städer som Göteborg, New York, London, Jakarta, Shanghai, Havanna, Miami och i princip hela södra delstaten Florida i sydöstra USA. I förlängningen hotas människornas försörjningar då jord läggs under vatten och djurbestånden ökar på odlandets bekostnad. Resultatet blir enorma migrationsvågor från Afrika mot Europa, från Latinamerika till USA och från Asiens landsbygder och småstäder till megastäderna som redan idag håller på att förlora kampen mot växtvärken då infrastrukturen sakta håller på att kollapsa. Vi har sett de första reaktionerna på denna utveckling redan åren 2006-2007 då matpriserna gick i höjden och folkmassor i olika länder började demonstrera och kravaller uppstod och ledde till regimers fall. Detta är bara en föraning om vad som kommer att hända i framtiden om det fortsätter som idag.
Denna syn på marknaden är så långt från Timbros hotbilder man kan komma. Under 1970-talet var miljörörelsen för statliga ingripanden av typen regleringar och styrning framför marknadsmekanismer, men efter 1990-talet är man helt på det klara med att det är ekonomiska styrmedel som behövs för att få företagen att bete sig vettigt ur miljösynpunkt. Det talas nästan enbart om skatter och avgifter för företagen så att alla miljökonsekvenser tas med i priser och kostnadsberäkningar. Alla märkningssystem, såsom ”Krav” och ”Svanen” i Sverige, syftar till att förbättra konsumenternas information inför deras val på marknaden. Men det är samtidigt svårt att övertala folkmajoriteten om vad som väntar dem om inget görs, och vad som bör göras för att förhindra detta. Vanliga människor tänker fortfarande med plånboken, inte med förnuftet. Hos många är det förståeligt, alla har det inte fett precis, och i vardagen är det naturligen närmast att få äta åtminstone en bräckkorv än ingen korv alls.
Men detta kan förändras med regleringar och en ekonomi som fungerar till allas bästa; det insåg Keynes, Polanyi, Myrdal, Galbraith, Tobin och Soros för länge sedan. Utan styrning fungerar marknaderna inte socialt ansvarsfullt. Och ingriper inte samhället och reglerar, då måste vi själva göra det – annars riskerar en framtida folkopinion att kräva marknadens försvinnande. Och det borde oroa de sanna marknadsvännerna.
Dessutom är det idag, början av 2000-talet, så att graden av monopolisering hela tiden ökar i hela världen. Kapitalismen leder till extrem likriktning helt enkelt. Konkurrensen är satt ur spel på så många håll att motsatsen till reglering inte är fungerande marknader utan starkt monopoliserade och kontrollerade domäner. Redan Adam Smith varnade för just detta – att monopoliseringen skulle upphäva konkurrensen. Politikerna verkar nästan lamslagna av det globala kasino som släppts lös, det enda man åberopar som ett mantra är att man måste bestämma sig i en världsomspännande skala. Man åberopar IMF, BIS, FSF eller WTO – men de har alla misslyckats, eller så har de förvärrat läget med sina råd och tvångsåtgärder.
Men det är inte svårt att genom enkla åtgärder såsom att ha olika skattesatser och avdragsmöjligheter för olika sorters placeringar i syfte att styra penningflödena på ett samhälleligt önskvärt sätt. Man har ju i Sverige år 2007 infört olika skattesatser på s.k. ”hushållsnära tjänster”, eller ”pigavdrag”, så det är inte alls svårt med skilda skattesatser och avdragsmöjligheter om viljan bara finns.
Då borde det ju inte vara så svårt att skapa gynnsamma regler för dem som sparar i ekologiska eller etiska fonder, exempelvis genom diverse skatteavdrag eller minskade avgifter. Liksom att man kan införa avdragsrätter för privata pensionsförsäkringar liksom skattesatser för reavinster viktades så att nationellt, lokalt, ekologiskt eller etiskt inriktade verksamheter fick förmånligare villkor än de som gynnar miljöförstörande näringar.
Vi behöver ingen ”osynlig hand” som styr, tvärtom behöver vi fler synliga händer som styr. Det är bakom dessa synliga händer vi hittar framtiden; miljö- och solidaritetsrörelser och fackliga organisationer likväl som politiska partier som vill behålla marknaden – men en marknad med ett mänskligt ansikte. Det är dags att överge den ”enda vägens ekonomiska politik” – och ersätta den med många goda vägars politiska, demokratiska och humanistiska ekonomi. Inte minst visade den finansiella kollapsen hösten 2008 detta med all klarhet.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vidare i vår undersökande historiska analys om den förödande nyliberala polituiken som framträdde mot slutet av 1970-talet.
Sverige under den nyliberala epoken
Efter den svenska bankkrisen 1992 - Vad blev notan för skattebetalarna?
Peter Jennergren och Bertil Näslund presenterar i denna artikel räkningen från bankkrisen. Statens utbetalningar minus senare inbetalningar framdiskonteras till 1 juli, 1997. Från detta samlade värde dras innehaven av Nordbanken och Securum vid samma tidpunkt. På så vis besvaras frågan: Hur mycket mindre var statens nettoförmögenhet den 1 juli 1997 på grund av bankstödet? Svaret på den frågan, ca 35 miljarder kr, utgör skattebetalarnas nota för bankkrisen, enligt författarna.
Ett antal länder har under de senaste 10–15 åren genomlidit mycket allvarliga bankkriser, där statliga organ har varit tvungna att ingripa och ge bankerna ekonomiskt stöd. Detta gäller inte bara Sverige, utan även Finland, Norge och USA (vi tänker här speciellt på de amerikanska
sparbankskriserna). Eftersom det till sist är skattebetalarna som har fått betala, uppkommer naturligen, och med viss indignation, frågan om hur stor notan egentligen blev. I denna artikel gör vi ett försök att beräkna skattebetalarnas nota för den svenska bankkrisen. Det bör sägas
omedelbart att en sådan beräkning är högst osäker. Dessutom torde det inte vara möjligt att fånga mer än en begränsad del av de totala konsekvenserna av en allvarlig bankkris i en formell kalkyl. Det är därför med betydliga reservationer som vi presenterar våra följande beräkningar. Vår artikel tar sin utgångspunkt i en föregående kalkyl som återfinns i en broschyr från Securum. Principer för vår egen kalkyl, speciellt vad det gäller framdiskontering av ut- och inbetalningar till en tidpunkt som anses utgöra slutet på
bankkrisen, diskuteras därefter. Vår egen kalkyl slutar på beloppet ca 35 miljarder kr. Det bör påpekas att vi enbart medräknar de direkta konsekvenserna av det utbetalade statliga bankstödet. Två ytterligare kostnader för skattebetalarna, ökningen av bankernas räntemarginal och förmögenhetsöverföringen till aktieägarna i de privatägda bankerna (genom den generella bankstödsgarantin), nämns dock i det avslutande avsnittet. Det bör även påpekas att vår kalkyl är ex post. Vi försöker alltså uppskatta vad notan i efterhand visade sig bli, inte vad den på rimliga grunder kunde förväntas bli när de politiska besluten togs.
Bankkrisen kan sägas ha börjat under 1990 (finansbolagskrisen i september 1990 anges ofta som krisens upptakt). Vi sätter här starttidpunkten till 1 januari, 1991. Krisens avslutning, som är den tidpunkt vid vilken vi uträknar krisens konsekvenser, sätts till 1 juli, 1997. Anledningen till att välja just 1 juli, 1997 är att Securums uppdrag då ansågs vara avslutat. Detta markerades även med en rapport ”Securum AB 1992–1997”. I den rapporten görs ett försök att uppskatta notan för bankkrisen. Eftersom vi tar utgångspunkt i Securums beräkning, är det naturligt även för oss att beteckna krisen som avslutad vid halvårsskiftet 1997. Vi sammanfattar först hjälpåtgärderna och Securums beräkning.
