Mitt tillsånd

[Åkes granne]

http://www.youtube.com/watch?v=R8eV7suSA4k

[Åkes granne]

Hej jag mår inte bra.

Mitt tillstånd:


Antecknade nyligen snabbt ner känslobegrepp som rör detta. Det var inte djupt begrundande i struktur eller i filosofi, och det blir ganska självupptaget nu. Anledningen till att jag "tar upp" detta är att jag frågar, undrar, hur jag ska göra för att unvinna "verkliga händelser" som typ "sommarkvällen" ur detta depressiva "övermedvetna-halvautism"-tillstånd.

Här:


Skrev ett brev till läkarna om mitt posttrauma att bli nedrogad till själlöshet vid en återfödelse från depressionens rännstenstragedi. Om min ständiga rädsla i kroppen, vilken jag själv nonchalerar i en distanserad tvångsmässig identitetsanalys, vilket döljer ett kroniskt rasande självförakt, och hat över den psykiska hämning andra format min verklighetsbild som. Jag är fortfarande ganska djupt deprimerad, är helt "avstängd", och ser ingenting som känslor utan stora HÄNDELSER med komplexa BETYDELSER, och detta är min enda ägodel. Jag lever i manisk apati, och vilgas istället upp av blockerad sorg/"död", eftersom det ger mig känslan av att vara något på spåren. Ju mer jag "inte orkar", ju djupare håller jag kvar i sökandet. Jag UPPLEVER INGENTING; utan är ett med religionen, och har djup potential i mina känslors resursers SANNING; det är rent fysiskt, vilket gör mig maximalt sårbar. Det HÄR är liksom inte "mina egna känslor"; detta är SÅ DET ÄR. Kan gå hur långt som helst, för samtidigt älskar jag. Jag vet vad det är jag känner, jag vet om att allt är ett naket vidöppet system, och följer närvarominnet. Men jag är "ingenting", eftersom döden inte finns. Detta jag är alltså en illusionsbild; endast själva VILJAN i dramats "betydelse" är sann, och det är där jag är påväg; till det inre hemmet; friheten. Jag kan inte ta till mig musiken, ska lära mig det, och förstå existensen, och vem jaget är.

...

Skulle kunna förklara mer hur "det känns", eftersom jag väljer att be om analytiska råd, bokstavligen så. Allt detta är ganska "primitivt". Anledningen till det är att jag är "öppen" till "mig själv"; relationens precisa mening/aktivitet, finns inte´, vilket gör min "platt", men detta är ändå "sant".


Skrev även till en kompis nyligen (kan ta hela mailet, eftersom det ger en temp på hur jag "lever" och "vem jag är"..) Gillar INTE denna självabsorberade handling, men det finns skäl till varför jag går in på detta nu. Skrev annars en bra förklaring över de OPERSONLIGA strukturerna av min natur, tidigare, för att ge en helhetsbild här. Den klassiska religiösa formulan manifesterad personligt, och denna "potential" handlar om att jag ska använda denna osynliga formspråk/identitet för att "bevisa": http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5187

Skulle vilja ha hjälp i detta ständiga "arbete", det är extremt överspelat och INTE direkt fördjupat i "sökande".


Mailet:

Känner ändå för att skriva till dig, känner ett behov av det. Msn blir flummigt/ältande i språket, och man kan inte utveckla teorier.


Dialoger kan vara lättare när man ser helheten, och lägger in närvaron. Det blir typ "trevlig stämning" när man får tid att utveckla.


Känner ett "behov" av vätskor istället för mat, har känt så mycket hemma tidigare, men blivit hungrig psykiskt. Kolhydrater håller nere en på jorden; själva köttet. Frukt är det som "tar ner en på jorden", om man blivit "manisk" av att fasta/äta bara kött.

Ska prova att BARA äta animalisk mat under en typ 2månadersperiod. Min depression kan vara rent KEMISK; handlar om EVOLUTIONSPROCESSER. Animalisk mat "återställer grott-balansens neurokemiska "villkor"", förstår du? Behöver typ mitt FULLA UTRYMME; för att balansera mina CYKLER igen; typ exakt det jag behöver och solljus ohämmat. Vet om allt detta intutivt, att det ligger på detta planet -men har inte gjort något åt saken, eftersom jag känt mig stressad av hemmaläget. Så fort jag inte sovit på 2 nätter (i balanserade syfte, i min oblans -helt uppenbart) så har min mamma jagat mig, osv.


