Epitet - en iakttagelse

[Fication]

Transcendens är föreställningen om att kunna ställa sig ovanför och bortom kontexten som man befinner sig i. Att tala om världen på ett sätt som förutsätter att man själv inte är del av den. Att man står utanför och tittar in. I Johan Ågrens fall gäller detta hans föreställningar om att meditationen på något sätt bryter det deterministiska i tillvaron, befriar en från historiens tvång. Modernismen är transcendental i egentligen samma mening, men det uttrycks i det fallet bättre såsom strävan att komma bortom. Postmodernismen har ingen sån, så jag menar att du har fel på den punkten, även om du på sätt och vis också måste erkännas ha rätt - men endast på sätt och vis. Borgerlig ideologi tänker jag mig i Marx mening, som alla föreställningar som emanerar ur den borgerliga socio-ekonomiska-situationen och vars syfte är att rättfärdiga densamma. Ungefär så.

Jag håller med om att det enligt postmodernismen är omöjligt att kliva ur kontexten. Om man ser postmodernismen som en fas eller en -ism som följer på modernismen så tycker jag att det är en transcendens.

Meditationens avsikt (eller icke-avsikt) är att nå ett tillstånd som ligger bortom den finita individen, bortom ego, bortom all manifestation - materiell såväl som konceptuell/begreppslig.

[Avantgardet]

Det är lite det jag menar, meditationen är lite naiv.

[Åkes granne]

Visst, men där finns också denna tanke på att "allt redan är perfekt", som genomströmmar hela världsbilden. En annan föreställning i direkt anslutning till denna är att helheten klarar sig själv medan man är försänkt i att lösa sina egna problem. Upplösningen av egot är lustigt nog, i denna bemärkelse (som fokusering på just egot), den mest egoistiska syssla man kan företa sig. Nu må detta bara vara en annan vinkling av det du redan tagit upp, men för mig så beskriver detta den cirkulära inhägnad som gör buddhismen i synnerhet, och andligheten i allmänhet, till borgerlig ideologi.

Så rätt så rätt -men samtidigt så fel så fel. Vattnet förstår mer av din natur än tvärtom.

En annan föreställning, som visserligen inte har med detta att göra, men som är farlig i sig är denna idé om "transcendensen", vilken endast tjänar till att skapa en teoretisk hierarki där man tillåts se ned på andra, och strukturera sina relationer till andra.

Tänkte alltid såhär förut, och det var en känsloholism som väcktes i musiken. Jag lever för isolerat -och medicinen försöker "balansera" mig till jordnivåns dagliga nuvarande HELVETE: alltså brist på ljus och sann kärlek: för att jag ska identifiera invididen; som alltid är unik.


Avantgardet: förstår/vet du att jag inte är "dum i huvudet" -utan samma potential-person, hela tiden? Om du förstår vad jag menar -jag ligger bara långt från narcisisstisk intellektuell snobbism -än vad som kan förefalla normalt. Ses ofta som tvärtiom -även om jag skulle kunna ge mig och dö på fläcken, om jag skulle se något värdefullt i nivåerna.

Varför samtidigt så fel? Och vadå "vattnet förstår mer av din natur än tvärtom"?

Vad betyder "känsloholism som väcktes i musiken"? Är sann kärlek, kärlek till de abstrakta formerna? Kärleken till alla människor (som Starets Zosima vet att upplysa oss om i Bröderna Karamazov), och därför till ingen särskild (alltså ingen alls), eller kärleken till innehållet, de små enskildheterna, det individuella hos var och en? Jag får intrycket att du påstår det förra, och då säger jag att du har helt och hållet fel, och att du gör bättre i att vara på jorden, här i jämmerdalen, eller HELVETET (om du vill kalla det så). Det är inte så djävligt när man väl vant sig vid det. Ett norrlänskt ordspråk hävdar: "även den som är född vid djävulens port längtar hem till sin födelseort".

Klart du inte är "dum i huvudet", men att du skulle vara samma "person-potential" hela tiden går jag inte alls med på. Du är samma namn (eller numerisk identitet som vi kan kalla det) hela tiden, men aldrig samma person. "Man stiger och stiger inte ned i samma flod två gånger", som Herakleitos på sin tid formulerade det i en skenbar paradox. Personbegreppet i sig är en abstraktion. Det är en typ, som vi applicerar på den ständigt omvandlande materiella världen, en figur för tanken, inget annat. Givetvis hänger det tätt samman med föreställningen om en själ, som vi fått nedärvt genom kristendom och platonism, och det är precis lika fånigt och felaktigt också det. Som jag sa till dig för mycket länge sen, när vi båda två var nya på forumet, så är också icke-narcissismen en form av narcissism, vilket också tangerar det påstående jag gjorde om buddhisternas ego-upplösning. En egentligen nietascheansk tankegång.

Befrielsen från narcissism handlar väl om att kunna älska sitt förflutna och ständigt se. Detta är som en "stenkula".


Vissa former av vetande är det andra kallar för "tron" -dvs. föreställningsintution. Människor med inåtvända centrerade JAG förstår aldrig religionen och VILL inte "ha fel" för att ständigt låta derar projektioner lysa upp andras kritisism. Carola är ett exempel på detta.


Min själ är mitt SPRÅK. Är drogad som fan nu så jag kan inte förklara vad jag ursprungligt syftar på. Mycket mänsklig rebuildning avslöjar sanna spårformer.

Jesus och Buddha efterlämnade sublimt rotade budskap. Människor har inga "psykoser" om de inte har det.

Evolutionen är "meningen med livet".. detta "kommer på sig själv"; i ett ögonblick.

Jag skrev tidigare om vad dödens närvaro kollektivt skulle göra våra "jag" till; och skillnanden mellan jaget och "själen"..

