Min ritual/återfödelse

[JimmyAberg]

Det vi saknar är den kollektiva känsligheten. Känslan för flocken, känslan för mänskligheten.

...

Sociala institutioner har förstört våran känsla för den kollektiva känsligheten. När vi socialiseras in görs detta genom att bryta mot den naturliga intuitiva känslighten, för att desorientera oss, för att desorganisera oss så att vi blir lättare att bryta ner.

...

Vårat samhället är ett individualistisk samhälle, alla tidigare ritualer är undanröjda, de enda ritualer som återstår är riktade för att bryta ner banden mellan oss. Skolan är fylld med individuella "prov".

Men dessa är inte ritualer som bygger på att stärka våran intuition, det är inga genuina myndighetsprövningar där vi genom ritualen använder hela vårat väsen för att växa mot nästa identitet, det är ett missbruk och för att klara oss genom denna kanal, för att få 20.0 måste vi stympa oss själva.

...

Alla sociala instutioners uppgift är att agera stödstationer som pushar oss uppåt och frammåt i våran förädring och utveckling, men istället missbrukas kommunikationen och vi "hålls kvar" och "trycks ner" om vi inte passerar genom de preparerade kanalerna - dvs om vi inte stympar oss själva får vi inte komma vidare. Resultatet är att vi faller utanför de sociala instituionerna.

Samhället är alltså inte ett genuint träd utan ett kontrollträd. "Brottet" är alltså att inte simma uppåt utan att ramla utanför. Den frustration vi känner mot att "bli missförstådda" dvs att våra "myndighetsrepresentanter" missbrukar deras asymmertriska kommunikations/maktförhållande, och att de enda genunia forum som existerar upprätthåller detta maktförhållande.

Maktförhållandet är i sin essens inte problemet, utan att kulturen självstympat sig till den grad att vi helt förlorat vår genuina förmåga att urskilja vilka dygder som är eftersträvansvärda.

De dyger vi har är riktade för att lyfta fram individen.

...

Jag motsäger mig inte individen i sin essens. Problemet är bara att individen bara är en station på vägen, inte slutet. Några lyckligt få, artiser, idrottare, osv, kanske lyckas nå upp till den nivån att de som individer får blomma ut. Jag ser inget problem med att vi erkänner varandra, problemet är bara att detta erkännande - till stor del, kommer från människor som är under - och inte bortom det individuella. Dvs, de som dyrkar individen, kändisen, idolen, osv är de som ännu inte nått dit, och som systematiskt motarbetas för att komma dit. Det motsägelsefulla är alltså detta: Eftersom vi dyrkar individen så drar idealet/kraven iväg, vi sätter helt enkelt för orimliga krav på individen, så höga att nästan ingen lyckas nå dit. Vi gör detta eftersom vi tror att det är slutstationen, dvs, att det skulle vara något _märkvärdigt_ att vara en självständig individ - och då med ett subtilt förnekande att alla s.k. självständiga individer får sin livsföring av de osjälvständiga individerna som dyrkar dem.

Det är alltså ett missbruk av individen att tro att individen är slutmålet, eftersom det gör att kraven för att bli individ drar iväg.

...

Det finns inget att finna i den rena individen, den som lever självständig utan stöd från andra, utan andras närvaro eller bekräftelse, jag har försökt isolera mig och försökt att leva så, men det är till sin essens helt meningslöst.

...

Det som leder till mening är inte indivdualiteten, utan ritualen. Har vi meningsfulla och stödjande ritualer så spelar det ingen roll hur vi förhåller oss till våran individualitet. Det är naturligtvis bra om våra ritualer är självständiga, dvs att våra ritualer inte bygger på ett beroende som vi behöver andra för att tillfredställa: shopping, droger, etc.

Men ytterst sett så är ritualen meningslös om den inte utförs tillsammans med andra, eftersom syftet med hela ritualen är att nå kontakt/ få bekräftelse.

...