Vet ungefär hur jag KAN återskapa min själ när jag flyttar hemifrån.. ser en fristad framför mig.. Jag har ALDRIG förstått eller varit VAN VID att saker kan FÖRÄNDRAS; jag lever i ett kroniskt tillstånd av ickeförändring-förändring; genom händelserna -som inte består.. vet inte om att tiden går.. jag har alienerat mig eftersom MITT HEM DÖLJER TIDENS LOPP.. Förstår du grejen? Mina föräldrar "plockar tillbaka" mina fotsteg, och gör det till ett strukturerat kaos, ett helvete dvs.


Skulle vilja FÖRDJUPA vår DIALOG; jag vill gärna "veta" att du SÄTTER DIG IN I problematiken som jag t.ex har. Vill att du ska förstå allt detta.. Jag upplever att jag förstått din rå-natur. Detta kanske låter barnligt-krävande i sitt anspråk, men det är viktigt för att känna spontan "intimitet". Jag är ju inte rädd för dig, ..allting läggs rent språkmässigt på en jävligt BANAL nivå ofta. Jag antar att du har insett det.


Vill känna ömsesidigt ENGAGEMANG; som inte bara handlar om det vi redan vet, utan fördjupning AV just det materialet. Jag vet att du inte är lost utan ytterst mental-närvarande i din förståelse, men vår gemensamma kommunikationsidentitet spelar på "blaj blaj" ofta -det finns inget att TA DEL av längre; ingen GENUINITET ..inga "fotsteg"..


Vad säger du om ovan "kommentar"..?



God natt.

...

Snabbt skrivet precis, hela detta inlägg ger ett "barnligt" intryck i sig om man inte läser ordentligt. Mailet syftade på min DEPRESSION; det kemiska osv. Det har alltså BLIVIT såhär, en specifik sorts "halvautism" menar jag.. Vet inte vad det är som hänt mig egentligen; jag kan genomgå saker som andra skulle "chockas" av och känna mig hemma med det, JUST eftersom jag FÖRSTÅR; att lidandet inte känns olika beroende på vilket golv man ligger.. osv


...

Hur ska jag attackera urenergin/rädslan på ett helhetsplan? Jag TROR att jag är "distanserad", men jag är "ständigt aggressiv", och hela tiden "lugn". Känner mig aldrig "labil", och inga "humörsvängningar". Det handlar mycket om skuld, och den rastlösa förvirringen över att "identifiera" "vem"/"vad" som "orsakar"/dömmer.




...

Tycker allt detta är ganska pinsamt.


Skrev om det sista här lite tidigare i ett mail:


...Den nya känslan jag fick var ingen enstaka sak, utan det verkliga traumat, vilket förvridit ditt sorguttryck till rasande dolt självförakt vilket uttrycker sin frustration över törsten i distanserade analyser av identiteten. Jag blev arg eftersom jag "förstår" att det inte är mitt fel att jag viglats in i tron över att jag är "något annat"/ingenting -alltså det jag faktiskt inte är.. vilket leder till smärtan. Min verklighetsuppfattning är en psykisk hämning, och det är andra som format mig till detta.. det är inte deras fel heller.. jag hatar bara gud och mig själv, inte de andra.. Jag missförstår gud, och känner mig bortstött.. osv, osv. Sorgen och den förträngda men ständigt närvarande ilskan över att SANNINGEN döljs är något brådjupt för mig.. "alla har ljugit"..

HATAR att jag HATAR MIG SJÄLV; i sig... vad är det? Alltså förstår du.. jag tar tag i detta. Tror enda chansen till att transcendera är MUSIK. Jag har sett musik som en drog/mat typ.. alltså föraktat mitt jag så.. att jag tror att det är "något annat".. jag har inte sett musiken som en del av EXISTENSEN; jag har levt i ständig flykt och trott mig veta om att allt är stationer. Är RÄDD för FÖRLUSTEN; men det har redan hänt.. allt har redan hänt; man inser ATT man har förlorat sin själ; och då förstår man VEM man är; vem som är vem.. alltså gud..

[Avantgardet]

Är det någon idé att jag kommer med förslag? De brukar ju i regel bara ignoreras. Kanske är det bäst att du säger exakt vad du vill ha för hjälp så slipper man problemet med att försöka komma på det, du brukar ju ändå mena dig veta att all hjälp man vill ge är fel.

Mediciner, eller bita ihop och skärpa till sig. Inte mycket att välja på. Du kan dock göra det hela lättare för dig själv genom att fokusera på annat än dig själv. Genom att "lyfta blicken" och engagera dig i nåt utanför dig själv.

[Åkes granne]

Mediciner, eller bita ihop och skärpa till sig. Inte mycket att välja på. Du kan dock göra det hela lättare för dig själv genom att fokusera på annat än dig själv. Genom att "lyfta blicken" och engagera dig i nåt utanför dig själv.

Men jag är ju deprimerad och känner frustration över att samhället ser ut som det gör, och hela biten med psykmedicin är det som sårar mig värst. Jag vet inte hur jag ska komma ifrån rädslan, jag vågar inte planera frammåt eftersom jag är rädd för förlusten, trots att det redan hänt. Tycker allt ser förjävligt ut och vet inte hur jag ska kunna uttrycka min naturliga idealism/kanalisera mina mentala resurser.. känner mig extremt otillfredställd av mänskligheten. Ganska subjektivt och inåtvänt.. men jag vet inte vad jag ska göra längre.

Just nu är jag tillfälligt hjärnskadad pga. av att jag fallit offer för vården och blivit tvångsdrogad med neuroleptika. Har länge varit själlös så det är inget chockartat.

osv, osv

[Åkes granne]

Genom att "lyfta blicken" och engagera dig i nåt utanför dig själv.

Jag fokuserade djupt på detta i sommras under en kort period, vilket gav en specifik religiös upplevelese, när jag genom KONTEMPLATION begrundande det jag tidigare gått igenom. Skrev om det här, andra inlägget ovanfrån: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... c&start=30

Jag är som sagt BLOCKERAD hjärnans potential att "bjuda in sig" i det som ligger utanför en själv (för att identifiera jaget genom transcendensen, och se vad man varit)..

I övrigt har jag svårt att kanalisera mina IDÉER. Det har mest uttryck i rebelliska okonventionella förslag för gruppen som låter aggressiva men är vänliga. Känner väldigt låg trygghet eftersom jag är rädd för det som inte förändras, och föraktar "familjism", eftersom det kväver mig. Har stora problem med att hitta "det inre hemmet" och ett nytt psykologiskt ljus för ett KREATIVT utlopp. Idéer är som sagt där jag känner mest inspiration, men jag är för otämjd, dels eftersom jag har fått börja om så många gånger när jag blivit desillusionerad av människor som man antas kunna lita på, i (tvångs)vården t.ex. De ser mig inte som en jämlike, så det går inte att ha en dialog.


(Ska flytta hemifrån inom ca 2 månader, har ett andrahandskontrakt i stan. Men jag mår dåligt av att min mamma vet om var den ligger, eftersom det känns som en kränkning av den spädsbarnshandpåläggning och psykiska kvävning av livstörsten hon utför konstant i ett tvångförhållande. Har ett seriöst flyktbehov men tycker världen är mer och mer ful, och är rädd för att någon ska dra tillbaka mig i en gammal fälla. Kommer dock kunna se mig själv mer och få andas, men rädslan har varit så stark så jag VÅGAR knappt tro liksom på att saker ens KAN -förändras, eftersom jag alltid blivit dold för mig själv av min destruktivitetsomgivning. Behöver få en inspiration om "det abrupta/transformativa", och känna tillit i att ingen kommer förstöra för mig mer. Har mest negativa relationer omkring mig.)

[Avantgardet]

Märker du inte att även när du menar dig tala om något annat än dig själv så är det bara intressant för dig i den mån du kan identifiera ditt eget jag med det osv.? Klart som fan att om du håller på att plocka isär dig själv hela tiden på det där sättet så kommer du må skit. Det är mer eller mindre ofrånkomligt. I synnerhet som du slarvar med hälsan och sömnen. Gör nåt konkret åt samhällsproblem, då har du inte tid att må dåligt. Jag tar till arbetsnarkomani ibland i ren självbevarelsedrift. Jag tror på allvar att du behöver medicinerna, åtminstone ett tag. Upplever dig bra mycket mer sansad här och nu än vad du varit många gånger. Tycker det är tråkigt att du bara betraktar det som att din omgivning "förstör" för dig, de vill garanterat väl. Deras perspektiv på dig har faktiskt sina grunder också, du måste kunna införliva deras bild av dig med din egen bild av dig själv. Det är inte antingen-eller där, utan både-ock. Det kommer bli mycket, mycket, bättre när du har eget boende. Djävligt kul att du fått en lya. Du kommer få omvärdera din syn på dina familjerelationer när du flyttat dit. Det kommer ordna sig. Det ser ju riktigt ljust ut för dig.

[Åkes granne]

Jag tror på allvar att du behöver medicinerna, åtminstone ett tag. Upplever dig bra mycket mer sansad här och nu än vad du varit många gånger.

Fattar du inte att detta är en kränkning?

Jag har slutat med medicinerna sen några dagar, och upplever viss förbättrad kognition.

När det gäller den psykologiska dissikeringen så är det något jag av överlevnadsdrift "underordnat" mig för att skapa psykiska resurser, och vända på det absurda miljödrama som en gång var verkligheten, för att att kunna skapa ett tillfredställande rum av tolkningens volymer, och ge förståelse, när man kommit ifrån "krisen". Tycker egentligen människan är ganska högt utvecklad, och missförstår sin "potential". Det finns en meningen med att man fortfarande lever.

Tack ändå för upplyftande "uppmuntran".

[Avantgardet]

I en mening är det en "kränkning", visst, men i en annan så är det bara ett uttryck för omtanke. Det är precis vad jag menar att du missar i förhållande till din omgivning också, de vill väl. Att säga sanningen torde egentligen inte vara en "kränkning" utan snarare är det väl dygdigt?

Vad är det här snacket om att "skapa psykiska resurser"? Vad betyder det? Och att "vända på det absurda miljödrama som en gång var verkligheten"? Vad menar du med det? Och vad är det att "skapa ett tillfredsställande rum av tolkningens volymer", och vad är det för "kris" du talar om? Vi vet båda två att en tolkning överhuvudtaget inte kan ha någon volym, eftersom det inte är ett ting, så jag begriper ju att du inte skall tolkas bokstavligt men jag har ändå inte en susning om vad du menar. Slutligen, vad är det för "potential" hos människan du talar om?

[Åkes granne]

Att säga sanningen torde egentligen inte vara en "kränkning" utan snarare är det väl dygdigt?

Jag säger ju också sanningen -till läkarna. Det är väligt vanligt att människor som upplevs som hot blir aggressivt bemötta. Jag går inte runt och leker en "lek" och tror att läkarna är "snälla". Allt handlar mest om makt.


Orkar inte genomförklara vad jag menade, men det var inte löst skrivet utan med full innebörd. Jag talar om att uppväxtbetingande "bägränsningar" som handlar om helvetet i att man ser att allt lidande är "samma sak", men inte kan uttrycka det, kan "transformeras" genom nybildande, till kreativ förståelse.


Det upplevs som en kränkning, eftersom jag tidigare pratat om min oerhört traumatiska upplevelse av att få själen "utslitet" av Theralen (tillsammans med rädslan för förstörelsen) för knappt två år sen, vid en återfödelserealisering av största möjliga kreativa vision av frihet, som abrupt hade förlöst en svår depression. Det var extremt smärtsamt. Min själ valde detta emotionella UR-minne, för att skapa instinktiv idealism i områdena och kunna identifiera det "skadliga".

[Åkes granne]

Men det är en kränkning hur som helst. Känns omodernt på något sätt. Dessutom är jag inte psykiskt sjuk hur gärna man än vill missförstå och stöta bort det som är ett öppet uppror på en konventionell oförstående miljövärld.

[Minded]

Kommer dock kunna se mig själv mer och få andas, men rädslan har varit så stark så jag VÅGAR knappt tro liksom på att saker ens KAN -förändras, eftersom jag alltid blivit dold för mig själv av min destruktivitetsomgivning. Behöver få en inspiration om "det abrupta/transformativa", och känna tillit i att ingen kommer förstöra för mig mer. Har mest negativa relationer omkring mig.)

Det enda vi säkert kan veta är att saker kommer förändras.

Själv hittade jag något speciellt i perspektivet att alla färdas på var sin väg, genom livet. Det går inte att jämföra två vägar, två personer, helt relevant eftersom att olika förutsättningar, olika allt. Jag går min väg, oavsett vilka vägar som trampas av omgivningen. Jag finner ingen ro i något annat. Det gav mig en slags rättfärdighet i att rikta mig åt det håll jag finner relevant, där jag tidigare upplevt en slags inlärd orättfärdighet.

Jag tror på tid, och jag tror på träning. Och jag tror att du faktiskt kan komma någonstans, just eftersom din (tydligen) vilja att göra just detta. Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver om. Och jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag var yngre. Någonting måste jag alltså gjort rätt. Och eftersom att allt har varit en logisk process för mig, genom perspektivet aikido, så gissar jag att du har potential till att må bättre också. Ge det tid bara. Fortsätt arbeta, pausa när du känner för det, fortsätt när du känner för det. För det är in fact en stor del av grejen - erkännandet av dig själv, vad du faktiskt känner.

En teknik jag använde mig av tidigare var att träna mig i att tillåta mig att uppleva känslor. Jag började uppmärksamma mer vad jag faktiskt kände i olika situationer, jag började söka mina känslor. Ett senare steg var att erkänna dem för mig själv, liksom outtalat inför verkligheten och omvärlden. Att faktiskt uppleva dem, utan att göra något speciellt. Det fungerar på samma sätt som andra ritualer, andra upprepanden - det man gör, blir man bättre på, oundvikligt.

[Åkes granne]

Hmm..............


Jag har verkligen ingen aning om vem jag är.


Hur länge ska det behöva pågå? Jag sörjer även ert helvete.


Varför har ni inte kommit längre utan sitter här och söker någon form av mental bekräftelse? Har ni inget högre SYFTE med hela vägen och allting? Det är ju ett FILOSOFIforum, men vi kanske är för okonventionella och allmänt utstötta, jag vet inte.

[Åkes granne]

Det känns som denna energi behöver en slags kris (depressionsartad = Saturnus), att RESURSEN (andra huset) kommer innifrån detta, som faktiskt innebär VILJAN ATT LEVA, genom att ge upp (Neptunus)..

Känner en tomhet och ett inåtsug i hjärtat för att jag inte begriper lidandet längre -det är som om livet handfast satt mig i publiken för samhällets råa galenskap, för att jag ska insupa kunskapen och söka efter en egen förklaring, men jag har bara fuzzat omkring och tagit det för något "personligt".

Förut var filosoferande något "verkligare", påtagligare -det handlade om att jag inuti visste att jag hade en "insikt". Allting handlade om att ge upp rädslan och PÅ RIKTIGT bli fri från psykologiska begränsningar -jag ville faktiskt FÖRSTÅ dem. Nu är det mer ytligt och generellt, bara för att det känns som allt redan "hänt", att det mer handlar om att organisera informatorisk erfarenhet.


Jag saknar min inåtgående iver och alturistiska ambition.

Jag tror inte att det går att NÅ FRIHET om man inte går ner i botten och förstår de mänskliga problem vi skapat åt varandra. Vad fan tror jag egentligen?

Det känns som jag har det i ansvar för mänskligheten, individen. Förut var mitt privata lidande mitt centrum, men nu har jag fått den fysiska formen av gruppen förfall i ansiktet, men rycker bara på axlarna -eftersom jag misslyckats så själv inbillar jag mig att de måste genomgå samma sorts förluster, och vill inte "rädda" dem längre som förut -även fast jag då på allvar hade det mycket värre.


Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta min passion som jag hade när jag verkligen led, som förut.


Hur TAR MAN ANSVAR för sina känslomässiga programmeringar? Det är det enda jag vill -men jag söker den exakta hela kunskapen. Jag har fragmenterat mig mycket mer i utspriddhet och väckt en slags irriationsprocess genom investering i det yttre ritualer -det var det första jag flydde in och förlorade medvetenheten i, när jag brutalt slets bort från min källa och inte längre kunde ge det tidigare sökandet respekt längre.


Jag vill ha en "intention", ett mer beslutsamt syfte med var jag är påväg.

Jag gillar faktiskt det seriösa lidandet mer, eftersom människor tar ansvar, de har "insikten" och är 100% ärliga, vilket frihet handlar om.


Nu vet jag inte ens vilka fel jag gör; vilka upprepningstvång jag imiterar utifrån trauman -man måste kunna "nå inåt"/gå tillbaka, genom att fullt ge en FÖRKLARING existensiellt; i någon form, exciplit eller implicit, känslomässig eller mental, som formulerar det fulla personliga ansvaret för bakrunden till sina känslomässiga sanningar -det är befrielsen. Saken är att denna inimt mänskliga process är opersonlig, därför borde man finna gemensam andlig låga i kollektivet. Vi är inte så "olika".






Jag känner ju jävligt stora problem, inre depression -jag gör ju det, jag har bara inget medium för att tolka den längre. Jag har glömt bort vad det är jag söker -fullständig kreativ frihet, erkännande för mänsklighetens sanning. Egentligen mår jag på ett distanserat "plan" sämre eftersom allt verkar mycket svårare, jag döljer hela tiden smärtan för mig själv.

Eftersom jag förut medvetet hade valt att börja ett sökande upplevde jag att jag "byggde upp" filosofiska referenser, jag "förstod saker", fick svar som jag inte tidigare hade haft. Nu är det som om "jag själv och alla redan vet allting" -behovet är alltså förbrukat.

Eftersom jag har "gått igenom" saker BORDE jag kunna uttrycka en stabil
meningsfull form för mina referenser, jag är alltså bara LAT eftersom behovet av att "nå vidare/utåt" tagit över formlöst, för aktivitetens skull.

Jag fattar inte vad jag ska göra. Jag kan inte hyckla heller.


Vad är mänsklighetens möjligheter egentligen?

[Åkes granne]

Jag känner ju jävligt stora problem, inre depression -jag gör ju det, jag har bara inget medium för att tolka den längre. Jag har glömt bort vad det är jag söker -fullständig kreativ frihet, erkännande för mänsklighetens sanning. Egentligen mår jag på ett distanserat "plan" sämre eftersom allt verkar mycket svårare, jag döljer hela tiden smärtan för mig själv.

Jag kan inte uttrycka vad det är som har hänt -såret går djupare, men DUNKELT.

Tycker allt är ett stort helvete ..jag har fått min sanning (det resultat jag sökte) klyvd/desillusionerad -och förstod inte vad som hände utan flydde i min stumma förtvivlan in i "relationeras" meningslösa konventionsutbud med intention att sedan "gå tillbaka" genom succesiv minnesåterhämtning, typ ta tillbaka "insikterna" eftersom jag haft dem i mitt tänkade -men de är inte längre aktuella, jag har inte kvar mitt "jobb" längre, jag har ingen "genuin zon".

Jag behöver alltså förstå DENNA SITUATION som jag nu ställt mig i, och börja en ny typ av bearbetning.

[Åkes granne]

Det är bara att inse -allting är som förut.


Jag trodde att jag blev någon annan av medicinerna jag drogades ner med första gången för 1½ år sen, men jag har kvar samma sorts kärna (som inte kan försvinna) -det som blev skillnad var att jag "befriades" från de ansträngande tankeproblem som jag hade satt mig in i, och hade inte längre någon meningsaktivitet att applicera mitt sökande på, vilket skärrade mig och gav mig en illusorisk uppfattning av mitt sammanhang/förankring.