De statliga utbetalningarna i samband med bankkrisen gick huvudsakligen till Nordbanken och Gota Bank. Svenska staten var vid utgången av 1990 ägare till ca 71 procent av aktiekapitalet i Nordbanken. Staten tvingades tillskjuta 4,2 miljarder kr vid en nyemission under hösten 1991 (resterande 1 miljard av emissionen på totalt 5,2 miljarder tecknades av andra parter).
Därigenom kunde kapitaltäckningen uppnå 9,2 procent i stället för ca 6,7 procent utan nyemission, vilket skulle ha legat under den då gällande miniminivån på 7,25 procent. På grund av en mycket stor andel av nödlidande krediter i lånestocken blev det under 1992 nödvändigt med en finansiell rekonstruktion, varvid staten tillsköt 10 miljarder kr i form av aktieägartillskott. Staten övertog också samtliga aktier som befann sig i privat ägo genom ett offentligt uppköpserbjudande (med efterföljande tvångsinlösen och avregistrering från börsen) och blev på så vis ägare till 100 procent av aktiekapitalet. Notan för förvärvet av de utestående aktierna blev 2 miljarder kr. De nödlidande krediterna avskildes i Securum. Staten utbetalade 24 miljarder kr till Securum, vilket blev Securums egna kapital. Priset för övertagandet av Nordbankens nödlidande krediter sattes till 50 miljarder, som betalades med de nämnda 24 miljarderna i eget kapital plus ett lån från Nordbanken. År 1995 sålde staten ut
34,5 procent av aktierna, och Nordbanken blev åter börsnoterad. Under 1996 avyttrade staten ytterligare aktier (genom aktieinlösen), och dess ägande uppgick vid slutet av det året till 59,4 procent.
Fortsättning följer....
MVH
bigj
Vidare i vår undersökande historiska analys om den förödande nyliberala polituiken som framträdde mot slutet av 1970-talet.
Sverige under den nyliberala epoken
Efter den svenska bankkrisen 1992 - Vad blev notan för skattebetalarna?
Peter Jennergren och Bertil Näslund presenterar i denna artikel räkningen från bankkrisen. Statens utbetalningar minus senare inbetalningar framdiskonteras till 1 juli, 1997. Från detta samlade värde dras innehaven av Nordbanken och Securum vid samma tidpunkt. På så vis besvaras frågan: Hur mycket mindre var statens nettoförmögenhet den 1 juli 1997 på grund av bankstödet? Svaret på den frågan, ca 35 miljarder kr, utgör skattebetalarnas nota för bankkrisen, enligt författarna.
Ett antal länder har under de senaste 10–15 åren genomlidit mycket allvarliga bankkriser, där statliga organ har varit tvungna att ingripa och ge bankerna ekonomiskt stöd. Detta gäller inte bara Sverige, utan även Finland, Norge och USA (vi tänker här speciellt på de amerikanska
sparbankskriserna). Eftersom det till sist är skattebetalarna som har fått betala, uppkommer naturligen, och med viss indignation, frågan om hur stor notan egentligen blev. I denna artikel gör vi ett försök att beräkna skattebetalarnas nota för den svenska bankkrisen. Det bör sägas
omedelbart att en sådan beräkning är högst osäker. Dessutom torde det inte vara möjligt att fånga mer än en begränsad del av de totala konsekvenserna av en allvarlig bankkris i en formell kalkyl. Det är därför med betydliga reservationer som vi presenterar våra följande beräkningar. Vår artikel tar sin utgångspunkt i en föregående kalkyl som återfinns i en broschyr från Securum. Principer för vår egen kalkyl, speciellt vad det gäller framdiskontering av ut- och inbetalningar till en tidpunkt som anses utgöra slutet på
bankkrisen, diskuteras därefter. Vår egen kalkyl slutar på beloppet ca 35 miljarder kr. Det bör påpekas att vi enbart medräknar de direkta konsekvenserna av det utbetalade statliga bankstödet. Två ytterligare kostnader för skattebetalarna, ökningen av bankernas räntemarginal och förmögenhetsöverföringen till aktieägarna i de privatägda bankerna (genom den generella bankstödsgarantin), nämns dock i det avslutande avsnittet. Det bör även påpekas att vår kalkyl är ex post. Vi försöker alltså uppskatta vad notan i efterhand visade sig bli, inte vad den på rimliga grunder kunde förväntas bli när de politiska besluten togs.
Bankkrisen kan sägas ha börjat under 1990 (finansbolagskrisen i september 1990 anges ofta som krisens upptakt). Vi sätter här starttidpunkten till 1 januari, 1991. Krisens avslutning, som är den tidpunkt vid vilken vi uträknar krisens konsekvenser, sätts till 1 juli, 1997. Anledningen till att välja just 1 juli, 1997 är att Securums uppdrag då ansågs vara avslutat. Detta markerades även med en rapport ”Securum AB 1992–1997”. I den rapporten görs ett försök att uppskatta notan för bankkrisen. Eftersom vi tar utgångspunkt i Securums beräkning, är det naturligt även för oss att beteckna krisen som avslutad vid halvårsskiftet 1997. Vi sammanfattar först hjälpåtgärderna och Securums beräkning.
De statliga utbetalningarna i samband med bankkrisen gick huvudsakligen till Nordbanken och Gota Bank. Svenska staten var vid utgången av 1990 ägare till ca 71 procent av aktiekapitalet i Nordbanken. Staten tvingades tillskjuta 4,2 miljarder kr vid en nyemission under hösten 1991 (resterande 1 miljard av emissionen på totalt 5,2 miljarder tecknades av andra parter).
Därigenom kunde kapitaltäckningen uppnå 9,2 procent i stället för ca 6,7 procent utan nyemission, vilket skulle ha legat under den då gällande miniminivån på 7,25 procent. På grund av en mycket stor andel av nödlidande krediter i lånestocken blev det under 1992 nödvändigt med en finansiell rekonstruktion, varvid staten tillsköt 10 miljarder kr i form av aktieägartillskott. Staten övertog också samtliga aktier som befann sig i privat ägo genom ett offentligt uppköpserbjudande (med efterföljande tvångsinlösen och avregistrering från börsen) och blev på så vis ägare till 100 procent av aktiekapitalet. Notan för förvärvet av de utestående aktierna blev 2 miljarder kr. De nödlidande krediterna avskildes i Securum. Staten utbetalade 24 miljarder kr till Securum, vilket blev Securums egna kapital. Priset för övertagandet av Nordbankens nödlidande krediter sattes till 50 miljarder, som betalades med de nämnda 24 miljarderna i eget kapital plus ett lån från Nordbanken. År 1995 sålde staten ut
34,5 procent av aktierna, och Nordbanken blev åter börsnoterad. Under 1996 avyttrade staten ytterligare aktier (genom aktieinlösen), och dess ägande uppgick vid slutet av det året till 59,4 procent.
Fortsättning följer....
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi kör vidare på samma spår:
Efter den svenska bankkrisen 1992 - Vad blev notan för skattebetalarna?
Del 2:
Regeringen gjorde i september 1992 en utfästelse att Gota Bank skulle kunna klara sina betalningsförpliktelser. Moderbolaget Gota AB försattes i konkurs, och staten övertog (till priset noll) samtliga aktier i Gota Bank. Staten gav ett aktieägartillskott på 20 miljarder kr 1993. De nödlidande krediterna avskildes i Retriva. Till Retriva utbetalades i eget kapital 3,8
miljarder kr. Retriva köptes 1996 av Securum för 3,8 miljarder kr, vilket innebar en tillbakabetalning till staten av det egna kapital som Retriva erhållit vid bildandet 1993. Den friska delen av Gota Bank sammanlades med Nordbanken i december 1993, utan att det uppstod några betalningskonsekvenser för staten (som ju i förväg var ägare till båda bankerna).
Utbetalningarna för bankstödet uppgår till sammanlagt 65,3 miljarder kr. Till allra största delen utgörs detta belopp av poster som redan nämnts tidigare, nämligen: 4,2 miljarder för Nordbankens nyemission 1991, 2 miljarder för köp av utestående aktier i Nordbanken 1992, 10 miljarder aktieägartillskott till Nordbanken 1992, 24 miljarder utbetalat eget kapital till Securum, 20 miljarder aktieägartillskott till Gota Bank 1993, 3,8 miljarder utbetalat eget kapital till Retriva 1993.
