seekeroftruth skrev:Du skrev det själv jag tror på det som jag ser mest "bevis" för inte för att den tron gör mig mer lycklig eller så. Det enda som intresserar mig är vad som är sant. Så om det är sant att rökning är cancer framkallande då undviker jag att röka ifall jag är mån om att inte utveckla cancer. I mitt fall verkar det vara sant att allt i universum är deterministiskt så jag väljer att tro på det.
Ett delskäl till att du väljer att tro att rökning ger lungcancer (om du väljer att tro det) är rimligen att du inte vill få lungcancer; antagligen för att det inte är roligt, d.v.s. inte främjar din lyckonivå och den förväntade sammanlagda mängden lycka i ditt liv, att få lungcancer. Det är alltså inte bara vad tycks vara fallet (eller vad som verkar vara bevisat) som påverkar vad du bör välja att tro. Anta hypotetiskt att år 2050, då man just börjat kunna konstruera felfritt tankeläsande maskiner, en elak pro-rökningsfanatiker kidnappar en starkt rökningskritisk icke-rökare och spänner fast honom i en maskin som läser hans tankar och trosföreställningar. Anta att maskinen är programmerad att inte släppa denna icke-rökare förrän den märker att han börjat (uppriktigt) tro att rökning inte ger lungcancer. Anta dessutom att den dag och natt hypnotiserar honom till att tro att rökning inte ger lungcancer. Föreställ dig att du är denna icke-rökare. Anta att du kan stänga ute maskinens hypnos om du vill, och hålla fast vid din tro att rökning ger lungcancer, men att du i så fall aldrig blir fri från din fångenskap utan kommer att dö i den där maskinen, en långsam, plågsam död efter kanske många års plågsam fångenskap (anta att du är fastspänd på ett obehagligt sätt, får äcklig mat etc.). Anta att om du väljer att ta in hypnosen, är chansen stor att du redan inom några veckor kommer att börja tro (uppriktigt) att rökning ger lungcancer. Då släpps du ganska snart, men därefter kommer du att fortsätta tro att rökning inte ger lungcancer, i resten av ditt liv eller tills samhället/vänner/andra människor lyckats övertyga dig om att rökning ger lungcancer.
Vad bör du välja, i maskinen? Jag skulle välja att ta in hypnosen, d.v.s. jag skulle välja att börja tro att rökning inte ger lungcancer. Detta eftersom jag värdesätter lycka högre än att veta sanningen.
Visserligen brukar nog sanningen göra en lyckligare på sikt, än vad ovetskap om sanningen brukar göra, men ovan hypotetiska tankeexperiment med maskinen visar att det inte går att utesluta att det kan finnas/förekomma/uppstå undantag från den regeln. Ett annat undantag från samma regel är frågan huruvida man bör tro att man har en fri vilja eller inte. Detta av skäl jag redan förklarat (med lottexemplet t.ex.).
Sedan verkar vi ha lite olika tro på detta med evigt liv osv (eller så har jag missuppfattat dig)... såsom jag ser det dör ditt medvetande när kroppen dör. Däremot det du ÄR dör aldrig.
Det, av det du skulle kalla för "det Justin Case ÄR", den "del av mig" du skulle anse fortsätta existera även om min kropp, min hjärna och mitt medvetande förintades för alltid, den "delen av mig" kan jag inte spontant känna någon tröst i att tro/veta att jag är, detta eftersom jag inte ser något egenvärde i att existera i något icke-lyckligt tillstånd, och eftersom jag inte tror att jag kan känna något (och därmed inte heller lycka) om jag är utan medvetande - något jag tror eftersom jag inte har några minnen från de delar av mitt liv då neurologisk expertis skulle ha kunnat konstatera, utifrån mina hjärnmönster, att jag inte för tillfället hade något medvetande och därmed inte några upplevelser, t.ex. när jag varit i drömlös sömn eller under narkos. Om jag skulle få veta att jag snart kommer att försättas i drömlös sömn för resten av evigheten, skulle jag spontant anse det vara ett öde precis lika värdelöst, dåligt, oönskvärt, som [att, för alltid, i alla betydelser av existera, upphöra att existera] oavsett om jag då skulle tro att det finns något sådant som [det du kallar för "den man ÄR" minus medvetandet] eller inte.
