Tycker det låter som en förkroppsligad fascism. Att ställa sig i en punkt utanför sig själv, en omänsklig punkt, och bedöma vem man själv är utifrån den punkten. Alla avvikelser måste skäras bort! Allt som inte stämmer med den ideala konceptionen hos ett slavdrivande överjag. Låter i mina öron inte som ett försök att komma tillrätta med sig själv inför sig själv, utan att komma tillrätta med sig själv inför en tänkt storhet, en ren objektivitet, "das Man" eller "den store Andre".
Det fick du alltså fram från att jag säger att jag erkänner mina brister för mig själv och att jag har inställningen att jag måste jobba på dem för att må bra? När jag inte har gått in i detalj nog på vad mitt idealjag är och betyder för mig så förstår jag inte hur du kan dra sådana här slutsatser. Om du anser att man ställer sig i en omänsklig punkt utanför sig själv för att man försöker "bli en bättre människa" så får det stå för dig.
När man talar om "överjag" så är det väl underförstått att det rör sig om ett slags narcissistisk fascism?
Det beror helt på vad "överjag" betyder för varje individ. För mig så är det inte mycket mer än ett nödvändigt begrepp för att kunna sätta ord på mina tankar.
Jag skrev: "...men främst så har det hjälpt mig att stegvis bli mer och mer som den person som min moral säger mig att jag borde eftersträva att bli."
Det är bara en förklaring på att jag har lyckats jobba bort många av mina brister och därmed nått närmare mitt mål att bli en bättre människa. Jag tror att det är bättre om du försöker sluta märka på ord så mycket och istället försöker förstå vad det är som sägs. Det går att hitta småfel i det mesta som skrivs om man bara vill.
Kan väl anstränga mig då! Den första invändning jag gjorde gällde detta med att ditt idealjag skulle vara "vettigt och eftersträvansvärt" för dig, av det skäl att din "moral" och dina "värderingar" säger dig det. Din moral och dina värderingar är inget absolut eget, utan något som du fått genom en social process. Detta egna är alltså fundamentalt någon annans - historiens.
Jag har ju med mitt egna sunda förnuft valt vad det är jag ska sätta något värde i. Bara för att moralen och värderingarna "fundamentalt är någon annans - historiens", som du uttryckte det, så innebär det ju inte att man bör lägga mindre värde i dem. Moralen och värderingarna är mina och jag anser med mitt egna sunda förnuft att de är vettiga.
Jag tycker att ditt sätt att resonera på är ganska galet. Om man ska kunna föra vettiga och givande diskussioner så funkar det inte att märka på ord. Med ditt synsett så kan man aldrig säga att du är du t ex. för du är fundamentalt dina föräldrar. Sådana diskussioner tycker jag bara är jobbiga!
Du hävdar vidare att du är "trygg i livet" och "helt enkelt litar" på ditt "sunda förnuft", och det är tydligen detta som föranleder denna omstöpning och omdaning av karaktären. Härvidlag kan man grubbla på hur trygg-heten i denna trygghet i själva verket ser ut. Det är en trygghet som manar till "förändring", inte sant? En trygghet som i sin själva essens är otrygghet.
Jag skrev att jag är trygg i min SYN på livet. Det är något annat det. Båda påståendena kan hursomhelst betyda väldigt mycket så utan en närmare förklaring av innebörden så tycker jag att personlighetsanalysen av mig känns helt grundlös och felaktig. Självklart finns det områden i livet som man är otrygg i.
En stadig förändring, eller en skiftande identitet - det går på ett ut. Du tycks inte tala om en process som är ofrånkomlig - som i att vi alla hela tiden omdanas av de historiska processer i vilka vi figuerar -, utan som en "aktiv ansträngning" som måste göras för att åstadkomma något "bättre" eller "mer autentiskt/riktigt" jag.
Om du ogillar tanken på att man aktivt jobbar med sina brister, för att det är en "ofrånkomlig process", så ska varken jag eller någon annan tvinga dig till det. Alla har vi rätten till att välja våra egna livsinställningar.
En själslig substans som skall beredas plats i den tröga materialitetens verklighet. Det gäller bara att undanröja hindren på vägen, ett efter ett. Tillyxa en kropp åt ett ord således. Men, som sagt, vems är ordet, och till vem riktar det sig? Ett är emellertid helt säkert, i denna fråga så är du den som uttalar. Däri ligger ditt ansvar, och detta är vi ense om vad det verkar. Vi skiljer oss dock däri att du tycks veta vad det är Du säger medan jag hävdar att du fått en släng av identitetskris (på det mest fundamentala planet).
Du antar att jag har en identitetskris för att jag aktivt arbetar med mina brister och lyssnar på mitt sunda förnuft i syfte att bli en bättre människa. Det kan väl du få anta då. Jag har inga övriga kommentarer till det.
Du behöver inte bemöda dig med att utveckla personlighetsanalysen av mig något mer heller. Jag läser hellre andras inlägg som i många fall kan ge mig något.
Vad är det här då?
