När man har sökt - och funnit

Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 03 jan 2011 14:23

Hej Lars

För att "veta" att man har funnit något (A) behöver man väl ha definierat A innan (annars vet man ju inte att man har funnit det som man sökte). Så på något sätt verkar det som du har "lurat dig själv" genom att redan innan definiera vad du söker, dvs du har ägnat dig åt ett sökande som egentligen inte är meningsfullt utifrån den existentialistiska utgångspunkt som du verkar ha haft.

Sökandet (av något i livet som skulle ge något utöver det livet verkar ge för tillfället) kan säkert ha en positiv roll i en del människors liv (njutning av själva sökandet), men kan säkert även vara negativt i termer av "bortslösning av den tid man har till förfogande". Man kunde (kanske) ha gjort något intressantare än själva sökandet under den tid man sökt och genom detta fått ut det som man söker ;-)

Nu är det ju i och för sig inte helt uppenbart vad du avser med sökande och hittat men det enklaste botet på det du beskriver är väl att njuta av tillvaron istället för att söka njutning, att umgås istället för att söka umgänge, att skratta istället för att söka det roliga, att hjälpa istället för att söka hjälp etc.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 03 jan 2011 14:59

Fredde,

Det "andliga sökandet" är inte ett existentialistiskt sökande. Tror inte det går att kalla något för ett "existentialistiskt sökande", vad ska man finna liksom?

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 03 jan 2011 15:55

Johan Ågren skrev:Fredde,

Det "andliga sökandet" är inte ett existentialistiskt sökande. Tror inte det går att kalla något för ett "existentialistiskt sökande", vad ska man finna liksom?
Hej Johan

Du har säkert rätt! Jag vet inte vad det är som "de sökande" söker (?), jag uttalade mig bara i allmänhet vad gäller det Lars skrev om, dvs något (som jag tolkar det) slags antagande om att livet skulle bära på något som går att söka upp och som när man väl har hittat det "gör livet X", där X (i någon mening) är eftersträvansvärt etc. Men jag kan ha misstolkat Lars (och förövrigt alla andra "sökare" på denna punkt). Du får gärna försöka bena ut vad som avses med detta och vad det är som söks så ska jag försöka förklara vad jag avsåg etc.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Användarvisningsbild
hermit philosopher
Inlägg: 85
Blev medlem: 13 apr 2010 17:20
Kontakt:

Inläggav hermit philosopher » 03 jan 2011 16:07

Johan Ågren skrev:Inga mål annat än att närvara i existensen. Vi ska ingenstans, hej! Roligare än så är det inte, men man kan göra det roligare genom att nära sina talanger /.../ Och sedan utmaningen: Bli en del av en "familj" och var den du är tillsammans med dessa.


Klokt sagt Ågren, med tanke på hur svårt vi tycks ha att se [och gilla] de enklaste sanningarna i livet.

En sak som jag dock saknar att någon tar upp här, är hur mycket ett jag-fokus verkar uppta människor som lätt drabbas av meningslöshetskänslor. Visst är det t ex kul att ägna ett kapitel av livet åt att "nära talanger" [medan man närvarar i existens], men ebbar inte intresset för det också ut med åren?

Jag vet inte om det bara är ett sammanträffande, men de lyckligaste/mest nöjda människorna jag känner, är de som frivilligt och helhjärtat, på olika sätt, ägnar sin tid - ibland, hela sina liv - åt andra...

Önskar Lars ändå många fler andliga aha-upplevelser
på livets, i övrigt, förhoppningsvis, rätt lugna väg  :)
Hermit

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 03 jan 2011 16:16

Generellt är det detta: visita interiora terrae rectificando invenies occultum lapidem

Eller att hitta "the Philosopher's stone".

Satori

Upplysning

Kristusmedvetande

Nirvana


Det är inte ett existentialistiskt val i sig. Men man kan kalla själva sökandet ett existentialistiskt val.

Det är vidare nihilistens nakna grund.

Reduktionism/katarsis/renande.

