Det mest pinsamma...

[magicadehex]

Ta ett konkret (levande om du så vill) exempel. Inte fan kommer jag på affären genom att sitta tokstukad och fantisera om käk.

Anser du det vara en liknelse som håller måttet?
För det första så kan man inte likna meditation med att röka ner sig. Din drogpersonlighet tar sig alltför höga höjder i sitt resonemang här. Och för det andra så handlar inte meditation heller om att sitta och fantisera. Vilket du själv lätt skulle kunna komma underfund med om du skulle sätta dig in i ämnet tillräckligt.

Exempel visade förtjänstfullt på vad som avsågs visas med det, det måste vi nog erkänna. Skillnaden mellan att röka ner sig och meditera kan väl vara intressant, men det var ingen nödvändig likhet/skillnad för exemplet, annat än som just då i den mening att det rörde sig om en liknelse och inte två identiska ting och därför ett och samma ting. Exemplet rörde ju likheten i att meditera sig till en bättre värld (inte bättre självkänsla osv.) och att fantisera sig till mat. Mitt brajrökande hade inget med saken att göra så vitt jag kan se, blott jag som råkade vara allt för ärlig (skulle på affären, glömde av mig även om jag under en stor del av tiden faktiskt fantiserade om mat, och så hade två timmar gått). Lite löjligt av dig att försöka vinna några poäng på min uppriktighet.

Visst, du har rätt i att meditation inte handlar om "att sitta och fantisera" - man ska ju inte ens fantisera! Total inaktivitet kallas väl det? Hade velat höra samma typ av resonemang på arbetsplatser. "Vi tar fler och längre raster för att få mer uträttat!"

Och jag kan inte se skillnaden i att sitta nerrökt i några timmar, vilket oftast brukar innebära att redan på förhand har man plockat fram och tagit med sig maten och godiset till soffan (eller dylikt ställe) för att säkerställa att inte behöva kliva upp därifrån för att man ju redan på förhand vet att man inte orkar kliva upp därifrån inom ett visst mått av tid.
Hur är det bättre än att sitta ner och meditera i en halvtimme, för att sedan kliva upp (piggare än innan för det mesta) och faktiskt gå ut och uträtta det man skulle?
Plus att det går åt jävligt mycket mindre mat vid icke-rökande än vid rökande då man ju ofta råkar ut för manchis och tuggar i sig allt som finns i kylskåpet och hälften av innehållet ur frysen.. plus går till grannen och lånar godis.

[Avantgardet]

Loke, ja, och jag upprepar min fråga: "vad väntar du på?"

Johan, lustigt.

Oblivion, vad är du för paranoid typ? Lugna ner dig nu va!

Magica, helt klart. Men jag inbillar mig inte att det är med rökat som revolutionen blir av. Måste nog säga att jag oftast äter mindre när jag röker hasch, visst munchies emellanåt, men det blir stötvis, i mängder, och faktiskt hemskt sällan. Klarar mig fint utan mat när jag är bäng. Sugen förvisso men värsta hungern dämpad. Måste pysa, kompis har köpt bil...

[Loke]

Loke, ja, och jag upprepar min fråga: "vad väntar du på?"

Jag jobbar i veckorna och har en del av helgerna inbokade, men de flesta innan jul är ännu ok. Återkom i pm till mig om när det passar för dig, jag kan ta ledigt halva fredagen så att vi får god tid och kan ha upp mot tre sessioner. En del inrättningar för att du ska känna dig trygg är ok, det enda jag egentligen kräver är att du berättar vilka preparat du använt dig av och i vilken omfattning den senaste månaden. Detta för att inte kompromissa med din säkerhet i fråga om doseringen på sakramentet. Bäst är givetvis om du kunnat hantera din ångest i några dagar innan utan kemikalier i alla fall, så klarar du dig med pot vore det bra. Om du fortsatt går på SSRI komplicerar det saken en del, kanske får vi i så fall byta ut djungelsakramentet mot vårt egna hemmaväxande.

Du förstår metafysik har sina begränsningar att förmedla via nätet. puss (Därmed inte sagt att jag inte menar allvar, det gör jag.)

[Oblivion]

Oblivion, vad är du för paranoid typ? Lugna ner dig nu va!

Vilken slagkraftig replik på dumförklaringen...