De nämnda posterna utgör tillsammans 64 miljarder kr. Resterande 1,3 miljarder 70 (65,3 minus 64) utgörs huvudsakligen av räntesubventioner till Sparbanksstiftelserna. Mot det sammanlagda beloppet av utbetalningar 65,3 miljarder ställs följande plusposter, som delvis ej är realiserade: 43 miljarder Nordbanken (värde på aktieinnehav plus utdelningar och aktieförsäljningar), 14 miljarder Securum (beräknat eget kapital per 1 juli, 1997), 3,8 miljarder återbetalning av Retrivas egna kapital. Beloppet 43 miljarder för Nordbanken består uppenbarligen av börsvärdet på statens innehav vid halvårsskiftet 1997, som var ca 28,3 miljarder2 kr, plus utdelningar för åren 1993–1996 samt belopp erhållna vid aktieförsäljningar. De 14 miljarderna för Securum, som även inkluderar substansen i Retriva efter förvärvet 1996, är tydligen en värdering baserad på redovisningsdata. De tre nämnda posterna utgör tillsammans 60,8 miljarder. Således skulle notan för bankstödet uppgå till 65,3 minus 60,8 lika med 4,5 miljarder kr. Det är här givetvis tal om en ex post-beräkning, alltså vad notan i efterhand visade sig bli.
Fortsättning följer...
MVH
bigj
Vi kör vidare på samma spår:
Efter den svenska bankkrisen 1992 - Vad blev notan för skattebetalarna?
Del 2:
Regeringen gjorde i september 1992 en utfästelse att Gota Bank skulle kunna klara sina betalningsförpliktelser. Moderbolaget Gota AB försattes i konkurs, och staten övertog (till priset noll) samtliga aktier i Gota Bank. Staten gav ett aktieägartillskott på 20 miljarder kr 1993. De nödlidande krediterna avskildes i Retriva. Till Retriva utbetalades i eget kapital 3,8
miljarder kr. Retriva köptes 1996 av Securum för 3,8 miljarder kr, vilket innebar en tillbakabetalning till staten av det egna kapital som Retriva erhållit vid bildandet 1993. Den friska delen av Gota Bank sammanlades med Nordbanken i december 1993, utan att det uppstod några betalningskonsekvenser för staten (som ju i förväg var ägare till båda bankerna).
Utbetalningarna för bankstödet uppgår till sammanlagt 65,3 miljarder kr. Till allra största delen utgörs detta belopp av poster som redan nämnts tidigare, nämligen: 4,2 miljarder för Nordbankens nyemission 1991, 2 miljarder för köp av utestående aktier i Nordbanken 1992, 10 miljarder aktieägartillskott till Nordbanken 1992, 24 miljarder utbetalat eget kapital till Securum, 20 miljarder aktieägartillskott till Gota Bank 1993, 3,8 miljarder utbetalat eget kapital till Retriva 1993.
De nämnda posterna utgör tillsammans 64 miljarder kr. Resterande 1,3 miljarder 70 (65,3 minus 64) utgörs huvudsakligen av räntesubventioner till Sparbanksstiftelserna. Mot det sammanlagda beloppet av utbetalningar 65,3 miljarder ställs följande plusposter, som delvis ej är realiserade: 43 miljarder Nordbanken (värde på aktieinnehav plus utdelningar och aktieförsäljningar), 14 miljarder Securum (beräknat eget kapital per 1 juli, 1997), 3,8 miljarder återbetalning av Retrivas egna kapital. Beloppet 43 miljarder för Nordbanken består uppenbarligen av börsvärdet på statens innehav vid halvårsskiftet 1997, som var ca 28,3 miljarder2 kr, plus utdelningar för åren 1993–1996 samt belopp erhållna vid aktieförsäljningar. De 14 miljarderna för Securum, som även inkluderar substansen i Retriva efter förvärvet 1996, är tydligen en värdering baserad på redovisningsdata. De tre nämnda posterna utgör tillsammans 60,8 miljarder. Således skulle notan för bankstödet uppgå till 65,3 minus 60,8 lika med 4,5 miljarder kr. Det är här givetvis tal om en ex post-beräkning, alltså vad notan i efterhand visade sig bli.
Fortsättning följer...
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Den svenska bankkrisen sett femton år efteråt…
Principer för en reviderad kalkyl: Värdet på statens initiala innehav av aktier i Nordbanken samt diskontering av ut- och inbetalningar.
Mot denna kalkyl kan man i varje fall rikta följande två invändningar. För det första så bortser den från värdet på statens innehav av aktier i Nordbanken före bankkrisen (vilket också påpekas i Securum- rapporten sid 7). Det värdet beror på vilken tidpunkt som man väljer som start på krisen. Eftersom vi tar den 1 januari 1991 som starttidpunkt, som redan angivits, blir det värdet ca 5,5 miljarder kr, vilket utgör en minuspost i kalkylen.
För det andra så ska tidigare ut- och inbetalningar, liksom det startvärde som man sätter på statens innehav i Nordbanken före krisen, diskonteras framåt till värderingstidpunkten, alltså till den 1 juli 1997.
Vi avser nu genomföra en reviderad kalkyl som tar hänsyn till de två nämnda invändningarna. I Tabell 1 har vi uppställt de aktuella ut- och inbetalningarna. De utbetalade beloppen har tagits från prop. 1995/96:172, sid 23, och är därigenom något mer exakta än i den föregående diskussionen. Vi har hänfört betalningarna till relevanta kvartalsskiften, som vi uppfattar
dem. Inbetalningarna från Nordbanken utgörs tydligen av utdelningar, extra utdelningar, aktieinlösen samt delvis privatisering. De aktuella beloppen bygger på årsredovisningar och andra upplysningar från Nordbanken. De stämmer inte helt med de belopp, som ingår i
Securums kalkyl. Det ingående värdet på Nordbanken 1 januari, 1991 (5,5 miljarder) kan tolkas som en utbetalning. Staten kan nämligen sägas ha dragit på sig en negativ betalningskonsekvens genom att inte sälja sina aktier i Nordbanken för 5,5 miljarder den
1 januari, 1991. I Tabell 1 har vi även tagit med det utgående värdet 1 juli, 1997 (42,3 miljarder) på statens innehav av aktier i Nordbanken och Securum. Detta belopp är i och för sig inte någon inbetalning men ska givetvis ändå ingå i kalkylen.
Vi förutsätter att staten finansierade utbetalningarna av bankstöd genom att uppta ytterligare lån i svenska kronor. Efterföljande inbetalningar (från Nordbanken och Securum) utnyttjades enligt samma förutsättning till att reducera den statliga kronskulden. Denna förutsättning framstår som realistisk med tanke på hur statsskulden växte under de aktuella åren.4
Framdiskontering med en antagen statlig låneränta kan uppfattas som en rullande finansiering/refinansiering till den givna räntan fram till horisonten 1 juli, 1997. Genom att på så vis framdiskontera samtliga ut- och inbetalningar till 1 juli, 1997 och sedan subtrahera summan av framdiskonterade inbetalningar (inklusive det utgående värdet på Nordbanken och Securum) från summan av framdiskonterade utbetalningar erhåller man ett svar på följande fråga: Hur mycket mindre var statens nettoförmögenhet den 1 juli 1997 på grund av bankstödet?
Jämförelsen är här med en situation där staten 1 januari, 1991 skulle ha sålt ut sitt innehav av aktier i Nordbanken och därefter inte ha utbetalat något bankstöd alls. Svaret på den just formulerade frågan, alltså summan av framdiskonterade betalningar ut minus betalningar in (inklusive det utgående värdet 1 juli, 1997), utgör vårt mått på skattebetalarnas nota för bankkrisen.
