Etikens väsen

[Chloe]

Nej, möjligen ingenting du har förmåga att anamma. Sympati, antipati och medkänsla är dåliga indikatorer på att rätt blir en konsekvens. Terrorister kan få sympati. Inte är det ett tecken på att de handlat rätt.

[J R Auk]

Hur kan rätt vara en konsekvens och inte relativ?

Om den är en konsekvens är det väl en konsekvens av, och tillika det relativt?

Jag trodde du var ute efter det objektiva och inte bara det som är subjektivt?(relativt = något som relateras, att relatera något = en subjektiv verksamhet)

[Swingpirate]

1. Om det existerar en rationell moralisk standard så äger moralfilosofin existensberättigande
2. En rationell moralisk standard existerar
3. Moralfilosofin äger existensberättigande (från 1&2)

Vilka kriterier har du på en rationell moralisk standard?

MVH

Algotezza

- intern koherens (logik, universalitet)
- extern konsistens (empiri, testbarhet)
- Ockhams rakkniv

MVH//

[Sceptisk]

Den enda rimliga grunden för en sant etisk människo/djur/världssyn är monoteismen. Därför att i monoteismen så baserar man en människans etiska standard beroende på hur väl hon känner själva "upphovsmannen" till världen. Därför desto närmare upphovsmannen man är, desto mer etiskt handlar man. Detta förklarar alltså att människan inte är en komplett etisk varelse, utan måste ständigt sträva efter att bli det och i samma veva lära sig något om hur världen fungerar. Alltså finns det inget egentligt motsatsförhållande mellan vetenskap och monoteism. Tvärtom så frodas en etisk vetenskap i monoteismen. Eftersom upphovsmannen antas ha ett syfte med allting som finns så har allting dessutom ett värde som inte går att mäta med mänskliga mått för det är ett mysterium som vi alla är en del av. På det sättet så är vi alla jämlikar, det är ett rättvist synsätt.

I jämförelse med denna idé så faller alla andra platt. Det finns ingen modern doktrin överhuvudtaget som kan ens börja närma sig denna syn. De faller antingen in i tanken att människan har ett värde på grund av meriter eller nytta för samhället. Individualism eller kollektivism.

Monoteismen förespråkar varken individualism eller kollektivism utan personalism, vilket innebär att varje människa är en person, med allt vad det innebär. En person är en fullständig realitet med relationer, minnen, drömmar, historia, etc, och måste alltså behandlas på det sättet. Personalismen är troligtvis också den mest rimliga grunden för mänskliga rättigheter.

I kollektivismen så är personen undervärderad kollektivet (fascism) och i individualismen så är personen reducerad till en egen enhet som på något sätt ska klara sig på egen hand. Både kollektivismen och individualismen är perversioner om man ser människan utifrån en personalistisk grund.

Bara monoteismen förespråkar personalism.

Etik under icke-teistiska modeller har en tendens att reducera människan till en apparat för påverkan och yttre värdering. Du blir ett föremål för etiken snarare än att få något nytta av den. I monoteismen så blir du moralisk, men i icke-teismen så blir du moralistisk.

[JimmyAberg]

Jag håller med dig Sceptisk, det är därför alla ska lyssna på mig  :wink:

[Swingpirate]

Tyvärr leder teistisk etik (liksom kollektivism) ofrånkomligt till godtycklig etisk subjektivism/moralisk relativism. Så fort man bekräftar en rationell och objektiv moralbas så är man tvungen att implicit existensförneka allt vad transcendentala kunskapsbaser heter, så också för moral. Om det är kristendom vi talar om så blir situationen än mer prekär är jag rädd.

[Krenek]

Låt oss ställa och söka besvara en endaste liten fråga, nämligen: vad är det man begär av oss när man säger att vi ska ta ställning till en etisk fråga om inte att hysa medkänsla till den ena presumtiva parten i en modell?

