Postmodernism

[Fication]

Ett par saker jag tycker är intressanta är hur man tar sig an postmodernismen. Modernistiska approacher är att man antingen vill ha bevis för det, eller att det ska vara till någon nytta.

Tanken om att man vill bevisa postmodernismen faller tillbaka på (den positivistiska) synen att man gör en utsaga eller en modell över verkligheten och sedan gör man observationer som stödjer eller falsifierar verkligheten. Modellen är en abstraktion, en karta över verkligheten, och hur bra modellen är beror på hur bra/exakt den beskriver verkligheten samt hur enkel den är. Om man har två modeller som båda beskriver verkligheten lika bra väljer man den enklaste (Occhams rakkniv).

Den mentala och abstrakta modellen är på så sätt underordnad den objektiva verkligheten. Ett funktionellt tänkande är alltså ett tänkande som underordnar sig verkligheten.

Det andra sättet är att man kan visa på att modellen är till nytta, genom att det ökar veteproduktionen med 20% utan att man ännu har någon förklaringsmodell för varför.

På samma sätt vill man se postmodernismen som en modell över verkligheten, eller kanske snarare över själva modellerandet av verkligheten. Om man kan finna någon nytta eller visa att postmodernismen har ett existensberättigande så kan man tänka sig att foga in de postmoderna tankegångarna med de befintliga teorierna/modellerna.

Problemet är att postmodernismen är en reaktion mot hela det modernistiska teoribygget. Postmodernismen ifrågasätter modernismen och det förhållningssätt jag beskrivit ovan, bland annat för att hela proceduren med att hitta bevis förutsätter att man kan registrera dessa bevis på ett objektivt sätt - och det är omöjligt. Vi har en kulturell prägling och begreppsapparat som gör det omöjligt att ta oss an verkligheten objektivt.

En postmodern insikt är att det inte finns någon objektiv sanning. Det finns ett modernistiskt teoribygge, men det vilar på metafysiska antaganden som modernisten i regel är omedveten om. Så när modernisten falsifierar en företeelse eller modell med hänvisning till att det inte passar in i resten av världsbilden så visar postmodernisten att det inte finns några rationella argument för att det är den befintliga världsbilden som är det enda sanna.

Modernisten vill då gärna gå in i och försöka förstå postmodernismen för att eventuellt visa att den på något sätt motsäger sig själv, men postmodernismen gör inga anspråk på att vara sammanhängande - det är ett kollage av olika företeelser. Alla anspråk på en objektiv, sann och riktig världsbild, samt på normer som är givna eller objektiva, är maktanspråk och har alltid använts för att förtrycka massan. Dessa normer och världsbilder ska alltså ifrågasättas.

Om man ändå ska tala om 'nytta' som postmodernismen fört med sig är det frigörelsen från normer (jämställdhetsrörelsen, hbt-rörelsen, miljörörelsen och ganska mycket som har med mänskliga rättigheter att göra) samt en jäkla massa kreativitet. Mycket som handlar om individens frigörelse från normer och prestationskrav.

[Chloe]

Bra. Men varför ska postmodernismen alls reagera på det vetenskapliga tänkandet? Som Richard Dawkins skrivit på ett ungefär; Om vetenskapen inte kan förklara allt så är det inte per automatik Gud.

[Benjie]

Bra. Men varför ska postmodernismen alls reagera på det vetenskapliga tänkandet? Som Richard Dawkins skrivit på ett ungefär; Om vetenskapen inte kan förklara allt så är det inte per automatik Gud.

Instämmer i det!
... utan att för den skull anse att Dawkins har rätt i  sin propos om att våra kroppar är Herrar geners slaviska ämbar  (behållare).

Benjie

[Fication]

Bra. Men varför ska postmodernismen alls reagera på det vetenskapliga tänkandet?

Därför att vetenskapen utger sig för att sitta inne med den objektiva sanningen och tror sig vara utan förutfattade meningar, filter, som påverkar dels hur man tolkar information, men också vilken information man letar efter.

Som Richard Dawkins skrivit på ett ungefär; Om vetenskapen inte kan förklara allt så är det inte per automatik Gud.

...och det handlar inte om att [man tar de saker som vetenskapen inte (ännu) lyckats förklara som bevis på att vetenskapen inte sitter inne med hela sanningen och därför finns gud (God in the gaps)], sånt håller kreationister på med.