Vi måste med andra ord bestämma en slutvärdefaktor för varje tidigare tidpunkt i Tabell 1 (slutvärdefaktorn för tidpunkten 1 juli, 1997 är givetvis 1,0). Detta innebär, att det måste göras ett antagande om hur staten under bankkrisen rent faktiskt finansierade ut- och inbetalningarna i Tabell 1. Vi antar, att detta skedde genom upplåning mot 12 månaders
statsskuldväxlar. Räntor för 12 månaders statsskuldväxlar vid de olika tidpunkterna anges i Tabell 2. Med utgångspunkt i dessa räntor kan vi fastställa de önskade slutvärdefaktorerna. Exempelvis leder en utbetalning på 1 (en krona) 1 juli, 1993, som ska finansieras med hjälp av rullande 12 månaders statsskuldväxlar fram till 1 juli, 1997, till en utbetalning på 1,3556 vid den senare tidpunkten, där 1,3556 = (1+0,0750)• (1+0,0861) • (1+0,0982)• (1+0,0572).
För betalningar som inträffar 1 oktober, januari eller april något år antar vi, att finansiering
sker med 3 månaders statsskuldväxlar under de sista (högst tre) kvartalen fram till 1 juli 1997. Räntor för 3 månaders statsskuldväxlar under de aktuella tre kvartalen återfinns även i Tabell
2. På så vis finner vi exempelvis slutvärdefaktorn 1,0988 för en betalning på 1 den 1 januari 1996, där 1,0988 = (1+0,0777) • (1+0,25 • 0,0376) • (1+0,25 • 0,0403).
Vårt antagande om den statliga finansieringen av bankstödet kan kritiseras på två punkter. För det första så ligger det implicit i våra slutvärdefaktorer, att staten i förväg kände till att bankkrisen skulle betraktas som avslutad 1 juli, 1997 (eftersom refinansiering fram till just den tidpunkten i vissa lägen måste ske via avslutande 3 månaders statsskuldväxlar). En andra, och eventuellt tyngre vägande, invändning är att den genomsnittliga löptiden för statens lån under de aktuella åren rent faktiskt var längre än 12 månader. Dock innebär det en betydlig förenkling i kalkylen att kunna arbeta med noll-kuponginstrument (alltså statsskuldväxlar) snarare än statsobligationer, som ju har längre löptid men också kuponger. Ifall man önskar framräkna slutvärdefaktorer baserade på obligationer måste man nämligen också göra antaganden om refinansiering av de utfallande kupongerna fram till horisonten 1 juli, 1997.
Så vad blev notan?
Vi kan nu presentera vårt eget bud på skattebetalarnas nota för bankkrisen: Vi finner notan genom att uppräkna de belopp, som finns angivna i Tabell 1, med de slutvärdefaktorer, som återfinns i Tabell 2. Resultatet blir ca 35 miljarder kr och är således en hel del högre än den nota som beräknades i Securums rapport. Vårt bud på notan beror givetvis på de förutsättningar, som har angivits ovan. Dessa förutsättningar är inte invändningsfria, och därför bör betydelsen av beloppet 35 miljarder inte överdrivas. Vi vill här dessutom framföra ytterligare två möjliga invändningar mot vår beräkning. Storleken på notan beror på hur bankkrisen avgränsas tidsmässigt. Det ingående värdet på statens innehav av aktier i Nordbanken beror på tidpunkten, så valet av starttidpunkt påverkar notan. Vad det gäller valet av sluttidpunkt så kan en liknande kalkyl vid en senare tidpunkt än 1 juli, 1997 komma att ge ett mer positivt resultat, om värdena på statens innehav i Nordbanken och Securum utvecklas fördelaktigt.
Utöver de utbetalningar, som finns uppställda i Tabell 1, förekom även andra konkreta stödåtgärder. Mer precist så utställde staten garantier och borgensförbindelser till förmån för vissa banker. En del av dessa åtaganden ledde aldrig till några utbetalningar. De aktuella förpliktelserna hade ett värde ex ante, och innebar därför även en kostnad för staten ex ante. Emellertid är vår kalkyl en beräkning ex post. Vad som ska medräknas i vår kalkyl är därför de betalningskonsekvenser, som de utställda (men aldrig infriade) garantierna rent faktiskt medförde. Sådana betalningskonsekvenser skulle exempelvis ha kunnat vara ränteförluster på grund av särskilt likvid placering av medel i beredskap för eventuella utfallande garantier. Det är dock mest realistiskt att förutsätta, att de aktuella garantierna inte fick några sådana betalningskonsekvenser. Det förhållandet, att staten hade utställt vissa konkreta garantier som senare inte behövde infrias, fick med andra ord ingen effekt på statens löpande likviditetsplanering. Den senare var nämligen under alla omständigheter långt mer inriktad på att klara de avsevärda budgetunderskotten genom en fortlöpande ökning av statsskulden. De här nämnda, riktade garantierna och borgensåtagandena ska skiljas från den generella bankstödsgarantin.
Det har från Nordbankens sida sagts, att man inom banken även anser skatteinbetalningar
under 1994–1996 (ca 4,3 miljarder kr) utgöra plusposter i en beräkning av skattebetalarnas nota. Vi har inte tagit med skatteinbetalningar i Tabell 1. Det förefaller nämligen svårt att uttala sig om i vilken utsträckning staten skulle ha haft alternativa skatteintäkter, ifall det inte
hade utbetalats något bankstöd.
Ytterligare kostnader för skattebetalarna
Vi nämner till sist två ytterligare konsekvenser för skattebetalarna, som vi dock inte har kunnat inkludera i vår kalkyl. För att i någon mån kompensera sina kreditförluster
under bankkrisen ökade bankerna räntemarginalen, alltså skillnaden mellan ut- och inlåningsräntorna. Denna låg under åren 1991–1994 på 6–7 procent snarare än ca 5 procent, som gällde före krisen. Effekten av detta blev, att hushållen, och därigenom även skattebetalarna, fick vidkännas sänkta ränteinkomster och/eller höjda ränteutgifter på i storleksordningen 4 till 6 miljarder kr per år under den aktuella perioden (prop. 1995/96:
172, sid 19; Lybeck, 1994, sid 7).
En annan intressant, men svårbestämbar, kostnad för skattebetalarna har att göra med den generella statliga bankstödsgarantin som utställdes av Riksdagen i december 1992 och gällde till 1996. En garanti har ett ekonomiskt värde. En statlig garanti innebär därför en kostnad
för skattebetalarna. Värdet av en garanti brukar beräknas med hjälp av optionsteori (se exempelvis Merton [1977] och Bergström [1997]).
Med optionsmetoder kan man bestämma den riskpremie som bör gälla för en bank nära konkurs (med riskpremie avses skillnaden mellan den faktiska räntan på bankens upplåning och den riskfria räntan). Denna riskpremie kan sägas vara kostnaden per år för en statlig garanti för lån till den aktuella banken. En beräkning av denna typ avser dock värde ex ante. Eftersom vi är intresserade av skattebetalarnas nota ex post, är optionsmetoder förmodligen inte någon framkomlig väg för att i efterhand värdera det ekonomiska utfallet av den generella
statliga bankstödsgarantin. Dock utgjorde garantin faktiskt ex post en gåva till ägarna av vissa krisdrabbade banker, nämligen de banker som därigenom kunde överleva i privat ägo. I skydd av garantin steg värdet på aktierna, till glädje för ägarna.
I jämförelse med det alternativ, som valdes i Norge, d v s nationalisering av banker i nöd, gjorde de svenska skattebetalarna en förlust på den generella bankstödsgarantin. Även denna förlust, vars storlek knappast kan specificeras, bör nämnas i samband med bankkrisen.
Resultatet av den borgerliga politiken bland barnen i Sverige…konsekvenser som åter började öka när de borgerliga under Allians för ökad fattigdom åter tog över styret av landet hösten 2006:
Vart åttonde barn i Sverige lever i fattigdom
229.000 svenska barn levde i fattigdom mitt i den nu avslutade högkonjunkturen, enligt Rädda Barnen. Det motsvarar 12 procent av alla Sveriges barn. Fattigdomssiffran för 2006 är den lägsta sedan mätningarna började och en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med året innan. Rädda Barnen varnar för att den nuvarande ekonomiska krisen sannolikt kommer att leda till att barnfattigdomen ökar igen. Risken är också att klyftorna mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna ökar än mer.