Efter att ha besvarat den frågan kan vi också ställa oss en annan fråga: om så är fallet, varför då inte bara hysa denna medkänsla med faktiska människor?

Vi vill ha etiska system som hjälper oss att komma ifrån våra inneboende brister som människor. Din sympati har problem i frågor där du skall jämföra 10000 personer med 25000 personer, känner du mer sympati för 25000 än för 10000?

[J R Auk]

Men Sceptisk är det inte personalism vi skall ha då? Varför haka på monoteismen?

Annars instämmer jag, men ser mera det som en fråga om principer för värderande, men felet tror jag inte är brist på principer utan att principerna uppstått ur psykologiska trauma, eller problem. Jag ser det alltså som naturligt att människan har en sådan syn, men det är lätt att människans natur påverkas av händelser som skapar onaturliga relationer till världen.

[Chloe]

Hur kan rätt vara en konsekvens och inte relativ?

Om den är en konsekvens är det väl en konsekvens av, och tillika det relativt?

Jag trodde du var ute efter det objektiva och inte bara det som är subjektivt?(relativt = något som relateras, att relatera något = en subjektiv verksamhet)

Har en tendens att hålla med här om man med relativ avser förhållandet till det moraliskt förkastliga eller brottsliga. Nu har jag för mig att rätt och fel inte avgörs på objektiva grunder, utan absoluta om man avser negativa rättigheter och något helt annat än absoluta om det gäller privatlivets små trivialiteter. I allmänhet söker man universella grunder för ett subjektivt bedömande av handlingar så gott det går, misstänker jag. Det behöver inte alls vara dåligt. Vi borde vara förbi tiden med sympati för eller antipati mot människan. Men det är kanske bara en banal förhoppning.

[Sceptisk]

Swingpirate (& J R Auk)

Det jag tror du talar om är regler. Vilka dock inte heller finns som någon objektiv standard utan baseras helt på konsensus eller auktoritet. Det finns en viss skillnad mellan regler och etik då etiska bedömningar görs utifrån en mycket större världsbild än den som gäller inom till exempel utilitarism eller "sunt bondförnuft".

Det finns mängder med implicita innebörder i monoteismen som man börjar förstå då man väl börjar att närma sig den på allvar. Det kräver en fullängdsutbildning är jag rädd så jag kan inte styrka alla mina påståenden här, men i korta drag innebär monoteism ett personligt ansvar gentemot upphovsmannen och detta ansvar eller plikt handlar om hur man behandlar andra och den värld man är född i.

Tyvärr är monoteismen den mest missförstådda världsåskådningen av alla och den har inneburit och innebär en ständig kontrovers i både den moderna såväl som den antika världen.

J R Auk du får läsa med här för min respons är till dig också.

Det är för mig något ironiskt att människor som söker efter ett etiskt förhållningssätt ogärna vill blanda in en Gud i det hela. För mig så är anledningen uppenbar, man söker efter något som kan gagna en själv utan att det skulle kunna ha några verkliga konsekvenser. Avsikten är att man vill bara ha ett etiskt system för att själv må bra. Därav den absurda "etiska egoismen" till exempel. Monoteismen drar etiken betydligt längre än de godtyckliga modeller som ställts upp under modern tid. Du är ansvarig inför den som skapat dig. Detta gör etiken betydligt mer grundad i något verkligt än sådan etik som bara menar att man är ansvarig inför sig själv, eller ansvarig inför samhället. Med monoteismen blir du personligt ansvarig och du kan aldrig förklara bort eller ljuga dig fri från det ansvaret. Det finns någon som vet om hela ditt liv och det finns ingen utväg eftersom du en dag kommer att få möta skaparen och gå igenom dina val. Detta ger ett starkt imperativ till att verkligen anstränga sig att vara en god människa, vilket de övriga modellerna saknar. De kräver egentligen i princip bara att du håller dig till reglerna och bemödar sig inte om vad du verkligen känner och tycker. Vilket egentligen bara fostrar goda skådespelare.

