JimmyAberg skrev:Ken Wilber pratar om två variabler som han kallar depth och span. Båda dessa är viktiga och man måste skapa utrymme för båda två.
Man får hålla isär ett par saker här.
Om man med "depth" menar lyckointensitet, hur stark lycka som upplevs, i betydelsen "hur underbart det känns att uppleva lyckan i fråga", då ska det enligt utilitarismen räknas in. Ett exempel: om en svältande person får en tallrik full med nyttig och god mat, blir den personen troligen lyckligare än vad två lika svältande personer blir av att få ett gram vardera av samma mat. Ett gram gör de två personerna vardera visserligen lyckligare än om de inte fick någon mat alls, men lyckan hos en svältande person som får en hel tallrik full med mat kan mycket väl tänkas vara så stor att den är något starkare än den sammantagna lyckan hos två svältande personer som vardera får ett gram mat - eftersom ett gram trots allt är så pyttelite mat. På samma sätt kan skillnader i fråga om kvaliteten på maten göra att en person blir mer lycklig av att få en tallrik jättegod mat än vad två personer sammantaget blir av att få varsin tallrik mycket mindre god (t.ex. "en tredjedel så god") mat.
Om man med "depth" däremot menar något annat än lyckointensitet, t.ex. hur "ädel" en viss sorts lycka anses, gäller inte detsamma. Man kan hellre vilja vara en lycklig gris än en olycklig Sokretes. De av oss som hellre vill vara en olycklig Sokrates än en olycklig gris kan dock ha andra, undermedvetna faktorer med i bedömningen: chanserna att få sina gener att överleva är generellt högre om man är en olycklig människa än om man är en lycklig gris, eftersom människor, även olyckliga människor, generellt har större makt över sin framtid än vad lyckliga grisar har. Baksidan med lycka är att den kan fördumma och minska ens överlevnadschanser. Men det enda sätt på vilket detta i grunden kan vara en baksida är att lyckan på sikt blir mindre än vad den skulle ha kunnat bli. Det är alltså ändå till syvende och sist lyckan som är det viktiga. Man skulle ju t.ex. hellre vara en lycklig Sokrates än olycklig Sokrates. Och hellre en lycklig gris än en olycklig gris. Det som gör att man hellre är en Sokrates än en gris är kanske överlevnadsinstinkten. Men om man ska börja värdesätta överlevnadsinstinkten högre än ett lyckligt liv, varför då avliva älgar som blivit påkörda och inte går att rädda, eller katter som lider svårt och inte går att bota? Hur försvarar vi att vi i sådana fall sätter djurets mående framför djurets överlevnad, för djurets del?
Wilber utgår även ifrån Alfred Korzybskis "General semantics" och erkänner distinktionen mellan terräng/karta.
Hur terrängen verkligen är kan vi aldrig veta, eftersom vi för att veta det skulle behöva ha hela terrängen, som den är, i alla sina detaljer, i vårt medvetande. Och den dag vi lyckas uppnå det, är det meningslöst att tala om terrängen som något som är utanför oss, eftersom det vi talar om då är en del av oss. Att vi idag inte kan ha hela terrängen inom oss, och alltså är hänvisade till våra kartor över den, är inget utilitaristen ska lastas särskilt för. Ingen ska lastas särskilt för det. Det är en oundviklig verklighet än så länge, och förmodligen för en överskådlig framtid.
Kartan är alltså INTE terrängen.
Ingen tror det. Varför tycker du att det alls behöver påpekas? Hade kartan varit terrängen, hade vi ju kunnat forma världen precis hur vi ville, eftersom i att vara en karta ingår även att vi kan forma den hur vi vill. Att vi inte kan forma verkligheten hur vi vill, är alltså något som alla människor inser innebär att kartan inte är terrängen. Att säga att kartan inte är terrängen är att slå in öppna dörrar.
Jo, problemet med utilitarism är att den inte säger någon om VEM eller HUR man ska avgöra: 1. Vad "lycka är", så 2. Vem som har förmågan att "avgöra" av lycka är.