[J R Auk]

Bullshit! Individualism och egoism är två sidor av samma mynt. Människan är i första hand en praxisvarelse. Ska vi få en bättre planet så skall det skottas, inte stå och grubblas över vad spaden essentiellt sett är och huruvida jag har någon mystisk "känsla av enhet" med den. Du får skönmåla hur mycket du vill men du kommer aldrig från detta faktum. Det samhälle vi får genom meditation och självtillägnan, eller kalla det vad du vill, är essentiellt sett inget samhälle. Det är en massa disparata delar som inbillar sig vara en och samma. När det kommer till kritan och resurser skall delas så inser de omedelbart att de alls inte var en och samma utan mycket olika individer.

Så det handlar inte primärt om att jag förfäktar någon "Mänsklig natur" här, utan snarare att jag sätter hennes vara i rätt perspektiv, där hon inte fullt ut är lika bländad av sken. Samhällsforskaren är apologet och ideolog, politikern har en lönecheck att tänka på osv. Alltså jag argumenterar inte för någon essentialism vad gäller människan, dock hävdar jag att det finns mer och mindre riktiga sätt att betrakta henne. Kalla det "strategisk essentialism" om du känner för det.

Det är alltid samma snack från dig. "Ändra er!" osv. Individen måste bygga om sig själv, måste ANPASSA sig. Det är inte individen som är problemet, Johan, det är samhället. Visst fan kan vi bygga ett globalt Bergen-Belsen (eller bara låta det ske medan vi mediterar?), och försöka tänka oss lyckliga där, och säkert kommer många lyckas, men det borde inte förvåna oss om folk upplever obehag.

Menar man att dessa new-age-tankar om att "skapa din egen person", och att denna skenbarligen egenhändigt skapade "person" är något autentiskt och genuint, är förenliga med postmodernism så har man inte greppat postmodernismen i dess antiessentialistiska "essens". Det är inte frågan om "lager efter lager av förutfattade meningar" som sas. "skalas av", det är frågan om att ständigt ersätta dem med nya, precis lika skalaktiga skal. Jag är helt för en process där man kritiskt granskar avlagringarna, emedan det endast är därigenom vi kan resa oss över dem sas., inlemma dem med våra andra erfarenheter och gå vidare, men du kan aldrig tuta i mig att det skulle gå att erhålla en Sann (med den där religiösa övertonen) kärna. Samtidigt som du propagerar för den där typen av "ett-i-allthet" så är du alltså beredd att upprätthålla, rent av försvara, föreställningen om att vi är radikalt åtskilda. Att meditation inte bara är ett undandragande från aktivitet, utan ett in-gående i Självet, eller Alltet, eller vad du nu vill kalla det. Det finner jag intressant. Det borde ju onekligen följa på mystikernas syn om allt-i-ett och ett-i-allt att man möter evigheten var än man befinner sig, och att man då lika gärna kan göra nån nytta under tiden, men icket. Ibland funderar jag om strävan ens finns där efter "upplysning", eller om det blott är en "livsstil".

Oj vad mycket brister i dina föreställningar om dina opponenter.

Gå och diska brukar föregå uppmaningen att meditera. Skärskådningen skall resultera i verksamhet som är värd i sig, istället för bara inbillat värd för att vi håller oss själva som universums mått. (vet att detta är suspekt men det är väl alla normativa anspråk, åtminsone så finns det en naturlighet här, vilken gör att vem som helst kan söka själv, och huvudet, styret, förpassas till sopkorgen [borde tilltala dig])

Jag påstår att du aldrig kan förstå traditionen eftersom du ser den som andlighet och religion, vilket du har förställningar om, och separerar inte de folk som gör traditionen andlig och religiös, från den mening om världen som de håller. (blir ju svårt att diskutera detta eftersom närt nog alla traditioner har något mått av meditativ verksamhet införlemmat i sig.) Till och med de hårda vetenskaperna talar om insikter och inspirationer som något som kommer vid avsaknad av reflektion av problemet som skärskådas. Alltså samma sak överallt, det du söker kommer när du inte söker.

Jobbets värde, för den som jobbar, står att finna i vilan, inte i aktiviteten av jobb. Det är inte bara ett sofisteri utan ser exemplifieras i att muskler växer under vilan inte arbetet, det som lärs får nytta när det är lärt och inte i lärandet, känslor förmedlar något riktat mot framtiden och inte samtiden (annars hade vi inte behov av dem).

Gör icke föreställning, låt det föreställas är en princip som är näst intill allmängiltig för alla former av kunskapssökanden. Till och med analystiken rymmer mått av det (även om jag inte tänker gå in på hur jag menar mig se detta)

[J R Auk]

Johan, fair enough.