Eller enligt mig: "den första rörelsen".  :)

Oskuld hela vägen.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 03 jan 2011 16:19

hermit philosopher skrev:
Johan Ågren skrev:Inga mål annat än att närvara i existensen. Vi ska ingenstans, hej! Roligare än så är det inte, men man kan göra det roligare genom att nära sina talanger /.../ Och sedan utmaningen: Bli en del av en "familj" och var den du är tillsammans med dessa.


Klokt sagt Ågren, med tanke på hur svårt vi tycks ha att se [och gilla] de enklaste sanningarna i livet.

En sak som jag dock saknar att någon tar upp här, är hur mycket ett jag-fokus verkar uppta människor som lätt drabbas av meningslöshetskänslor. Visst är det t ex kul att ägna ett kapitel av livet åt att "nära talanger" [medan man närvarar i existens], men ebbar inte intresset för det också ut med åren?

Jag vet inte om det bara är ett sammanträffande, men de lyckligaste/mest nöjda människorna jag känner, är de som frivilligt och helhjärtat, på olika sätt, ägnar sin tid - ibland, hela sina liv - åt andra...

Önskar Lars ändå många fler andliga aha-upplevelser
på livets, i övrigt, förhoppningsvis, rätt lugna väg  :)
Hermit


Ja då "de andra" är hela dig. Hur ska vi bli funktionella så länge som vi ser vår existens som något som sitter i en punkt bakom ögonen?

Användarvisningsbild
hermit philosopher
Inlägg: 85
Blev medlem: 13 apr 2010 17:20
Kontakt:

Inläggav hermit philosopher » 03 jan 2011 16:49

Johan Ågren skrev:Ja då "de andra" är hela dig. Hur ska vi bli funktionella så länge som vi ser vår existens som något som sitter i en punkt bakom ögonen?


Exakt: andra, jag = samma!
Men, om jag väljer att ändå leva som om jag endast vore mitt "ego" (punkten bakom Hermits fysiska ögon) och gång på gång, bara ägnar tid/uppmärksamhet/intresse/passion på/i/åt sådant som att t ex "nära Hermits talanger", etc; kommer meningslöshetskänslor troligtvis alltid att infinna sig hos mig förr eller senare...

Har de som säger att det ej är jaget (Hermit) som räknas rätt, så är ett liv helt och hållet koncentrerat på Hermit ganska meningslöst på riktigt... och, är istället denna föreställning helt fel, så tycks människan i alla fall inte emotionellt kunna nöja sig med att "bara" vara av betydelse för sin egen person; annars skulle meningslöshetskänslor inte beröva så många människor av "livsglädje".
Hur det än ligger till [eller, om det alls ligger till], tycks det vara så att det för meningsfullhetskänslan viktiga, inte så mkt finns i det vi gör/icke gör för/åt/mot oss själva (jaget bakom Hermits ögon), utan snarare i det vi gör/icke gör för/åt/mot andra ("jaget" oss emellan, om du förstår vad jag menar).

transversal
Inlägg: 1673
Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
Ort: Göteborg

Re: När man har sökt - och funnit

Inläggav transversal » 03 jan 2011 21:46

Lars skrev:
Är det någon som känner igen sig?

Vad gör man nu?

Sticker till Indien?


Nej, Indien sticker du inte till. Det gör man för att söka. Du ska tillämpa det du har "förstått". Materialisera det. Förståelse utan tillämpning är meningslöst. Då är det fortfarande bara ord.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 jan 2011 23:36

Johan Ågren skrev:Fredde,

Det "andliga sökandet" är inte ett existentialistiskt sökande. Tror inte det går att kalla något för ett "existentialistiskt sökande", vad ska man finna liksom?


Det existentiala?

Med det vill jag säga att jag håller med dig Johan. Men det beror på att jag tror att det inte finns den brukliga distinktionen mellan existentiell och existential. Där den förra är det vi möter i livet, och det andra är vad som gör att något finns att möta i livet.

