Några ytterligare reflektioner.
Johan Ågren skrev:Lars,
Jag gjorde min "andliga resa" i åldern 19-29. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag var själv riktigt "hardcore"; gjorde mina daglig meditationstimmar, och hade en extrem kosthållning. Slukade litteratur, och allmänt expanderade mitt medvetande, var systembyggare, hittade en helhetsbild av skapelsen. Jag var helt klädd i vitt, och ägnade min tid åt att vägleda andra människor.
Om man ska tänka sig lite yin-yang och hävstång gällande det här resonemanget kanske det är så att personen som kör fullt ös ut i svängen kommer även tillbaka med samma väldiga kraft, och kanske även lär sig desto mer på vägen. Jag kanske inte är/har varit lika hardcore, klätt mig i vitt och mediterat flera timmar om dagen. Men det jag säger är att ju mer man bygger, desto mer lär man sig, även om man måste rasera allting, så lär man sig mycket på vägen.
Sen är det alltid roligt detta med andras upplevelser om vad som är mycket. Jag vet ju inte hur du upplever mycket eller litet, hardcore eller softcore. Jag bara tänker mig att
Johan Ågren skrev:Jaget är starkare än någonsin, meditationen till trots. Munken blir en munk, den helige mannen blir den helige mannen.
Precis som "jaget och maskerna" av Goffman. Det blir istället nån slags teater. Speciellt i förhållande till andra människor. Min familj är inte sena att placera mig i ett fack och säga att jag är "socionom-yoga-vegetarian-killen" när man börjar ägna sig åt sådana saker, läsa den typen av böcker osv. Det blir till ett socialt rollspel, där ens medmänniskor definierar en lite som "annorlunda" och tar därför lite avstånd. Detta känns då kontraproduktivt, eftersom man sökte enhet, kärlek och närhet. Det verkar ofta vara så i sociala situationer, att när man känner sig orolig, tar ens vän den säkra och lugnande rollen, när man kommer med "flummiga" resonemang, bemöts man med rationella och reduktionistiska svar.
Johan Ågren skrev: Till slut: Ett levande kreativt komplex av rörelse som uppdateras gentemot det mest innerliga i sin omgivning, och utifrån detta lever. Inga mål annat än att närvara i existensen.
Vi ska ingenstans, hej! Roligare än så är det inte, men man kan göra det roligare genom att nära sina talanger (och se till att inte "talangen" inte också blir ett tornbygge).
Du har rätt. Man bör bygga sandslott och snögubbar istället.
Johan Ågren skrev: Och sedan utmaningen: Bli en del av en "familj" och var den du är tillsammans med dessa.
Jo, var nästan på väg där ett tag, men hindrades av några piller.
hermit philosopher skrev: En sak som jag dock saknar att någon tar upp här, är hur mycket ett jag-fokus verkar uppta människor som lätt drabbas av meningslöshetskänslor. Visst är det t ex kul att ägna ett kapitel av livet åt att "nära talanger" [medan man närvarar i existens], men ebbar inte intresset för det också ut med åren?
Jag vet inte om det bara är ett sammanträffande, men de lyckligaste/mest nöjda människorna jag känner, är de som frivilligt och helhjärtat, på olika sätt, ägnar sin tid - ibland, hela sina liv - åt andra...
Väldigt precist formulerat. Jag har även spelat "eremiten", varit hemma i min lägenhet och tittat på utsikten och väntat. Bara väntat på vad som komma skall. Inte tagit initiativ till social samvaro, med argumentet att ens egna behov inte bör styra i situationen med andra människor. Eliminera dessa först, och sen gå ut i världen.
Därför var det så häftigt när jag träffade min nuvarande flickvän. Hon är jättesocial och umgås nästan hela tiden med vänner, släkt och familj. Hon "väckte" mig ur min slummer och jag såg på henne hur hon var "där" i verkligheten, skrattade lekte, gjorde sig själv och andra människor glada utan tanken/reflektionen. Brydde sig öppet, gav ris och ros utan censur. Det fångade mig.
transversal skrev: Nej, Indien sticker du inte till. Det gör man för att söka. Du ska tillämpa det du har "förstått". Materialisera det. Förståelse utan tillämpning är meningslöst. Då är det fortfarande bara ord.
Både och. In och ut, kreativitet och inspiration, omtolkning-nytolkning, betoning - betalning kanske? Det är alltid spännande, givande och lärorikt att besöka nya ställen. Främst kanske inspirerande.
Sen tänker jag på Siddharta. (kanske mest för er som har läst boken. Han nådde ju Nirvana. Han ratade allt, mediterade, fastade, läste, vandrade, söp, knullade, spelade och gjorde affärer. Sen hände det. Och utan den resan hade det ju inte hänt. Ibland tänker jag mig att jag bara är i början på vägen också. Och har stått och stampat väldigt länge. Att jag väntar på en förlösning. Ibland är allting lätt och flytande.
Men jag skulle vilja ställa en till fråga. Ibland känns det som att jag liksom bara går bakåt i mitt sökande. Jag tänkte att jag hade "kommit förbi den fasen" så jag blir påmind om nånting, reagerar häftigt, tänker onda tankar och inte har det "stilla medvetandet". Kan nån känna igen det? "Jag var ju klar här" tänker man och blir besviken på sig själv.