Sitter och äter, så jag låter Kurt Vonnegut, för han har så djävla rätt, göra slitgörat (måste likförbannat citera, men tror jag ska fixa det):

... I say mean things to my wife like, ' What kind of holy man is it that talks economics like a travelling secretary of the National Association of Manufacturers?'
'People make him talk economics. He doesn't want to talk about them. They aren't his field,' she says.
'How come he bombed in India, the home of meditators, and then had great succes with middle-class people in Scandinavia and West Germany and Great Britain and America?'
'For many complicated reasons, no doubt.'
'Maybe it's because he talks economics like a travelling secretary of the National Association of Manufacturers.'
'Think what you like,' she says, loving me, loving me, loving me. She smiles.
'If this thing is so good,' I say, 'why doesn't Maharishi take it right into the slums, where people are really suffering?'
'Because he wants to spread the word as fast as possible, and the best way to do that is to start with influential people.'
'Like The Beatles.'
'Among others.'
'I can see where influential people would like Maharishi better than Jesus. My God. If The Beatles and Mia Farrow went to Jesus, He'd tell 'em to give all their money away.'
And my wife smiles.

Och inte bara ytligt, utan på allvar här. Varför blir alla de där pseudoösterlänningar alltid exakt samma dussinmänniska när de "funnit sig själva"?

Sen får du väl kasta in jungianska termer bäst du vill, Jung begår precis samma misstag här. Det är inte individen, upprepar jag än en gång, det är samhället. Till och med semi-marxisten Erich Fromm lät sig luras in på fel spår där, djävligt klantigt. Att tala om hunger, eller behov, som voro de "förhållningssätt" anser jag vara perverterat, i synnerhet som - i verkligheten - folk svälter ihjäl.

Ja men då får du väl gå ännu längre i ditt sökande efter orsak. Är det så att folk svälter så är det i avsaknad på mat, varför saknas maten? För att de saknar kultur, för att de följer de förordningar som hindrar dem, för att.......


Att säga att det är "samhället" är inte mera utvecklande än att säga att det är "individen". Samma kaka liksom.

Det finns ju charlataner överallt, och jag undrar varför du försvarar tex postmodernismen, som är full av charlataner, men rymmer mången sant beaktningsvärd mening, men inte en annan tradition? Vad är det som skiljer dem åt?

För övrigt så kan man fråga sig; är den som lever i en värld där symboler ger makt, och som vill uttrycka en mening, oärlig om han använder symbolik för att ge sig själv makt i andras ögon, och med det ett rättfärdigande av åsikter?

Jag vet att jag tycker att det är skit, men det är för att jag vill veta, och inte delge. Kände jag mig veta, och med det en vilja att delge, så skulle jag inte ha samma skrupler.

[Avantgardet]

Loke, ja, och jag upprepar min fråga: "vad väntar du på?"

Jag jobbar i veckorna och har en del av helgerna inbokade, men de flesta innan jul är ännu ok. Återkom i pm till mig om när det passar för dig, jag kan ta ledigt halva fredagen så att vi får god tid och kan ha upp mot tre sessioner. En del inrättningar för att du ska känna dig trygg är ok, det enda jag egentligen kräver är att du berättar vilka preparat du använt dig av och i vilken omfattning den senaste månaden. Detta för att inte kompromissa med din säkerhet i fråga om doseringen på sakramentet. Bäst är givetvis om du kunnat hantera din ångest i några dagar innan utan kemikalier i alla fall, så klarar du dig med pot vore det bra. Om du fortsatt går på SSRI komplicerar det saken en del, kanske får vi i så fall byta ut djungelsakramentet mot vårt egna hemmaväxande.

Du förstår metafysik har sina begränsningar att förmedla via nätet. puss (Därmed inte sagt att jag inte menar allvar, det gör jag.)

Okej, nu är jag med, fint av dig. Förstod inte att du var bokstavlig där, förväntade mig snarast en föreläsning men du menar att jag måste uppleva. Egentligen är det ingen dum idé, men frågan är om jag skulle nöja mig med det som svar ändå. Som jag ser det är det en skillnad på vad jag upplever och hur jag tolkar det. Det finns förvisso inget rent upplevande, lika lite som ett rent tolkande, likväl är distinktionen nödvändig.