Det handlar om att hela den modernistiska världsbilden, med atomer och allt, vilar på metafysiska antaganden som i sig inte kan bevisas.

[JimmyAberg]

Jag tror jag börjar greppa det nu, det hela är egentligen inget speciellt kontroversiellt eller konstigt. Det står inte ens i konflikt med modern vetenskap och jag själv är i mångt mycket själv både influerad av Gud samt även Gud själv i den meningen man kan tala om det.

[Fication]

Jag måste säga att jag fortfarande inte är helt på det klara hur dekonstruktionen fungerar. Om man tänker i termer av fysik istället, är det möjligt att göra en dekonstruktion på en fysisk lag?

Avantgardet?

[Krenek]

Därför att vetenskapen utger sig för att sitta inne med den objektiva sanningen och tror sig vara utan förutfattade meningar, filter, som påverkar dels hur man tolkar information, men också vilken information man letar efter.

Ja, det stämde ganska bra för några hundra år sedan och det var viktigt att bryta sig ur det tänkandet.

Det handlar om att hela den modernistiska världsbilden, med atomer och allt, vilar på metafysiska antaganden som i sig inte kan bevisas.

Innan Hume var detta också ett stort problem.

Idag skulle jag vilja påstå att postmodernismens förtjänster ligger i den utgör en källa för kritik där man får nya perspektiv och vinklar på både gamla och nya problem som man brottas med. Så länge man lyckas bekämpa den mest extrema relativismen kan man nog se det hela som positivt.

Om man ändå ska tala om 'nytta' som postmodernismen fört med sig är det frigörelsen från normer (jämställdhetsrörelsen, hbt-rörelsen, miljörörelsen och ganska mycket som har med mänskliga rättigheter att göra) samt en jäkla massa kreativitet. Mycket som handlar om individens frigörelse från normer och prestationskrav.

Tyvärr är HBT-rörelsen ett totalt misslyckande i många avseenden och det behövs i princip utilitarism för att tydligt se varför. Rättigheter är överhuvudtaget något som ej har överlevt postmodernismen och det är väldigt underligt att många postmodernister fortfarande håller kvar vid sådan vidskepelse. [/quote]

[Krenek]

Jag måste säga att jag fortfarande inte är helt på det klara hur dekonstruktionen fungerar. Om man tänker i termer av fysik istället, är det möjligt att göra en dekonstruktion på en fysisk lag?

Avantgardet?

Att kritiskt läsa en text på flera olika nivåer och från flera olika perspektiv. Du kan exempelvis göra en feministisk analys av kvantmekaniken och granska den utifrån ett könsmaktsperspektiv, eller titta på kvantmekanikens externa konsistens med relativitetsteorin, eller titta på den språkliga uppbyggnaden ur ett historiskt perspektiv, samt även givetvis undersöka huruvida användandet av Fyenman Arrows är diskriminerande mot kvinnor (de kan tänkas symbolisera mannen, snarare än kvinnan som har ett kors som symbol i vanliga fall). Det finna alltså ingen given mall för vad och hur man kan göra.

Är man nutida empirist vill man antagligen ha något ut av av dekonstruktionen av en text, gärna i forma av bättre prediktioner. Nutida empirism är produkten av den postmodernistiska dekonstruktionen och kan således se som den givna utgångspunkten.

[Chloe]

Men kanske det inte är så farligt att göra metafysiska antaganden som inte kan bevisas så länge man har goda och med tiden ständigt bättre approximationer. Detta ödmjuka förhållningssätt skulle tillåta att det finns en objektiv sanning trots att den är omöjlig att nå så länge ämnet omfattar allt.

Kanske postmodernismen trots allt inte är en tillräckligt differentierad lära för att kunna skilja på den objektiva sanningen och tolkningen av den. Men det är inte dess största problem. Om postmodernismen uppträder som en kritik eller ett ifrågasättande av vetenskapen och det rationella tänkandet så bryter den själv mot de förbud som gäller för den logocentriska metaberättelsen och blir således till en del av den. Alla tendenser till aktivitet leder till ett brott mot de egna reglerna.