Just nu är vi utelämnade åt vårat egna ansvar, ett ansvar som många idag inte klarar av att axla. Men vad innebär ansvaret i sin essens? Jo, att vi lever i ett samhälle där vi förväntar/ger/tvingar människor att bli "individer", oavsett om de någonsin förstår vad som krävs för detta, eller inte, vi kastar helt enkelt "ut" människor från trädet.

Detta föder en tomhet hos oss.

Denna tomhet fyller vi omedvetet med meningskapande ritualer, men problemet är att de ritualer vi väljer ofta är kompensationer, vi blir alltså missbrukare eftersom vi sugs in i fel typ av ritualer, ritualer som inte stärker oss, utan som "håller oss kvar" och "trycker ner oss".

...



Men det skulle också kunna vara så att jag inte vill förlösas.

Att jag inte kan avsluta mina projekt.

Det är därför jag vill initiera fenixorder. Min själsliga återfödelse.

Detta själ är korruperad av svaghet, av sorg, av depression.

...

Jag har förväntingen att möta någon högre upp i trädet, som kan ge mig bekräftelse, som jag kan söka min tillflykt i, i de stunder jag lyckas se mer klarsynt på mina självdestruktiva ritualer/missbruk.


Men jag får inget svar. Det är ett isolerat mörker jag inte kan penetrera, själen mörka natt. Jag fummlar runt i uppgivenhet.

...

Därför behövs återfödelsen. Därför behövs ritualen. Jag klarar inte detta själv, utan stöd, utan rutinen...... utan ritualen.

...








Jag förbannar er, för att inte vilja möta mig, att inte vilja hela mig, att inte vilja se och genom detta rena min traumatiserade själ.

Jag behöver inte er för detta. Jag gör det själv om ni är så jävla rädda för att ha en ärlig relation. Eran blotta närvaro är patetiskt.

Men det är väl så ni vill ha det? Vända er bort från mig jag behöver er som mest?

JAG ska iaf inte förneka något längre.



Mitt liv är en flykt från mitt egna ansvar i det praktiska materiella livet, allt jag söker är ett mottagande i det andliga. Antaligen är jag en livsförnekare, jag söker min död innan jag gjort mitt arbete på jorden, orsaken är antagligen att jag blev själsligt våldtagen inför er innan jag blivit tillräckligt stark att på egna ben ta tag i mitt materiella liv. Allt är en jävla röra och alla skiter i ansvaret.

Att jag tillät mig själv att dras ner i detta... Jag insåg att jag inte var så stark som jag tidigare trott i min naivitet. Alla har en punkt då de bryter ihop. Resten kan jag tacka detta samhälle för.


Jag skulle vilja göra en insats, men ser inga forum, alla forum jag går till ser jag alltid en form av förnekelse. Det är nog antagligen så att jag tar med mig min egen förnekelsen dit jag går, jag önskar bara att någon kunde se min förnekelse och ge ett svar som penetrerar mitt extremt sofistiskerade försvar och ursäktande. Någon som var tillräcklig rakryggad och uppriktig och som tog sig tiden att hjälpa mig.

Jag vet att jag begär mycket, det är därför jag skapar mina egna ritualer.

[JimmyAberg]

Jag behöver rena min själ. Detta trauma jag bär med och aldrig löser upprätthåller mina asociala beteendestöningar. Jag är inte asocial per definition, jag kan bara inte möta människor som inte kan möta mitt trauma.

[Skogsälvan]

Tror du att de kan möta ditt trauma även om de inte har upplevt ett väldigt liknande trauma själva?

[JimmyAberg]

Those who never was born
but whose darkness eternally
devastated the goodness built up through milleniums
No time passed, our victory is eternal
Our scorn, our silence...


