Avantgardet skrev:Du tycks missa poängen. Det är inte så att jag blandar in politik, det är så att valet vi ställs inför är politiskt till sin natur. Därav "strategisk essentialism". Självfallet är det makt som spelar i bakgrunden, men det är inte så att det inte finns med makt i bakgrunden om jag bara passivt, utan att ifrågasätta mitt val, skulle svälja ett perspektiv. Det som sker då är att jag agerar marionett och någon annans maktanspråk gör sig gällande genom mig. Om du inte aktivt tar ställning så är du inte därför urskuldad. Det är bara frågan om medvetenhet här, varför jag uttryckligen skrev att det är stor skillnad på att anta en strategisk essentialism (and in so doing erkänna att det är ett politiskt ställningstagande) eller bara blint svälja en position under falskt sken av "objektivitet".
Står någon bredvid någon annan så skiljer de sig åt, därför kallar du dem olika. Inte för att de bär på någon inherent självidentitet, utan för att de skiljer sig från varandra.
Du envisas med att hålla fast vid ett begrepp som du helt saknar täckning för. Jag säger ju att det som överlever ögonblicket är blott och bart en föreställning, det behövs inte att något faktiskt skall vara beständigt över tid, blott att vi kan frysa ögonblicket i våra föreställningar (vilket är exakt vad vi gör). Det du kallar intet existerar uteslutande som begrepp/föreställning, i varat finns ingen plats för intet i den meningen. Intet kan bara träda in i varat som idealitet, uteslutande som begrepp. Så visst existerar intet - som begrepp - men det har inte samma ontologiska status som det förhandenvarande.
Jag menar att själen som begrepp endast är en hämsko för vårt tänkande, det är en grav förenkling. Allt som själen vanligtvis tänks "bestå" av kan beskrivas på långt bättre sätt.
Jag förklarade ju i inlägget hur jag anser mig kunna tala om människan, och i vilken mening jag anser att man bör tala om henne, och det är genom ett återvändande till Hedeigger och Marx.
Anser mig också ha förklarat varför vi inte bara kan tala "om människan som existentiellt fenomen". Det är just där jag slår in min kil så att säga. Det går inte bara betrakta människan, vi måste anta ett perspektiv för att hon överhuvudtaget skall få konturer. Antingen gör man som jag och ger fri insikt i vad som pågår, eller så inbillar man sig att man kan se människan "rent" (i-sig-själv) och kommer så ofrånkomligen att syssla med förtäckta maktanspråk. Det går inte skita i om det är en verksamhet eller en passiv kärna. För att överhuvudtaget kunna tala om människan så måste vi definiera henne. Och, som jag gjort här, så måste vi motivera varför vi väljer ett perspektiv framför ett annat. Mycket i mitt förra inlägg var illustrationer av metoden så att säga, sökte visa på vad den tar fasta på i förhållande till den konventionella borgerliga hegemonin.
Filosofins första egentliga fråga är "Vem eller Vad?". Den måste besvaras, och vi måste motivera våra svar.
Du har redan definierat "själ" och jag använder det bara för att tala om x.
Du ger inte mycket fri insikt, eftersom du talar om det som inte kan talas om, du sluter dig till vad det inte är som inte kan sägas vad det är. Är är väl ändå vad som blir kvar när det som inte är är borta?
För övrigt när började jag tala om objektivitet? Jag har aldrig talat om något annat än det subjektiva. Jag frågade varför du är du nu och senare, om det var frågan om det objektiva skulle intet svar vara behövligt, men nu frågar jag mig varför du synes vara så för mig eller dig.