Jag använder på ett mycket fritt sätt följande citat som inspiration och grund för en översättning, dekonstruktion kanske, av missbrukade ord och meningar:

Om man ändå ska tala om 'nytta' som postmodernismen fört med sig är det frigörelsen från normer (jämställdhetsrörelsen, hbt-rörelsen, miljörörelsen och ganska mycket som har med mänskliga rättigheter att göra) samt en jäkla massa kreativitet. Mycket som handlar om individens frigörelse från normer och prestationskrav.

Norm är inom postmodernismen, men inte bara där, en regel och därför per definition något negativt. Normalt är normer bara regler. Det goda eller dåliga bedöms separat.

Att vara kritisk verkar i postmoderna sammanhang betyda att helt enkelt vara mot något som man inte förstår, medan det normalt sett kunde betyda att man inte har/eller har övertygande information för tillfället för att kunna bedöma annorlunda. I det förra fallet brukar man kanske vara skeptisk.

Fördomsfriheten och i synnerhet bristen på den är ett vapen man kan kasta mot andra som inte är tillräckligt öppna för att tolka ens utsagor som sanna. Normalt bör fördomsfriheten tillåta att man förbehåller sig rätten att tänka fritt, även mycket negativt då orsak finns.

Kreativitet är ett begrepp för avvikande beteende, hurudant som helst. Därför kan feminister och hbt-människor uppfattas som mycket kreativa. I själva verket saknas nästan alltid egentlig originalitet i form av kommunikation och produkter. Underlighet förekommer desto mera. Att vara avvikande och emot räcker inte.

[Avantgardet]

Krenek,

Helt riktigt. Dekonstruktionen kan nog sägas vara en läsning i två riktningar som går i kors. Den raka vägen, och vid ändpunkten uppmärksammas möjligheten att läsa om samma text ur ett annat perspektiv, som texten själv pockar på. Jag skulle därmed vilja nyansera Kreneks påstående om feminismen lite. Jag vill nämligen inte kalla det en dekonstruktion om det skulle vara så att läsaren applicerar något utifrån på verket, en färdig (men annorlunda) bild av kvinnan som läsaren läser in, och ovanpå, den vanliga texten. Det skall ligga i texten som skall läsas, texten dekonstruerar sig själv. I annat fall så måste man nog sägas falla tillbaka in i en logocentrisk diskurs.

Man talar om självutsuddande. Att man läser något genom något. Ironin tycker jag är det perfekta exemplet. Där säger man ju en sak och menar dess motsats, den senare meningen suddar ut den första. Palimpsest är ett annat sätt att tala om det på.

[Avantgardet]

Men kanske det inte är så farligt att göra metafysiska antaganden som inte kan bevisas så länge man har goda och med tiden ständigt bättre approximationer. Detta ödmjuka förhållningssätt skulle tillåta att det finns en objektiv sanning trots att den är omöjlig att nå så länge ämnet omfattar allt.

Det är ju något av pragmatikernas förhållningssätt till det hela. Men de har ju en annan typ av sanningsbegrepp (ett något mjukare).

Kanske postmodernismen trots allt inte är en tillräckligt differentierad lära för att kunna skilja på den objektiva sanningen och tolkningen av den. Men det är inte dess största problem. Om postmodernismen uppträder som en kritik eller ett ifrågasättande av vetenskapen och det rationella tänkandet så bryter den själv mot de förbud som gäller för den logocentriska metaberättelsen och blir således till en del av den. Alla tendenser till aktivitet leder till ett brott mot de egna reglerna.

Jag skulle inte säga att postmodernismen överhuvudtaget är en lära. Det finns dock ingen lära som kan skilja den objektiva sanningen från tolkningen av den. Därmed basta.

Sen kommer du med en mer intressant frågeställning. Men här måste man erkänna att Derrida helt undkommit metafysiken. Han gör ingenting, i strikt mening. I en vidare mening så befinner han sig helt enkelt på plats då texten dekonstruerar sig själv. Men varje försök att tänka sig hans verksamhet i transcendent mening kommer med nödvändighet att misslyckas. Det är ingen ny metafysik därbortom.

Jag använder på ett mycket fritt sätt följande citat som inspiration och grund för en översättning, dekonstruktion kanske, av missbrukade ord och meningar:

Om man ändå ska tala om 'nytta' som postmodernismen fört med sig är det frigörelsen från normer (jämställdhetsrörelsen, hbt-rörelsen, miljörörelsen och ganska mycket som har med mänskliga rättigheter att göra) samt en jäkla massa kreativitet. Mycket som handlar om individens frigörelse från normer och prestationskrav.