Källa: SVT Text, Tisdag 10 februari, 2009
MVH
bigj
Den svenska bankkrisen sett femton år efteråt…
Principer för en reviderad kalkyl: Värdet på statens initiala innehav av aktier i Nordbanken samt diskontering av ut- och inbetalningar.
Mot denna kalkyl kan man i varje fall rikta följande två invändningar. För det första så bortser den från värdet på statens innehav av aktier i Nordbanken före bankkrisen (vilket också påpekas i Securum- rapporten sid 7). Det värdet beror på vilken tidpunkt som man väljer som start på krisen. Eftersom vi tar den 1 januari 1991 som starttidpunkt, som redan angivits, blir det värdet ca 5,5 miljarder kr, vilket utgör en minuspost i kalkylen.
För det andra så ska tidigare ut- och inbetalningar, liksom det startvärde som man sätter på statens innehav i Nordbanken före krisen, diskonteras framåt till värderingstidpunkten, alltså till den 1 juli 1997.
Vi avser nu genomföra en reviderad kalkyl som tar hänsyn till de två nämnda invändningarna. I Tabell 1 har vi uppställt de aktuella ut- och inbetalningarna. De utbetalade beloppen har tagits från prop. 1995/96:172, sid 23, och är därigenom något mer exakta än i den föregående diskussionen. Vi har hänfört betalningarna till relevanta kvartalsskiften, som vi uppfattar
dem. Inbetalningarna från Nordbanken utgörs tydligen av utdelningar, extra utdelningar, aktieinlösen samt delvis privatisering. De aktuella beloppen bygger på årsredovisningar och andra upplysningar från Nordbanken. De stämmer inte helt med de belopp, som ingår i
Securums kalkyl. Det ingående värdet på Nordbanken 1 januari, 1991 (5,5 miljarder) kan tolkas som en utbetalning. Staten kan nämligen sägas ha dragit på sig en negativ betalningskonsekvens genom att inte sälja sina aktier i Nordbanken för 5,5 miljarder den
1 januari, 1991. I Tabell 1 har vi även tagit med det utgående värdet 1 juli, 1997 (42,3 miljarder) på statens innehav av aktier i Nordbanken och Securum. Detta belopp är i och för sig inte någon inbetalning men ska givetvis ändå ingå i kalkylen.
Vi förutsätter att staten finansierade utbetalningarna av bankstöd genom att uppta ytterligare lån i svenska kronor. Efterföljande inbetalningar (från Nordbanken och Securum) utnyttjades enligt samma förutsättning till att reducera den statliga kronskulden. Denna förutsättning framstår som realistisk med tanke på hur statsskulden växte under de aktuella åren.4
Framdiskontering med en antagen statlig låneränta kan uppfattas som en rullande finansiering/refinansiering till den givna räntan fram till horisonten 1 juli, 1997. Genom att på så vis framdiskontera samtliga ut- och inbetalningar till 1 juli, 1997 och sedan subtrahera summan av framdiskonterade inbetalningar (inklusive det utgående värdet på Nordbanken och Securum) från summan av framdiskonterade utbetalningar erhåller man ett svar på följande fråga: Hur mycket mindre var statens nettoförmögenhet den 1 juli 1997 på grund av bankstödet?
Jämförelsen är här med en situation där staten 1 januari, 1991 skulle ha sålt ut sitt innehav av aktier i Nordbanken och därefter inte ha utbetalat något bankstöd alls. Svaret på den just formulerade frågan, alltså summan av framdiskonterade betalningar ut minus betalningar in (inklusive det utgående värdet 1 juli, 1997), utgör vårt mått på skattebetalarnas nota för bankkrisen.
Vi måste med andra ord bestämma en slutvärdefaktor för varje tidigare tidpunkt i Tabell 1 (slutvärdefaktorn för tidpunkten 1 juli, 1997 är givetvis 1,0). Detta innebär, att det måste göras ett antagande om hur staten under bankkrisen rent faktiskt finansierade ut- och inbetalningarna i Tabell 1. Vi antar, att detta skedde genom upplåning mot 12 månaders
statsskuldväxlar. Räntor för 12 månaders statsskuldväxlar vid de olika tidpunkterna anges i Tabell 2. Med utgångspunkt i dessa räntor kan vi fastställa de önskade slutvärdefaktorerna. Exempelvis leder en utbetalning på 1 (en krona) 1 juli, 1993, som ska finansieras med hjälp av rullande 12 månaders statsskuldväxlar fram till 1 juli, 1997, till en utbetalning på 1,3556 vid den senare tidpunkten, där 1,3556 = (1+0,0750)• (1+0,0861) • (1+0,0982)• (1+0,0572).
För betalningar som inträffar 1 oktober, januari eller april något år antar vi, att finansiering
sker med 3 månaders statsskuldväxlar under de sista (högst tre) kvartalen fram till 1 juli 1997. Räntor för 3 månaders statsskuldväxlar under de aktuella tre kvartalen återfinns även i Tabell
2. På så vis finner vi exempelvis slutvärdefaktorn 1,0988 för en betalning på 1 den 1 januari 1996, där 1,0988 = (1+0,0777) • (1+0,25 • 0,0376) • (1+0,25 • 0,0403).
Vårt antagande om den statliga finansieringen av bankstödet kan kritiseras på två punkter. För det första så ligger det implicit i våra slutvärdefaktorer, att staten i förväg kände till att bankkrisen skulle betraktas som avslutad 1 juli, 1997 (eftersom refinansiering fram till just den tidpunkten i vissa lägen måste ske via avslutande 3 månaders statsskuldväxlar). En andra, och eventuellt tyngre vägande, invändning är att den genomsnittliga löptiden för statens lån under de aktuella åren rent faktiskt var längre än 12 månader. Dock innebär det en betydlig förenkling i kalkylen att kunna arbeta med noll-kuponginstrument (alltså statsskuldväxlar) snarare än statsobligationer, som ju har längre löptid men också kuponger. Ifall man önskar framräkna slutvärdefaktorer baserade på obligationer måste man nämligen också göra antaganden om refinansiering av de utfallande kupongerna fram till horisonten 1 juli, 1997.
Så vad blev notan?
Vi kan nu presentera vårt eget bud på skattebetalarnas nota för bankkrisen: Vi finner notan genom att uppräkna de belopp, som finns angivna i Tabell 1, med de slutvärdefaktorer, som återfinns i Tabell 2. Resultatet blir ca 35 miljarder kr och är således en hel del högre än den nota som beräknades i Securums rapport. Vårt bud på notan beror givetvis på de förutsättningar, som har angivits ovan. Dessa förutsättningar är inte invändningsfria, och därför bör betydelsen av beloppet 35 miljarder inte överdrivas. Vi vill här dessutom framföra ytterligare två möjliga invändningar mot vår beräkning. Storleken på notan beror på hur bankkrisen avgränsas tidsmässigt. Det ingående värdet på statens innehav av aktier i Nordbanken beror på tidpunkten, så valet av starttidpunkt påverkar notan. Vad det gäller valet av sluttidpunkt så kan en liknande kalkyl vid en senare tidpunkt än 1 juli, 1997 komma att ge ett mer positivt resultat, om värdena på statens innehav i Nordbanken och Securum utvecklas fördelaktigt.