A heart dies drowning in the night's blood
Everlasting malice for the wicked soul
Can't resist the night's sweet blood

Loneliness in the embrace of you autumn night
The night that froze my cries
Deep into the woods glows a fading light
I sold my soul, cold as ice

I drown in the colour of your eye
for a black heart will only find beauty in darkness
I breathe it's eternity to absorb the sky
where the shadows of death may lie

http://www.youtube.com/watch?v=8c3L0bqUnao
http://www.lyricsdownload.com/dissectio ... yrics.html

Demiurgen har övergett oss i sin imperfekta skapelse. Vi är dualistiska varelser, något blev ofullbordat i det misslyckade förlösandet, något vi i våran tafflighet söker efter, det vi söker är tröst, det vi söker är kompensation - för det ofullbordade. Vi ser det ofullbordade - bristen - överallt vi tittar, och detta gör oss besvikna, vi är brist eftersom vi inte blev fullständigt förlösta - förbanna våra föräldrar som förlöste oss utan att vara fullständiga - att de förlöste oss utan kärlek! allt vi gör blir fel, eftersom vi lämnades åt vårat egna öde. Ju renare våran intention i sökandet efter det perfekta och kompletta - desto större blir våran besvikelse inför världen - denna imperfekta skapelse, och då söker vi tröst hos andra - som aldrig möter oss - de möter oss inte eftersom de är frånvarande inför det vi söker - de är närvarande men på ett helt annat ställe - och båda parter vägrar kompromissa bort perfektionen - och därför blir mötet aldrig av då vi närmar oss varandra - vi upprepar våra föräldrars misstag då de skapade oss utan kärlek - och vi söker därför makt att övertyga andra och makt att trösta oss själva genom förtröstan och synd, detta gör oss asociala, detta kastar vår själ i ett mörker, och denna börda blir ohanterligt för själen. Vi vill bryta oss ur trädet, vi vill ha tröst, men får aldrig andras fullständiga kompromisslösa bekräftelse, vi får aldrig ett möte med fullständig uppriktig kompromisslös och fullständig kravlös kärlek, det enda vi möter, och speciellt möter i sociala institutioner, är de asocialas programmering, deras primitiva och paranoida maktspel - ett spel spelade utifrån deras rädsla vars regler går ut på att stämpla oss kärlekssökare som paranoida avvikare - deras själar är vilseledda i rädsla, och detta dödar vår själ i vårat sökande efter kärleken.

Det finns ingen komplett och tillfredställande sanning, etik eller estetik, livet/skapelsen är djupt imperfekt eftersom vi är dualistiska varelser. Det enda kompletta är kärleken, men mitt sökande efter den gör att jag inte hittar den.

Jag vill mötas, men trotsar efter kärlek då andra kommer nära.

Är jag rädd för det intima?

Är det så att det intima hotar att förinta något jag håller kvar? Vad skulle det vara? Rädslan? Ynkligheten? Imperfektionen?


Vad är svaret i sin essens? Är inte - svaret - bekräftelsen i mötet?

Kan svaret - vara att - intimiteten i mötet förintar det imperfekta?

Detta är svaret. Kärleken är inte perfekt, den, kärleken är - intimiteten i mötet - som förintar det imperfekta.

[J R Auk]

Jag tror att du är rädd för att älska dig själv villkorslöst. Jag tror att du av någon anledning tror att du behöver en auktoritet som bekräftar ditt värde.

Men jag tycker att du missar att auktoriteten enbart får denna auktoritet, dens ord får bara värde, genom dig.

Således så väljer du auktoriteten, och genom det så väljer du ditt eget värde, om än genom detta steg, denna rörelse.

Det är ju din egen känsla du vill åt är det inte? Varför hänga upp den känslan på någon annans känsla?

[JimmyAberg]

Problemet är att jag inte kunde stå emot det som kom emot mig.

Att försöka ta in hela världen är en överväldigande sorg.

Jag ville träffa någon som tar in hela världen utan förnekelse och utan förtvivlan.

Någon som upplevt världen som perfekt och som kunde visa mig detta.

Men i mitt sökande efter denna auktoritet blev min besvikelse bara större och min känsla av världens imperfektion bara mer och mer påtaglig.


...

Jag är ingenting.

Jag känner nu intimiteten.