Norm är inom postmodernismen, men inte bara där, en regel och därför per definition något negativt. Normalt är normer bara regler. Det goda eller dåliga bedöms separat.

Nej, det ser jag alls inget skäl för att påstå. Kanske ligger det nåt i det du säger, men då måste du nog förtydliga vad du menar, för som du säger det nu så stämmer det inte alls.

Att vara kritisk verkar i postmoderna sammanhang betyda att helt enkelt vara mot något som man inte förstår, medan det normalt sett kunde betyda att man inte har/eller har övertygande information för tillfället för att kunna bedöma annorlunda. I det förra fallet brukar man kanske vara skeptisk.

Det stämmer inte heller.

Fördomsfriheten och i synnerhet bristen på den är ett vapen man kan kasta mot andra som inte är tillräckligt öppna för att tolka ens utsagor som sanna. Normalt bör fördomsfriheten tillåta att man förbehåller sig rätten att tänka fritt, även mycket negativt då orsak finns.

Förstår inte detta stycke.

Kreativitet är ett begrepp för avvikande beteende, hurudant som helst. Därför kan feminister och hbt-människor uppfattas som mycket kreativa. I själva verket saknas nästan alltid egentlig originalitet i form av kommunikation och produkter. Underlighet förekommer desto mera. Att vara avvikande och emot räcker inte.

Vad är det för amatörpsykologiseringar du gör? Om din tanke var att dekonstruera så kan jag inte annat än be dig läsa nån dekonstruktion först. Detta var allt annat än dekonstruktion. Detta var dina egna åsikter som du häftade på en text, inget annat, och jag har svårt att tänka mig att du själv trodde det var detta som var dekonstruktion, även om du så påstått flera gånger.

[Chloe]

Jag skulle inte säga att postmodernismen överhuvudtaget är en lära. Det finns dock ingen lära som kan skilja den objektiva sanningen från tolkningen av den. Därmed basta.

Jag med många andra menar att vi inte alls behöver känna igen den objektiva sanningen för att kunna uppfatta våra egna tolkningar av den som en skild sak. I motsats till vad någon skrev är världen inte vad vi upplever. Den är mycket mera. De flesta har inte problem med konceptet.

Rent filosofiskt kan man ju också resonera annorlunda och hållbart dessutom. Allting är en chimär och jag är ensam i världen. Jag är född i dag med färdiga minnen som inkluderar en gårdag och allt det jag tror vara min historia så att det verkar som om jag levt länge. Jag tycker mig känna igen människor, men jag är bara född med den känslan. Egentligen har de aldrig funnits tidigare och jag kan inte helt säkert veta om de finns ens nu. Det är bara känslan.

Jag tycker mig behöva något som detta, i varje fall ingenting mycket mindre, som min filosofi för att kunna anamma en postmodern insikt om att det inte finns någon objektiv sanning.

Vad är det för amatörpsykologiseringar du gör? Om din tanke var att dekonstruera så kan jag inte annat än be dig läsa nån dekonstruktion först. Detta var allt annat än dekonstruktion. Detta var dina egna åsikter som du häftade på en text, inget annat, och jag har svårt att tänka mig att du själv trodde det var detta som var dekonstruktion, även om du så påstått flera gånger.

Ja, misstaget var mitt. Egentligen ville jag väl dedekonstruera vissa begrepp tillbaka till normalt bruk. Kanske ordet är rekonstruera.

[Avantgardet]

Jag skulle inte säga att postmodernismen överhuvudtaget är en lära. Det finns dock ingen lära som kan skilja den objektiva sanningen från tolkningen av den. Därmed basta.

Jag med många andra menar att vi inte alls behöver känna igen den objektiva sanningen för att kunna uppfatta våra egna tolkningar av den som en skild sak. I motsats till vad någon skrev är världen inte vad vi upplever. Den är mycket mera. De flesta har inte problem med konceptet.

