Pilatus skrev:Esther skrev:Pilatus skrev:Det vore fel att göra definitionen för smal. Kärlek tar sig många uttryck, men har säkert en gemensam faktor - att kärlek klarar att sättas på prov.
För några blir det ett slags tvångsmässigt beroende som är direkt destruktivt.
Det var bra sagt... sättas på prov och hålla måttet då? Eller?
Man kan väl säga att vissa förhållanden klarar inte påfrestningar, de krackelerar och bleknar bort. All kärlek är ju inte evig. Men den kan vara hållbar, där finns en glöd som man kan blåsa litet på.
Det som är Kärlek - blåser inte bort, falnar inte, krackelerar inte och bleknar inte bort. Det som är äkta består eftersom det är så i sin natur. Passion som är kroppslig attraktion försvinner och måste ersättas av något fräschare och yngre för det var bara sex, sex i sig ersätts ständigt för det måste blir mer och där måste "ribban höjas" och nya metoder för mer tillfredställelse (som knark och alkohol och annat), förälskelse där man spelar sig själv och den man tror att man är i den andre är en slags psykos som är mycket kortvarig och håller knappt ett år eller två. Eftersom man långsamt upptäcker att man varken är den man trodde man var och speglade sig i med den andre som då passar ens egen förhöjda bild av sig själv - eller att den andre är denna person man trodde de var.
Inget av detta är Kärlek.
NU... Kärlek kan vara allt av detta och totalt bestående och i ständigt daglig tillväxt.
Den växer och motgångar gör den starkare och starkare och man upptäcker ständigt nya saker hos den andre som man inte visste om - det är en fördjupande och växande relation där ärligheten och trygghet i förhållandet samtidigt som det inte är förutsägbart och spänning alltid finns kvar --- är den slags relation som är Kärlek. Det vet alla som har haft en djup god sann vänskapsrelation med någon över ett helt liv, det vet (jag har träffat minst fyra sådana människor i mitt liv som mist sina äkta makar och vittnat om att de var ett enda stycke med den andre -- så det är OVANLIGT men finns) jag existerar. MEN det existerar inte för alla - utan de flesta får något som är nästan... och blir en vana.
Träffade en man i över nittioårsåldern ute i skogen på en av mina långpromenader i somras. Han och jag började prata och han berättade att han hade gift sig 1955 med sin hustru, vad han jobbat med och att hon alltid varit med honom på hans resor, att de var olika men som han uttryckte "oerhört nära" och att när hon gick bort för 7 år sedan han flyttat kring - för han känner sig hemlös utan henne och halv.
Det finns sådana människor... de delar allt och deras kärlek är äkta.
De är få --- men de finns.
Det är inte norm --- utan normen är ju att man har sex med en massa människor och har inget... egentligen.
Ensamheten blir ett kroniskt tillstånd hos dessa mänskor och speciellt pregnant i förhållanden - där de känner av ensamheten mest.