Jag känner mig förföljd...

[Damir]

Mitt liv har varit fyllt av skräck och terror. Min barndom har jag förträngt och på många sätt är jag en helt annan människa än jag en gång var. Det känns som att jag befinner mig i ett rum som befinner sig mellan döden och livet. Jag iaktar båda världar, men törs inte gå till någon av dem. Min skicklighet i livet har varit att iakta och analysera. Min intuition har varit mitt verktyg att överleva.

Jag säger har varit, för jag vill tro att jag är annorlunda nu. Men inte på ett bra sätt. För innan, när jag anpassade mig till omgivningens krav för att överleva, kände jag något band till mina medmänniskor. Nu vet jag bättre och jag känner mig mer upplyst än innan. Jag hade inget band till mina medmänniskor. Jag avvisade dem som hot innan jag hann lära känna dem. Trots det, är jag långt mer olycklig och ensam idag. Anledningen till det är att jag just nu inte ens har förmåga att ljuga för mig själv om att jag inte är ensam.

Min barndom har lärt mig att vara på ständig vakt. Min far har varit en vidrig människa och pga honom måste jag alltid vara redo på eventuell attack eller förnedring. Jag lärde mig aldrig slappna av och känna mig säker. Jag har aldrig haft en säker plats. Nu borde jag ha det, och det har jag enligt normala kriterier. Mitt hem borde vara säkert för mig. Min flickvän borde vara en säker plats för mig. Men så är inte fallet. Jag kan inte slappna av någonstans. Inne i huvudet gör jag planer utifrån "ifall-det-värsta-händer" scenario och det raderar mitt rationella tänk nästan helt och hållet. Jag har sökt hjälp hos psykolog men det går inte bort. Det surrar ständigt i min skalle och jag känner mig alltid iaktagen och förföljd.
J
ag är en väldigt liten människa eller snarare vuxet barn som verkligen behöver all världens kärlek som kan ges. Jag erkänner detta. Älska mig, jag förtjänar det, efter allt ont som min värld har gett mig. Jag bär på en stor sorg som håller på att dränka mig. Nån måste visa mig vägen ut.
Jag har berättat för min flickvän men hon kan bara förstå en liten del av min sorg. Jag försöker verkligen prata med henne men hon lider av samma sak som jag. Hon är också förföljd och jag försöker vara en stöttepelare åt henne också. Jag har bett om hjälp och fortsätter be om hjälp men jag är aldrig nöjd med det jag får. Jag antar att om man inte får en trygg barndom, finns det ingenting som kan kompensera för det sedan. Min känsla är att det är kört för mig. Jag har ett behov men jag har svårt att sätta ord på vad det behovet är. Hoppas att någon kan hjälpa mig.
/D

[Minded]

Rent spontant tror jag att du kan finna relevans i att prata med någon som du upplever dig ha samma eller liknande erfarenhet, någon du upplever kan förstå varifrån du kommer. Prata med denne, och andra du också upplever relevans att prata om det med, så mycket som känns lagom. Någon sa att vägen ska vara målet. Om det stämmer, så är det själva tiden du ärligt investerar, ärligt upplever, ärligt investerar i det, som räknas. Hur, inte bara att du gör det.

Ett vis på det är att du kan få just det här stödet du efterfrågar, nu när du faktiskt har efterfrågat det. Basic problemlösning måste börja med att erkänna problemet. Jag tror du redan är på god väg, just eftersom att du är medveten om det. Nu kan du faktiskt bearbeta det, på ett antal olika sätt. En del av framtiden är antagligen att hitta dessa olika sätt. Men att tala om det i olika situationer tror jag näst intill alltid är bra, förutsatt att det faktiskt är en någorlunda säker situation.

Best of luck.

Edit: När jag säger prata om det, så menar jag att förklara hur det känns, och specifikt vad som känns så.. Sätt så beskrivande ord på det som möjligt.

[Damir]

Tack. Jag har länge vetat om att jag har ett problem, men det har liksom inte fört mig framåt. Min flickvän säger att hon ibland tror att jag vill må dåligt, vilket kanske inte är helt osant. Det finns en destruktiv kraft som håller mig tillbaka, en kraft som är starkare än allt som är "självklart". Som tex att man vet att rökning dödar en, men fortsätter ändå.