Vidare; monoteism är inte ett resultat av ett psykologiskt trauma. Tvärtom är monoteismen den mest realistiska världsåskådningen. Den ger en betydligt fylligare förklaring på varför man bör ta hänsyn till andra eftersom den baseras på ett antagande om en fullständig verklighet som man kallar för Gud. Namnet Gud betyder i princip "att uppväcka" eller "frambesvärja". Men som sagt så är monoteismen missförstådd och detta beror på att man inte kan acceptera tron som rimlig i att förstå hur saker och ting fungerar. Man ska istället vara rationell och resonera sig fram till hur saker fungerar.

Detta missförstånd baserar sig egentligen bara på en missbedömning om hur vår förståndsapparat fungerar. När man resonerar om något så leder det fram till en slutledning. Som i en formel så utgår man ifrån premisser man redan vet och följer dom till den oundvikliga slutsatsen. Detta är den induktiva metoden som ni väl känner igen.

Men den monoteistiska åskådningen bygger på idén om att man för att kunna förstå något så måste man först ta steget att tro på det man ska förstå. Tro är alltså inte något passivt utan ett aktivt val. Man tror för att man vill förstå.

Om man jämför med hur man ska beskriva en människa till exempel. I den induktiva metoden så slutar det alltid med en reducering. Man ställer upp några premisser om hur människor är och sedan följer man detta till sin slutpunkt där man då menar att man har konkretiserat människans väsen. Men detta är såklart fel eftersom man bara har gjort en slutledning om karaktäristika. Till exempel "Nisse äter väldigt mycket mer mat än andra", alltså är Nisse en förhållandevis glupsk person. Detta är inte Nisses väsen, det är bara hans karaktär. Om man vill förstå Nisse som person, då måste man titta bortom hans karaktäristika och börja med att tro på Nisse, tro att han är en person i alla hänseenden. Genom att man på så vis intagit ett sk "öppet" förhållningssätt till Nisse så kommer man undan för undan att lära känna honom bortom hans typiska kännetecken att han gillar att äta. Därmed inte sagt att man någonsin kommer att lära känna hela Nisses väsen, men det är nödvändigt att först tro på Nisse innan man förstå vem han är. Det kan också fungera så att man först lär känna hans karaktäristika och så smått börjar ta steget att tro på honom och därigenom nå en djupare förståelse för honom.

Alltså, tro är ett VAL och något AKTIVT, inte något passivt. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. För det vore mera rättvist att säga att rationalitet är ett passivt förhållningssätt, eftersom där behöver man bara följa sina premisser. Men den moderna världen har en tendens att projicera sina felaktigheter på just monoteismen av någon anledning.

Om man vill ha en realistisk etik så måste den gå djupare än påhittade modeller som folk råkar hålla med varandra om för tillfället. Därför så bör den som söker efter ett gott etiskt förhållningssätt kunna peka på en realitet bakom påståendena. Då finns det några sådana modeller och jag ska gå igenom dom i turordning för att visa på vad dom egentligen handlar om.

Alla metafysiska världsåskådningar förutom monoteismen baseras på en felaktig princip som jag kallar för "orsaksinternalisering". Denna princip finner man i materialismen, hylozoismen, panteismen, panenteismen och polyteismen. Detta innebär i korthet att saker och ting har sin egen orsak till att dom finns och hur dom fungerar. I enkelhet skulle man kunna säga att man menar att saker och ting uppstår ur sig själva. I materialismen och hylozoismen så betraktar man världen som rent materiell och att livet uppstår ur denna materia. I materialismen så är materien död från början, medan i hylozoismen så är materien levande.

Religioner som baseras på orsaksinternalisering är bland annat Buddhism, Hinduism, alla mytologier som Nordisk och Grekisk mytologi. Fast de skiljer sig något från varandra. Nordisk och Grekisk mytologi är polyteistiska medan Buddhism och Hinduism är pan(en)teistiska.