Därav menar jag att det kan vara en god definition om 'andligt sökande' att kalla det existentialistiskt (under omtolkningen till existentialer).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 jan 2011 23:47

Jag börjar faktiskt själv känna mig färdig med filosofi. Insåg för ett tag sen att jag fick svar på den fråga som mest drivit mig. Frågan om förändring. Vad svaret är kan jag inte säga fångas i en sats, utan är en modell som jag kan inkorporera i en för mig koherent teori om epistemologi, ontologi, etik och absurditeter.

Det har varit mitt sökande, just för att jag bara tog mig an skiten i en redan hybrisattityd av att jag visste allt. Och jag har aldrig lämnat den positionen, jag har i princip alltid vetat allt, bara mer om allt. Jag inser att mina tidiga ideal var bättre än mina senare. Att mångt om mest så har jag lärt bort än att lära.

Kvar ligger syntesen av alla kunskaper i ett görande. Viket jag faktiskt tar som alkemins föreskrifter som mål.

Men vi har ett digert behov av politik, eller att rasera de strukturer som förhindrar politik. Dvs medborgares styre över samvaron. Och för det kanske jag nödgas bli politisk. Men tanken fyller mig bara med avsmak. Har faktiskt i takt med att jag känner mig nöjd börjat äcklas djupt inför livet. För att den lägger en väg framför mig som är moralisk men som absolut inte var vad jag önskade. Jag trodde på individualism inte ex nihilio men väl sui generis. Nu inser jag att det är sui generis men bara i sin rena kausalitet vilket gör att allt maktövertagande. Allt självförverkligande ligger i relation till världen. Och i och med att man inte kan fly måste man kämpa.


Och så kommer ödet digert och påminner en om att de man slåss för kommer vara den döda köttsliga massa man slåss mot....
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Lars
Inlägg: 239
Blev medlem: 16 mar 2005 18:00
Ort: Malmö

Inläggav Lars » 05 jan 2011 21:02

Några ytterligare reflektioner.
Johan Ågren skrev:Lars,

Jag gjorde min "andliga resa" i åldern 19-29. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag var själv riktigt "hardcore"; gjorde mina daglig meditationstimmar, och hade en extrem kosthållning. Slukade litteratur, och allmänt expanderade mitt medvetande, var systembyggare, hittade en helhetsbild av skapelsen. Jag var helt klädd i vitt, och ägnade min tid åt att vägleda andra människor.


Om man ska tänka sig lite yin-yang och hävstång gällande det här resonemanget kanske det är så att personen som kör fullt ös ut i svängen kommer även tillbaka med samma väldiga kraft, och kanske även lär sig desto mer på vägen. Jag kanske inte är/har varit lika hardcore, klätt mig i vitt och mediterat flera timmar om dagen. Men det jag säger är att ju mer man bygger, desto mer lär man sig, även om man måste rasera allting, så lär man sig mycket på vägen.

Sen är det alltid roligt detta med andras upplevelser om vad som är mycket. Jag vet ju inte hur du upplever mycket eller litet, hardcore eller softcore. Jag bara tänker mig att

Johan Ågren skrev:Jaget är starkare än någonsin, meditationen till trots. Munken blir en munk, den helige mannen blir den helige mannen.


Precis som "jaget och maskerna" av Goffman. Det blir istället nån slags teater. Speciellt i förhållande till andra människor. Min familj är inte sena att placera mig i ett fack och säga att jag är "socionom-yoga-vegetarian-killen" när man börjar ägna sig åt sådana saker, läsa den typen av böcker osv. Det blir till ett socialt rollspel, där ens medmänniskor definierar en lite som "annorlunda" och tar därför lite avstånd. Detta känns då kontraproduktivt, eftersom man sökte enhet, kärlek och närhet. Det verkar ofta vara så i sociala situationer, att när man känner sig orolig, tar ens vän den säkra och lugnande rollen, när man kommer med "flummiga" resonemang, bemöts man med rationella och reduktionistiska svar.

Johan Ågren skrev: Till slut: Ett levande kreativt komplex av rörelse som uppdateras gentemot det mest innerliga i sin omgivning, och utifrån detta lever. Inga mål annat än att närvara i existensen.

Vi ska ingenstans, hej! Roligare än så är det inte, men man kan göra det roligare genom att nära sina talanger (och se till att inte "talangen" inte också blir ett tornbygge).


