Kortprosa

[Algotezza]

EN NÅGOT KORTARE HISTORIA ( än en längre sådan…)
Sedan han mött henne och växlat några ord med henne, kunde han bara inte glömma henne, hur han än försökte. Ju mer han försökte, desto mer tänkte han på henne. Som en mental vampyr sög hennes bild ut hans själ ur hans kropp, och sedan gick han som en zombie genom livet. Han var förvandlad till en själlös kropp. Ingen i hans närmaste omgivning märkte något; han var lika kall och tråkig som vanligt. Men tanken på henne hade gjort honom till en automat. Jobbet skötte han visserligen som tidigare, familjelivet likaså. Allt i tillvaron gick per medvetslös rutin, social automatik – som ofta sker i våra vardagsliv. Hans medvetande var dock någon annanstans, uppsuget i denna kvinnas bild. Men kvinnan själv hade inte en aning om vad som skett. Det var bilden av henne som hade verkat i hans inre, inte kvinnan själv. Han hade förlorat sin själ till en mental bild, en inre projektion.

Han var själv den skyldige, hans egen inbillning, den som hade ansvaret för det som hänt.

---

Nu inbjuder jag resten av gänget att skriva egen kortprosa!

Med vänlig hälsning Algotezza

[Ling]

Men vad händer sedan Algot, förblir han en zombie? Eller det kanske inte ska förtäljas.

[Zokrates]

Mannen som var hej och du med alla kände ingen särskilt djupt, en enstöring i flocken utan vilja till att utöva ens den minsta form av sociala påtryckningar. I natt låg han sömnlös, kvidande och kisande med ögonen i mörkret efter ljus likt en zombie, redan död, begravd i den gyttjan av varandet i sig.
Han tumlade krisande runt i sina egna äckliga tankar om den perfekta goda världen, valsandes scenarion efter varandra om än i känslan av full maktlöshet och en tärande kraftlöshet i het svart kvävande bottendy.
Nej, jag är försvunnen be mig inte om mer, min låga som har flämtat för er har ju slocknat, brunnit ner, vart tog den vägen, kanske än i helvetet den stönar och ler, spyr rök och aska, svettar min själ och plågar min ro, min tilltro, min outstakade väg ut ur detta gastkramande elände.
Fumlande reser sig mannen upp och tänder en cigg, glöden brinner och röken skimras i nattens töcken, en del av glöden faller ned, på täcket, stilla pyr, inväntar sömnen för att slå till, vem vet, kanske bara för att hämnas en sista gång så som sägandes, lågan är slocknad först i din död, ack din död, så bländande var aldrig livet ditt!

[Minded]

Z, sista halvan och speciellt slutet var skönt  :D

[Algotezza]

Men vad händer sedan Algot, förblir han en zombie? Eller det kanske inte ska förtäljas.

Jag har sått ett frö, då för vattna och göda det, låta det gro...

Med vänlig hälsning

(PS Jag kom ur det!!! DS)

[Algotezza]

En vårdare är på väg med ett vårdobjekt till terapilokalen. Objektet har en röd rem runt midjan som vårdaren håller ett stadigt grepp i när objektet stapplar framåt. Vårdaren använder kopplet för att objektet inte skall falla framstupa och bli liggande. De båda möter en rar liten dam på väg till kyrkans öppna hus för att äta ärtsoppa till självkostnadspris, eftersom det är torsdag, och så skall hon förstås växla några ord med sina jämnåriga. Hon ser med ett rart leende på både vårdaren och hans objekt. ”Nämen, är ni ute och går?!” börjar hon och ler snällt åt de båda. ”Du, kan han några trix, några roliga trix, apportera eller fånga en sockerbit i munnen? Kanske skala en banan själv? Eller så dresserad är han kanske inte…” ”Hmmm”, svarar vårdaren trevande, ”jag tror inte att…” ”Med lite tålamod kan man komma hur långt som helst! Här, lilla gubben, får du en egen peng!” Hon ger därvid vårdobjektet en slant som han snabbt som ögat stoppar i sig och sväljer med ett ”Gulp!”. ”Han kunde ett trix”, konstaterar den gamla damen glatt för sig själv, när de båda försvunnit. ”Men det kommer ut den naturliga vägen. Då kan dom köpa nåt gott till honom.”

___

Med vänlig hälsning Algotezza