Jag uppskattar din närvaro, men förstår inte varför du tror att jag söker efter ett svar hos dig längre. Jag uppskatter ditt svar, men jag söker det inte.

Jag uppskattar som sagt din närvaro, men jag har inget behov av ditt "svar" (i form av språk), det enda svar jag vill ha - om du envisas med att försöka möta mig, är ett möte, är din kärlek, din intimitet.

[Minded]

Hängivelse.

Det är lustigt, eftersom att här på forumet behöver den manifesteras i uppenbar teknik, dvs tydligen ett inlägg innehållandes text. Hur kan mottagaren annars veta sig vara just mottagaren?

Texten, en ursäkt för att upprätthålla kontakten. Hur, istället för vad.

[JimmyAberg]

Hängivelse.

Det är lustigt, eftersom att här på forumet behöver den manifesteras i uppenbar teknik, dvs tydligen ett inlägg innehållandes text. Hur kan mottagaren annars veta sig vara just mottagaren?

Texten, en ursäkt för att upprätthålla kontakten. Hur, istället för vad.

Jag tycker du är lite offtopic, här finns en tråd du kan fortsätta ditt resonemang på: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 4&start=75

[Minded]

Jag skrev inte för din skull. Även om det var fritt för dig att relatera till.

[Minded]

Men jag måste säga att jag det intrigues me; jag anar fientlighet från din sida, eftersom uppenbarligen ett försök att förringa mig och min kommentar - vilket är en reaktion du inte ärat de andra skribenterna med. Faktum är att det var en rätt kul sådan också. Jag tar det som en komplimang. Alltså, även om jag inte sökte den, så tack för din hängivelse.

[Åkes granne]

Är lögnen en myt eller är myten en lögn och hur blir det både -utan att finnas?

Jag tror du har en inre intensiv "ambivalens" och hela tiden försöker dedikera mystik till ditt överjag utan att veta vad du gör, när du försöker prostituera din intimitet samtidigt som du vet att "ingenting finns där", du leker och väntar på att någon ska förstå den komplexa dualismen -du är alltså "lättsam" innerst inne i din själ, men det är bara en mental resa som ska upplösa och sluta samman gåtan; tillbaka igen, och då har du erfarit förståelsen och kan ha ont utan smärta, strukturtänkandet avbildar dess naturliga källa: verkligheten, du har istället SKAPAT det solida mysteriet eftersom du är så mycket klokare, men det har inget med det där att göra.


Du vet egentligen om din svaghet men försöker bara tala om vad du är, för att se VEM det är -du behöver självanalys genom att koppla upp det fragmentariska omötta utan krav i det ofödda kollektivet, det ligger utanför dig själv, det gör du genom att se andra lite mer som dig själv och inte som den ömsesidighet som du TROR finns -det är bara ett "maktmätande" som du vill vinna men ibland beslutar dig för att ge upp när du blandar ihop din ärlighet med din sorg och blir kroniskt obalanserad.


På allvar: Vad är det som har hänt EGENTLIGEN? Du vet utan att veta, du kan ändå inte söka det någon annan stans. Bli motsatserna av det du redan är färdig med att försöka bli, så närmar du dig det du är. Du kan ändå inte förlora något. Eller ältar du för andras skull? Du går rakt imot det du vet är det viktiga bara för att bli rädd och ombilda situationen med intution. Det går ändå inte att förstå.




Börja LYSSNA.

[JimmyAberg]

Just nu känner jag att det är enklare.

Det faller tillbaka på min egen intention, dvs vad jag vill ta med till bordet - nu.  Jag har naturligtvis formats av allt annat än nuet, men det är inget mål i sig att klamra sig fast vid det förflutna.

Här behövs inte längre något rättfärdigande av nuet, det behövs ingen förklaring. Jag söker inget svar - jag söker ingen bekräftelse - jag söker inget möte. Är det dock så att du även förstår din egen intention och slutat söka uppskattar jag din närvaro i nuet. Jag välkomnar dig i nuet - och du välkomnar mig - i ömsesidig närvaro/frånvaro - vi är här och nu men möts samtidigt ändå aldrig - inget att bekymra sig för.

