Att konfrontera sin maktvana/rädsla

[Åkes granne]

Förut upplevde jag att tänkandet var min begränsning, nu har jag trott att jag "står över" det, eftersom jag inte lyckats ta itu med komplexiteten och istället försökt mystifiera livet -men det är mer en publikation av min grund.

Jag fattar egentligen ingenting längre -begränsingen verkar ligga i resultatsökandet, utvägssökandet, vilket jag blockerats från att se objektivt, eftersom jag försökt med någon sorts alternativ undanflyktsform av existensiell framgång, baserad på fragment av illusoriska yttre former, samtidigt som jag vet om att det är oseriöst. Jag inbillar mig maniskt att jag måste "komma på" något, är besatt av ett inre UTTÖMT formulerande och har glömt att gå bakom. Vafan.


Det hela känns fullständigt galet, när jag erkänner att det är ett problem.


Ibland får jag en stark vilja att provocera fram rå manifestation av livsimpulsens energi, genom att sätta mig på t.ex. filosofiforum (eller något annat forum) så länge jag orkar för att se vilket beteende som uppenbarar sig, alltså isolera verkligheten genom något jag idenfierar mig med samtidigt som man glömmer sig själv och därför konfronterar.

Jag upplever att det begränsar mig att jag inte får ett ständigt öppet utlopp för min insiktsprogrammering. På "ytan" ser det ut som min "förståelse" har växt, men det är bara min beskrivning som utökat sina redskap -egentligen så är det ett tomt skåp, ett slags "skyddande beteende". Just nu vet jag inte vad det är jag försöker presentera, det finns ingen stark kraft bakom. Det är ungefär som om jag försöker använda teori till att skapa insikt genom att slänga fram så mycket verkstad som möjligt för att "se" innehållet.

Nej jag behöver gå IN I levande former och beskriva utformningen av existensiella sociala programmeringar, men jag vet inte var man ska börja diskutera, jag tror jag har en omedveten konflikträdsla som jag försöker överlappa med excentrism för att hålla ett avstånd, osv. eftersom jag identifierar mig med att "ni inte förstår" och tror att det är insiktetns substans i brist på den genuinitet som jag behöver -upplever endast det i konfronterande "levande filosofi", det är väl för att matcha min "autistiska" personlighet som jag tvingats gå in i filosofiska sökandet, för att få en tillräckligt utrymmeserikt social platta.

Är hela tiden rastlöst i ett "ständigt tillstånd", jag står alltså på samma ställe, utgår från samma personlighet, går desperat in med en "idé" för att framkalla rörelse samtidigt som jag omedvetet flyr ifrån förändringen framåt.



Det finns bara EN SANNING, och det är "det här"... Det är så förvirrande att använda filosofers banala teorier att leka sociala lekar med, istället för att bryta ned delad medvetenhet och uppleva ett sant sökande, utifrån den plats DÄR MAN STÅR.



Egentligen har jag potential till att förstå, men jag har sabboterat förklaringsformen -mig själv, och därför blivit "desperat", jag har alltså tappat respekten för att det ska finnas något att förstå.

Insett hur korkat det är att gå in i skillda teori-grunder när det inte handlar om OLIKA saker att diskutera.

[Åkes granne]

Förut upplevde jag att tänkandet var min begränsning, nu har jag trott att jag "står över" det, eftersom jag inte lyckats ta itu med komplexiteten och istället försökt mystifiera livet -men det är mer en publikation av min grund.

Grejen är att känslan av att bära på en tung utsaga om den konkreta verkligheten som de andra aldrig kan förstå och att man hela tiden förstår det, är i stort sett SAMMA KÄNSLA som jag har nu -men nu är det jag själv som inte förstår vad DETTA handlar om; jag har samtidigt blivit besatt av att hitta en utväg.

Dagarna är ritualiserade -väntar på att något ska hända, lealös, hatar mig själv; funderar på personlig chockterapi som ska leda till esoterisk visdom.

Hahah.

Vad är det jag GÖR egentligen -visste det förut, klarade av att gå in i min alkemi och förstå "behandlingen".

Jag tror i alla fall att den PERSONLIGA RELATIONEN TILL EN SJÄLV måste BLI den konkreta bilden av sanningen i det överobjektifierade intimitetsbehovet -under kris, och det är att måla upp hela rörelsen, som DETTA är en del av, och ta ansvar för den, viket föräldlar dess funktion.

