Pilatus skrev:Illusionen skrev:God afton Pilatus!
Har skrivit ned några rader, i ett försök att hjälpa dig hitta ingångstråden att börja nysta från.
Det är jag tacksam för. Jag har läst en del i dag. Det är en imponerande mängd arbete du lagt ner. Jag vet av egen erfarenhet hur många timmar det tar att skriva text som man har litet krav på. En sak slog mig, jag finner inte en enda källhänvisning. T ex om du säger något som du menar att Einstein menat, ja, det är ju bra, men vilken källa använde du dig av? Kapitelindelningen är bra. Ett abstract hade inte varit fel och inte heller en notapparat. Ordvalen är ibland litet förbryllande. Jag tror jag förstår, men ibland kvarstår en viss osäkerhet. Jag förstår vad du skriver ord för ord, men jag blir ofta undrande vad du avser, eller hur du kommit fram till att något som vi tycker oss veta något om, helt enkelt förkastas. Kan du oftast belägga för dig själv att du är på rätt spår? Mängden obekräftade hypoteser tycks stor. Har du kunnat designa något test, eller gjort något experiment (eller funderat på vad som skulle kunna falsifiera någon hypotes)? Varför inte sätta upp
en huvudhypotes (+ eventuella stödhypoteser) att analysera och testa. Har du läst någon bok i vetenskapsteori? Det finns även handböcker i hur man skriver vetenskapliga uppsatser.
Det är inte min mening att vara negativ mot ditt projekt. Det är jag verkligen inte.
Tändstickorna på bordet påminde mig om Kirchoffs första lag.
God natt!
God morgon Pilatus,
och tack för positiv respons.
Misstänker att du börjat ana något intressant, som kan vara av betydelse för din bild av ”verkligheten”.
Om det förhåller sig så vore det både roligt och trevligt.
Anledningen till att källhänvisningar saknas är att konceptet är en ”egen komposition”, som tillkommit
utan egentlig extern påverkan.
Ordvalen hänger samman med detta (SigurdV har tidigare reagerat på mitt udda uttryckssätt).
Jag har inte läst vetenskapsteori, utan återigen, se mig som en autonom ”fritänkare” i vedboden,
som stämmer av tankemödan mot Jeppe under promenaderna.
Jag ser en poäng med detta att försöka stå på egna ben från början till slut av resonemangskedjan.
För att vidmakthålla ditt intresse vill jag uppmärksamma dig på följande, som ingen förefaller ha förstått,
och som troligen kan ha stor betydelse för filosofin i stort.
I ett tidigare sammanhang skriver jag bl a citat, ”Trots sin enkelhet och renhet besitter fälten likväl den
ofattbara kapacitet och förmåga som krävs för att skapa och forma vår värld !
Min personliga uppfattning är att det sannolikt inte är möjligt att finna en fundamental ”mekanism”,
här benämnd M, som kan göra anspråk på att atomärt efterlikna denna ofattbara förmåga.
Jag vill ändå redogöra för några tankar kring detta.
Efter att ha begrundat problemställningen, var min första slutsats att ju mer komplicerad M väljs desto
mer begränsad blir M:s kapacitet och förmåga. Det förefaller alltså som den ”standardmodell” som tillämpas
inom fysiken ej uppfyller de krav på enkelhet som borde bli en följd av nämnda slutsats.
Standardmodellen med dess elementarpartiklar är helt enkelt för komplicerad, för att den ska uppfylla
ställda kapacitetskrav.
Målsättningen blev därför att söka en basal mekanism, M, som var extremt enkelt.
Den ”mekanism”, M, som efter div funderande kom att utkristallisera sig hade formen av en ”kurva”.
Små segment av böjen/kurvan kan spaltas upp i komposanter, orienterade 90 grader relativt varandra.
Om vi här tänker oss att varje del av en struktur ”återkopplar” till sig själv, inses att den linjära strukturen
återkopplar symmetriskt, medan den böjda strukturen återkopplar asymmetriskt.