Dock inte sagt att dessa religioner någonstans påstår detta, men det är implicit i hur de resonerar om tillvaron. I Buddhismen till exempel så ser man människan som en del av en "helhet". Som en regndroppe som egentligen tillhör havet. Men människan har ett mycket besvärligt och tjurigt "ego" som skall utplånas så att man kan flyta ut i det oceaniska nirvana. Buddhister strävar alltså efter självutplåning. Man tror att självet eller egot är orsaken till allt lidande och man går igenom reinkarnationer till dess man insett detta och därefter så flyter man ut i nirvana. Denna världen fyller därför inte någon mer funktion än detta och anses för det mesta vara inget annat än en illsinnad illusion producerad av egot.

Okej detta är ett exempel på orsaksinternalisering. Buddhister ser sig själva som upphovet till illusionen livet och strävar efter att upphäva denna orsak och vänder därför sin blick inåt i meditationsövningar. Etiken har i detta system ingen urskiljning. Att döda ett annat liv ses som att döda sig själv. Det finns ingen naturlig rätt att döda eller på något sätt orsaka någon annan lidande. Detta gör att buddhisten blir extremt passiv i sitt förhållningssätt till livet. Och jag gissar att många också blir smått paranoida, så att de inte kliver ihjäl någon myra då dom är ute och går. Till och med att gå på toaletten kan ju likställas med massmord. Med tanke på att man måste tänka på sitt karma så sitter man ganska illa till och måste alltså tvinga sig själv till allt strängare övningar i självutplåning så man kan skippa alltihopa så fort som möjligt. Detta är en anti-human världsåskådning då den reducerar människan till ett karmiskt misstag och spelar ut henne mot ett öde hon aldrig verkar kunna vinna mot. Därför är det ett misstag att basera sin etik eller sitt liv, på denna "lära".

I polyteismen då som till exempel Grekisk mytologi så agerar Gudarna själva inuti världen. För ett tag sedan var det någon som försökte göra en parodi på tanken om att Gud är "där ute" och gjorde en film om att hitta Gud på någon planet. Kommer också ihåg nåt avsnitt med Star Trek där dom trodde dom hade hittat Gud i någon avlägsen planet. Naturligtvis var "Gud" porträtterad som en grinig och sur gammal gubbe, som dessutom levde i en grotta i marken (om det har någon ytterligare innebörd i Star Trek skaparnas hat mot monoteismen).

Hursomhelst, detta är inte baserat på en monoteistisk världsbild utan på en polyteistisk. Så fort man menar att det finns krafter som verkar oberoende av den sanna Guden så är man polyteist. I polyteismen lever gudarna i en värld som för dom är lika svårbegriplig och lagbunden för oss människor. De lever ungefär samma slags liv som oss bara det att de har enorma superkrafter och väldigt märkliga sexuella drifter. Zeus sätter på både det ena och det andra och avlar allt från drakar till demoner.

Moralen i polyteismen faller alltså under en viss guds domän. Om man dyrkar apollo så gäller det att hålla sig väl med honom och det spelar egentligen ingen större roll vad man tycker om andra gudar. Någon annan dyrkar Athena eller Zeus och försöker hålla sig väl med dom. Ifall man inser att man gjort nåt som kan göra ens gud arg så kan man rädda sig själv genom att smita iväg till en annan gud helt enkelt. Dessa gudar är dessutom enbart intresserade av sin egen värld och ibland människornas värld, vilket reflekteras i människornas världssyn. Målet i livet blir alltså att skaffa sig framgång, avla ungar, åldras och sen dö. Det finns ingen direkt tanke på vad ens handlingar kommer att få för konsekvenser i nästa liv eftersom man antar att man kommer att hamna hos sin gud och få äta sig mätt hos henne eller honom. Tillbad man krigarguden så blev man belönad om man tagit ihjäl en massa folk och det en hel värld skild från Apollon. I ett sådant system kan inget konsensus bildas och inte heller kan man finna något stöd för till exempel mänskliga rättigheter. Man har sin egen moral helt enkelt och därmed jämt. Saddam Hussein hade sin egen moral, han tyckte att om man kunde stjäla och ljuga utan att bli genomskådad så var man slug och smart.