Utöver de utbetalningar, som finns uppställda i Tabell 1, förekom även andra konkreta stödåtgärder. Mer precist så utställde staten garantier och borgensförbindelser till förmån för vissa banker. En del av dessa åtaganden ledde aldrig till några utbetalningar. De aktuella förpliktelserna hade ett värde ex ante, och innebar därför även en kostnad för staten ex ante. Emellertid är vår kalkyl en beräkning ex post. Vad som ska medräknas i vår kalkyl är därför de betalningskonsekvenser, som de utställda (men aldrig infriade) garantierna rent faktiskt medförde. Sådana betalningskonsekvenser skulle exempelvis ha kunnat vara ränteförluster på grund av särskilt likvid placering av medel i beredskap för eventuella utfallande garantier. Det är dock mest realistiskt att förutsätta, att de aktuella garantierna inte fick några sådana betalningskonsekvenser. Det förhållandet, att staten hade utställt vissa konkreta garantier som senare inte behövde infrias, fick med andra ord ingen effekt på statens löpande likviditetsplanering. Den senare var nämligen under alla omständigheter långt mer inriktad på att klara de avsevärda budgetunderskotten genom en fortlöpande ökning av statsskulden. De här nämnda, riktade garantierna och borgensåtagandena ska skiljas från den generella bankstödsgarantin.
Det har från Nordbankens sida sagts, att man inom banken även anser skatteinbetalningar
under 1994–1996 (ca 4,3 miljarder kr) utgöra plusposter i en beräkning av skattebetalarnas nota. Vi har inte tagit med skatteinbetalningar i Tabell 1. Det förefaller nämligen svårt att uttala sig om i vilken utsträckning staten skulle ha haft alternativa skatteintäkter, ifall det inte
hade utbetalats något bankstöd.
Ytterligare kostnader för skattebetalarna
Vi nämner till sist två ytterligare konsekvenser för skattebetalarna, som vi dock inte har kunnat inkludera i vår kalkyl. För att i någon mån kompensera sina kreditförluster
under bankkrisen ökade bankerna räntemarginalen, alltså skillnaden mellan ut- och inlåningsräntorna. Denna låg under åren 1991–1994 på 6–7 procent snarare än ca 5 procent, som gällde före krisen. Effekten av detta blev, att hushållen, och därigenom även skattebetalarna, fick vidkännas sänkta ränteinkomster och/eller höjda ränteutgifter på i storleksordningen 4 till 6 miljarder kr per år under den aktuella perioden (prop. 1995/96:
172, sid 19; Lybeck, 1994, sid 7).
En annan intressant, men svårbestämbar, kostnad för skattebetalarna har att göra med den generella statliga bankstödsgarantin som utställdes av Riksdagen i december 1992 och gällde till 1996. En garanti har ett ekonomiskt värde. En statlig garanti innebär därför en kostnad
för skattebetalarna. Värdet av en garanti brukar beräknas med hjälp av optionsteori (se exempelvis Merton [1977] och Bergström [1997]).
Med optionsmetoder kan man bestämma den riskpremie som bör gälla för en bank nära konkurs (med riskpremie avses skillnaden mellan den faktiska räntan på bankens upplåning och den riskfria räntan). Denna riskpremie kan sägas vara kostnaden per år för en statlig garanti för lån till den aktuella banken. En beräkning av denna typ avser dock värde ex ante. Eftersom vi är intresserade av skattebetalarnas nota ex post, är optionsmetoder förmodligen inte någon framkomlig väg för att i efterhand värdera det ekonomiska utfallet av den generella
statliga bankstödsgarantin. Dock utgjorde garantin faktiskt ex post en gåva till ägarna av vissa krisdrabbade banker, nämligen de banker som därigenom kunde överleva i privat ägo. I skydd av garantin steg värdet på aktierna, till glädje för ägarna.
I jämförelse med det alternativ, som valdes i Norge, d v s nationalisering av banker i nöd, gjorde de svenska skattebetalarna en förlust på den generella bankstödsgarantin. Även denna förlust, vars storlek knappast kan specificeras, bör nämnas i samband med bankkrisen.
Resultatet av den borgerliga politiken bland barnen i Sverige…konsekvenser som åter började öka när de borgerliga under Allians för ökad fattigdom åter tog över styret av landet hösten 2006:
Vart åttonde barn i Sverige lever i fattigdom
229.000 svenska barn levde i fattigdom mitt i den nu avslutade högkonjunkturen, enligt Rädda Barnen. Det motsvarar 12 procent av alla Sveriges barn. Fattigdomssiffran för 2006 är den lägsta sedan mätningarna började och en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med året innan. Rädda Barnen varnar för att den nuvarande ekonomiska krisen sannolikt kommer att leda till att barnfattigdomen ökar igen. Risken är också att klyftorna mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna ökar än mer.
Källa: SVT Text, Tisdag 10 februari, 2009
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Har du några uppgifter om vad statens ägandedel i Nordbanken var sisådär en 5-10 år innan krisen? Och hur ägandet utvecklades fram till krisens faktum?
Varför jag intresserar mig är förstås för att det ger ett tecken på en av två saker, statens inkompetens i att bedöma sina investeringar eller korruptionen bakom statens investeringar.
Det ter sig för mig troligt att man i det privata ägandet inför en stundande kris söker avyttra tillgångar och frigöra kapital, allt för att kunna utnyttja läget av kapitalunderskott när krisen uppstår.
Just kapitalets rörlighet är väl det som måste tillskrivas den främsta orsaken till att ägande centraliseras.
Jag tänker då på hur de med ett mindre ägande har sitt ägande knutet till reella tillgångar vilka inte kan användas för spekulation när marknaden saknar spekulanter och priserna går ner. Medan de med ett stort ägande, som inte har sitt ägande knutet i reella tillgångar som bil, bostad mm, kan utnyttja sådana svackor i kapitaltillgångar till att införskaffa sig ägande från de som saknar kapital till ett pris som inte höjs av flera aktörers spekulation.
För som vi vet, när hyran skall in skall hyran in, och saknas det pengar då så kan man inte gärna vänta med försäljning av vad man nu säljer tills marknadens läge är gynnsamt. Nej då får man avyttra till ett pris som köparen mer än säljaren bestämmer. Beroendepositionen är ett faktum.
Varför jag intresserar mig är förstås för att det ger ett tecken på en av två saker, statens inkompetens i att bedöma sina investeringar eller korruptionen bakom statens investeringar.
Det ter sig för mig troligt att man i det privata ägandet inför en stundande kris söker avyttra tillgångar och frigöra kapital, allt för att kunna utnyttja läget av kapitalunderskott när krisen uppstår.
Just kapitalets rörlighet är väl det som måste tillskrivas den främsta orsaken till att ägande centraliseras.
Jag tänker då på hur de med ett mindre ägande har sitt ägande knutet till reella tillgångar vilka inte kan användas för spekulation när marknaden saknar spekulanter och priserna går ner. Medan de med ett stort ägande, som inte har sitt ägande knutet i reella tillgångar som bil, bostad mm, kan utnyttja sådana svackor i kapitaltillgångar till att införskaffa sig ägande från de som saknar kapital till ett pris som inte höjs av flera aktörers spekulation.
För som vi vet, när hyran skall in skall hyran in, och saknas det pengar då så kan man inte gärna vänta med försäljning av vad man nu säljer tills marknadens läge är gynnsamt. Nej då får man avyttra till ett pris som köparen mer än säljaren bestämmer. Beroendepositionen är ett faktum.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Krisen är varken skapad av finansinstituten eller av staten, tror man det så har man bara bemödat sig med att studera de mest omedelbara orsakerna och inte de bakomliggande processerna.
Många ekonomer tycks tro att krisen beror på några misstag (den vanliga uppfattningen är "för lite regleringar" och sedan har vi förstås nyliberalerna som svarar "för mycket regleringar" som de alltid gör på allting) men att ekonomin i grunden är i helt okej skick, men det är den uppenbart inte - ekonomin har varit i fullständigt uselt skick sedan slutet av 60-talet.
De senaste decenniernas tillväxt har till mycket stor utsträckning haft sin grund i en ackumulation av skulder, sedan 1980 så har finanskapitalet ökat tre och en halv gånger så mycket som reell BNP. Man skulle kunna uttrycka det så att systemet lånat pengar av framtiden som man nu inte kan betala tillbaka då framtiden inte visat sig generera så mycket reell tillväxt som man hade hoppats på. Det är i sig en konsekvens av en kapitalistisk överproduktionskris, lönerna har helt enkelt varit för låga för att upprätthålla konsumtionen och därmed så har kapitalet använts sig av krediter och skuldsättning för att hålla maskineriet i gång.