Vem som ska avgöra vad som ska göras är väl en lika viktig fråga oavsett om det är utilitarism eller något annat som är den riktiga moralteorin. Att det kan vara viktigt vem som definierar våra ord (som t.ex. ordet "lycka") gäller oavsett om vi ska ha utilitarism eller inte. Framställ inte det som ett problem som utmärker särskilt utilitarismen, för det är det inte. Det gäller lika mycket allt definierande av ord och därmed alla ideologier och tankar.
För att kunna göra detta, så måste man introducera ett "omdömmesbegrepp". För att kunna göra en bedömning behöver man alltså han utvecklad "någon line", Och för Wilber innefattar dessa: cognitive, ethical, aesthetic, spiritual, kinesthetic, affective, musical, spatial, logical-mathematical, karmic, etc.
Om något är t.ex. "musikaliskt befogat" enligt en som har en "utvecklad musical line", betyder det inte nödvändigtvis att det är utilitaristiskt befogat. Kan en musiker ha rätt att massakrera sin publik, så länge hon/han gör det i musikaliska syften, och har en "utvecklad musical line" som ger henne/honom starkare musikalisk upplevelse än vad den nettolyckoförlust blir som hon/han ger upphov till i världen med sin massaker? Musikaliska upplevelser, estetiska upplevelser, kinestetiska etc. upplevelser har inte värde i kraft av att de är just musikaliska, estetiska, kinestetiska etc., utan endast i kraft av hur lyckliga de gör individer, och/eller hur mycket lidande de tar bort. Man ska inte blanda bort fokus på lyckomaximering och lidandeminimering genom att hänvisa till att det finns olika sorters lycka och lidande. Att det finns lycka och lidande i olika sorter (musikaliskt, kinestetiskt osv) är inte relevant, utan det är hur mycket och hur stark lycka respektive lidande det är fråga om som räknas. Endast det.
Problemet med utilitarism, är att den inte kan göra meningsfulla distinktioner mellan "vem som förtjänar lycka".
Att tänka i termer av "förtjäna" är meningsfullt endast i den mån det ökar lyckan. Om världen blir lyckligare av att vi tänker "den och den förtjänar lycka", "den och den förtjänar inte lycka", ja då bör vi tänka i sådana termer. Annars inte. Lycka finns på riktigt. Fenomenet "förtjäna" finns inte på riktigt, utan är en tankekonstruktion, som kanske eller kanske inte är av godo som ett redskap i utilitarismens tjänst. Mer än ett redskap kan det inte bli, och det är tveksamt om det förtjänar vara ens det. Om världen kan göras maximalt lycklig på ett sätt S, spelar det ingen roll om S innebär att de som blir lyckliga just
"förtjänar" det eller inte, för en lycka som är av en viss underbarhetsgrad är av samma underbarhetsgrad oavsett vem som upplever den, och kan därmed inte vara bättre eller sämre beroende på vem som upplever den. Att sedan världen kan bli bättre på sikt av om vi låter endast vissa människor - t.ex. de mest dygdiga, de vi anser mest "förtjäna" lycka ("förtjäna" som tankekonstruktion, inte som egenvärde) - vara lyckliga inom en nära framtid, är en annan sak. På det mest grundläggande planet har lycka ett egenvärde som är oberoende av lyckans sort och "förtjänst".
Med utilitarism kan man göra anse att samhällsbilden i Huxleys "Brave new world" är legitim.
Huxley manipulerar, i sin "Brave new world", läsaren till att tro att han bevisar något han inte bevisar. Å ena sidan måste han ju beskriva människor som är lyckliga, för att han ska kunna hävda att det han beskriver är lyckliga människor och därefter göra upp med den utilitarism som säger att vi bör maximera lyckan. Å andra sidan måste han framställa dem som olyckliga, för att kunna få läsaren att uppleva att "ständig lycka" (vilket det då inte är fråga om, men han får läsaren att tänka på det som "ständig lycka" rent verbalt) är icke önskvärt. Huxley lyckas alltså manipulera läsaren till att gå med på att människorna i hans roman är lyckliga och olyckliga samtidigt, och att det skulle vara en hållbar kritik mot utilitarismen. I själva verket säger det inte ett dugg om utilitarismen. För att kunna säga att vi intuitivt tar avstånd från lyckomaximering, skulle han ha behövt beskriva människorna i sin roman som
verkligt lyckliga på alla sätt. Det gjorde han nu inte. Han framställde dem som zombies. Ändå lyckades han på något för mig obegripligt sätt få folk att få för sig att han beskrev ständigt lyckliga människor och att han därigenom bevisade att vi inte skulle vilja ha en värld bestående av sådana. Hans roman är falsk bevisning helt enkelt.