Ett sätt för mig att få mig att bry mig om vad som händer oändligt långt in i framtiden, trots [min ovan nämnda spontana likgiltighet inför huruvida jag alltid skulle ha den sorts omedvetna existens du pratar om eller inte], är att tänka på det faktum att det på grund av universums oändliga storlek alltid i all framtid kommer att finnas förgreningar av mig som överlever, i form av kopior av mig, i varje uppkomlig situation, som överlever, och definiera mig som vid varje förgrening varandes de kopior av mig som överlever. Det finner jag mer tilltalande, eftersom jag då kan tro att [både jag och mitt medvetande] kommer att i all framtid kontinuerligt fortsätta att (någonstans) existera och fortsätta utvecklas/förändras.
För en given entitet x, som kanske kommer att finnas i framtiden, gäller att för att jag ska kunna bry mig så mycket om huruvida x kommer att existera eller inte, som om x vore en fortsättning på min existens, måste jag tro att x utgörs av ett (eller flera) sinnestillstånd som följer av en medvetandekontinuitet i form av en kontinuerlig fortsättning på den process som mitt medvetande utgör, en medvetandekontinuitet som längs åtminstone
någon linje i universum sträcker sig obrutet från den jag är nu och fram till x. Om ingen sådan obruten linje finns någonstans i universum, ser jag inte varför jag skulle se x som varandes en framtida fortsättning på mig. I så fall kan ju x lika gärna definieras som vem som helst. Mig tycks det vara ett sådant x du pratar om, alltså "den man är minus ens hjärna, kropp och medvetande" så att säga. Jag kan i så fall inte bry mig om x, för jag är inte så pass altruistisk att jag kan bry mig om varje annan varelse i universum lika mycket som jag bryr mig om mig själv. Kanske borde jag vara det, men jag kan inte förmå mig till att vara det. Därför är det enda, som kan göra mitt handlande någorlunda likt en altruists handlande, en tro på att jag kommer att
förvandlas till alla dessa andra varelser, tack vare att det informationsteoretiskt sett finns medvetandekontinuitet mellan oss alla. Jag torde inte vara ensam om att behöva en sådan teori för att kunna börja handla någorlunda "altruistiskt". Som tur är (för världen) finns det vetenskapligt stöd för en sådan teori, eftersom universum är oändligt stort och därför måste innehålla alla de mellanstadier som en människa måste gå igenom att vara för att (över tid) förvandlas till alla andra varelser i universum.
Men låt oss anta att en frivilja existerar. Hur skulle denna frivilja te sig isåfall? På vilket sätt skulle den påverka dina vardagliga skeenden? Varifrån kommer den?
Svar på alla de frågorna: vet ej. Men det går inte att utesluta att vår fria vilja, om vi har någon, gör vår framtid annorlunda än vad som hade blivit fallet om vi inte hade haft en fri vilja. Och det sätt på vilket den påverkar vår framtid har vi rimligen mer kontroll över (med vår fria vilja) om vi tror att den fria viljan finns än om vi inte tror det. Motsvarande gäller inte för determinismen om allt är predeterminerat.
Hur kan den urskiljas från det som inte är fritt?
Teoretiskt genom att den inte orsakas av något. Dock kommer det nog aldrig i praktiken gå att bevisa att den inte orsakas av något (eller ens att den existerar). Om du utövar fri vilja när du utför handling x (så att handling x inte var predeterminerad utan "upp till dig"), orsakas x av den "del av dig" som utgörs av din fria vilja. Denna del av dig orsakas i sin tur inte av något annat; den är en orsakslös orsak. Om däremot allt är predeterminerat, finns ingen sådan del av dig, utan då orsakar tidigare händelser allt du gör. Det är det som
skiljer fri vilja från icke-fri vilja. Huruvida den kan
urskiljas (av någon människa eller annan medveten varelse) hänger kanske på varelsers förmåga att urskilja, snarare än på huruvida det
finns någon skillnad. Det är fullt möjligt att skillnaden inte är möjlig för någon varelse att
observera, men den kan likafullt existera.
Skapar denna frivilja begär hos kroppen?
Det är upp till innehavaren av den. Om du har en fri vilja, är det upp till dig att med din fria vilja välja om du ska använda din fria vilja till att skapa begär i din kropp, eller stilla begär i din kropp, eller bådadera.