Den senaste krisen övervanns med hjälp av ett par viktiga och till stor del sammanlänkade faktorer som andra världskriget, stigande lönenivåer och en ny marknad för starka konsumtionsvaror som bil, TV och vitvaror. Men ser man till sedan 1968-1973 och framförallt sedan 2000 så har den ekonomiska utvecklingen i USA, Europa och Japan stadigt försämrats oavsett vilken makroekonomisk indikator man använder sig av (BNP, investeringar, reallöner osv).
Sedan slutet av 60-talet så har kapitalismen brottats med fallande profitkvoter och därmed minskad lönsamhet att investera i produktion (spekulationen har därmed ökat), vilket har flera olika orsaker. En viktig sådan orsak är att nya industriproducenter tillkommit (främst i Asien) som producerade samma varor som här fast billigare, vilket har ökade tillgången på varor och därmed sänkte priserna och därmed också profiterna. Våra kapitalister har svarat med att falla tillbaka på innovation, investeringar i ny teknik o.s.v. vilket endast förvärrat situationen då de får allt mindre överskott, därpå följer att man skär ner i verksamheten och försöker hålla tillbaka lönekrav (och motsvarande process inom staten) men konsekvensen av nedskärningar är ett långsiktigt problem med aggreggerad efterfrågan vilket är en utav de omedelbara svagheterna hos dagens ekonomi.
Många ekonomer tycks tro att krisen beror på några misstag (den vanliga uppfattningen är "för lite regleringar" och sedan har vi förstås nyliberalerna som svarar "för mycket regleringar" som de alltid gör på allting) men att ekonomin i grunden är i helt okej skick, men det är den uppenbart inte - ekonomin har varit i fullständigt uselt skick sedan slutet av 60-talet.
De senaste decenniernas tillväxt har till mycket stor utsträckning haft sin grund i en ackumulation av skulder, sedan 1980 så har finanskapitalet ökat tre och en halv gånger så mycket som reell BNP. Man skulle kunna uttrycka det så att systemet lånat pengar av framtiden som man nu inte kan betala tillbaka då framtiden inte visat sig generera så mycket reell tillväxt som man hade hoppats på. Det är i sig en konsekvens av en kapitalistisk överproduktionskris, lönerna har helt enkelt varit för låga för att upprätthålla konsumtionen och därmed så har kapitalet använts sig av krediter och skuldsättning för att hålla maskineriet i gång.
Den senaste krisen övervanns med hjälp av ett par viktiga och till stor del sammanlänkade faktorer som andra världskriget, stigande lönenivåer och en ny marknad för starka konsumtionsvaror som bil, TV och vitvaror. Men ser man till sedan 1968-1973 och framförallt sedan 2000 så har den ekonomiska utvecklingen i USA, Europa och Japan stadigt försämrats oavsett vilken makroekonomisk indikator man använder sig av (BNP, investeringar, reallöner osv).
Sedan slutet av 60-talet så har kapitalismen brottats med fallande profitkvoter och därmed minskad lönsamhet att investera i produktion (spekulationen har därmed ökat), vilket har flera olika orsaker. En viktig sådan orsak är att nya industriproducenter tillkommit (främst i Asien) som producerade samma varor som här fast billigare, vilket har ökade tillgången på varor och därmed sänkte priserna och därmed också profiterna. Våra kapitalister har svarat med att falla tillbaka på innovation, investeringar i ny teknik o.s.v. vilket endast förvärrat situationen då de får allt mindre överskott, därpå följer att man skär ner i verksamheten och försöker hålla tillbaka lönekrav (och motsvarande process inom staten) men konsekvensen av nedskärningar är ett långsiktigt problem med aggreggerad efterfrågan vilket är en utav de omedelbara svagheterna hos dagens ekonomi.
"Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva!"
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Visst har han kört hästskon förut? Nån som kan placera det? Har själv inte sett väldigt mycket av honom, men kan ändå inte placera det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
För övrigt ni med lite erfarenhet i frågan, visst fan är det mycket vitt av något slag i den där näsan, eller är han alltid snuvig?
För övrigt något jag observerat flera gånger hos Wilber
Nue (neu) Man, den Nietzscheanskt kraftfulla som skapar sina egna värden, och klarar av att påtvinga er dem.
För övrigt något jag observerat flera gånger hos Wilber
Nue (neu) Man, den Nietzscheanskt kraftfulla som skapar sina egna värden, och klarar av att påtvinga er dem.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ripper inställ dig oftare!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
För övrigt angående utsagan om Obamas vara, Gustav den tredje och insikt i franska revolutionen? Kapitalismens anpassning till Marx?
Låt oss bränna halsarna på hydran!
Låt oss bränna halsarna på hydran!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ripper skrev:Krisen är varken skapad av finansinstituten eller av staten, tror man det så har man bara bemödat sig med att studera de mest omedelbara orsakerna och inte de bakomliggande processerna.
Om jag får gissa på så har det gör med för mycket regleringar.
Skämt å sido. 2a världskriget skapade ju under ett antal årtionden ett ypperligt tillfälle att bygga upp Europa igen. Ett projekt. Det kanske är det som behövs ånyo? Krig har ju varit en motor genom historien. Främligsfientliga krafter på vinner sympatier i Europa. Behövs bara någon karismatisk ledare så kan det smälla till. Jag gissar på att det börjar i Ryssland, någonstans, denna gång.
Fridens Liljor
Hejsan!
Då körer vi vidare efter ett litet uppehåll, vi var således inne på hur det gick förra gången de borgerliga, då ej kallade för "Allians för ökad fattigdom" utan "De fyras gäng", styrde landet, kapten Calle Bildt var anförare, inte minst genom att skapa en ränta som uppgick till 500 procent under några dygn 1992 - vilket mycket väl kunnat sända Sverige och dess folk till en nivå snarlik en borgerlig bananrepublik! Hur som helst, den nyliberala politiken ledde till att 350 000 människor direkt kastades i arbetslöshet åren 1992-1994, och att skattebetalarna tvingades stötta bankerna, och med frikostliga bidrag hålla bankdirektörerna och de närstående kriminella nätverken vid gott mod med en hiskelig massa miljarder. Efter detta var Sverige knappt trovärdigt på den internationella lånemarknaden under de kommande tre-fyra åren! Det tog tid för sossarna att städa upp efter borgarnas ekonomiska härdsmälta! Mer smygande och omärklig var de nyliberala kommunala förändringearna vilka syftade till att beskära den folkliga demokratin!
Den nyliberala bubblan spricker…vi går vidare i analysernandet av den nyliberala återvändsgränden och kapitalismens misslyckanden....
Slutet på en myt – Chicagoskolan och Milton Friedmans teorier…
Som en slags konklusion av perioden 1980-2009 kan en sats ur en intervju med William Black från hösten 2009 utgöra. William Black jobbade under 1980-talet banktillsynsmyndigheten “Federal Savings and Loan Insurance Corporation” där han redan då utredde olika låneskandaler inom bankväsendet i USA. Han undervisar idag vid University of Missouri-Kansas City, och är författare till boken “The Best Way to Rob a Bank Is to Own One: How Corporate Executives and Politicians Looted the S&L Industry”.
Han är inte nådig mot de nyliberala rådgivare president Obama omger sig med, och roten till det onda är att de alla gått i Milton Friedmans Chicago-skola”. Det är Chicagoskolans nyliberala ekonomer som skapat katastrofen i finansvärlden, och de kan mycket väl rasera hela det kapitalistiska systemet om de får hållas.
“But the bigger part of the problem, in many ways, is that they have such an ideology about the market and its ability to deal with all problems that has no basis in reality, has been exposed in this crisis as completely fictional, and yet they can’t give it up. I mean, think of yourself as one of these professors who’s been trained in the Milton Friedmanish views, and you’re in your fifties, and you’ve been saying–you know, everything you’ve said in your career is wrong. Everything you’ve learned in your career is wrong. All of your areas of expertise are wrong. Are you going to admit that? “Hi, I’ve been misleading you, and I’m sorry I caused this disaster. And by the way, I have no meaningful skills or experience.”