En helt annan sak nu, en viktig princip som egentligen borde vara självklar men som glömts bort i våra individualistiska dagar. Alla har någon form av gud. Det finns inte en enda vettig människa som inte har någon form av "mästare". Oavsett om folk är medvetna om det eller inte. Din gud är det du finner njutning och trygghet i eller skräms av. Oavsett vilket något som styr över dig och dina beslut. Alla människors liv kommer därför också att spela ut i förhållande till vilken sorts mästare man tjänar. En mästare är egentligen den övertygelse man har, oftast har man den utan att veta om det. Fast om man påpekar det så blir det såklart uppenbart för vederbörande. Våra moderna gudar eller mästare agerar, precis som de antika gudarna, inom världens regler och ramar. Tid till exempel, klockan som är många människors mästare och största skräck, styr enormt många människor. Kalendrar. Man kan också göra andra människor till sina gudar, även om man inte vill ha det så. Man kanske upptäcker att man retar sig oerhört på en viss person och man önskar att denne ändrade på sitt beteende. Man ska då ha klart för sig att man redan gjort denna människa till sin mästare med en förmåga att irritera en. Problemet sitter inte i den andra människan, utan i ditt val av gudar. Varför skulle man välja en sådan gud? Blixtsnabbt och omedvetet gör man det beslutet utifrån tidigare erfarenheter och övertygelser. "Det där är en typisk såndär...". etc.

Det hela resulterar i att denna världen blir målet med hela ens existens. Man försöker att tillfredställa sina gudar på alla möjliga och omöjliga sätt. Vi i väst kanske dansar för att få ett tillförlitligt mekaniskt ur att ge oss ett bättre liv. Medan urindianerna dansade till regnguden. Det kanske tycks vara helt olika beteenden, men det är faktiskt samma sak. Och man kan gå överbord för att få denna världen att tala tillbaka till en på ett sådant sätt som gör att man känner sig respekterad, komplett och lycklig. Problemet är att världen tillåter sig inte ändra sig bara för att du lider.

Så till sist (om du orkat läsa hit) hur ser monoteismen på allt detta? Monoteismen är den enda världsåskådningen som tillåter ett liv i mening i den här världen och möjligheten till ett liv i en kommande värld. Det finns nämligen inga begränsningar för en monoteistisk Gud. Denne lever helt bortom tid, naturlagar, gravitationsfält och så vidare. Monoteismen kan därför sägas vara helt motsatt orsaksinternalisering. Orsaker ses som externa. Livet kommer inte inifrån utan utifrån. Det kanske låter trivialt men det leder till att man kan vända blicken utåt, ut i världen, utan att behöva begränsa sig till bara det man ser. Eftersom orsaken är "bortom" och utanför världen, så finns det hela tiden något nytt att upptäcka. Även om den Kristna mytologin, om jag får säga så, har element som är orsaksinternaliserande, så vänder även Kristna blicken utåt snarare än inåt. Monoteister överhuvudtaget ser inte sig själva som upphovet till sin existens, de letar utanför sig själva, i världen, i sina relationer, i en tänkbar osynlig värld bortom den synliga, osv. Det finns inga begränsningar för en sann monoteist. Eftersom Gud är "utanför" skapelsen  så kan var och en skapa en personlig relation till honom, detta gör att monoteismen ger ett stöd för personalismen. Vi får bli personer i monoteismen. Vi behöver inte vara obetydliga sandkorn som kastas runt i kaotiska virvelstormar, vi finns för att vi behövs.

