Pilatus skrev:Jag tror inte jag vill leva så kampbetonat mot föreställningar om vad som är ont, och ständigt försöka avväga vad som är gott. Vad skall vi göra i en himmel? De skildringar jag hört kristna tala om verkar vaga, utan substans. Det verkar inte vara det folk strävar efter, kanske är någon rädd att behöva stå till svars för sina handlingar? Nej, knappast dagens människor, det finna så mycket annat att oroa sig för.
Nej det är ingen kamp. Det är tvärtom motsatsen till kamp. När man tar emot Anden fylls man av oändlig kärlek...(jag ljuger inte och skojar inte...) man blir som det stod redan i GT och skrivet av judarna: sjuk av kärlek...
När det händer är det faktiskt (jag förväntade mig inget och visste inte vad som skulle ske för jag fattade inget eller väntade på det som hände - men jag var också döpt redan) starkt "överjordiskt" i det som händer och denna KÄRLEK liksom fyller en - jag grät för det rann över...
Jag var VERKLIGEN INTE - Guds bästa barn... då.
Absolut inte. Jesus är inte intresserad av de "friska" utan sådana som mig --- de sjuka (inte fysiskt... men av synd).
Det är inte så att man måste bli och vara rättfärdig och helig först. INTE ALLS. Men man måste längta efter renheten och vilja lära känna Honom. För mig var Han - Gud. Då - jag visste helt enkelt inte att Han var Jesus. Jag hade aldrig läst Bibeln. Så jag längtade efter Gud... ville lära känna Honom, vara med Honom... komma nära...
5 år --- höll detta i. Sedan kom --- det andra.