Mer personligt: har faktiskt varit lite småsugen på tripp senaste tiden, börjar vara några år sen. Hittade två små toppisar när jag var ute och letade efter telefonen jag tappat bort (som jag tappade i samband med att jag plockade matsvamp dagen innan - och hittade några riktigt vackra Olivvaxskivlingar, samt ett gäng ståtliga och oangripna Karl-Johansvampar, men blev av med telefonen samtidigt), det är första gången jag hittat toppisar här. Var ute och letade ordentligt för nåt år sen, men har inte sökt sen dess. De jag hittade nu fanns på ett ställe där vi grundligt hade sökt för några år sen, flera gånger, helt förvissade om att det där borde växa, men fann inget. Så det var ju kul att få rätt i slutändan om inte annat. Har inte ätit SSRI på flera månader nu, varit ren från opiaterna i ett par veckor nu (tror jag). Spelar SSRI nån roll egentligen (om vi betänker sydamerikanska häxbrygder), trodde det var främst MAO-hämmare som var problematiskt? Benso äter jag ytterst sällan, och då enbart för att psykiskt överleva nån annan krasch, emedan jag betraktar det (såväl som alkohol och tjack) som "doping". Behöver ingen artificiell självkänsla. Mitt problem är det omvända, jag måste droga mig ödmjuk.

Samtidigt vet jag inte om det är läge för mig att trippa, i själva verket är det väl lite av problemet. Överhopad med grejer att göra, finns ingen tid att fly, måste hålla mig kvar här i verkligheten, du vet. På tal om annat: Hur doserar du? Pallar själv inte att bara bli lite flängd, jag måste ta mastodonttrippar, avskyr verkligen att ha minsta lilla "nykter röst" i bakhuvudet, det är bara obehagligt. Känns som att det skaver. Men det är samma problem där - kan inte kosta på mig att vara vansinnig (om så bara tidsbegränsat). Dock ett kul erbjudande, tar det på allvar och återkommer om och när det är möjligt. Brukar annars bara unna mig en brajochmusikterapi emellanåt, sitta och jamma ett dygn eller så och vara helt stekt. Såna gånger föds lustigt nog riktigt vackra saker.

Annars då? Trivs du som alien?

[Avantgardet]

Oblivion, vad är du för paranoid typ? Lugna ner dig nu va!

Vilken slagkraftig replik på dumförklaringen...

Tigger du om en hurring?  :wink:

Är inte att leka med... helt ärligt.

[Avantgardet]

Oj vad mycket brister i dina föreställningar om dina opponenter.

Helt säkert. Talade väl egentligen med ganska svepande generaliseringar. Huruvida det har nåt värde eller inte är en fråga i sig, jag skulle nog vilja påstå att som jag tecknat "problemet" så finns det en poäng med det här sättet att tala om "dem". Poängen är förhållandevis trivial, kan man tycka, men samtidigt verkar ingen riktigt vilja ta tag i den. Vet ju att t.ex. du ser exakt samma problem när det gäller psykvården i Sverige. Det är den här allmänna trenden jag talar om, inte någon specifik dogm. Alltså snarast ett framträdande ideologiskt drag i samtidskulturen. Allt skall investeras i självet. Hela tiden skall det strävas efter att "förbättra" det egna jaget, aldrig lyfta blicken på de strukturer som genererar det egna jaget. Det är egentligen den enda poäng jag kan se att jag gjort här. Men så får jag "meditationsmaffian" på mig, som stirrar sig blinda på sin lilla del i det hela och inte förmår se det övergripande, eller?

Gå och diska brukar föregå uppmaningen att meditera. Skärskådningen skall resultera i verksamhet som är värd i sig, istället för bara inbillat värd för att vi håller oss själva som universums mått. (vet att detta är suspekt men det är väl alla normativa anspråk, åtminsone så finns det en naturlighet här, vilken gör att vem som helst kan söka själv, och huvudet, styret, förpassas till sopkorgen [borde tilltala dig])

Jag hävdar att du inte ser tillräckligt de mekanismer som föranleder hela sökningsprocessen. Den uppstår ingalunda i ett vakuum. Den spelar lustigt nog strukturerna i händerna. Så länge alla är fullständigt inbegripna i djupdykningar i sina egna "bristfälliga" jag så kommer ingen av dem att resa sig ur sin lotusställning och dela ut kängor åt etablissemanget. Det är detta som är kärnan i min kritik. Vi har diskuterat det förr, har ännu inte sett något skäl till att ändra uppfattning. Jimmy lyfte fram Foucault i ett sånt här sammanhang, men jag skulle hävda att Foucault begår ett misstag när han behandlar fenomenet strukturellt istället för historiskt-kulturellt, och därför inte tillfullo förmår inse problemets särart.

Jag påstår att du aldrig kan förstå traditionen eftersom du ser den som andlighet och religion, vilket du har förställningar om, och separerar inte de folk som gör traditionen andlig och religiös, från den mening om världen som de håller. (blir ju svårt att diskutera detta eftersom närt nog alla traditioner har något mått av meditativ verksamhet införlemmat i sig.) Till och med de hårda vetenskaperna talar om insikter och inspirationer som något som kommer vid avsaknad av reflektion av problemet som skärskådas. Alltså samma sak överallt, det du söker kommer när du inte söker.