Jag baserar min självrelatering på ett diffust tankesystem som handlar om holismens konkreta tänkande, detta är det "religiösa", den högre bilden.. Jag har tidigare skrivit om själva "ritualen", men anledningen till att jag upplever "ett helvete" är att jag alltid FÖRSTOD hur mitt jag omöjligjordes, och tog på min "skulden"/ansvarsbördan för allt, eftersom det utgjordes av mitt intellekt, mitt eget fängelse. Går inte "in i" existensens ritualbetydelse för att förstå "varför jag gör det här"/"hur jag kom hit" längre, men jag tror att jag gör på samma sätt -bara det att jag inte har något svar -det är det jag hela tiden stressar mig med, att hitta bort från detta, som plikt.

Det är anledningen till att jag är "glad" trots att jag mår skitdåligt -fast samtidigt, det är extremt förnedrande men kan inte "förklaras" ens som det. Men jag har också insett att typ självironi är ett traumatiserat behov av JORDEN -fattar ni det? Man blir barnslig för att "nå ut/bortom", men gör det i en kylig form eftersom man inte platsar någonstans.

Jag är alltså inte inne i ett ARBETE nu, utan upplever en TOM SJÄLVKLARHET, som även har med andra att göra -de har "sagt" till mig att de redan KAN förklara -men det är bara för att jag GLÖMT vad det handlade om.. Allting DE sa försöker jag behaga en relatering inom omedvetet, jag försvarar alltså FÖRVÄNTNINGEN.

Förut utarbetade jag komplicerade teorier INUT som jag hela tiden kände att jag var tvungen att presentera med exakthet, som enda väg ut -jag är beroende av andra för att transformera mig själv, genom konfrontation.

Nu bara låter jag allting uppenbara sig innifrån en vilja att "se" det..


Alltså FAN vad ointelligent jag känner mig. Nu när jag fått medicin också så känns det särsklit fatalt, oroar mig för att jag är permanent skadad osv. Funderade förvisso förra hösten på om det är så att jag söker att återupprepa ett visst neurokemiskt tillstånd som återger känslan av blockering/snävhet, för att uppenbara en viss känsla inom det -som leder till vägen ut..

Tror alltid att något är "riktigt förstört".. ingenting sårar mig så mycket som attacker av min hjärna ..mentala frihet.. Kände ungefär som om jag blev "mördad" nyår 06. De kränkningar som jag upplever, genom sahället/familjen etc. är OSYNLIGA i dess specifika konstruktion av betydelsen av struktur, vilket gör att man inte får någon förståelse för sig själv... allt blir "uppenbart" och tillslut finns det inget att "säga", den filosofiska aktiviteten upphör...

[Åkes granne]

Detta är en manifestation av vad som händer när man INTE FÅTT GRÄNSER samtidigt som föräldrarna använde sig av det för att dölja sina extrema dömmanden ("hårdhet"); man får båda behoven [transcendens och struktur] uppluckrade -och ihopblandade, samtidigt som det just därför är extremt dominant i ens natur.

Jag vet att just detta kan leda till avancerade resultat, men det är extremt svårt.

Känner mig just nu inne i "observationen"/faktumet av detta, istället för "delaktigheten".

Just nu verkar det som om det INTE GÅR att "förstå mer", inom detta rum.. det är överspelat.. vilket kanske kommer leda till seriösare lösningar, eftersom man ger upp och blir mer "absolut".


Vad är det jag har förlorat egentligen? Allting började såhär genom att jag fick massa medicin, efter våren 07 var jag helt förstörd, hela min inre förankring av absorbering av existensvillkorens strukturer och dess "mening" för mig var raserad. Jag har hela tiden föraktat mig själv sen dess, eftersom det gav en "låg" upplevelse av en själv, vilket jag "köpte"..

Jag FÖRSVARAR alltså INTE ALLTID den jag faktiskt ÄR -eftersom jag utgörs av verkligheten; som förändrade substans, villkoren blev mer och mer dominerande UTANFÖR en själv -påtryckande, för att upprepa samma känsla. Men vad är ansvaret?

[Åkes granne]

Ritualen är smärtans kontextuella användningssområde. Du kan inte direkt dölja dig själv.


Befrielse inleds med att förstå sitt eget skapande, inte bara "djupt", och ännu värre: "filosofiskt".



Jag ska inte svika mig själv och "försöka säga" något ANNAT nu, det finns ingen brist på mystik.

GÅ BORTOM KONSTEN. Förändra allting. Öppna extremismen och slappna av..


G

O

D








Återkommer med totalare ärlighet i framtiden, ni får ursäkta, jag är inte fullständig men långt uppriktigare än våra metododiker.

Allting börjar bli naturligare, och transparantare.