Samtidigt som monoteismen kan göra skillnad på saker som buddhisten inte kan, eftersom monoteismen räknar med att varje person har avsikter för vad denne gör. Därför så är att döda inte ett brott i monoteismen, däremot om avsikten är ond, dvs mörda. Blir ett brott. Att slåss är överhuvudtaget något oönskvärt i buddhismen, medan i monoteismen så får man slåss i självförsvar och när omständigheterna kräver det. Däremot får man inte slåss och skada enbart för att vinna på det själv. Man måste ha ett rättvist skäl till sådana handlingar.

Monoteismen är rättvis. Eftersom det bara finns en Gud, eller en verklighet som man egentligen brukar säga, så är alla jämlikar inför denna verklighet. Det finns inget ställe för dispans för omoraliska handlingar som i polyteismen. Det finns ingen som kan säga att dom är bättre eller sämre, för bara Gud känner människans hjärta. Den är alltså klasslös och oberoende sociala konventioner och tyckanden. Rättvisan i monoteismen är omedelbar och baseras på var och ens samvete och bidrar till att fostra en ansvarstagande person. Ifall ens samvete är dåligt, så kommer man naturligt att plågas av detta eftersom det stänger av en från urkällan. Man hamnar i personlig isolation och tvingas lära sig genom smärta, sk helvete.

Monoteismen är kanske den religion som mest talar emot det våra erfarenheter säger oss. Kanske därför som många klandrar monoteismen att vara si eller så. Hur kan man förklara alla motsägelser som tycks uppstå under monoteism? Vad är det för vits med att en massa folk lider och mår dåligt? Hur kan en god Gud tillåta ondska? Osv. Detta är f.ö. ett bevis på att monoteismen inte är en passiv världsåskådning, för isåfall så hade den ju varit helt begriplig från början. Monoteismen kräver mental gymnastik för att bli begriplig. Den kräver att man går ifrån invanda konventioner och tyckanden.

Den kanske viktigaste frågan är ju "vad är meningen med mitt liv" och om man lider så frågar sig man såklart vad det hela ska gå ut på. Men såklart kan man ju fundera på den frågan utan att man måste lida. Faktiskt kan det vara en väldigt tillfredställande tanke att snurra runt för den kan ge överraskande svar. Den monoteistiska Guden antas ju vara kärleksfull, han har ju skapat denna världen och borde ju vilja något med den och att allting ska gå väl för alla. Allting som finns har ju Gud placerat just där och borde därför ha en väldigt god anledning att vara där, även om vi inte kan förstå det just nu. Vi är ju i förhållande till en allsmäktig Gud som är oberoende av tid, kan ju välja tidsepok som han vill. Ändra på alla flöden och händelser. Så varför är vi just här i denna värld, i denna tid? Hur kommer det sig att Gud tillåter ondska om han enkelt kan ändra på allting och göra så att vi alla lever i ett tillstånd av perfekt salighet?

Vi måste alltså tänka annorlunda. Antingen kan man tycka att allting är orättvist och gå och tjura i ett hörn. Eller så kan man börja fundera på vad det hela handlar om. Kanske ondska har ett syfte trots allt? Kanske ett väldigt gott syfte? Kanske den ondska vi ser inte är så pass ond som den skulle kunna vara utan perfekt designad för att hjälpa oss med något?

Kanske inte med att betala våra räkningar då månadslönen tryter. Alltför ofta hör ser man dessa personifikationer av Gud som en jultomte som ger alla goda barn en karamell och alla onda en smäll i baken. Men denne Gud gör också onda människor framgångsrika. Hur kommer det sig? Är inte det väldigt orättvist? Jo, om man bara tittar på de intressen man råkar ha för handen. Det kan ju faktiskt vara så att Gud kräver något mer av oss än att bara leva som polyteisterna, avla barn, bli rik och berömd, åldras och dö. Bara i monoteismen kan lidande tänkas ha mening. Inte sagt att livet ska bestå av lidande, det vore ju väldigt tråkigt. Men att allting har en plats. Ingenting lämnas åt slumpen. Dock kan vi inte på förhand säga vad meningen med allting som händer är. Monoteismen avfärdar ingenting som "illusioner" och gör inga definitiva uttalanden om saker som händer att de skulle vara slumpmässiga eller meningslösa eller liknande. Monoteismen är den enda meningsfulla världsåskådningen och den enda sant etiska, den enda sant realistiska. Man tror att allting har en mening för att göra det möjligt att förstå vidare vad saker och ting verkligen handlar om.

