Jon Hallqvist skrev:Men det är ju just där du misstar dig, kära Viola! Hyser man kärlek till allt och alla så uppfattar ju dessa också detta. Varför du söker påskina att bara den ena typen av kärlek - emotionellt abstrakt - skulle höra hemma inom religionen begriper jag inte alls.
Den abstrakta kärleken hör hemma i religionen - därmed inte sagt att
den personliga kärleken också kan finnas bland troende människor
och i samband med religionsutövningen.
Sen kan man ju börja fråga sig hur du överhuvudtaget resonerar kring din personliga kärlek. Personen som hyser denna till en, vad ser den hos en? Den ser knappast den individ jag är utan snarare vem jag förefaller att vara utifrån det jag röjt om mig själv (de charader jag spelat). Personen i fråga älskar då en roll som jag axlat. Ett annat alternativ är att den personliga kärleken inte avser individen utan situationen, omständigheterna - som att man älskar sitt barn just för att det är ens barn. Ett behov av bekräftelse kan bara existera som ett resultat av den personliga kärleken, den kan inte existera annorstädes. Den opersonliga varianten älskar ju allt, inte sant, och därför behövs knappast någon bekräftelse. Vad du talar om är alltså en kärlek med förbehåll - jag kan älska det här, men inte det här (där du har vedertagna värdesatser mot vilka du sedan passar in "bitarna" för att se om de är älskvärda utifrån denna mall). Det, om något, hör hemma inom de religiösa teoriernas värld!
Visst är det så att man älskar en person som man uppfattar den, hur
annars? Men i en ömsesidig relation blir kärleken djupare ju mer man
når av personen bakom rollen och den roll man tar på sig hör
förresten också ihop med ens jag...... Allt jag gör och är är jag...
Man älskar sitt barn just för att det är ens barn men ett
barn som inte känner sig sedd som han/hon är upplever sig inte älskat
och är det kanske inte heller.
Jag går inte och skapar teorier om vem jag kan älska och vem jag inte
kan älska och gör upp en mall. Jag älskar den jag älskar och vet ofta
inte varför. Och ibland kan det vara svårt att förstå motståndet jag
känner gentemot en person. Ibland kan man övervinna det genom att
lära känna personen men aldrig genom att ta på sig något teoretiskt
resonemang om att jag bör älska den här personen.
Man måste nog lösa upp knuten vid roten av repet. Det är därför lämpligt att ställa sig frågor om vad och varför man bör älska - ja nu talar jag om att rationalisera vårt känsloliv, men det är nog det absolut klokaste man någonsin kan företa sig! Gör man detta, och inte lutar sig mot ett kristet mänskligt egenvärde, så inser man snart att ALLT är lika älskvärt - såväl en rosa sammetsdröm långsamt seglandes över vidsträckta vallmofält som en nattsvart jordkällare i februari ackompanjerat av Ted Bundy på motorsågar. Det finns bara EN kärlek, hur man brukar den bäst är upp till oss att klura ut.
Alla människor är värda att älskas - det är inte sak samma som att jag
har kapacitet att älska alla.
