Inläggav Åkes granne » 12 aug 2008 15:26
Vattumannen är DISTANS -det handlar alltså om ett LÅNGT AVSTÅND. Förstår ni vad jag menar? Jag blev "upplyst" en gång och visste att astrologin handlar om ljusets perspektiv -alltså var vi kommer ifrån. Det är det helt naturliga.
Kan tillägga att jag är helt asexuell (har ingen "könsdrift") -"sanningen" är mitt "libido". Jag har en konkret balans -men har ett ALKEMISK problem med att jag aldrig får uttrycka mig. Jag är väldigt seriös, så typ "lek" känns jävligt kränkande. Jag vill inte leva såhär, -jag söker de stora PERSPEKTIVEN. Typ "global medvetanhet", osv. Känner mig ledsen att jag inte "tillhör" att jag "inte tillhör detta".. Jag är gravt inskränkt min egen förmåga att nå bortom -jag vet inte riktigt vad detta beror på. Antagligen en brist på vitalitet och sanna relationer. Jag ses ofta som "för allvarlig", eftersom jag inte har några intressen, utan "hänger med" i det som händer oss. Jag medger att jag har kvar "sanningsbarnet" i mig i kanske för kantiga former -det är alltså hur mitt behov manifesterar sig, för att slå hål på skitsnack. Jag skulle vilja kunna uttrycka min sensuella natur fritt -och då snackar jag inte om "sex på öppen gata".. Hatar att människor ofta "klassar" mig fördomsfullt som "sexdåre", pga. av mina estetiska anspråk, vid "signs", osv. De har tappat idealismen, så hela dialogen förvrids i något patetiskt, och jag känner mig "äldst", trots att jag samtalar med människor som är dubbelt så gamla som jag.
Jag gillar inte att leka med sex, för sex "är"..
På psyket t.ex. hällde jag en vattenkanna över huvudet på mig, och SA att jag SJÄLV kan torka upp, och gjorde en kommentar om min mamma och hennes ritualer. Är detta psykotiskt? Jag är helt vaken. Fan -tror de inte att jag vet vad jag gör? Jag säger detta allvarligt. DET STÄMMER INTE. Ser ni inte det?
När min FRIHET har inskräkts i längre perioder kan jag "slå bakut" (Jupiter) genom att bete mig udda i former som andra ser som frånvarande eftersom jag inte är en medlem i deras "klan"..
Jag brukar inte bete mig såhär, jag är inte barnslig för sakens skull, utan jag känner att jag sviker min moral emellanåt -undertryckt, och brukar så gå runt och "säga hur löjligt allt är" och "leka med klossarna" (som sanningen och det andra tror på) för att det ger mig en känsla av frihet, och jag vill börja "väcka" gruppen..
Jag förlorar min alkemi så fort jag agerar NORMALT -så fort jag "kommer på" att jag inte varit mig själv på länge, eftersom jag fördunklast i strukturer och börjar förstå mitt eget skapande kretiva jag.. men mina "beteenden" är "grundliga behov" som ska TA MIG DIT JAG VILL NÅ.. och inget annat.
Jag upplever att jag "inte en enda dag" i mitt liv, fått göra VAD JAG VILL. Detta för att människor misstänker min stil, för att de får för sig att okonventionella enkla människor med filosofiska "tecken" kan få för sig att "döda" andra människor. Men vet ni vad? Det är RÅFORMEN UTAN RÖRELSE; det man UTGÅR ifrån; en själv. Jag skulle aldrig döda mina "vänner", det är något jag inbilla mig att jag "skulle kunna" ibland bara (nej, jag planerar inget sånt någonsin..)
Jag säger detta igen; och det är det enda jag vill säga: Ni tror så jävla mycket att ni är "något annat".... Fattar ni inte att DET HÄR ÄR MÄNNISKAN. Vi har SPEGLAR omkring oss; och rättvisan är RELATIONEN. Och var brukar argumenten starta? Missförståendet är en slags räddhågsen "kaka-på-kaka"-lek, en slags "prolog-repertoar".
Jag har aldrig fått "visa" mina ädla motiv, och det är därför jag är "anti" eller "säger imot". För vems intentioner är det jag ser då? Det är en blockering.
/Now is the end of time.
Tillägg: "Jag förlorar min alkemi" -alltså, jag blir "undanplockad"/nedtryckt, för att de tycker/tror att jag ska "återgå till det normala", eftersom de inte FÖRSTÅR NÅGOT AV DET SOM ÄR JAG. De ser mig faktiskt inte. De tror att jag är en "dålig" människa, en idiot som är ute efter "tillfredställelse" utifrån den konvetionella programmeringen. Saken är att jag REDAN GÖR ALLTING DETTA ("gå i skolan" och få "belöning"..) Jag är som en människa som suttit i ett fängelse väldigt länge, och gått in i en konkret analys. Jag kan ibland när jag riktigt glömmer bort vem jag är, i brist på djup kontakt med människor, börja "leka med tradtionella ambitioner", men det är bara för att jag "kan" detta så pass mycket; men eftersom min inre idealism (Neptunus) är motsatt -så strävar jag bort från detta, och ses som "mindre fungerande"; och alla undrar vad det är för "fel", eftersom "när de pratar med mig", inser och tycker att jag är "intelligent och kunnig", osv. Detta är oroande. Vafan lägger de sig i? Jag är en PRIVATPERSON i MIG SJÄLV; och inte tvärtom som någon jävla OSANN IDIOT. Hatar sånt. Vad jag än säger ibland, så säger människor att "-detta är privat, förstår du?" (när jag pratar allmänt och typ CITERAR dem).. eller t.o.m "-sex är mitt liv".. DETTA ÄR ALLVARLIGT. En kvinnlig skötare i 35årsåldern sa detta på psyket. Saken är att jag kan ha "förståelse" för detta.. och det är väl bara just för att jag aldrig får ERKÄNNANDE för min VERKLIGA FÖRSTÅELSE; som "finns där"..
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..