[Swingpirate]

Sceptisk, jag är imponerad av ditt djupa engagemang i frågan. Litet erbjudande: skulle du (och kanske någon till!) vara intresserad av en lite mer strukturerad, privat (c:a 2-4 deltagare) debattråd ang. moralens existens och grundvalar?

Isf skulle du kunna vara representant för (mono)teistisk etik och jag för objektivistisk (ateistisk) etik. Förhoppningsvis kunde vi exempelvis också hitta någon utilitarist och kanske t.o.m. en moralnihilist. I en sådan debattform ställs några av de vanligaste etiska alternativen mot varandra på ett överskådligt och intressant sätt. Varåt leder förnuftet oss i denna fråga?

Vad tror du om det?

[Avantgardet]

Hur kan rätt vara en konsekvens och inte relativ?

Om den är en konsekvens är det väl en konsekvens av, och tillika det relativt?

Jag trodde du var ute efter det objektiva och inte bara det som är subjektivt?(relativt = något som relateras, att relatera något = en subjektiv verksamhet)

Har en tendens att hålla med här om man med relativ avser förhållandet till det moraliskt förkastliga eller brottsliga. Nu har jag för mig att rätt och fel inte avgörs på objektiva grunder, utan absoluta om man avser negativa rättigheter och något helt annat än absoluta om det gäller privatlivets små trivialiteter. I allmänhet söker man universella grunder för ett subjektivt bedömande av handlingar så gott det går, misstänker jag. Det behöver inte alls vara dåligt. Vi borde vara förbi tiden med sympati för eller antipati mot människan. Men det är kanske bara en banal förhoppning.

Vill du påstå att du känner antipati för den du menar ha moraliskt rätt i en viss situation, är det ens möjligt? Det är på det planet jag talar om sympati och antipati - alltså inom ett etiskt exempel.

[Avantgardet]

Låt oss ställa och söka besvara en endaste liten fråga, nämligen: vad är det man begär av oss när man säger att vi ska ta ställning till en etisk fråga om inte att hysa medkänsla till den ena presumtiva parten i en modell?

Efter att ha besvarat den frågan kan vi också ställa oss en annan fråga: om så är fallet, varför då inte bara hysa denna medkänsla med faktiska människor?

Vi vill ha etiska system som hjälper oss att komma ifrån våra inneboende brister som människor. Din sympati har problem i frågor där du skall jämföra 10000 personer med 25000 personer, känner du mer sympati för 25000 än för 10000?

Inneboende brister? Jag kan inte säga huruvida jag känner mer eller mindre sympati för en viss kvantitet männsikor, det beror ju på vad situationen är. Men jag är övertygad om att jag kommer finna de ha rätt vilka jag känner sympati med.

[Sceptisk]

Swingpirate

Jag tackar för erbjudandet, men jag tycker att jag inte kan representera monoteismen på ett rättvist sätt. Sedan så är monoteism mer än ett ämne. Det är en livsstil och mer därtill. Jag har därför inte något intresse av att debattera detta. Dessutom har jag väldigt mycket att göra just nu och kan inte vara på forumet så ofta som jag skulle vilja. Men det var en sjysst respons, en intressant utmaning helt klart. Men jag måste tacka nej.

[Avantgardet]

Sceptisk,

vad med allt ont som monoteismen fört med sig? Bara blunda för det eller?