[transversal]

"Vårt kontrolltvång FÖLJER ett esoteriskt marknadsvärde som gör att vi känner "självkänsla", "fyllda" -detta är ENERGI (andelar) vi försöker TA TILLBAKA från andra, och denna besatthet gör vår tillit mer och mer ihålig. De flesta människor står UTANFÖR sig själva."

Ja. Så kan man säga att det är. Men de flesta står inte alltid utanför sig själva i den bemärkelsen utan visar också tillit med jämna mellanrum. Skulle nästan vilja säga att det kanske är detta som just nu skapar en hierarkisk struktur i samhället. Människors styrka uttryckt genom deras desperation.


"Alla "vet" vi ju -det är en primära upplevelsen. Det ÄR det vi BESITTER; vår andel. Vi sitter och "vet vad vi gör" men upprepar oss statiskt."

Varför är det lättare att lyssna till rädslan än till det man vet? Vana? Jag har frågat mig själv det samma och upplevt att jag lyssnar till det jag verkligen vet i extremt pressade situationer. Hur når man fram till detta tillstånd utan att pressa sig? Kanske vana det med ... hm.


"Kan föreställa mig hur JAG verkligen "ser ut" i min döda vaneritual -för vad identifierade jag mig med "senast" liksom? Alienation, "övermedvetenhet", avlägesenhet. Tänker på upplevelsen av enheten med Gud jag hade, när jag såg mig själv som den enda levande i rummet och de andra som "gråa" (rent fysiskt), helt döda, som pappdockor, inget energiutbyte -vi bär alltså på helt dött material och MÅSTE införliva den MYT vi upprätthåller, genom döden."

Antingen är du ovanligt olyckligt lottad, men mitt intryck är snarare att det finns människor som hela tiden är villiga att ge en energi och den bekräftelse som man behöver för att utvecklas, men att man för det mesta är för upptagen av att vanemässigt försöka få energi från de personer som inte vill ge en energi grundad på någon hangup i ens tidiga relationer. Som en slags besynnerlig prägling ...


"Vill verkligen tränga bortom allt det här nu. Alltså fullständigt seriöst.[/quote]"

Jag tror att en väg kan gå igenom accepterandet. Att acceptera att vilja ha och behöva ett utbyte med andra människor och att man kan få det, bara just inte med de människor som man rutinmässigt söker utbytet hos.


"Vi kan aldrig "uppvigla" eller "söka"/"nå in i" det mystiska så därför behöver vi inte heller försöka "beskriva det" -det kan bara uppenbara sig genom det oväntade, bara finnas. Det naturliga och uppenbara kommer BLI det mystiska. Det är det alla religiösa ledare VET, de gör inget "särskilt". Vi söker från fel väg. Det finns (tyvärr) inget "spännande" i vår döda ritual. Sanningen är att man kan SE IGENOM den största maktmissbrukaren."

Ritualerna är väl oftast så vitt jag förstår för att skaka loss oss ur vårt vardagliga medvetande? Människan är väldigt svag för upprepning och med tillräckligt mycket envishet så rör sig medvetandet (eller stabiliseras på något särskilt plan). Du har rätt i att det handlar om att lösgöra sig från det man håller fast sig vid, men lösgörandet tror jag kan ske enligt två principer: antingen genom avslappning eller genom tvång. Ritualerna är tvång, det du beskriver är det motsatta. Min uppfattning är att de leder till samma punkt. Vad anser du?


"1. Känner ni verkligen att det fortfarande finns något "spännande" "någonstans där inne" att FÖRSTÅ? "

Nej. Jag har förstått det jag ville förstå. Däremot så är det bra att gymnastisera sig ibland. Känner du själv att du behöver förstå någonting mer?


"2. Varför sitter ni här? Vad har ni blivit lovade? "

Jag gillar den mentala gymnastik som det här ger mig och njuter av att försöka följa med i för mig nya tankegångar.


"Kan ni ibland känna en stark vilja till att verkligen VARA ÄRLIGA? Det ligger en väldigt befriande tillfredställelse i det."

Vad menar du med "ärlig". Kan man uttrycka hela sitt varande samtidigt? Kanske går det men jag har aldrig nått dit eftersom det kräver en slags sammansvetsning av alla ens dimensioner och mitt nuvarande medvetande täcker bara lite i taget. Men det kanske är en övningssak?


"Jag har lagt märke till att det ofta är i "utmanande" (där man tvingas till akut handling/val/rörelse) miljöer som jag "får insikter" -mitt sökande är konstant i hela tillvaron. "

Har samma erfarenhet. Misstänker att den typen av situationer manipulerar medvetandet till ett särskilt plan där insikterna ligger mer lättåtkomliga. Har du en egen tolkning?


