Inläggav Avantgardet » 01 mar 2008 22:45
Reifikationen är förhärskande. Vi fostras till att förstå oss själva som objekt, som något man kan behäfta med vissa attribut. Men vad kan vi egentligen säga annat än att vi är det vi i tillfället gör? Hur går vi från den syssla som vi utför i ett nu till att koppla den samma med oss själva, som en egenskap eller färdighet i själen? Är det inte mer riktigt att säga (i den stund som avses) att "jag är snickrandes" [subjekt], snarare än att säga "jag är en snickare" [objekt], "jag är gåendes", eller "jag går" för den delen (men som Heidegger visat implicerar detta "jag går" alltid redan ett är, det vill säga att vi med att säga "jag går" faktiskt säger "jag är gåendes"), istället för "jag är en gångare", "jag är tänkandes" snarare än "jag är en tänkare" osv. Var kommer detta behov av att betrakta sig själv och andra som objekt ifrån? Behovet av identiteter. Det är ofrånkomligt på sätt och vis, det är svårt att se hur vi skulle kunna frigöra oss helt från att kategorisera människor, men förtar det poängen? Ontologiskt är vi detta förhållande till varat, varken mer eller mindre, det är där vi har vår hemvist.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