Ändrar inget i sak vad jag kan se, utifrån den position jag här intar. Vad gäller just definitionen av "meditation" så är det väl där vår egentliga strid står, och har stått sen första början. Vill du ha den vida definitionen av meditation? Det är okej med mig, men likväl måste vi då inför en graderingsskala där (det blir nödvändigt). Den som inbillar sig att man kan lära sig om världen uteslutande genom att gå till sitt eget "intet" skulle nog både du och jag påstå är smått förvirrad. Tvivlar på annat. Skulle nog säga att du söker hålla fast vid en mystisk föreställning om "inspiration", men det är bara en gissning. Intresserad av hur du betraktar fenomenet "inspiration".

Jobbets värde, för den som jobbar, står att finna i vilan, inte i aktiviteten av jobb. Det är inte bara ett sofisteri utan ser exemplifieras i att muskler växer under vilan inte arbetet, det som lärs får nytta när det är lärt och inte i lärandet, känslor förmedlar något riktat mot framtiden och inte samtiden (annars hade vi inte behov av dem).

Gör det det idag? Tycker mig höra hela tiden att "allt kommer bli bra bara vi får mer jobb". Tycker mig helt klart se en skiftning där, och som hänger ihop med denna skiftning till självet som "meditation" (i den snäva bemärkelsen) innebär. Får också intrycket att du vill skilja meditationen från dess tradition, om jag förstår rätt, och betrakta det rent pragmatiskt. Det menar jag vara dumt. Det finns en underliggande teleologi som man inte kan sopa under mattan. Det gör du förvisso inte, du talar om värdet av arbetet som erhållet i vilan. Det är också lustigt, för här ger du mig ammunition så det räcker och blir över. Jag ser det nämligen som självklart att värdet av arbetet är inte alls vad jag, personligen, erhåller av arbetet (i vilan) utan vad samhället erhåller av mitt arbete. Mitt arbete är saknar existensberättigande om dess värde bara tillfaller mig personligen. Samma fenomen än en gång. Fokuset på den egna individen (och dess presumtiva förhållande till alltet-intet) är till själva sin form ren och pur egoism, oavsett hur mycket innehållet ägnas åt "alltet" eller whatever.

Gör icke föreställning, låt det föreställas är en princip som är näst intill allmängiltig för alla former av kunskapssökanden. Till och med analystiken rymmer mått av det (även om jag inte tänker gå in på hur jag menar mig se detta)

Hur långt kan du dra det? ... och därmed anser jag nog oss vara på det klara med den punkten. Nån invändning att resa där? Du vill knappast ersätta aktivitet med passivitet. Tror nog du eftersträvar balans snarare, och där är jag helt enig med dig (i sådana fall), men pekar än en gång på samhället. På effektivitetsprincipen och liknande, vilka är orsakerna till detta fokus på (verkan) det bristande självet. Egentligen inget svårsmält alls i mitt resonemang vad jag kan se. Begriper alls inte de här starka reaktionerna jag får.

[Avantgardet]

Ja men då får du väl gå ännu längre i ditt sökande efter orsak. Är det så att folk svälter så är det i avsaknad på mat, varför saknas maten? För att de saknar kultur, för att de följer de förordningar som hindrar dem, för att.......

Försöker du peka på svältande individerna själva (och deras moraliska ansvar), istället för resursfördelningen?

Att säga att det är "samhället" är inte mera utvecklande än att säga att det är "individen". Samma kaka liksom.

I en mening, men i en annan mening så gör det hela skillnaden. Att peka på individen är detsamma som att rättfärdiga de befintliga strukturerna, och tvärtom. Att peka på den svältande individen och mena att han är "svag" och "otillräcklig" är ett feltänkt. Han är inget i sig själv, han är endast det han är i och med den situation i vilken han befinner sig. Det är en ofantlig skillnad i att peka på samhället jämfört med att peka på individen. Och det leder oss i helt olika resonemang. Förebyggande vs. repressiva åtgärdar till exempel. Kompromissar inte för en sekund här. Ingen individ kan befria sig själv (endast anpassa sig på olika sätt till strukturerna), endast tillsammans kan vi befria oss själva. Sug på den... en smak av Paulo Freire faktiskt.

Det finns ju charlataner överallt, och jag undrar varför du försvarar tex postmodernismen, som är full av charlataner, men rymmer mången sant beaktningsvärd mening, men inte en annan tradition? Vad är det som skiljer dem åt?