Det enda som betyder något för mig i nuet, är det ömsesidiga intentionella mötet, det ömsesidiga erkännandet av viljan att mötas i det intima. Allt annat är bara associationslekar runt det intima mötet.

Jag är här nu.

[Åkes granne]

Jag förstår något du hela tiden medvetet eller ej försöker beskriva.

Det jag ser hos dig är att du INTE förnekar mänsklighetens behov av att införliva en NY HISTORIA (sanningen/gud) i tiden genom ett FRIGÖRANDE uppbrott, vilket vi investerar med hela vår själ, i en stunds hemlöshet, eller snarare uppmärksammande av kaoset, vi "offrar" oss eftersom vi helt enkelt inte VILL tillbaka. Nu börjar jag förstå att detta är manifestationen av våra kollektiva sociala syften, och inget erkännande vi behöver göra av någon andlig funktion ("bryta igenom").. alltså om du förstår.

Det handlar inte om oss själva egentligen, eftersom vi inte erkänt att allt handlar om oss sjävla.

"Galenskap" att inte bry sig överhuvudtaget.


Det ligger inte i vad du säger, utan "hur du vänder på det" och visar vår kollaps.

Jag känner alltid av en "förnekelse" i filosofi och metafysik, det är som om det sägs åt oss att sanningen är något vi ska hitta SJÄLVA... och blir samtidigt upprörd och stressad av andras inaktivitet..

Det här är ordlöst och jagande, jag vet inte hur man ska förklara det när det inte finns något eget "språk", bara en överväldigande distansdramatik.. Det är som på gränsen till ett INSTINKTIVT självmord..  


Jag vet inte vad det är som känns så "jobbigt", kanske är det vårt kulturella/inlärda strukturbevarande av historian, som motsätter oss meningen, då vi blandar ihop båda inställningar..


Jag beskriver detta som min oaspekterade Uranus styrande fjärde huset etc. (i andra inlägg).. men vi är alla integrerade i denna känsla, med för oss personliga betydelser av var vi är/gör..

[transversal]

Jag tror att du är rädd för att älska dig själv villkorslöst. Jag tror att du av någon anledning tror att du behöver en auktoritet som bekräftar ditt värde.

Men jag tycker att du missar att auktoriteten enbart får denna auktoritet, dens ord får bara värde, genom dig.

Således så väljer du auktoriteten, och genom det så väljer du ditt eget värde, om än genom detta steg, denna rörelse.

Det är ju din egen känsla du vill åt är det inte? Varför hänga upp den känslan på någon annans känsla?

En teori som kanske, kanske skulle kunna hjälpa dig (Jimmy) att få closure är en teori där man anses behöva en spegel (bekräftelse/auktoritet) för att kunna uppleva sina egna känslor. Tommy Hellsten har skrivit bra (om än lite småreligiöst) om det i boken "Flodhästen i vardagsrummet" (som egentligen avhandlar en familjestruktur som har med alkoholism att göra, men som är fullt tillämpbar på helt andra problemområden). Det var bara en direkt association till Auks tolkning av problemet.

[Anders]

Det vi saknar är den kollektiva känsligheten. Känslan för flocken, känslan för mänskligheten.

...

Sociala institutioner har förstört våran känsla för den kollektiva känsligheten. När vi socialiseras in görs detta genom att bryta mot den naturliga intuitiva känslighten, för att desorientera oss, för att desorganisera oss så att vi blir lättare att bryta ner.

Har vi någonsin haft den här känsligheten? Finns den verkligen någonstans? Dina inlägg här ger mig en bild av gemenskap som känns utopisk, tyvärr. Men det är bara min bild.

Jag är inte så dj-a djup, så jag kanske misstolkar dej helt, men jag skulle klara mig med en själsfrände, en riktigt bra en, lite nu och då. Och det fattas mig...