Du har rätt. Man bör bygga sandslott och snögubbar istället.

Johan Ågren skrev: Och sedan utmaningen: Bli en del av en "familj" och var den du är tillsammans med dessa.


Jo, var nästan på väg där ett tag, men hindrades av några piller.

hermit philosopher skrev: En sak som jag dock saknar att någon tar upp här, är hur mycket ett jag-fokus verkar uppta människor som lätt drabbas av meningslöshetskänslor. Visst är det t ex kul att ägna ett kapitel av livet åt att "nära talanger" [medan man närvarar i existens], men ebbar inte intresset för det också ut med åren?

Jag vet inte om det bara är ett sammanträffande, men de lyckligaste/mest nöjda människorna jag känner, är de som frivilligt och helhjärtat, på olika sätt, ägnar sin tid - ibland, hela sina liv - åt andra...


Väldigt precist formulerat. Jag har även spelat "eremiten", varit hemma i min lägenhet och tittat på utsikten och väntat. Bara väntat på vad som komma skall. Inte tagit initiativ till social samvaro, med argumentet att ens egna behov inte bör styra i situationen med andra människor. Eliminera dessa först, och sen gå ut i världen.

Därför var det så häftigt när jag träffade min nuvarande flickvän. Hon är jättesocial och umgås nästan hela tiden med vänner, släkt och familj. Hon "väckte" mig ur min slummer och jag såg på henne hur hon var "där" i verkligheten, skrattade lekte, gjorde sig själv och andra människor glada utan tanken/reflektionen. Brydde sig öppet, gav ris och ros utan censur. Det fångade mig.

transversal skrev: Nej, Indien sticker du inte till. Det gör man för att söka. Du ska tillämpa det du har "förstått". Materialisera det. Förståelse utan tillämpning är meningslöst. Då är det fortfarande bara ord.


Både och. In och ut, kreativitet och inspiration, omtolkning-nytolkning, betoning - betalning kanske? Det är alltid spännande, givande och lärorikt att besöka nya ställen. Främst kanske inspirerande.


Sen tänker jag på Siddharta. (kanske mest för er som har läst boken. Han nådde ju Nirvana. Han ratade allt, mediterade, fastade, läste, vandrade, söp, knullade, spelade och gjorde affärer. Sen hände det. Och utan den resan hade det ju inte hänt. Ibland tänker jag mig att jag bara är i början på vägen också. Och har stått och stampat väldigt länge. Att jag väntar på en förlösning. Ibland är allting lätt och flytande.

Men jag skulle vilja ställa en till fråga. Ibland känns det som att jag liksom bara går bakåt i mitt sökande. Jag tänkte att jag hade "kommit förbi den fasen" så jag blir påmind om nånting, reagerar häftigt, tänker onda tankar och inte har det "stilla medvetandet". Kan nån känna igen det? "Jag var ju klar här" tänker man och blir besviken på sig själv.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 08 jan 2011 06:08

Jag känner igen det Lars. Och vill påminna er om vilka bevingade ord ni uttalat i denna tråd, alla samman.

Vad är att söka? Här kan vi applicera lite logik. För att ens kunna söka måste du veta att det finns något att söka. Vad sökte du annars? Så att söka gud är egentligen att reducera gud till mindre än det antagna. Att söka livets mening är att ta bort det som redan är satt som "livets mening".

Som Osho säger, man kan inte försöka vara, för det är att skjuta på framtiden och lägga detta "på framtiden" emellan sig själv och realisationen. Eller för att definiera filosofen. Det är inte den som nått en insikt, eller som gjort något. Det är den som inte är nöjd. Varav vi väl alla här är filosofer. Och varför den "sanning" som vi söker kanske inte är vår allena att nå i exklusivitet utan något som vi kanske mer än andra måste lära av andra. Men just för att vi måste lära oss det kommer vi veta att det var en kunskap och kommer transcendera våra läromästare. Vi vet, där andra kunde. Vi var inte nöjda med lyckan utan var tvungna att veta lyckans raison (Hegel via Kojeve).