Vet inte om jag "försvarar" postmodernismen. Vet inte ens hur man skulle kunna göra en sån sak. Alls inte intresserad att försvara, långt mer intresserad av att förstå. Jag tar den för vad jag förstår den vara och förhåller mig till den, en del grejer har jag svårt att argumentera emot hos "den" andra grejer mindre svårt att argumentera emot. Min huvudsakliga beef med Derrida, t.ex., är hans i allt väsentligt helt och hållet litterära liv. Man skulle rent av kunna säga att han på ett performativt plan placerar textens konceptuella sida ovan dess materiella sida. Gisslet för alla radikala litteratörer. Blev uppmärksammad på detta genom en föreläsning av Walter Benjamin som föreligger i tryck längst bak i hans "Essäer om Brecht" på svenska, men tog honom medvetet mer bokstavligt än han själv menade. Kritiken drabbar också mig själv, vilket jag ser som en utmaning. Det är alltså en annan sida av samma kritik som jag riktar mot "meditation" och liknande.

Dessa charlataner inom postmodernismen har jag hört mycket snack om, men aldrig själv stött på. Någon speciell du syftar på?

För övrigt så kan man fråga sig; är den som lever i en värld där symboler ger makt, och som vill uttrycka en mening, oärlig om han använder symbolik för att ge sig själv makt i andras ögon, och med det ett rättfärdigande av åsikter?

Vad har ärlighet och oärlighet med detta att göra? Jag talar om vad som är "rätt" och "riktigt".

Jag vet att jag tycker att det är skit, men det är för att jag vill veta, och inte delge. Kände jag mig veta, och med det en vilja att delge, så skulle jag inte ha samma skrupler.

Vet inte om ni helt förstår omfattningen av min kritik, och i vilken utsträckning jag också själv drabbas av den. Jag förespråkar, kort och gott, aktivism. Varken mer eller mindre. Det jag gör just nu, här och nu när jag skriver, är gränsfall. Litteratören som sådan saknar i mina ögon ett raison d'être. Handling kan aldrig ersättas med snack. Hur handlingen skall se ut, vilken typ av handling det gäller, det är de frågor som intresserar mig. Har kastat handskarna nu Auk, vi kan inte sitta på våra arslen och leka smarta längre.

[Loke]

Loke, ja, och jag upprepar min fråga: "vad väntar du på?"

Jag jobbar i veckorna och har en del av helgerna inbokade, men de flesta innan jul är ännu ok. Återkom i pm till mig om när det passar för dig, jag kan ta ledigt halva fredagen så att vi får god tid och kan ha upp mot tre sessioner. En del inrättningar för att du ska känna dig trygg är ok, det enda jag egentligen kräver är att du berättar vilka preparat du använt dig av och i vilken omfattning den senaste månaden. Detta för att inte kompromissa med din säkerhet i fråga om doseringen på sakramentet. Bäst är givetvis om du kunnat hantera din ångest i några dagar innan utan kemikalier i alla fall, så klarar du dig med pot vore det bra. Om du fortsatt går på SSRI komplicerar det saken en del, kanske får vi i så fall byta ut djungelsakramentet mot vårt egna hemmaväxande.

Du förstår metafysik har sina begränsningar att förmedla via nätet. puss (Därmed inte sagt att jag inte menar allvar, det gör jag.)

Okej, nu är jag med, fint av dig. Förstod inte att du var bokstavlig där, förväntade mig snarast en föreläsning men du menar att jag måste uppleva. Egentligen är det ingen dum idé, men frågan är om jag skulle nöja mig med det som svar ändå. Som jag ser det är det en skillnad på vad jag upplever och hur jag tolkar det. Det finns förvisso inget rent upplevande, lika lite som ett rent tolkande, likväl är distinktionen nödvändig.

Mer personligt: har faktiskt varit lite småsugen på tripp senaste tiden, börjar vara några år sen. Hittade två små toppisar när jag var ute och letade efter telefonen jag tappat bort (som jag tappade i samband med att jag plockade matsvamp dagen innan - och hittade några riktigt vackra Olivvaxskivlingar, samt ett gäng ståtliga och oangripna Karl-Johansvampar, men blev av med telefonen samtidigt), det är första gången jag hittat toppisar här. Var ute och letade ordentligt för nåt år sen, men har inte sökt sen dess. De jag hittade nu fanns på ett ställe där vi grundligt hade sökt för några år sen, flera gånger, helt förvissade om att det där borde växa, men fann inget. Så det var ju kul att få rätt i slutändan om inte annat. Har inte ätit SSRI på flera månader nu, varit ren från opiaterna i ett par veckor nu (tror jag). Spelar SSRI nån roll egentligen (om vi betänker sydamerikanska häxbrygder), trodde det var främst MAO-hämmare som var problematiskt? Benso äter jag ytterst sällan, och då enbart för att psykiskt överleva nån annan krasch, emedan jag betraktar det (såväl som alkohol och tjack) som "doping". Behöver ingen artificiell självkänsla. Mitt problem är det omvända, jag måste droga mig ödmjuk.

