Är islam förenligt med modern vetenskap?

[Primus Motor]

Svaret är väll helt beroende på vad du anser som Islam. Om du anser en moderat muslim som bara använder boken som moralisk vägledning men använder vetenskap i övrigt är självklart svaret ja. Om islam är att läsa varenda liten sura som en objektiv handbok i fysik som ska lydas ordagrant är svaret självklart svaret nej.

Så antigen får man väll genomföra en statistisk undersökning av muslimer eller hitta en absolut auktoritet på området.

Herregud förväntar du dig verkligen givande svar på frågor om öppna begrepp.

Om du vill få ut något ur en sån här fråga måste du precisera vilka kriterier som bedömer Islam. Är frågan om koranen tolkad som en objektiv sanning vetenskaplig har vi genast en fråga som går att diskutera. Är frågan om man kan kalla sig själv muslim och vara kompatibel med modern vetenskap kan vi även där närma oss ett svar.
Även frågan om de olika trosinriktningarna inom umman enligt sina officiella tolkningar är förenliga med modern vetenskap är diskuterbar.

Att istället göra som du gör och försöka jämföra ett definierat begrepp som modern vetenskap med ett öppet begrepp som islam är att bjuda in till en metadebatt om islam som inte bidrar det minsta till den ställda frågan.

[Calle Fredrikson]

Jag tror du kan hitta en intressant position vad det gäller religion och vetenskap i Wittgensteins "Filosofiska undersökningar". Problemet när du frågar om religösa utsagors kompabilitet med vetenskapliga och vice versa ligger i att du misstar dig om begrepp som tex: tro, sanning, existens, bevis, vetande och deras funktion i respektive språkspel. Vetenskap och religion är jämnförbara aktiviteter, dom liknar varandra på vissa sätt (båda kan sägas tala om universums ursprung och natur), men på andra sätt inte; tro, sanning, vetande etc., är begrepp som tillämpas på olika sätt beroende på om det är en religös utsaga eller en vetenskaplig. Misstaget en vetenskapsman gör när han säger " jag tror inte på gud, jag saknar goda skäl för att göra det" är att denne tror att han/hon talar samma språk som en muslim vilken inte är benägen att hålla med (med olika språk menas inte här tex engelska och arabiska, utan med språk menas, alla skilda aktiviteter människan utför när hon med ord "spelar" eller leker sig till samförståelse med andra människor). Religion och vetenskap trampar in på varandras områden, båda behöver ett fungerande språk, men de är inte för den sakens skull samma typ av mänsklig aktivitet.

Nu måste jag bara kräkas lite över religion. Anledningen är att någon sufist ständigt i denna tråden har yttrat sig om islams vänliga inställning till all kunskap.

För en människa som inte har fått föreställningen om gud "via modersmjölken" kan det te sig tämligen provocerande att en majoritet av jordens befolkning på fullaste allvar tror på olika (men ändå ganska lika gudar) och motiverar detta med "det står i den boken!", och när man ifrågasätter sanningsgrunden i detta får som svar att "boken är sin egen sanningsgrund". Min åsikt är att religion är ett föråldrat språkspel, som borde glömmas bort och aldrig mer spelas igen. Det finns idag klarare (och mer användbara) tankar verkligheten. Det är väl ingen person som på ett barns fråga om varför det åskar, seriöst skulle svara; "Det är Tor (gud) som svingar sin hammare!?" Sådana förklaringar används kanske, men isåfall då mer i skämtsam ton och är inte avsedda att ge barnet någon typ av kunskap eller information om åskan och dess orsaker, utan är snarare ett uttryck för den vuxnes okunskap eller vilja till en bättre förklaring.

Titta bara på hur lite civilisationen utvecklades under medeltiden i Europa när den intellektuella eliten bara fick ägna sig åt att försöka bevisa guds existens! (engelskans "the dark ages" är träffande). Det tog minsann bättre fart några århundraden senare efter att Newton presenterat mekaniken (han lade därmed grunden för det vi idag kallar vetenskap). Religion är ett resultat av människans intellektuella utveckling, men för tillfället förhindrar religionen intellktuell utveckling och väg till kunskap för miljontals människor världen över. Religionen accepterar inte att vi reviderar föråldrade sanningar och är därför underlägsen det "nya" vetenskapsparadigmet. Att hota barn med helvetet borde likställas med barnmisshandel. Att indoktrinera barn i religionsens obeskrivligt fängslande värld är att begränsa barnets förmåga att ta kontroll över sitt eget liv. Försök att föreställa dig att miljoner (eller är det miljarder?) människor skulle tro på alla tokigheter som benämns religion om de inte från födseln blivit hjärntvättade?

Nu åter till filosofi.

Jag vill säga att religions värde ligger i dess utövares benägenhet att finna lycka och stillhet i denna aktivitet, för religionen kan inte åstadkomma någonting annat positivt för oss människor.

Jag håller med personen som tyckte att man inte kan tänka utan symboler. Hur skulle det gå till? Att tänka är nämligen inte samma sak som att ha sinnesintryck. Det enda som är uppenbart för oss är våra sinnesintryck. Men verkligheten kommer inte till oss som objekt som träd, stolar, människor, datorer, vatten etc. Vi måste själva stycka upp och benämna verkligheten för att vi skall kunna tänka någonting om den. Detta gör vi i språket och i språket utnyttjar vi symboler.

