Läste precis det här:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8245
Tror det är en lösning på "psykopati". Det ifrågasätter vad som verkligen är intressant.
Empatiska processer är något vi bygger när vi känner självhat samtidigt gör våran brist på rannsakan eller vårt klister att vi börjar förvirra andra, skuggboxning om psykiskt sjukdom. Människor som växer upp i en omgivning med en stark psykopatisk nivå blir en emotionell karikatyr av konfliktinstrumentens delar, får ingen riktig värdegrund, det blir alltså en stark dualism och jobbiga klyvningar, det finns inga bevis för något som har med andra att göra. Psykopaten vet att livet handlar om att bevarara ett specificerat ideal, en idealism som är landsförvisad, som består inte i psykopatins autistiska aggressivitet utan idealism, som jag tror är sökandet efter "själslig balans", sin egen postmoderna avbild, en total flexibilitet och behärskad behavoirism. Jag relaterar detta till en konstruktion som "tjänar vattnets element" i sitt behov, och är för smart för att få en psykotisk identitet, men för känsligt för att transcendera.
Är det här är arketyp som evolverat för framgångsrikt alltså till en karikatyr? Den egentliga störningen är i tron, det inre offret och förövaren, att hela tiden spegla sitt fenomen och arbeta emot alla presenterade lösningar och möjligheter, försummelse till andras bekostad, och att sedan stå förnekande i dess totala kollapser där mer och mer patos hovas in, det kan inte internaliseras eller appliceras eftersom det är en paranoisk stöld, utan bara uttryckas som sin berättelse.