En motsats till detta tas även upp i uttrycket "Hellre en olycklig Sokrates än en lycklig gris". Drar man utilitarismens "span" betoning till extremen, så är det bästa för jorden om vi har en stor bondgård med nerdrogade och lekande grisar, som övervakas av några som sköter om grisarna.
Det bästa för
jorden är inte detsamma som det utilitaristiskt bästa. En bondgård med nerdrogande och lekande grisar skulle måhända maximera lyckan för en kort tid inom en begränsad del av universum, nämligen just den gården, och i några år kanske, men knappast vara det sätt att sköta jorden som skulle maximera lyckan i universum på oändligt lång sikt. Därför håller inte ditt argument ovan. Utilitarismen ger att vi bör maximera lyckan i universum på oändligt sikt, och för att göra detta är det troligen effektivare att satsa på ett mer hållbart jordbruk, d.v.s. lägga ned nästan all uppfödning av grisar och kor, satsa på utveckling av friendly AI för att förhindra världskrig etc., bygga upp ett samhälle som gör att vi med tiden får råd att satsa multum på forskning för att på sikt förhindra universum från att kollapsa, så att lyckomaximering kan äga rum ännu längre, etc. Det finns helt enkelt inte tidsmässigt och ekonomiskt och resursmässigt utrymme för att föda upp några lyckodrogade grisar, vare sig idag eller i framtiden, om man verkligen vill maximera lyckan i universum på oändligt lång sikt.
Det är ett vanligt misstag kritiker mot utilitarismen gör, att se på alldeles för kort sikt, och till alldeles för få aktörer, som om dessa inte skulle kunna påverka omvärlden och den avlägsna framtiden genom hur de handlar, och genom att handla t.ex. radikalt annorlunda.
Därför är finns det en kvalitativ skillnad mellan Allsång på skansen och att diskutera med Sokrates. Den kvalitativa skillnaden - dvs "depth", inte bara "lycka åt massorna".
Jag kan se en relevant skillnad i denna "kvalitativa" skillnad om den ger en skillnad i fråga om hur stark lycka som upplevs. Om det bara är fråga om vilken kultur som anses "finast", är det moraliskt obefogat att fästa något egenvärde vid den. Däremot kan ju en "finare" kultur få oss att utvecklas på sådant sätt att vi längre fram kommer att skapa ett lyckligare samhälle, än vad en "mindre fin" kultur får oss att. Därigenom kan den "kvalitativa" skillnad mellan olika kulturer du pratar om ha ett instrumentellt värde, som med tiden kan "inkasseras" mot ett egenvärde i form av starkare och/eller mer ymnigt förekommande lycka. Men något egenvärde kan den inte ha, i sig.
Vad lycka är, beror på hur långt man kommit i sin utveckling. All lycka är alltså specifik till den nivån man befinner sig på. För en människa är det att få en ny barbie, för en anan att få sin första lägenhet, för en annan att gifta sig, för en fjärde att få en befordran, för en femte att plåga djur etc.
Det där är ett seglivat missförstånd. Lycka
är inte att få en barbie, att gifta sig etc. Att få en barbie, att gifta sig etc.
kan ge upphov till lycka. Det är en viktig skillnad. Olika händelser ger upphov till olika underbar och olika långvarig lycka hos olika individer. En handlings berättigande avgörs av hur underbar och långvarig den lycka den kan ge upphov till (och hur mycket lidande, och med vilka sannolikheter), inte
på vilka sätt den (handlingen) alstrar lycka eller vilka
sorters (t.ex. hur "finkulturell") lycka den alstrar. Hur olika lyckoupplevelser alstras är bara metoder, och saknar egenvärde. Det enda som har egenvärde är lyckan, som alstras av dessa metoder, skitsamma sedan vilka dessa metoder är, bara de maximerar lyckan.