Detta kan uttryckas som att den linjära strukturen är ”neutral = balanserad” medan den cirkulära strukturen är ”aktiv = obalanserad”.
En struktur som kan formas sluten t ex cirkulär och/eller sfärisk, kan då ses som ett överordnat balanserat komplex av obalanssegment.
Det balanskriterie/balanskriterium, DELTA, jag beskriver och använder mig av, har sin grund i detta resonemang.
DELTA använder jag mig sedan av för att förklara merparten av fysiken och dess s k paradoxer.”
”KVADRANT-BÖJEN” jag beskriver ovan
är en konsekvens av DUBBELREFERENSPRINCIPEN, DRP !
Lägg till detta att EULERS formel då får en direkt koppling till DRP !Se DRP och KVADRANT-BÖJEN, som att det skapas en solidare grund för resonemanget, och förståelsen i stort.
En primär förutsättning för att förstå den ”verklighet” du vill utröna, är därför att beakta DRP,
och de konsekvenser DRP medför atomärt.
EULERS formel är viktig i sammanhanget, då den atomärt beskriver kvadrantböjen (normerat!).
Du bör helst begrunda formeln.
Misstänker att matematikerna inte har motiverat Eulers formel via någon ”referens-mekanism” typ DRP,
utan enbart baserar formeln på en matematisk härledning.
DRP inkl KVADRANT-BÖJEN återspeglar universum, varför jag starkt ifrågasätter
Big Bang.
Intuitivt tycker jag mig känna att Big Bang är en illusion/fiktion av en ”kvadrantböjs bortre ände”,
vilket borde innebära att BB är imaginär till sin karaktär.
Vårt
OÄNDLIGHETSBEGREPP som vållat många bekymmer, inte minst inom filosofin, förklaras via DRP.
OÄNDLIGHETEN är alltså en effekt/följd av
DIFFERENSEN mellan medvetandets tillämpning av olika REFERENS-system.
TID är en konsekvens av DRP.
RELATIVITET är likaså en funktion av DRP.
PLANCKS konstant är även den en direkt konsekvens och funktion av ”KVADRANT-BÖJEN”.
Du har säkert frågat dig varför Plancks konstant har den storlek den har, och svaret ges alltså av DRP.
Även begreppet
EXISTEN är kopplad till DRP.
Du har kanske svårt att acceptera detta inledningsvis, men vår verklighet framträder i slutet av
resonemanget som den transformerade illusion jag hävdar.
När jag skriver citat, ”Trots sin enkelhet och renhet besitter fälten likväl den ofattbara kapacitet
och förmåga som krävs för att skapa och forma vår värld !” är det ovanstående jag har i tankarna.
Mitt råd är,
VILL DU FÖRSTÅ DELTA-KONCEPTET, BÖRJA MED ATT STUDERA DRP INGÅENDE !
GÅ INTE VIDARE INNAN DU FÖRSTÅTT INNEBÖRDEN AV REFERENS-DIFFERENS !Betraktas bibelns text och liknelser vid en metafor, blir bilden som framträder mer nyanserad.
I ett tidigare inlägg skriver jag,
Min personliga slutsats är att det är omöjligt att bevisa att Gud finns, det är upp till var människa
att ta ställning till. Att utifrån en rent vetenskaplig utgångspunkt övermodigt och kategoriskt förneka att Gud finns,
förefaller dock mot bakgrund av ovanstående, väl självtillräckligt, om uttrycket tillåts.
Eller som en präst uttryckte saken i en predikan jag lyssnade till, citat,
”Om du tror att du förstår Gud, har du inte förstått någonting”. Är inte mitt koncept en bekräftelse på att vi borde vara lite mer återhållsamma med våra hybris-konstateranden ?
Så lite tillspetsat uttryckt, hur kan man kategoriskt förneka en högre nivå av kunskap och sammanhang om man
inte samtidigt förstår t ex DRP och dess konsekvenser ?
Du tog även upp detta med konst.
Konstintresse, och förmågan att höra och se det vackra, tror jag utgör grund för ett kreativt tänkande.
Hälsar
Illusionen & Jeppe