[Minded]

Har hört legender om att man kan gå till någon doktor och få tillgång till psykologer, några som faktiskt är utbildade i att hjälpa människor med problem. Vet inte om det stämmer, men en utväg som inte bör glömmas. Har själv funderat på att ta ett par omgångar, om inte annat så bara för att se vad de faktiskt kan. Problemet är förvisso att de tydligen är dyra. Och dessutom kan det vara svårt att hitta någon som passar en personligen(?).

Men, som jag var inne på tidigare, processandet av det. När du pratar om dina känslor om det, så möter du dem i stunden, upplever dem, vilket jag tror är något av det enda man faktiskt kan göra. Det är typ att ventilera, kanalisera ut ifrån kroppen så det inte stannar inne i en själv, att gråta ut.
Alltså, att gå igenom, så länge man upplever sig behöva det. Förr eller senare så måste man ju tröttna på det..

Hoppas jag

[Damir]

Jodå. det funkar. Jag gick till psykakuten och sade att jag hade självmordstankar. Jag överdrev lite. Någon vecka senare kallades jag till allmänpsykitrin som gav mig 25 gratis timmar hos en psykolog. Jag har lyckats med detta i tre omgångar, trots att de timmarna förmodligen borde ha gått till någon annan. Eller så underskattar jag själv mina problems omfattning. Jag tänker att de timmarna borde gå till nån annan som kanske är helt socialt utslagen, saknar jobb och ligger hemma helt fucked. Det går att hitta kryphål så man får hjälp.

Tyvärr så har den hjälpen jag fått inte lett till några större förändringar. Jag träffade en tant 48 ggr, sen insåg jag att hon och jag är helt olika. Jag valde att byta nyligen, nu väntar jag på att börja hos en annan psykolog. Jag har svårt att känna igen direkt när jag blir sårad eller ledsen eller arg, därfr är det svårt för mig att ventilera. Det blir att det byggs på inom mig och det pyser aldrig ut, det blir nån slags introvert reaktion. Jag imploderar inombords, känns det som.

Jag fattar vad du menar, och du har så klart rätt. Man ska dela med sig. De gångerna jag har känt mig levande och bra, är de gångerna jag har valt att berätta nåt om mig själv som inte är överdrivet glorifierande eller rakt av osant. Att säga vad jag känner på riktigt. Men det är en utmaning för mig. Jag vet inte om du kan relatera till detta, om du ibland också kan känna att du inte egentligen vet vad du känner, bara en slags oro som du inte fattar var den kommer ifrån.

Hursomhelst. Tack för att du bryr dig.

[Johan Ågren]

Vi har nyligen diskuterat detta. Ta en titt:

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#102014

/Johan

[Damir]

Tack Johan Ågren. Jag ska ta en titt.

[Loke]

Din vilja till förändring av detta måste manifesteras. Genom att igen och igen anstränga dig. Perspektivet måste vara att överskrida i syfte att bli en person som bidrar, ger till de/det som behöver det efter din mest subtilt intelligenta förmåga.

Om du ur din djupaste ödmjukhet förbehållningslöst direkt ur ditt hjärta ber (verkligen) till den ändlösa essensen i naturen, som genomlyser existensen så kommer du få respons. Hur förment du än kan tycka att det låter.

Du har genom att här leverera din ärlighet redan satt upp starten, när tillfälle ges; manifestera perspektivet!

Ställ dig bredvid oss. Fader, låt oss inte falla.

[Avantgardet]

Allvarligt talat!

Damir, du har det för bra. Du har det så pass bra att du kan finna problem i struntsaker. Genom att vara bitter så straffar du dig själv, vad är poängen med det? Om du skulle falla så finns alltid narkomanerna på samhällsbotten och fångar upp dig, de flesta har haft det minst lika djävligt som du. Där finns förvisso ingen trygghet alls, men man orkar i det läget heller inte engagera tankeverksamheten i småsaker. Paranoia är en form av uppmärksamhet - som gått till överdrift. Använd den klokt, eller kreativt. Skaffa dig ett recept på nåt lugnande om inte annat.