Samtidigt vet jag inte om det är läge för mig att trippa, i själva verket är det väl lite av problemet. Överhopad med grejer att göra, finns ingen tid att fly, måste hålla mig kvar här i verkligheten, du vet. På tal om annat: Hur doserar du? Pallar själv inte att bara bli lite flängd, jag måste ta mastodonttrippar, avskyr verkligen att ha minsta lilla "nykter röst" i bakhuvudet, det är bara obehagligt. Känns som att det skaver. Men det är samma problem där - kan inte kosta på mig att vara vansinnig (om så bara tidsbegränsat). Dock ett kul erbjudande, tar det på allvar och återkommer om och när det är möjligt. Brukar annars bara unna mig en brajochmusikterapi emellanåt, sitta och jamma ett dygn eller så och vara helt stekt. Såna gånger föds lustigt nog riktigt vackra saker.

Annars då? Trivs du som alien?

Jo tack jag mår fint och ser heller inte så stor skillnad på mitt tillstånd med eller utan inflytande av de hallucinationsupplösande växterna. Du använder dig av en del begrepp och retorik som jag inte känner mig hemma med. 'Trippa vs hålla mig kvar här i verkligheten', för mig låter det verkligen som det har snurrat mycket tankar i ditt huvud sedan sakramentet senast lämnade ditt blodomlopp. Dosering är också ett begrepp som jag tycker är vulgärt i sammanhanget, även om jag också själv ibland tillåter mig använda det. Det är en intuitiv process som handlar om hur mycket som krävs för att säkerställa lyhördhet. Så jag doserar så mycket som krävs för att ingen flykt skall tillåtas. 'Deep enough to satisfy my soul' som en lustig sprätt uttryckte det när Txanabanér från Huni Kuin folket frågade detsamma. I ditt fall håller jag med om att det nog kan vara vist med en ansenlig mängd, men samtidigt är det något som säger mig att det dära i dig som vill undvikas med en lågdos är just något som förtjänar petas på. Kanske är det meningen att du ska konsakrera de små rackarna som ploppade upp för dig?

Att det inte skulle finnas något rent upplevande kan du ju få hävda, men jag ser det mest som ett skämt. I alla fall är det just upplevelse som jag är intresserad av att dela med människor. Tolkningar står mig lätt upp i halsen.

[suchanother]

En släkting skickade ”skogsvampar” till morsan och hon i sin tur gav mej en rejäl bunke färdigsaltade. Stoppade en i munnen och håret reste sej på mej. Kändes som att jag käkade upp en hel saltgruva. Hur i helvete kan något bli så salt?
Har ni någon gång käkat västkustspecialiteten stekt saltsill? Den är jävligt salt men bara en mild förrätt, rena hälsomaten, i jämförelse.

[Loke]

Hej Such  :D

[Avantgardet]

Det var inte retorik, Loke, men det faktumet att det för dig framstår som det belyser i sig en väsentlig punkt. Det finns inget rent upplevande, du är alltid redan inbegripen i tolkning. För mig framstår du som nåt slags puritan och dogmatiker. Jag tar inte en tripp för mer än vad jag tar nån annan drog. Inbillar mig inte finna någon "sanning" i droger (säkert stör dig beteckningen "droger" också, här i sammanhanget). Vet inte vad det beror på. Även när jag är trippad så förhåller jag mig till det jag upplever med distans, jag rycks inte med i det som många andra gör. En helt annan sak var det ju när man var färsking (hihi), men jag bländas inte av sken på samma sätt längre. För mig är det en drog, varken mer eller mindre. Den har en viss karakteristik, men det har alla droger. Inget märkvärdigt. Som att se en film. Vill jag ha nåt sant och riktigt behöver jag bara se mig om i min knarkarkvart och konstatera att allt är åt helvete. Det är verkligt. Att sitta med en massa "levande" föreställningar och åtföljande djupsinnigheter, ger mig inget (åtminstone inte i samma utsträckning som för många andra, som kanske också därför behöver det).