"Det jag menar är att den RAKA rena vägen till GUD vilar i vår INTUTION, att ständigt "nappa" på de nyaste idéerna/tankarna och glädjas åt varje utmaning eftersom det innebär förändring som vi inte känner till -det är tillit."

Det krävs annat än tillit. Det krävs väl också smidighet. Man måste göra sig av med gammalt bagage innan för att inte brytas sönder i rörelsen.


""Innebörden" av tillvaron utgörs av vårt VETANDE -som är vår identitet. Vetandet är Guds sanning -livet. "

Det här förstår jag inte. Vill du förklara?


"Känner att jag verkligen behöver "transformera" genom SPRÅKET -hitta en ny överföring för budskapet; intution/vetande-byggt, även i en annan sorts "miljö"."

Är språket ett optimalt medium för det du vill förmedla? Språk är linjärt i förhållande till det man upplever.


"Faktiskt är det mycket viktigare att lägga energin i MENINGEN; betydelsen, och inte "kommunikationen" -som bara istället "är" en del av meningen/symbolen, i sig. Jag behöver HÖJA UPP min "sensor" -men inte bara för sakens skull för att tro att leken med en nå kontaktform ska förmedla något av sig själv.

Vi ÄR kraften i BUDSKAPET -i summan av integreringen som livsrörelsen utgör."

Att lyckas förmedla sin upplevelse och spegla den i en annan person neutraliserar och lösgör. Det kan användas som ett verktyg, och dess motsats - att undvika neutralisering - kan också användas som ett verktyg.


"(Känner liksom att jag "släpar" på hela mig -hela kommunikationen är DÖD -jag TALAR inte om något längre, jag sitter bara och imiterar mina tidigare uttryck av "något" som jag försöker "nå" och bli, för att "göra något annat".)"

När du har släppt dig själv kommer att tala återigen att bli det det egentligen alltid har varit - en lek, ett sätt att umgås, ett sätt att relatera till en specifik tårtbit av verkligheten, varken mer eller mindre.


"Transformation är att du för fram hela betydelsen av din livsimpuls inför det okända, att dina linor att brunnit ned -du ser att du inte möts av ett ljus i omfamningen, det finns ingenstans du "kan gå" och ingenstans där du vill/kan förmedla dig själv -du "återgår" och "överräcker" detta dig själv."

Fint formulerat. Men det är väl på inget sätt en process som kan göras en gång och sedan avslutas? Mitt intryck är att nya impulser hela tiden dyker upp så att processen att frigöra sig (om man vill vara tom och fri) måste göras om och om igen och bli till en slags vana, en livsstil om man så säger. Därmed behöver man ingenstans att gå, eftersom allt arbete man behöver göra kommer att komma till en och det är bara att följa den vita kaninen?


"ett slags mellanting, från att alltid ha varit beskrivande, till att inte längre beskriva."

Från görande till varande?


Mina hinder innehåller levande symboliker som jag långsamt integrerat genom tidigare liv, osv. Mina personliga filsofiska svar uttrycker alltså ett löfte/en historia från mitt förflutna som jag behöver återinförliva i en levande tid/kropp och ge "meningen"...

Själv vet jag inget om tidigare liv. Berätta gärna om vad du har för tankar kring det.


"Allting handlar om att man BJUDER IN och ÖPPNAR för tillvarons relation att "strömma mot en". Jag har e-x-t-r-e-m-t svårt att "bjuda in" andra människor i min värld, jag är för frenetiskt upptagen mentalt med att förstå hela tiden och försöker "styra livet" -jag har försatt mig i en slags autism och måste låta tillvarorelationen synkroniceras genom den stora religiösa sanningen, genom min emotionella investering, för att jag sla släppa taget -relationen ÄR att FÖRSTÅ; eller börjar med. "

Du behöver inte bjuda in andra, bara vara. I ansträngningen att bara vara försvinner kontrollen eftersom medvetandet normalt bara kan fokusera på en sak i taget. När du fokuserar på varande försvinner görande (kontroll).


Först så slåss man mot allt och alla och sig själv. Det är så mycket kamp. Sen så går man i botten, men når samtidigt djupet i sig själv. Sedan gäller det att bevara och befästa insikterna så att de stannar kvar. Ytterligare så handlar det om att integrera den i sitt vardagsliv. Och sen lever man på precis som vanligt eftersom det är det enda sättet det går att leva på. Hm ...