Vad kan din historia bli för dig? Notera: bli

Lokes huvud är fyllt av skrönor, påminner om den där scenen i Röda rummet, när kärringarna kommer och släpar in sin självgodhet i fattigkvarteren. Vämjeligt, i mina ögon. Varför ser man aldrig såna i träsket? Varför stannar de inte ens för att bevittna verkan av sina råd till de behövande? Därför att de skulle då få köra upp de där råden i arslet - that's why! På samma sätt som kärringarna i Röda rummet skulle få köra upp sina bibelfraser i arslet om de stannat ett tag till. En viss mängd rent materiella problem behöver man för att erhålla den klarsyn som dessa "andliga" typer nu vill kalla för cynism. Ett byte jag gör vilken dag som helst. Sen har jag ju de rätta anlagen för det, då jag vuxit upp och levt hela mitt liv mitt i missbruk.

[Damir]

Vad menar du med "din mest subtilt intelligenta förmåga"? Vilka är oss? Tack.

[Damir]

Avantgardet, jag är inte bitter. Jag försöker iaf inte att förbli det. Jag vill ta ansvar för mitt liv och finna hopp. Jag vill så mycket. Jag vill gå framåt och bli någon. Just nu är jag ingen. Medicin tänker jag inte ta, det behöver jag inte heller. Jag är klar i huvudet och lider just nu inte av ångest. Det är svårt att tävla i ett lopp när man har handikapp, speciellt när mitt handikapp inte syns. Jag förväntas ha samma känslostruktur som alla andra och jag tvingas ta ett ansvar som är mycket svårare för mig att bära än de som har haft det hyfsat i sitt liv. Jag har säkert haft det bättre än många andra. Hur många skulle vilja byta liv med kloakbarnen i Rumänien? Basicly, allt du säger är att jag ska hålla käften och kämpa vidare utan att vara bitter? Jag förstår dig inte.

[Loke]

Tack själv. Lysande frågor  :)

Oss nämnt som ovan är en intention att tillhöra, det är därför jag är på Johans forum, också. Och i sammanhanget vill jag uttrycka min tacksamhet för hans väckta engagemang.

Oss kan vara sådana som låter ett råd viska fram. Som är i kontakt med underjordens krälande väsen, någon som låter sin ödmjukhet väckas ur kontakten med det schabbigaste väsen. Någon som stöttar den generade. Någon som kastar sig handlöst mentalt för att erfara det en person som inte riktigt förmår förmedla det subtilt intelligenta hon så gärna vill.

[Avantgardet]

Basicly, allt du säger är att jag ska hålla käften och kämpa vidare utan att vara bitter? Jag förstår dig inte.

Det är det enda som funkar. En norrbottning mår heller inte riktigt bra om han inte får må lite dåligt, så det är något av en grundnatur för oss däruppifrån.

Dock så ser jag ditt problem i dina egna krav på dig själv. Du vill så mycket. Men det är som med dödsångest - det är bara jobbigt tills man gett upp. Själv har jag gett upp alla planer för länge sen, nu är varje dag en bonus istället. Men du har ju hona och det köret, och honkönet är duktigt på att ställa krav...

[Damir]

Jag förstår vad du menar, till viss del. Jag vet inte om jag tillhör underjordens krälande väsen, förmodligen gör jag det. Tack för din uppmuntran. Så länge din intention är ren och ärlig välkomnar jag ditt stöd.

[Damir]

Basicly, allt du säger är att jag ska hålla käften och kämpa vidare utan att vara bitter? Jag förstår dig inte.

Det är det enda som funkar. En norrbottning mår heller inte riktigt bra om han inte får må lite dåligt, så det är något av en grundnatur för oss däruppifrån.

Dock så ser jag ditt problem i dina egna krav på dig själv. Du vill så mycket. Men det är som med dödsångest - det är bara jobbigt tills man gett upp. Själv har jag gett upp alla planer för länge sen, nu är varje dag en bonus istället. Men du har ju hona och det köret, och honkönet är duktigt på att ställa krav...

Det är hennes fel, jag visste det. Det stämmer det du säger om krav, men de kommer mest från mig själv. Jag vill bli erkänd, stor och ihågkommen. Min hona är fin på det sättet, hon ställer inga stora krav på mig. Hon säger i princip att hon "bara" vill se intentioner på att jag försöker leva. Att jag inte bara låser in mig, undviker människor och uppmuntrar min destruktivitet.
Jag är inte ens från Sverige, men innerst inne verkar jag vara en norrlänning. Det är inte rätt väg att bita ihop och leva vidare. Det är ju det livet jag lever just nu, ett rum mellan döden och livet. Bekvämt men odynamiskt. Ska jag bara invänta döden?