Blev lite ställd när du skrev det där om de små som ploppade upp för mig. Fick för mig att jag berättat något som jag inte hade berättat. Din tolkning (att det sas. var "meningen" att jag skulle äta upp dem) är precis den tolkning jag själv skulle ha använt mig av en gång i tiden. En gång åt vi upp allt vi fann under tiden som vi plockade. Så fort svampen började slå på så blev det förstås omöjligt att plocka vidare, för oss allihop. Skillnaden mellan mig och de andra denna gång var att svamparna istället fann mig då jag inte längre förmådde söka. Alla kliade sig i skallarna och begrep ingenting. Jag förklarade (som det mest självklara i världen), "det är enkelt! Kolla här", jag grep tag i nåt björkris och pekade, "marken rör sig och myllrar här" (på ett ungefär). Tror inte jag tog miste en endaste gång. Självfallet hoppade svamparna upp genom grästuvorna och liksom blinkade iögonfallande också. Min tolkning var att de ville bli uppätna av mig, att det fanns någon "mening" med att jag skulle äta dem osv.

Det jag vill undvika vid låg dos är helt enkelt den där som försöker hålla skenet uppe av att vara nykter. Samma typ av känsla som att få påhäng av polisen när man är påverkad. Irriterande. Antingen eller liksom. Antingen ger man efter och flyter med, eller så håller man ställningarna. Inte velande fram och tillbaka. Inte en sån där "bubbla" som sväller upp och fångar in och sen briserar och skakar om en som den så gör, varpå man finner sig fast rotad i "verkligheten" igen. Man får ju aldrig tillfälle att slappna av då. Sist jag åt svamp, drygt tre år sen, så fann vi just en mycket liten mängd. Tio ynka toppisar som vi delade på två. Brukar betrakta 100 toppisar/person som en lagom mängd. Snubben som jag trippade med hade aldrig tagit förr, så jag tänkte "fuck it, det blir kul ändå, alltid lika roligt att trippa med färskingar". Såg efter ett tag hur han fick såna där barnsliga ögon och började bete sig suspekt. Fick själv den där typiskt träsklika känslan, och min röst lät självfallet så där skumt och som om man talar, ja, kanske just underifrån ett träsk. Han studsade omrking som ett barn, klättrade på busskurer osv. Vi träffade en kompis, jag högg tag i honom och sa att han skulle hålla lite koll på oss, och så sprang vi på puben (en vanlig veckodag) och delade på en kanna. Tissel och tassel runt omkring, givetvis, fick en utskällning av mitt ex, något senare, som jobbade där då. Tråkigt att hon skulle drabbas, bara för att vi kommer in där lite fredligt, och min kompis springer fram med en blomma som han plockat åt henne. Skötte oss superfint, måhända med pupiller som tefat, dock tråkigt med jidder. Finns ju ett slags hat mot knarkare, vart än man kommer vad det verkar. Hamnade i konflikt med några andra, som jobbade där, när de envisade med att insinuera grejer om att jag såg påtänd ut. Nåväl, men det är som sagt det, jag är en sån som vill koppla av, kort och gott. Vilket leder oss in på något som jag funderar gällande din syn på psykedelia. Detta med puritanismen. Jag inbillar mig att du har något emot blandande av droger (ja, jag kallar allt för "droger"). Tror det är här skillnaden mellan du och jag ligger primärt. Jag ser droger som droger, inte som något annat. Jag har inget högt andligt syfte med mitt knarkande. Klipper man en hövding när man är trippad så får trippen en annan karaktär, tar man extacy när man trippar så får trippen återigen en annan karaktär (andra "färger" om man så vill), tar man opiater återigen en annan karaktär osv. Det är bara kemikalier, varken mer eller mindre. De säger inget mer eller utöver sig själva. Och det du talar om som "hallucinationsupplösande" och "lyhördhet" osv. är för mig blott ett distanserande från något, vilket kastar ett visst ljus över detta något. Ett förfrämligande av det "normala". Inget mystiskt eller konstigt.

Menar, kort och gott, att jag ser mer nykter på droger än vad du gör.

[Avantgardet]

En släkting skickade ”skogsvampar” till morsan och hon i sin tur gav mej en rejäl bunke färdigsaltade. Stoppade en i munnen och håret reste sej på mej. Kändes som att jag käkade upp en hel saltgruva. Hur i helvete kan något bli så salt?
Har ni någon gång käkat västkustspecialiteten stekt saltsill? Den är jävligt salt men bara en mild förrätt, rena hälsomaten, i jämförelse.

Äter inte fisk, inget kött alls. Mycket lite salt också, slår det mig. Lyssnar mest på vad min kropp säger att den vill ha - och se var det leder mig!