[Avantgardet]

Nej, Åkes Granne, du är ute och cyklar.

[Åkes granne]

Men jag visste ju inte det jag nu ser uppenbara sig innan jag dog första gången; och det kringgående är det som döljer vägens riktning endast -och det är den fria viljan. Uppmärksamhetespolernas pre-analys (rotnärvaro) är passé, och svår smärta -genom dåtidens tro/uppfattning av verklighetens "normer". Detta skapar himmlen och helvetet; och är varaktig sann verklighet; genomlidet kaos -sexualitetetens blottade renhet som blev det som gavs det jordiska.

[Åkes granne]

Jag var alltså troende utan att veta om det själv, och hade en undermedveten rädsla för gud. Detta är historiens arvsmassa; som gett ärrbetingelser att ta ner i mytologiska inre kreationer -men meningen är större. Det SKA inte vara såhär. Jag är i balans och relaterar mot obalansen.

[Krilles]

som en Buddha känner jag mig skyldig att agera när jorden lider, när mina nära lider eller när någon helt obekant lider. De o upplysta människorna handlar i någon form av blind likgiltighet och brist på framförallt känslomässiga band till varandra och sin omvärld. Vi är separerade är väl illusionen.. Vanliga människor undrar ofta varför jag bryr mig så mycket, jag själv tycker det skrämmande att förstå hur lite de bryr sig.

Menar du att du är en buddha? Menar du det PÅ ALLVAR? Jag hoppas du skämtar....

Vilket är ditt budskap till en lidande mänsklighet och värld? Du skriver ju mest en massa till intet förpliktigande flum!

Ditt ego verkar minst av allt upplöst.

Men jag är ju å andra sidan bara en oupplyst tönt som inte förstår djupet i dina ord.

MVH

Algotezza

Buddha betyder upplyst (om du kollar) och enligt mitt sangha är jag upplyst.. och även enligt hela Zen buddhismen. Alla kan bli en Buddha.

Något provocerade dig och jag undrar vad. Om det var någon svag punkt som utlöste denna frustration. I alla er på samma gång, vad?

Det var inte mening att provocera,
de är ni som provocerar er själva.

Skit i vem jag är, läs vad jag skriver ist.

[Krilles]

Eller är det ego i sig att sträva mot det goda för alla.

Inte egoistiskt, men altruistiskt. Däremot inte nödvändigtvis upplyst. En som strävar mot det goda för alla kan mycket väl ha ett enormt ego.

[/quote]

Jag instämmer i den punkten,
men om man inte väntar sig något tillbaka då?

Jag tror problemet här (återigen, utan att klanka ner)

Ni kan inte förstå hur någon kan handla utan ego
därför ni är drivna av den. Det är som att springa
runt i ett ekkorhjul för att hitta ut. Som att köpa
glass för att gå ner i vikt eller bygga vetenskap
för att hjälpa miljön.

Jag skulle kunna offra mitt liv för att rädda just dig
utan att kräva någonting alls tillbaka. Och jag skriver
inte detta i något som helst ego-drivet syfte men du
kommer säkerligen tro det. Skit i mig! Läs vad jag
skriver istället!

[Fication]

Det är lite det jag menar, meditationen är lite naiv.

Du menar alltså att det inte är möjligt?!

...och även enligt hela Zen buddhismen. Alla kan bli en Buddha.

Jo, enligt zen är vi alla redan upplysta.

Eller är det ego i sig att sträva mot det goda för alla.

Inte egoistiskt, men altruistiskt. Däremot inte nödvändigtvis upplyst. En som strävar mot det goda för alla kan mycket väl ha ett enormt ego.

Jag instämmer i den punkten,
men om man inte väntar sig något tillbaka då?

Än en gång, kolla min definition. Att ha ett ego är inte samma sak som att vara egoistisk eller vilja ha något eller tjäna på det.

Jag förstår hur du menar eftersom det är lätt att anta att alla beteenden i grund och botten är av egenintresse, men det är inte det jag menar. Du kan vara totalt osjälvisk, men det är inte samma sak som att vara upplyst. Jag är övertygad om att du skulle offra ditt liv för mig, men då har du en självbild som ser ut som "Jag är en sådan som skulle offra mitt liv för dem, till skillnad från de andra på filosoforum." Du definierar dig själv på något vis och det blir din identitet, din självbild, ditt ego. Du drar en gräns mellan dig själv och "ni andra".

Nu är det ju mina definitioner här och du behöver ju inte acceptera dem, men de är ganska vedertagna i sådana här sammanhang.

[Krilles]

Jo, enligt zen är vi alla redan upplysta.

Fast vi inte inser det
(men definitionen av att nå upplysning är ändå ganska stram inom Zen för att undvika eventuella psykotiska uppenbarelser (makyo).)

Jag önskar så att ni kunde tro mig när jag säger:
"Världen ÄR perfekt!, sluta söka!"
Det är något som sårar mig..

Jag förstår hur du menar eftersom det är lätt att anta att alla beteenden i grund och botten är av egenintresse, men det är inte det jag menar. Du kan vara totalt osjälvisk, men det är inte samma sak som att vara upplyst. Jag är övertygad om att du skulle offra ditt liv för mig, men då har du en självbild som ser ut som "Jag är en sådan som skulle offra mitt liv för dem, till skillnad från de andra på filosoforum." Du definierar dig själv på något vis och det blir din identitet, din självbild, ditt ego. Du drar en gräns mellan dig själv och "ni andra".

Härligt! Har inget att tillägga.

[Fication]

Jag önskar så att ni kunde tro mig när jag säger:
"Världen ÄR perfekt!, sluta söka!"
Det är något som sårar mig..

Hur kan något såra dig om världen är perfekt?