Kommentarer vid sidan av...

[JimmyAberg]

Jag skriver inte så ofta på forumet längre och det finns en anledning till detta. Jag ska försöka förklara mig så kortfattat och enkelt som möjligt. Jag försöker välja mina ord, och hoppas att mina ord tas med respekt.

Det jag begär av dig som läsare, är alltså att du försätter dig i ett slags sinnestillstånd av "allvarligt begrundande". Det är alltså viktigt att du känner dig "tung", "lugn" och "stabil" i sinnet - eftersom har du inte dessa egenskaper, så är jag rädd att du, väldigt "snabbt och lättvinnigt" kommer att avfärda det jag skrivit.

Jag vill att du respekterar mig, och tar dig tid att försätta dig själv i ett lugnt sinnestillstånd när du läser detta.



Mitt engagemang på detta forum både nu som förr, grundar sig på ett antal faktorer:
Faktor1 (F1) = mitt förhållande till mig själv (vilket innefattar medvetna och omedvetna trosuppfattningar, argument, begär, behov och kapacitet),
F2 = mitt förhållande till mina medmänniskor (och deras respektive medvetna och medvetna trosuppfattningar, argument, osv...).
F3 = mitt förhållande till "möjligheten av att ö.h.t." "veta" något med "säkerhet", dvs om mitt förhållande till ("möjligheten" till)vetande.
F4 = mitt förhållande till "olika typer av" .system, oavsett om vi benämner dessa som "filosofiska", "religiösa", "psykologi", "politiska" etc.

Under mina år på detta forum har jag gjort endel "omvändningar":

Och jag kan sammanfatta lite av min syn på saker såhär:

(Gällande) F1, så hade jag förut en uppfattning att jag var "utvald", att jag var "smartare" än andra. Jag var vad jag nu kallar: "naiv". Jag hade ett starkt behov av att "veta", "klargöra" och "förstå" mig själv och mina behov. I grund och botten upplevde jag tillvaron som "meningslös", jag hade en form av "ytlig ateism" kombinerat med en djup känsla av meningslöshet. Jag var "omedvetet nihilist". Jag förstod helt enkelt inte att jag VAR "nihilist" - och att det var just denna "underliggande käsnla av nihilism" som gjorde att jag sökte mig till olika former av system som vi kallar för "religioner", "psykologi", "filosofi", etc. Jag upplevde mig som en sökare, men mitt sökande bottnade i att jag faktiskt upplevde att saker var "meningslösa" - samtidigt som jag inte ville uppleva meningslöshet - därav mitt sökande. När jag sökte så försökte jag, inför andra, att hävda att ett visst system (vi kan ta buddhism som exempel), var "mer rätt" än andra system. Detta gjorde jag, dels till mitt förhållningsätt till F3 (dvs "möjligheten till vetande") - jag trodde helt enkelt att det "gick att bli upplyst" (om vi förtillfället med upplyst menar att vi hitar en slags djup mening i tillvaron).

Det jag gjorde, var att studera buddhism, och när jag gjorde detta, fick jag en slags "bekräftelse" av teorin. (I min uppväxt fick jag ingen intellektuell bekräftelse alls av mina föräldrar, jag fick helt enkelt inget "meningsgivande system", dvs jag fick ingen kultur av mina föräldrar eftersom båda var/är psykiskt sjuka - något jag på senare år insett, då jag själv (delvis) lyckats ta mig ur denna sjukdom själv - dock är både min storebror och min lillasyster kvar i sjukdomen).

Hur som helst, det jag senare ville ha, var en "bekräftelse" av andra, att buddhism faktiskt var "systemet". Detta "bekräftssökande" uppstod just för att jag, i grund och botten, inte "vågade" vara övertygad själv - jag behövde bekräfta dess giltighet utifrån andra människor jag såg upp till, eftersom - fick jag inte andras bekräftelse, så upplevde jag det som att jag helt enkelt "byggde in mig i mitt eget system".

