Inläggav Avantgardet » 28 okt 2009 23:10
kolje, La luna är riktigt bra. Såg den med en kompis, han klarade inte av den utan var tvungen att gå därifrån, jag njöt mest av den. Men så är jag kanske lite sjuk. Inte så att jag tände på det hela, men tyckte det var lite småkul, och kan hantera såna tankar utan att känna mig sjuk. Provocerande är den i alla fall.
Men visst är den skön The Rope? Gillar verkligen den där perioden hos Hitchcock, finns hur många guldklimpar som helst att hitta där. Men även hans tidigare (och senare) filmer är bra, dock är just den där perioden vad jag skulle kalla hans "klassiska" epok. Hitchcock på toppen av sin förmåga, med en nästan formelartad estetik, spartansk men sjukt verkningsfull, helt och hållet idiomatiskt och oefterhärmligt. Visst är den här mer experimentella grejerna också intressanta, men jag gillar den hitchcockiga Hitchcock bäst.
Plecto, den är bra Requiem for a Dream också. En intressant tendens som man kan märka i vissa mer seriösa socialrealistiska filmer är det här med aktindelning (Requiem for a Dream, Candy, och till och med von Triers senaste). Vet inte vad grejen är med detta. Det är aldrig frågan om att det är nödvändigt för filmerna som sådana, utan verkar mest vara för att ge en touch av high-brow, och lustigt nog så funkar det också. Föreslår annars att du ser just Candy om du gillar Requiem for a Dream. Något mindre anspråksfull film, på samma tema, men mer intim och personlig, och riktigt, riktigt, bra. Tycker om att se såna där filmer när jag är abstinent och ångestfylld, bara för att plåga mig själv.
Själv har jag snöat lite på modern fransk skräckfilm på senaste, varav den absolut bästa i mitt tycke är Martyrs. De tre första fjärdedelarna är det vanliga blodbadet i linje med Hostel och liknande, men den sista fjärdedelen är något som transcenderar filmmediet helt och hållet. Helt sanslöst vilken upplevelse det är, och något liknande har jag faktiskt aldrig upplevt i film. Svårt att finna paralleller överhuvudtaget. Det är så etiskt tungt att det inte hör hemma i filmvärlden - kameralinsen ger för mycket distans i vanliga fall, till och med dokumentärformatet har aldrig lyckats hysa något sådant som Martyrs -, så stoffet skulle i regel finna sin plats i en Dostojevskij-tegelsten, men den hade inte varit lika visuellt effektfull. Riktigt märklig film. Gillar den riktigt mycket, utan att för den skull vilja plåga mig igenom den en gång till, det är mer en upplevelse som man är glad att ha gjort och har med sig, men inget man njuter av att ta del av direkt. Requiem for a Dream har några sådana laddade "stunder", men Martyrs drar ut en sån och verkligen mjölkar den på allt den har.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Så var vi där igen....borgarna. Varför inte bara se en film för vad den är. JAG vet ju skillnaden mellan fiction och verklighet.
