Avantgardet skrev:De logiska positivisternas telos, deras strävan att städa ut metafysiken ur vetenskapen och filosofin, är nog densamma som man kan mena dekonstruktionen ha (i denna -ismlika bemärkelse). Att dekonstruktionen är notoriskt svårfångad definitionsmässigt är inte ett problem i den bemärkelse du tror, utan det visar snarare på det faktum att allt i vårat språk är precis så svårfångat men att endast dekonstruktionen ärligt medger detta. Ditt uppmärksammande av att dekonstruktionens "metodik" ligger nära empirismen är helt riktigt, och det skulle jag helt klart också vilja påstå, men med den en viss nyansering. Empirin kan i en viss bemärkelse tänkas som filosofins antipod, men på samma gång måste den tänkas som något inom filosofin själv - som har sitt upphov i filosofin med andra ord. Det vill säga att empirin (eller idén om en sådan) är på en och samma gång den metafysik den själv motsätter sig. Dekonstruktionen är ytterst petig med dessa små formaliteter, och är försiktig var den sätter ned fötterna.
Vad händer med teorier när man "städat ut" metafysiken? Kan du ge några exempel där man gjort detta?
Kan vi säga att ett nödvändigt kriterie för att kalla något dekonstruktion är att det försöker städa ut metafysiken ur den text som dekonstrueras?
Dekonstruktionen skulle, som jag tidigare skrivit i denna tråd, nog snarast betrakta sig som en läsning, en läsning som redan finns i den text som skall till att dekonstrueras, och att dekonstruktören helt enkelt råkar vara den som aktualiserar denna läsning. Så helt riktigt är det att dekonstruktionen finns överallt, inom alla vetenskaper, även inom våra dagliga samtal, och är ingen -ism som förs in, som vid en specifik historisk tidpunkt (till exempel efter 1960), utan finns alltid redan där, i den text som skall till att läsas.
Ungefär som att en text har en "inneboende" mängd av tolkningsmöjligheter, och att den nya läsaren bara upptäcker en av dessa tolkningar? (Ungefär som skulptören upptäcker figuren som har skär ur träbiten.) Men i kombination med det metafysiska utstädningskravet får vi snarare säga att texter har en i grunden icke-metafysisk tolkning som går att upptäcka genom dekonstruktivistisk läsning?
För Derrida finns inget annat än skrift - i en metaforisk bemärkelse. Detta tål att redogöras för grundligare. När vi talar om "skrift" här så är det som en metafor av andra graden som går hela varvet runt och slår in på sig själv. För skrift i den smalare meningen (att bokstavligen sitta och skriva) blir i själva verket en metafor för skrift i denna vidare mening (där allting är inskriptioner i "livets väv" - om man så vill -, där talet också ingår) när vi destabiliserar föreställningen om ursprunget - detta är centralt för Derrida, och man brukar härvidlag säga att skriften föregår talet. I en fotnot har Lévi-Strauss i "Totemismen" uppmärksammat samma fenomen men i förhållandet mellan metafor och myt:
Derrida skulle i detta, hos Lévi-Strauss hämtade, finna en tanke om ursprunglighet - där det ena föregår det andra. Det är just en sådan föreställning som inte går att upprätthålla. Är idén om metaforen hämtad från myten, eller är idén om myten hämtad från metaforen? Kan vi överhuvudtaget tala om en ursprunglighet här, är det ens möjligt? Eller för kvantfysiken: ska vi säga att partikeln är en viss stelnad form av vågen, eller att vågen är en viss rörlig form av partikeln? Och vad gör nu strängteoretikerna om inte konstruerar en ny metafysik i formen av en neo-platonsk idealism? Man tillåter ett undantag (supersträngarna), som inte får plats inom det system man lägger fram, för att överhuvudtaget kunna resa systemet inom vilket allt det andra förklaras. Strängarna lyder själva inte under de lagar som de tillskriver resten av universum, de existerar i ett slags laglöst vakuum. Man kommer så att säga inte närmare verkligheten, utan man reser bara en ny metafysik och skjuter frågan om ursprunget ytterligare ett steg bakåt och bortåt. Jag vet inte hur väl den här metaforen fungerar, då jag saknar djupare kunskaper i den moderna fysiken, men jag hoppas själva grundidén når fram, är heller varken särskillt bevandrad i dekonstruktionen eller någon lysande pedagog, men man gör så gott man kan.
Ja, alltså det låter ganska mycket som det klassiska problemet gällande absolut sanning och dess omöjlighet. Men det finns ingen given konflikt här mellan exempelvis dagens empirism och dekonstruktionen så långt du beskrivit den, såvida du inte helt är ute efter att förstöra all form av vetenskap. Hela tiden tycker jag mig se att dekonstruktionen hela tiden är överflödig i den meningen att ordet tillför inget nytt som inte redan kan beskrivas bättre med andra medel. Vad förlorar vi om vi aldrig nämner ordet igen?
Givet denna föreställning om "skriften" som jag påstått att Derrida har, så kan vi också gå vidare till idén om "supplementet". "Jaget" är ett sådant supplement, och utifrån de riktlinjer jag här har skisserat skulle man kunna säga att "'jaget' är en ändlös kedja av substitutioner utav ett center för ett annat". I detta fallet är du det supplement som jag tillskjuter för att överhuvudtaget kunna skriva med en riktning, med en mottagare i åtanke, vilket ger vid handen att upphovet för dessa mina tankar kring dekonstruktionen alltid redan är delade, mellan du och jag, mellan Jag och Den Andre - detta är å andra sidan Lacans område om man vill vara petig, även om också Derrida berör det.
Blir väl också ett form av oändlig regressions problem relaterat till definitioner. Vem är jag? 'Jag är en person som heter xxxx och är xx år gammal' = "nytt center" + upprepning i oändlighet.
Men dessa saker innebär inte nödvändigtvis gigantiska problem för vetenskapen, det mesta är redan uppmärksammat och berört, det är mest problem för de som vill nå absolut sanning och absoluta definitioner.