Låt oss summera faktorerna:
F1:
*Jag trodde att jag själv kunde "tolka" mina egna och andras behov bättre än andra, dvs jag hade ett "bättre omdömme".
* Jag själv var i grund och botten en "osäker nihilist" och behövde därför ett "komplett religiöst system" för att kunna få mening i tillvaron. Anledningen att jag "omedvetet valde" Buddhism, var bl.a. mitt förhållningsätt till det materiella - dvs, jag har alltid varit fattig och därför "ville" jag tro på att det materiella inte var eftersträvasvärt (eftersom detta gynnade mig i den kontext jag befann mig i).
F2:
* Jag upplevde att andra människor hade åsikter som var "omedvetet betingade" av deras sociala miljöer. Detta gjorde att jag väldigt ofta "psykologiserade" andra människor, dvs att jag "tolkade in dolda/omedvetna inentioner" hos andra.
* Samtidigt hade jag en uppfattning att alla människor, inklusive mig, var "essentiellt goda" - och detta tror jag nu kommer från hur mina föräldrar behandlat mig, och gett mig mycket kärlek i min uppväxt.
F3:
* Jag upplevde att det fanns en möjlighet till "upplysning", dvs till att "veta", "förstå" eller "hitta mening i tillvaron".
F4:
* Exempel på dessa system är buddhism, taoism, hinduism, existentialism, humanistisk psykologi, psykoanalys, kognitiv psykologi, integral filosofi, osv.




Det jag däremot känner nu är:
F1:
* Jag själv är långt ifrån "utvald" - i vissa situationer är jag "ledare" i andra är jag "följare", det andliga konkurerar inte med nödvändighet ut det materiella utan en jämn balans behövs. Jag kan, i viss utsträckning, förstå mina egna behov, men jag tror inte att jag i lika stor utsträckning kan kontrollera mina behov än vad jag tidigare trodde. Jag har insett att "goda intentioner" inte är allt, utan att människan ofta måste göra val och att dessa formar hur människan blir. Jag tror nu alltså inte längre på "den goda intentionen", utan snarare på "det goda valet" (som fortfarande kräver en god intention, men som går bortom intentionen).
F2:
* Jag kan inte hjälpa andra människor, och definitivt inte "RÄDDA" dem - förut projicerade jga "sorg" och "otillfredställelse" på andra människor - som egentligen var grundad I MIG SJÄLV. Jag själv var alltså OKAPABEL att hantera dessa känslor hos mig själv, och projicerade såledess dessa på andra - för att ö.h.t. kunna hantera dessa.
* Jag han däremot "stödja" andra människor, som är öppna för det själv.
* Jag psykologiserar inte längre kring andra människor, jag försöker istället att "möta dem" och möta deras öppna övertygelser och anspråk utan att börja föra in "omedvetna drifter".
F3:
* Jag ställer mig mer tvivlande inför "vetandet". Jag har släppt mitt "quest" för "upplysning". Jag har insett att vi inte kan varken kan minnas, förstå eller abstrahera tillvaron till en slutgiltigt tillfredställande nivå. Och därför har jag erkännt att minnet och omdömmet är mer kontextuellt beroende, dvs att jag "kommer ihåg" och "fattar besult" mer utifrån situationen/kontexten än från en "renodlad värdegrund". Först trodde jag att den "renodlade värdegrunden" skulle ge oss "tillräckliga svar", sen hamnade jag mer i ett slags "nihilisitsk skepsis" då jag upplevde att all mening var fullstädnig kontextuellt beroende - men jag insåg att detta leder till en fullständig "moralisk relativism" - dvs - att man vänder kappan efter vinden, och kan legitimera handligar hur som helst. Nu tror jag att en "minimal värdegrund" behövs och att kontexten samtidgit spelar stor roll.
F4:
* Jag har insett att system tenderar att upplevas "legitima" om man ser "innifrån" och att de upplevs "icke legitima" om man ser "utifrån" - såledess upplever jag att mycket av diskussioner som förs på detta forum, är en kamp att bryta ner andras system för att komma med "sitt egna". Problemet människor gör är att de inte går in och upplever andras system "innifrån".
* Jag har däremot på senare tid börjat undersöka system som kallas konspirationsteorier. Just nu utgår jag ifrån en slags "maybe logic", dvs, att jag f.t. erkänner möjligheten i att diverse anspråk från "konspirationsteorietiska håll" innehåller legitimitet.
Exempel på saker som jag upplever kan vara sanna är:
- 9/11 var ett "insidejob", dvs skapat av en dold maktstruktur.
- Makteliten använder sig av ockulta ritualer.
- Människans dna är genmanipulerat av rymdvarelser.
- Det har existerat högteknologiska civilisationer på jorden för oss.
- Den historieskrivning vi läste om i skolan, är till stora drag, fabricerad för att måla upp "narrativ" som håller oss i kontroll.
osv. osv. osv.