[Avantgardet]

Vettigt inlägg, helt klart. Sen måste det ju tilläggas att det inte finns några vattentäta skott mellan några diskurser (språkspel i en till Wittgenstein överförd bemärkelse), de genomkorsar varandra hela tiden och det finns inga rena heller. Kan dock helt dela din uppfattning om att religionen spelat ut mycket av sin roll (du anger ett pragmatiskt skäl för dess berättigade fortvaro), och det enda som håller fast den - i samtiden - är ett visst nostalgiskt bakåtsträvande. Å andra sidan så vet jag inte på vilken grund vi kan hävda andra diskursers rätt till vara. Den enda berättigade diskursen är den som gör världen bättre för de utsatta, och inte blundar för någon svältande mage.

[Calle Fredrikson]

Det där har jag också funderat över. Vad har vårt tids vetenskapsparadigm för existensberättigande? Naturvetenskapens har ju fördelen till skillnad från tex religionen att den är ett utmärkt verktyg för att göra korrekta förutsägelser. Språket är matematik och begreppen är matematiskt defenierade, vilket innebär att man relativt andra begrepp kan säga helt klart vad som menas med dom. Du kanske inte kan förstå vad energi är, men du kan exakt säga vilket samband som råder mellan tex; energi, massa och hastighet. Dom är storheter, helt enkelt, som har ett mätetal. Naturkonstanterna är inga dunkla oklarheter utan bara ett resultat av att vi har bestämt oss för att en sekund är så och så lång, en meter är så och så lång etc. Vi kan alltså förutsäga vad som skall hända om vi gör så och så. Vi kan alltså endast med begränsnngen av information (mätningars korrekthet) förutsäga vad som skall hända i en snar framtid (hur långt in i framtiden vi kan se determineras av mätningars korrekthet). Vad är det då för bra med att kunna förutsäga framtiden? Vi kan i viss mån förutsäga vad vårt handlande (i vissa situationer) har för konsekvenser. Om man vill inta en utilitaristisk position  om moral så är det nödvändigt veta vilka konsekvenser mitt handlande har. Det är ju inte kunskapen i sig som medför lycka eller lidande. Det är avgörande hur vi tillämpar våran kunskap. Man kan inte direkt säga att kunskap om hur atomerna är beskaffade orsakar lidande vid ett eventuellt kärnvapenkrig, de är snarare en förutsättning för detta. Jag vill nog säga att människornas val är det som orsakar lidande i största allmänhet. Men ju mer vi vet, desto fler valmöjligheter får vi och chansen ökar att jag kan göra ett val som får bra konsekvenser. Konsekvenser som medför att människor upplever sig själva som lyckligare.

[Avantgardet]

Frågan är vad vi har för riktig nytta av mycket av den moderna naturvetenskapen? Leder den till något gott, eller till katastrof? Insatserna tycks ha höjts, men ovissheten är bara om än möjligt större. Det är som att satsa allt på ett kort och be till gudarna. Är det att förutsäga framtiden? Det tycks som att den viktigaste förutsägelsen går naturvetenskapen förbi. Vetenskapen är en aktivitet, och som sådan så påverkar den också den värld vilken den siar om. I strikt bemärkelse kan därför inte naturvetenskapen förutsäga framtiden. Den kan gissa - och få rätt i sak - om något mycket begränsat, men frågan är om det täcker upp det som den samtidigt åsamkar på samma gång. Frågan blir i slutändan vad som gagnar oss mest, vad som vi bör fylla vår tid och våra skallar med.

Medvetenhet om något förändrar ju betingelserna, eller radikalt omstöper situationen i en ny form. Jag anser inte i något av fallen att ett egentligt val föreligger. Individen rör sig helt enkelt framåt, oförmögen att stanna upp, genom den värld som hon bebor. Man kan se likheter med Heidegger här. Det är inte så mycket frågan om ett val, som att följa den stig som är utstakad för en. Huruvida vi befinner sig på rätt köl eller är inte vet vi på hur vi förhåller oss till det som presenteras oss.

[sameritan]

suffi är just som andra muslimer jag träffat, och som alla islam länderna, det är som att prata med en vägg. meningslöst och farligt.

[Avantgardet]

suffi är just som andra muslimer jag träffat, och som alla islam länderna, det är som att prata med en vägg. meningslöst och farligt.

Så vad talade ni om? Med muslimer brukar jag ha intressanta samtal, om allt och inget. Men eftersom jag är ointresserad av väggar så frågar jag sällan om det där som ständigt är på tapeten. Många gånger kommer jag själv på skam och finner mig underlägsen deras fattningförmåga, precis som med alla människor om man låter deras förtjänster komma till tals. Och när deras "religiositet" kommit till uttryck - på ett "naturligt" sätt och inte som en argumentativ konfrontation från min sida - så har det oftast varit insiktsfulla saker, riktiga visdomar. Vad har varit farligt i dina samtal med muslimer? Har du upplevt en oroande risk att bli övertygad?