Rent filosofiskt kan man ju också resonera annorlunda och hållbart dessutom. Allting är en chimär och jag är ensam i världen. Jag är född i dag med färdiga minnen som inkluderar en gårdag och allt det jag tror vara min historia så att det verkar som om jag levt länge. Jag tycker mig känna igen människor, men jag är bara född med den känslan. Egentligen har de aldrig funnits tidigare och jag kan inte helt säkert veta om de finns ens nu. Det är bara känslan.

Jag tycker mig behöva något som detta, i varje fall ingenting mycket mindre, som min filosofi för att kunna anamma en postmodern insikt om att det inte finns någon objektiv sanning.

Vad är det för amatörpsykologiseringar du gör? Om din tanke var att dekonstruera så kan jag inte annat än be dig läsa nån dekonstruktion först. Detta var allt annat än dekonstruktion. Detta var dina egna åsikter som du häftade på en text, inget annat, och jag har svårt att tänka mig att du själv trodde det var detta som var dekonstruktion, även om du så påstått flera gånger.

Ja, misstaget var mitt. Egentligen ville jag väl dedekonstruera vissa begrepp tillbaka till normalt bruk. Kanske ordet är rekonstruera.

Vet ingen postmodernistisk tänkare som är solipsist. Det är INTE på den grunden man ifrågasätter den "objektiva verkligheten". Är du solipsist så har du ju alltid redan gjort ett metafysiskt antagande.

Kan du, eftersom du framhärdar, förklara för mig hur din (oförmedlade) direktuppkoppling till verkligheten ser ut (den som du ensam besitter, uppenbarligen)?

Att behäfta en massa ord med emotionella konnotationer är djävligt ovetenskapligt. Trodde du verkligen att du skulle åstadkomma nåt med det?

[Chloe]

Vet ingen postmodernistisk tänkare som är solipsist. Det är INTE på den grunden man ifrågasätter den "objektiva verkligheten". Är du solipsist så har du ju alltid redan gjort ett metafysiskt antagande.

Det är igen du som inte vet. Den första misstanken är ju att man lever i en solipsistisk värld om man inte erkänner en av människan fristående verklighet, dvs. att världen är något mera än man upplever. Men kanske har du rätt ifall det är så att man inte kan bilda sig en egen föreställning om saker för att låna från en annan debatt. Vi har alltså ett samspel med en omgivning som inte är objektiv och ett själv som, om det existerar, inte kan bilda sig en egen uppfattning. Samspelet är mellan människan som social konstruktion och omgivningen som en upplevelse. Människan konstruerad av en fantasi. Kanske är det inte solipsism. Ingenting existerar i den ekvationen.

Kan du, eftersom du framhärdar, förklara för mig hur din (oförmedlade) direktuppkoppling till verkligheten ser ut (den som du ensam besitter, uppenbarligen)?

Inte besitter jag den, men jag vet att verkligheten och mina tolkningar  inte är samma sak. Om du inte vet det, är det ingen allmängiltig begränsning.

Att behäfta en massa ord med emotionella konnotationer är djävligt ovetenskapligt. Trodde du verkligen att du skulle åstadkomma nåt med det?

Jag skulle aldrig hävda att det hörde till vetenskapens domäner. Du har verkligen ingen aning om vad som gäller från gång till gång?

[Avantgardet]

Tack för det utförda arbetet, du har uppenbarligen sökt komma mitt tänkande in på kroppen - om uttrycket tillåts. Och det är bra gjort, för då kan vi också peka på denna väsentlighet (som John Searle helt missat). Det som existerar i den ekvationen - om det nu är "postmodernism" (i synnerhet dekonstruktion) vi tänker på, och inte mina andra tendenser som kan skina igenom i andra avseenden - är inskriptioner. Text (väv) - vävnad. Skillnaden är inte så stor.

Vad hjälper dig distinktionen av världen-i-sig, och världen-för-dig? Tolka dina sinnesförnimmelser måste du alltid göra, vilket innebär att världen-i-sig för alltid är förborgad. Du hamnar i en gammal kantiansk dualism.

Vad gäller vetenskaplighet m.m. så anser jag att om man skall ta på sig den rocken så skall man också fylla ut den. Varför skiftar du då mellan seriösa och icke-seriösa inlägg? Vad är poängen med det? Svårt att veta vilket som gäller då du så i sten velat hugga ut din egen vetenskapliga relief. Du vet det här med tolkning...