För ett par år sedan skulle jag tyckt att tidigare nämda punkter var HELT ABSURDA, naiva, och fullständigt obefogade. Tyvärr är så inte längre fallet. Jag vet helt enkelt inte vad jag tror längre. Jag är väldigt osäker nuförtiden.


Några saker jag dock VET är viktiga är:
* Be alltid om andras källor när de hävdar saker.
* Allting som inte är en "första personsupplevelse" är inget vi i förläningen kan klamra oss fast vid.
* ÄVEN fast det är en "första personsupplevelse", så är det inget vi i förlängningen kan klamra oss fast vid, eftersom det ger oss en "falsk övertygelse" - världen förändras och hur "övertygande" en upplevelse än må vara, så är förändring oundviklig.

Detta medför att:
* God journalistisk, god vetenskap, god filosofi och god religion försöker alltid, att i så stor utsträcking som möjligt, att peka ut källorna, och i förläningen så är det vårat egna ansvar att undersöka källorna.

Journalistik, vetenskap, filosofi och religion som INTE kan peka ut källorna vid sina anspåk, BÖR INTE TAS PÅ ALLVAR.


Mångfald berikar, och en rationellt och emotionellt sansad utgångspunkt är avgörande. Alla anspråk som inte är rationellt och emotionellt sansade, kommer förr eller senare, att missa sitt mål. Dock kan det fortfarande vara väldigt fascinerade att ta del av obalanserat rationellt och emotionellt innehåll - men i förlängningen går det inte att bygga vidare på dessa saker.

Målet med rationella och emotionella anspråk, är alltid, att nå rationell och emotionell "storslagenhet". MEN, vi måste inse att medlet INTE UTESLUTANDE KAN VARA rationell och emotionell storslagenhet.

Medlet "måste alltså vara sansat". I förläningen går det inte att bli tagen på allvar, om vi inte är "sansade". (Nu när jag tänker på det, så betyder "ratio" just "propotion", dvs "sansad").

Att vara "rationell" betyder alltså inte att "överintellaktualisera" eller att "åsidosätta känslor". Tvärt om. Ratio innebär att resonera med reson. Att både känslorna och tankarna BÖR hållas INOM propotion.

Ratio kompletterar alltså Integral.

[Primtal]

Integraler grundas på en slags närmevärde som mänskligheten inte har någon direkt fullständig koll på.

[J R Auk]

Hej Jimmy, vilket uttömmande inlägg. Om det ger dig bekräftelse så tycker jag du uppvisar just den förändring som du talar om. Och det jag tycker är fascinerande är att jag känner igen mig i mycket av det.

Jag kanske skulle verbaliserat tankarna annorlunda, men i mångt och mycket så beskriver du problem som jag tror är ofrånkomliga när man söker "sanning" och söker göra det sökandet till den aktivitet som upprätthåller en i samhället, eller världen för den delen.

För visst ligger det väl den praktiska dimensionen av "arbete" i detta också?

Åtminstone finner jag att många system blir korrupta för att deras betingelser för existens inte är tillgodosedda utanför systemet utan detta måste integreras i systemet.

Istället för att gå till åkern för att sedan kunna filosofera så filosoferar man för att slippa gå till åkern.

Jag tycker även det är intressant som du säger med din "maybe logic". Jag upplever det som att det är det enda man har idag. Information som ges en innehåller så mycket osäkerhet, det är så mycket incitament för vår psykologi att motivera aktiviteter som är bedrägliga, att man snarare gör bäst i att ge upp "sanningen" och köra på "maybe".
Men man skall ju vara på det klara att detta uppstår för att vi nås av information som är så abstrakt för oss. Platser vi aldrig varit på, saker vi aldrig sett, allt detta är "känt" av oss, och om det försöker vi veta.

Har du kikat något på abduktiv logik?