Ekonomipristagaren Milton Friedmans ekonomiska- teorier, kritiserade redan då han fick priset i Sverige under 1970-talet, innebar en ny och okänd spekulativ kapitalism som till en början verkade logisk, även för de svenskar som gav honom priset. Men idag vet vi vart det ledde, till en bubbelekonomi som innebar ekonomiska kollapser i en rad stater under 1990-talet, och en enorm spekulationsbubbla mot slutet av 1990-talet. I början av 1990-talet ledde denna vansinniga finansiella bubbla till att den reala ekonomin började ta stryk. Privatiseringar och borttagna regleringar av staternas ekonomier orsakade enorm skadegörelse i stat efter stat, både i tredje världen och snart också i länder som Sverige. Det hela doldes av en mängd transaktioner och fiffiga bankaffärer, men det hela blev okontrollerbart mot slutet av 1990-talet.
Denna utveckling gynnade den ekonomiska eliten som skodde sig och förhalade insynen i vad som i verkligheten höll på att ske. I USA och Storbritannien doldes det hela genom att man försökte få folk att köpa sina boenden på krediter och när sedan arbetslöshet och osäkra låneinbetalningar blev legio, försökte man från nyliberala politikers sida dölja även detta med att utöka krediterna och sprida riskerna utanför dessa stater, det var då subprime-lånen kom in i bilden. Turligt för nyliberalismen, men oturligt för den globala ekonomin, vann George Bush den yngre det amerikanska presidentvalet år 2000, troligen genom valfusk, och den nyliberala politiken fick fortgå. Vad som sedan hände var att USA drogs in i två krig, i Irak och Afghanistan, vilket slukade pengar och hämmade den ekonomiska utvecklingen än mer. Men fortfarande doldes de underliggande problemen genom diverse ”kreativa” siffermanipulationer som tillät nyliberalerna att ställa till det ännu några år.
Fortsättning följer....
:!:
MVH
bigj
Då körer vi vidare efter ett litet uppehåll, vi var således inne på hur det gick förra gången de borgerliga, då ej kallade för "Allians för ökad fattigdom" utan "De fyras gäng", styrde landet, kapten Calle Bildt var anförare, inte minst genom att skapa en ränta som uppgick till 500 procent under några dygn 1992 - vilket mycket väl kunnat sända Sverige och dess folk till en nivå snarlik en borgerlig bananrepublik! Hur som helst, den nyliberala politiken ledde till att 350 000 människor direkt kastades i arbetslöshet åren 1992-1994, och att skattebetalarna tvingades stötta bankerna, och med frikostliga bidrag hålla bankdirektörerna och de närstående kriminella nätverken vid gott mod med en hiskelig massa miljarder. Efter detta var Sverige knappt trovärdigt på den internationella lånemarknaden under de kommande tre-fyra åren! Det tog tid för sossarna att städa upp efter borgarnas ekonomiska härdsmälta! Mer smygande och omärklig var de nyliberala kommunala förändringearna vilka syftade till att beskära den folkliga demokratin!
Den nyliberala bubblan spricker…vi går vidare i analysernandet av den nyliberala återvändsgränden och kapitalismens misslyckanden....
Slutet på en myt – Chicagoskolan och Milton Friedmans teorier…
Som en slags konklusion av perioden 1980-2009 kan en sats ur en intervju med William Black från hösten 2009 utgöra. William Black jobbade under 1980-talet banktillsynsmyndigheten “Federal Savings and Loan Insurance Corporation” där han redan då utredde olika låneskandaler inom bankväsendet i USA. Han undervisar idag vid University of Missouri-Kansas City, och är författare till boken “The Best Way to Rob a Bank Is to Own One: How Corporate Executives and Politicians Looted the S&L Industry”.
Han är inte nådig mot de nyliberala rådgivare president Obama omger sig med, och roten till det onda är att de alla gått i Milton Friedmans Chicago-skola”. Det är Chicagoskolans nyliberala ekonomer som skapat katastrofen i finansvärlden, och de kan mycket väl rasera hela det kapitalistiska systemet om de får hållas.
“But the bigger part of the problem, in many ways, is that they have such an ideology about the market and its ability to deal with all problems that has no basis in reality, has been exposed in this crisis as completely fictional, and yet they can’t give it up. I mean, think of yourself as one of these professors who’s been trained in the Milton Friedmanish views, and you’re in your fifties, and you’ve been saying–you know, everything you’ve said in your career is wrong. Everything you’ve learned in your career is wrong. All of your areas of expertise are wrong. Are you going to admit that? “Hi, I’ve been misleading you, and I’m sorry I caused this disaster. And by the way, I have no meaningful skills or experience.”
Ekonomipristagaren Milton Friedmans ekonomiska- teorier, kritiserade redan då han fick priset i Sverige under 1970-talet, innebar en ny och okänd spekulativ kapitalism som till en början verkade logisk, även för de svenskar som gav honom priset. Men idag vet vi vart det ledde, till en bubbelekonomi som innebar ekonomiska kollapser i en rad stater under 1990-talet, och en enorm spekulationsbubbla mot slutet av 1990-talet. I början av 1990-talet ledde denna vansinniga finansiella bubbla till att den reala ekonomin började ta stryk. Privatiseringar och borttagna regleringar av staternas ekonomier orsakade enorm skadegörelse i stat efter stat, både i tredje världen och snart också i länder som Sverige. Det hela doldes av en mängd transaktioner och fiffiga bankaffärer, men det hela blev okontrollerbart mot slutet av 1990-talet.
Denna utveckling gynnade den ekonomiska eliten som skodde sig och förhalade insynen i vad som i verkligheten höll på att ske. I USA och Storbritannien doldes det hela genom att man försökte få folk att köpa sina boenden på krediter och när sedan arbetslöshet och osäkra låneinbetalningar blev legio, försökte man från nyliberala politikers sida dölja även detta med att utöka krediterna och sprida riskerna utanför dessa stater, det var då subprime-lånen kom in i bilden. Turligt för nyliberalismen, men oturligt för den globala ekonomin, vann George Bush den yngre det amerikanska presidentvalet år 2000, troligen genom valfusk, och den nyliberala politiken fick fortgå. Vad som sedan hände var att USA drogs in i två krig, i Irak och Afghanistan, vilket slukade pengar och hämmade den ekonomiska utvecklingen än mer. Men fortfarande doldes de underliggande problemen genom diverse ”kreativa” siffermanipulationer som tillät nyliberalerna att ställa till det ännu några år.
Fortsättning följer....
:!:
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
En episod 1991 när mina hårt arbetande föräldrar köpte ett hus ute på Tjörn. Köpet var delvis finansierat med lån. Sossesvinet Bengt Dennis chockhöjer räntan till 500%! Sen har han mage att stila i tv med sin bedrift. Småfolket fick betala nyliberalernas experimentkalas. Har fan i mej lust att strypa varenda jävel.
En liten lustifikation, innan beskrivningen av samhällets förfall fortsätter. Sann historia. Två krögare från GBG går samman och ska bilda ny trevlig restaurang på Tjörn. Båda homosexuella. När de presenterar sina ideer för lokalpolitikerna, ideer innebär bla en kväll i veckan med homotema, så säger en av politikerna: Vänta ni har ju inte något namn på krogen än, men jag har ett förslag: Tjörn i Röva.
Ja satan i min hatt. Nej nu måste jag koncentrera mig. Tröttnade på att såsa hemma och fixade ett jobb. Börjar om en vecka. Skönt med löneförhöjning jmf. med förra jobbet.
Ja satan i min hatt. Nej nu måste jag koncentrera mig. Tröttnade på att såsa hemma och fixade ett jobb. Börjar om en vecka. Skönt med löneförhöjning jmf. med förra jobbet.
Fridens Liljor
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster