Pilatus skrev:förstår mig själv skrev:-Det finns högre ordningar och "syften" med allt som sker sannolikt i oändlighet.
Vad menar du med "högre ordningar" och vilket slags bevis finns det för att så skulle vara fallet?
Samma fråga avser "syften", vad tyder på att det skulle finnas "syften"?
Är det en utsaga som grundar sig på religiösa antaganden, eller har det något med Naturvetenskap att göra?
Det är — tvärtemot vad de flesta jordmänniskor tror — lätt att bevisa ofrånkomligheten i en i kvalitativ mening högre ordning, än den som råder i denna, den fysiska världen! Och det gör man genom att vara sant vetenskaplig. Dvs, genom att bedöma ”det okända” medelst ”det kända”, som mall, mått och rättesnöre. Varvid man således bedömer vad man konfronterar men inte är så välbekant med, genom att jämföra detta med vad man redan känner till, för att på så sätt konstatera vari företeelserna är identiska respektive på vad sätt de skiljer sig. För att på så vis införliva det tidigare ”okända” i ”det kända”.
Och vill man ernå absoluta facit, dvs, facit som utan inskränkningar gäller för allt och alla och som härvid är i alla avseenden absolut sanna, samt som således är identiska med för allt och alla gällande övergripande principer, så kan man som förklaringsgrund inte nöja sig med mindre än ”det absolut kända”. Det duger således inte att härvid som mall, mått och rättesnöre — och då som ”förklaringsgrund” — komma dragandes med antingen förutfattade meningar, ren och skär ”tro” eller diverse ”lokala egenheter”, dvs, med ”relativiteter”. Och detta då en förklaringsgrund som inte utgör något absolut, inte kan underbygga absoluta facit. Dvs, facit som dels gäller för allt och alla, samt som dels avser alltet i sin helhet samt härvid de allt övergripande principer som också är i fas med sanningen om vår egen existens som medvetna väsen. Varvid ”sanning” ju intet annat är, än vad som stämmer med de verkliga förhållandena.
När man så är klar över detta, identifierar man ”det absolut kända” respektive ”det okända”. Varvid väl inte skall vara några problem att utpeka det faktum ”att man överhuvudtaget upplever något”, som ”det för varje forskare absolut kända”. Ja, vem med förståndet i behåll, skulle förneka att vederbörande upplever något? Eller få för sig att undersöka huruvida han eller hon upplever något eller ej? Vidare kan inte det faktum att man överhuvudtaget upplever något — egalt vad — kvantifieras eller indelas i grader på något sätt; antingen upplever man eller så gör man inte detta. Några slags ”mellanting” gives således icke här. Varvid vi alltså rör oss med en absolut omständighet, och inte ren relativ. Visserligen kan en och annan mena, att vi inte nödvändigtvis upplever för alltid, varvid ”det faktum att vi överhuvudtaget upplever något, oavsett vad” skulle kunna vara begränsat i ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”. Men härvid kommer man in på ”hur/vad” som upplevs samt då på just vad endast analysens gilla gång skall visa. Varvid man är vetenskaplig, istället för att basera sig på blott förutfattade meningar, rena spekulationer och annat nys.
Varvid vi faktiskt redan identifierat ”det för de allra flesta jordmänniskor okända”, eftersom ingen i sammanhanget gängse jordmänniska ännu säkert vet huruvida den egna upplevelsen av att vara till, utgör en evig eller i tiden ändlig sak. Varvid logiskt följer att ”det okända” utgörs av »vad/hur forskaren upplever av de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”«, samt då också vilken myckenhet av företeelserna i ”tid” och ”rum” det härvid kan handla om. Dvs, är detta ”mått” begränsat i tiden och rummet? Eller är det obegränsat, för att därmed vara identiskt med själva ”evigheten/oändligheten”? Det är i första hand detta vi skall undersöka, genom att logiskt bedöma ”det okända” samt härvid ”vad/hur” vi upplever, i ljuset av det faktum ”att vi utan undantag upplever något”.
Varvid genast kan noteras, att medan allt av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärlden utgörs av i ”tiden” och ”rummet” begränsade företeelser, varvid dessa med absolut logisk ofrånkomlighet är invecklade ”rörelse”*, så är det faktum ”att vi upplever” fullständigt ograverat av all denna ”rörelse”. Ja, oavsett hur mycket våra upplevelser än skiftar, så kvarstår det faktum ”att vi upplever” fullständigt ograverat. Och på samma sätt är vi absolut lika varandra, såtillvida ”att vi upplever”, medan ”vad” vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens ”tid” och ”rum” aldrig kan vara helt identiskt med vartannat. Och detta bl.a. beroende på våra unika perspektiv på dessa i ”tiden” och ”rummet” begränsade företeelser. Vilket i sin tur betyder, att vad som är ograverat av all rörelse och som härvid utgör ”absolut stillhet” utgör ”en sak”, samtidigt som allt som är inbegripet i ”rörelse” utgör ”en annan sak”. Liksom det varigenom vi alla är helt lika, utgör ”en sak” medan det varigenom vi alla är olika, utgör en annan sak. Och då det varigenom vi är lika och som är identiskt med ”absolut stillhet” inte kan vara detsamma som begränsningar som oundgängligen är invecklade i ”rörelse” samt då heller inte de begränsningar i sinnevärldens ”tid” och ”rum” till vilka vi alla har ett eget perspektiv, så kan det faktum ”att vi överhuvudtaget upplever” bara utgöras av något som inte innebär begränsningar samt dessas ”rörelser”. Och det enda existerande som primärt inte kan utgöra ”begränsningar” eller vara invecklat i ”rörelse” är evigheten och oändligheten. Varvid vår upplevelse av att vara till, är evig. Samtidigt som vad vi upplever, består i de sinsemellan kontrasterande samt i ”rörelse” eller ”omvandling” stadda sinsemellan kontrasterande ”upplevelseobjekten” i sinnevärldens ”tid” och ”rum”. Vilket betyder att ”världsalltet” bortom dessa timliga manifestationer är identiskt med det vi kallar ”Jaget” i ”det levande väsendet”, medan allt av timligheter i sinnevärldens ”tid” och ”rum” utgörs av ”Jagets” manifestationer i sinnevärlden. Varvid Jaget eller ”evigheten/oändligheten” manifesterar sin existens genom de levande väsendena. Något som betyder att ingenting kan existera, utan att vara direkt knutet till ett medvetande. Allt i sinnevärlden utgör då ”medvetandeyttringar”.
Och då livet således är medvetet, samt evigt, måtte tillvaron utformas ändamålsenligt utifrån det levande väsendets behov. Eljest skulle livet inte vara värt att leva, samt då heller inte vara möjligt att leva. Nej, ingen skulle i längden förmå sig upprätthålla en tillvaro, som inte upplevdes värd att leva. Och vore den i verkligheten inte värd att leva, skulle ingen med tiden heller uppleva den som värd att leva. Varvid allt av mörker, lidanden och eländen i denna den fysiska världen, måtte vara värt sitt pris på vad som kallats ”livets högsta tinnar”. Dvs, hade inte ”mörkret” och ”lidandena” i ”denna världen” utgjort en gentemot ”ljuset” och ”den i längden hållbara lyckan” på ”livets högsta tinnar”, kontrasterande nödvändighet utan vilken ”några livets högsta tinnar” inte kunnat markeras samt härvid göras tillgängliga för förnimmelse, så hade livet inte kunnat existera. Ingen skulle i längden stå ut med att leva ett huvudsakligen plågsamt samt i andligt mörker och illusion invecklat liv. Ett liv där man stirrar sig blind på vad man upplever av förgängligheter, samtidigt som man är så gott som blind för den eviga innebörden i att man alls upplever. Varvid den ofrånkomliga nödvändigheten i de ”högre ordningar” det här talas om, väl skall se logiskt motiverade.
* Jooo… att begränsningar i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”, oundgängligen är invecklade ”rörelse” är lätt att förstå..; För att någonting skall kunna figurera i sinnevärldens tid, rum eller tillstånd och därmed vara tillgängligt för upplevelse/omskapelse, måtte detta uppenbara sig genom att kontrastera gentemot något annat, samt härvid således vara begränsat. Och därmed städse vara inbegripet i rörelse, eftersom varje upplevelseobjekt endast kan figurera i tidens, rummets och tillståndens dimensioner i kraft av de “tids-”, “rums-” eller “tillståndsfacit” som gör dem begränsade. De är således utan undantag behäftade med en “början” och ett “slut”. Och då dessa begränsade upplevelseobjekt inte kunnat komma ur “intet” lika lite som de kan uppgå i “intet”, så utgör de “omvandlingar” av något annat liksom de är stadda i omvandling till något annat. Vilket ju gäller ”skapelseobjekten” i samma mån som ”upplevelseobjekten”, samt härvid all ”manifestation” i samma mån som all ”upplevelse”. Ja, eljest hade ju återigen något befintligt avgränsats av, vad som överhuvudtaget inte existerar. Någonting som — med handen på hjärtat — bara riskerar föresväva någon, i kraft av vederbörandes i så fall minst sagt raglande bruk av tankeförmågan. De med absolut nödvändighet ändliga upplevelse/skapelseobjekten utgör följaktligen successivt övergående led i ett evigt omvandlingsnummer, varför de med andra ord är inbegripna i en evigt fortgående rörelse. Allt som är föremål för “Jagets” upplevelse och skapelse av livet är således statt i rörelse.
OK… inte särskilt svårt. Det handlar bara om att tänka lite själv. Och inte alldeles okritiskt svälja flockens eller etablissemangens ännu tämligen förutfattade föreställningar.
Förresten..; vilken föreställning om denna den fysiska världen ter sig mest logisk samt härvid begriplig, vilket i sin tur vill säga mest klargörande och upplysande? Och därmed mest "vetenskaplig"; antingen den gängse ”materialistiska” föreställningen utifrån vilken allt reducerats till nån slags ”objektiva krafters tillfälliga spel”, varvid allt av ”mening” ses som blott ”illusion”? Varvid tillvaron i den fysiska världen huvudsakligen ter sig meningslös, obegriplig och grym. Eller den i enlighet med vilken livet i den fysiska världen, utgör tillvarons ”pånyttfödelseområde”, varvid allt av ”tillkortakommanden” och ”misslyckanden” samt av eljest endast obegripliga lidanden, blir lika ändamålsenliga som någonsin deras motsatser, eftersom de dels blir till erfarenheter det bortom den fysiska världens skrankor befintliga Gudaväsen vi alla i grunden är, inte kan klara sig utan. Och dels utgör det egna lidandet det enda som kan höja den egna kvalitativa eller andliga nivån, i det blott eget lidande kan bibringa en de erfarenheter genom vilka man kan leva sig in i sin nästas lidanden och besvär, för att när denna process fullbordats till slut hellre ta på sig eget lidande än man förmår se andra lida. Varvid ”mörkret” utmynnat i ”ljus”. Vilket innebär att det sanna eller verkliga livet blivit pånyttfött. Samt att vi föds på nytt — på vårt eget kors. Precis som en Jesus Kristus förutskickade för 2000 år sedan.
Tro nu bara inte att Jesus Kristus var vad vi menar med ”religiös”. Nej, han var bara besjälad av en oinskränkt kärlek till allt och alla, varvid han ville utgöra en ”ljusfyr” i det jordmänskliga mörker som i mångt och mycket var än mer kompakt på Jesu tid, än vad det är idag. ”Religiös” är bara ”kyrkan” med dess ”troende”, varvid ”kyrkan" har lika mycket med allkärleken och sanningen att göra, som vad ”black army” har med ”fotboll” att göra. Eller som — för den delen — ”materialism” har med ”vetenskap” att göra…
Mvh/ PeterK