Låt oss för åskådlighets skull ställa ett folkligt nöje mot ett mer "finkulturellt".
A sitter hemma med en skål ostbågar och ser på någon dokusåpa på tv medan han kelar och pussas med sin flickvän som också gillar att se på nämnda dokusåpa.
B har ingen flickvän för tillfället, utan går ensam på en konstutställning och ser tavlor av de stora mästarna Rembrandt m.fl.
A får kanske något mer njutning under sin kväll, än vad B får. Men A:s njutning ger kanske ingen långsiktig utdelning för mänskligheten. Hans flickvän kanske gör slut så småningom. Eller så gör A helt enkelt ingen större insats för mänskligheten under sitt liv.
B:s njutning av att se på tavlor av Rembrandt kan däremot ge honom en sorts "upphöjd salighet" som får honom att behandla andra människor på sätt som i sin tur gör att mänsklighetens överlevnadschanser förbättras.
På sikt har B:s beteende kanske en bättre inverkan på universums lyckosumma, och kanske även på den egna lyckosumman sett över hela livet, än vad A:s beteende har. Detta trots att B kanske inte alltid blev så lycklig av att titta på tavlor - en del tavlor kanske tvärtom rev upp sår i B:s själ - något som dock kanske är nödvändigt för en långsiktigt särskilt lycklig personlighetsutveckling. Kanske får alltså B en mer hållbar lycka utav att titta på tavlor, än vad A får av dokusåpakvällar med sin flickvän. Kanske ger "finkultur" lycka över en längre tid, medan "fulkultur" endast ger mer kortvarig lycka. Det behöver inte vara så att "finkultur"-alstrad lycka har ett större
egenvärde i stunden, än vad "fulkultur"-alstrad lycka har
i stunden, för att man ska kunna säga att det kanske är bättre att folk går över till mer "finkultur" trots att "finkultur" även kan ge upphov till påtagligt lidande emellanåt (och alltså inte är ett vid första påseende särskilt lockande alternativ till dokusåpakvällar med flickvännen, om man bara tänker kortsiktigt).
Vissa former av lycka är "ok", men att plåga andra människor (utan deras medgivelse) är inte ok.
Du blandar ihop lycka med metoderna för att uppnå lycka. Då blir det fel. Att det är fel (när det är fel) att plåga andra människor beror inte på att den lycka det ger upphov till skulle vara mindre underbar eller ha ett mindre egenvärde än annan lycka. Det beror på det sammantagna av 1) de kortsiktiga effekterna: att plågandet skapar lidande i den människa som plågas, och 2) de långsiktiga effekterna: att plågandet av vederbörande leder till framtida lidanden hos densamma och/eller andra individer och/eller minskad lyckoalstring och/eller att man inte skapar lika många nya lyckliga individer i framtiden, och/eller liknande. Håll isär a) egenvärdet i den äkta och underbara lycka som plågaren faktiskt upplever av att plåga, och 2) det instrumentella värdet (i form av större lycka, lidandeminskning etc) i att plågandet inte sker. 2 väger nästan alltid tyngre, när man räknar samman alltihop.
Men utifrån ett utilitaristiskt perspektiv så är hela tillvaron "platt" eftersom den utgår ifrån "span" och bortser från "depth".
Utilitaristen bortser inte från "depth" i en mening. Utilitaristen tar hänsyn till att olika lyckoupplevelser är olika underbara. Den sorts "depth" tar den hänsyn till. Den sorts "depth" den inte tar hänsyn till är förutfattade meningar om att någon viss sorts kultur skulle vara - i sig - mer värdefull än någon annan. En kultur kan vara mer värdefull än en annan, men är det då enbart genom att den ger en sammantaget lyckligare värld, inte för att den lycka den åstadkommer skulle ha något mystiskt egenvärde som på något mystiskt sätt gör att den är bättre än en given annan kultur fastän den inte gör världen lyckligare än vad denna andra kultur skulle. Det sistnämnda vore kulturchauvinism.