Eller som Buddha, varför tar vi det som att han valde att inte gå upp i en poff av nirvana? Är det inte en helt mystifierande orimlig tolkning av nirvana? Är det inte snarare rimligare att han blev vis, realiserade filosfin, i det att kärleken till visdomen blev visdomen inkarnerad, men valde att inte leva efter sitt livs mödas uppdagande, utan stannade som boddisattva, läraren. Ni vet kärleken till människan som Buddha sägs ha haft som gjorde att han stannade på "jorden".

Eller som Jesus, kan ni inte se till er själva (gud [treenighetens ande]), så till mig.

Praktik före teori.

Men....

Nytt namn refererade en bra sak ang 10 punkter för Zen där den sista var att efter sin upplysning var att gå och vara upplyst i samhället.

Politik.

Här är jag fattig, varför jag sa att jag äcklas insikten. Jag älskar människor för mycket för att inte kunna hata henne. Min projektion av maktlöshet.

Men seriöst vad vill ni andra i er upplysning? Sluta finnas, gå upp i Brahman som något externt världen? Brahman Är världen, så flykten är en illusion, ansvaret är centralt. Så jag tror inte på myten om Buddha som någon som gjorde sig själv mindre genom sin människokärlek. Dvs stannade i samsara. Nej tvärt om håller jag på Hegel och i han följd Marx som säger att visst kan en enskild människa slita sig loss, men bara i en döende tillvaro. För full realisation krävs staten, vilken hos Marx är upplösandet av "staten" så som vi förstår den till fördel för samvaron av människan.

Så vad väntar du på Lars? Sökandet kanske inte är ditt längre, kanske är det ert. Vem du nu omgärdar dig med. Skapa, före att rasera.... Nietzsches positiva nihilism, livet som konstverk.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 08 jan 2011 06:10

Inte så att jag vill vara kryptisk, men vafan, det är ett brett ämne och batterierna tar slut snart. Teorin och likväl tekniken för praktiken haltar :) Förlåt mig för jag vet inte vad jag gör men jag upptäcker det med er!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Re: När man har sökt - och funnit

Inläggav Minded » 08 jan 2011 10:21

transversal skrev:
Lars skrev:Vad gör man nu?

Sticker till Indien?

Nej, Indien sticker du inte till. Det gör man för att söka. Du ska tillämpa det du har "förstått". Materialisera det. Förståelse utan tillämpning är meningslöst. Då är det fortfarande bara ord.


Igen, jäklar :lol:

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 08 jan 2011 10:28

J R Auk skrev:Men seriöst vad vill ni andra i er upplysning? Sluta finnas, gå upp i Brahman som något externt världen? Brahman Är världen, så flykten är en illusion, ansvaret är centralt. Så jag tror inte på myten om Buddha som någon som gjorde sig själv mindre genom sin människokärlek. Dvs stannade i samsara. Nej tvärt om håller jag på Hegel och i han följd Marx som säger att visst kan en enskild människa slita sig loss, men bara i en döende tillvaro. För full realisation krävs staten, vilken hos Marx är upplösandet av "staten" så som vi förstår den till fördel för samvaron av människan.

Jo, jag tror att det är mindre att stanna kvar. Det är just att stanna kvar, och det görs av en anledning, oavsett anledning. Det ska inte finnas någon anledning till något, då är man fortfarande en abstrakt nihilist - som förhåller sig till någonting som inte finns där.

Vad jag vill? Samuraj betyder tjänare. Det är sagt att man ska låta gud visa vägen. Lita på din intuition. Låt det komma till dig, vad du ska göra. Här nås också den högsta moralen - använd inte svärdet (gör inte något) i vredesmod, smid inga ränker. Och även om jag inte kommer ihåg dem, så lägg guds 10 budord här. Här börjar man vara för rättfärdighet, här är rättvisa. Och inte bara rättvisa, utan rättvisa tillsammans med kärlek, med ögonblicket och situationen. Var slutar jag och var börjar du? Allt är ett.

:)


Återgå till "Tankar och känslor"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster