Vad handlar allting om? Svar: Lidande

[Minded]

Jag kanske la mer betydelse i de, dina ord, än var avsett av dig. Om frågan inte var förståelig, så är den betydelselös.

Jag undrar istället, om du lever som du lär?

Vad skulle det innebära menar du?

Att leva som man lär? För mig är det gränsande till ett slags ideal. Det är att vara ett med det man säger, att låta det som sägs vara en förlängning av en själv. Att vara det man säger, att lägga sin själ i det sagda. På samma sätt som någon har sagt att ögonen är själens spegel.

När man lever som man lär, behöver man inte längre lära, då räcker det med att leva, att vara, eftersom att de då är samma sak. Då är det man säger inte längre någonting som man förstår, något man 'ser' som ett mönster, inte längre en kunskap. Då känner man det istället. Då är man det.

Vilket, faktiskt, är var teknik kommer in, och därmed det jag inledningsvis undrade om - kvalitet och effektivitet. Det är något som utvecklas, thus mätbart kvalitativt och effektivt.


Jag var mest nyfiken på hur långt du hade kommit, och vad matnyttigt jag själv kunde få ut av det

Fö tolkade jag ditt ord lek som någoting närmandes livet självt.

[Åkes granne]

Karma:

Det man tycker synd om är: FÖRLORADE DELAR av SIG SJÄLV. Vilket man får tillbaka, genom lidande - själsdöd - transcendental förståelse.

Ja. "Undra varför" eller hur?


Undra varför människorna gråter över Jesus på korset eller hur?

Det är något som är fel. Strindberg sa att det var synd om människorna.

Varför tror ni barnen i Afrika svälter? Svar: för att ni tycker synd om dem! Prova själva det VERKLIGA rollspelet -och avsluta med den slutgiltiga bedömningen. Ni ser INTE varandra som jämlikar, ett öppet system där ärligheten är idealet. Ni jagar er själva.

(Jag menade detta verkligen genuint - jag hoppas ni förstår hiearkin. Jordens behov av självrelatering - djur som ger sig själva till människorna genom deras förståelse, och lägger sig och dör på samma ställe; den ritual, vi människor är låsta i  -genom vår: biologiska sexualitet -bundet till uppväxtens psykologiska uppvisning av minnen av vår jord och moder, -som gör kärleken till en "energi" vid den kroniska ändstationen, och inte en djup betydelse. Ni har inte lyssnat; ni kanske är rent blockerade i er personliga "innerlighet" som ni tror är att "vilja överleva" helt enkelt.)

Hatar min mamma eftersom hon trodde sig ha en relation till mig som dessutom, var köttet av sin egen hjärna, och tror fortfarande, hon födde mig för att befrias från sin skuld -det är därför jag har ett sånt extremt behov på-liv-och-död, av att förenas (relatera och själv-relatera -jämlikhet) till sanningen. Den "fysiska", sanningen -den stora bilden.

Varför ger ni inte varandra till oss själva?



Fattar ni inte att precis vad som helst hela tiden kan hända?

[Åkes granne]

Men hur ska vi eliminera all denna transpersonella helvetesbeundran då?


Jag vet att vår "gammalmodiga" tendens att utan att förstå varför (traditionsenligt; det praktiska/"fysiska" försvarandet tidigare evolutons-spår) -klänga oss fast vid våra biologiska familjer; vilket ofta uttrycker sig osympatiskt som ett bortstötande av gruppen och medmänniskan (som "något annat" -vilket leder till FORMLÖSA relationer) -leder till LIDANDET i världen; på mer en ett plan. Vi känner sanningen (om vår andliga tillhörighet) -men "vet" inte om det, och uttrycker det i personlig frustration (vilket i sin tur LEDER till ickefungerande av den biologiska familjen, svårigheter att MÖTA våra jämlikar) -vi "ser" alltså inte de synkrona komplexa trådarna; syftet och MENINGEN [evolutionen] med tillvaron och vår gemenskap! Vi gör faktiskt inte det. Kärleken är något annat än så som vi hittils lyckats att uttrycka den kollektivt.

[Åkes granne]

Jag tycker det kan vara gynnande att närmare fundera över den betydelse jag inledde tråden med -den innehåller en del "viktig" information jag vid tillfället var ganska upplyst med.

(Privat: Jag är väldigt fragmenterad -i mitt "minne"; och planerar att använda LSD för att transcendera informationsmängderna och få perspektiv på summeringarna -sammansmälta mig med de konkreta delarna, för att nå "insikt" -jag ser inte riktigt klart nu, utan har blivit BLOCKERAD av antipsykotisk medicin, och kan inte "på naturlig väg" healas från den "mentala döden"/själsdödhet -man förlorar den tillfälliga alkemiska energins betydelse, och lämnas "tömd" i samma känsla av död, samtidigt som man fortfarande "vet" allting på det "självklara" planet. Jag har alltså dragit på mig en "tygnd" och förutsägbarhet -och har VÄLDIGT svårt att ta mig från detta perspektiv. Jag återhämtade mig aldrig från den intellektuella förändringen som skedde efter att jag hade drogats med samma sorts medicin våren 2007 -det tog ca ett år innan jag kände mig lika "pigg" igen; men med en minnsförlust. Anledningen till det var även att jag blev så "skrämd" av "effekten"/förlusten, att jag trodde att tomheten var en permanent hjärnskada -men det handlar mer om upplevelsen av att förlora emotionell information och den "energi" den skapar, som sagt.)

Kommer inte skriva på forumet mer i självterpisyfte (där det relevant filosofiska uppblandas till oklarhet) -utan endast när jag har ett GENOMTÄNKT "syfte", något att presentera/"säga" -eller summera, utifrån det jag tidigare skrivit. Diskussioner som inte rör en praktisk verklighet (utifrån den andliga verkligheten) intresserar mig inte just nu, eftersom det inte ger så mycket. Känner mig färdig med det mesta, men har svårt att "uttrycka" det -bland annat pga. de mentala skador jag dragit på mig.

[Åkes granne]

Var det någon som egentligen förstod denna tråden?

Det känns som material jag fått bara rinner mig ur händerna eftersom vi inte gör något med det. Jag presenterar "ämnen" för att det finns något mer där att förstå genom att man börjar föra in liv i det. Jag har känt mig väldigt "nära" den "stora bilden" tidigare några gånger, men då kändes det som om man såg på det jag skrev som "poesi", något jag "tyckte om Gud", typ.

[Minded]

Förstår och förstår.. Jag har en aning om vart du vill komma någonstans, eftersom jag själv har gjort liknande vägval. Men jag arbetar fortfarande, är fortfarande rädd för att dö, varför jag håller kvar vid livet genom att planera min överlevnad. Som en förlängning av det vet jag heller ännu inte hur 'det' faktiskt utförs på 'rätt' sätt.

Vad håller dig själv tillbaks från att manifestera det? (Förutsatt att du fortfarande inte lever som du lär.)

[Åkes granne]

Syftar alltså på Fiskarnas tidsålder (-allting handlar om lidandet), inte på de personliga utläggningarna.

Kaoset och missuppfattningen om indivudualiteten.

Det finns alltså ett tema som syftet centreras kring, och allting handlar om att pånytt förstå vår historia -jag syftar inte direkt på kristendommen, jag ser det snarare som ett läckage av syftets visdom. Världsreligionerna är en del av kroppsdelarna, ett speciellt sökande. Det finns olika evolutionära former som mänskligheten arbetar med att realisera sig genom.


Skulle föresten vara intressant att läsa om hur andras visonära känslor av hur tillvaron kan upplevas ser ut utifrån det kollektiva temat.

[Minded]

Syftar alltså på Fiskarnas tidsålder (-allting handlar om lidandet), inte på de personliga utläggningarna.

Jag begriper mig inte på stjärnskådning. Däremot tror jag på en högst reell upplevelse om lidande som generellt centrum. Dock inte bara lidande i ordets allmänna betydelse, utan snarare lidelsefull, ungefär som den äldre meningen av patetisk - känslosam, utan negativ klang.

Skulle föresten vara intressant att läsa om hur andras visonära känslor av hur tillvaron kan upplevas ser ut utifrån det kollektiva temat.

Förstår inte vad du efterfrågar.