Du kommer aldrig att kunna prata med det med människor som inte vet vad du pratar om, och de som vet vad du pratar om behöver du inte prata med eftersom de redan vet själva. Du kämpar så, men vad kämpar du för? Jag förstår inte riktigt. Det finns ingenting att kämpa med. Varför är det viktigt för dig att formulera det du vet?

[Åkes granne]

Kan skicka dig några publicerade utvecklingar som finns att hitta på internet som jag inte skrivit, kring det astrologiska systemet, som kanske skulle intresserad dig. Du frågar efter utveckling på vissa teman här, nämligen.

[transversal]

Ok. Kör hårt. Jag är inte mycket insatt i astrologi och termerna som används där. Min mormor däremot var väldigt intresserad av ämnet och ställde horoskop på hela familjen när jag var barn ... ... ... som om det har någon betydelse ...  :?

[Åkes granne]

(skickar dem i pm snart)



Varför förstår jag inte att VI ALLA ÄR EN? ..detta orsakar mitt reflektiva förnekande fängelse, där roller måste härledes typ. Det är småsint.

Jag har problem med att bejaka själen. Är "naricisstisk" eftersom jag inte "hittar" den KOLLEKTIVA RÖSTEN och faller ner i sorg.


Annars bör vi ju inte vara oroliga, eftersom själen investerades i sökandet i "förfluten" tid.


VEM ÄR DU? VEM ÄR DU? VEM ÄR DU?


Varför känner jag motstånd och frånstöts? Låst av mina egna mentala bilder/ideal pga perfektionstvång.


Jag är mycket mer organiserad än det ser ut. Antagligen är jag för självrättfärdig och "aggressiv".


Vem är jag? Allt är egna procedurer av meningsskapande, hittar inte balansen men livssyftet och "önskningar", isolerad i min reflexiva uranuskod är jag formlös och desperat, men har inget här.. eller? Jag måste alltså fullfölja den personifierade cykeln. "Jag kan inte".

Inlärd tvångstanke. De mentala testerna på neurospykiatrin visade att jag karaktäristiskt INLEDDE med KOLLAPS och totalt kaos ..och lyckades jättebra ("blev") på andra försöket -mindes t.ex. 10 ord i följd efter 30 minuter, men typ 1 ord när de uttalats, osv.

Jag spelar typ korkad eller vad vet jag, alltså om man översätter karaktären. Har ingen urskiljning, eftersom cellerna är rotade i "ödet": vilket synkronicerar min bild/identitet. Är så mental att jag glömmer bort vad jag gör, tror typ att allt är en lek "fortfarande" när allt erkänts (men det bara för att ingen verkar vilja höra "förklaringen" och är mer förvirrade: det är alltså där jag plockar fram mitt minne -själ/dominans), jag måste alltså leva i totalt föränderlig stabilitet, "on the edge", och MÖTAS/synkronicerats genom INTUITION: avsiktens långtidsminne (uttrycket av min människokärlek; det helt ohämmade = från "uppenbara", som måste IN I TIDEN)... Det här ett problem med mitt 12e hus (som styrs av min Venus som kanliserar Oxeplaneterna, däribland alltså ANDRA huset styrt av Jupiter; hela Oxeprincipen; mina "ägodelar"....hm?), jag tränger bort saker och försöker sedan kompensera detta genom hets, -läs ascendentteorin (passagen debatt, finns citerad på forumet)! Ett av det bästa som finns att läsa.


Ngn som förstår det sista; och hur "överallt"/rebellisk/sorglöst tragisk jag därför är?

[transversal]

(skickar dem i pm snart)

Ok, tack tack.

Jag är mycket mer organiserad än det ser ut. Antagligen är jag för självrättfärdig och "aggressiv".

Ingen ifrågasätter att du är organiserad. I alla fall inte jag.

Ha det fint och lycka till med avvägandet av dina planeter.

[Åkes granne]

Här kommer jag med en summerad introduktion av ASTROLOGIN, citerad av en djupt kunnig astrolog på passagen debatt, jag antar att han inte skulle ha något imot att jag "sprider ordet" (apropå mitt Jupiterinfluerande andra hus, som behöver denna aktivitet för att bli STABIL i den offentliga syftet, bl.a identifierar mig mycket med detta tänkande..)

(Flyttade till egen artikel/tråd)

[Åkes granne]

Ja varför "pratar jag så mycket om min personliga identitet"..?

Det MÅSTE alltså finnas NÅGON DÄR!

( http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5646 )

Ascendenten är den punkt som är minst av allt ”själv”. Den har inget själv till att börja med! Hur kan man då säga att Asendenten är ”självmedvetenhet” och ”självupptagenhet”?

Inlärd tvångstanke. De mentala testerna på neurospykiatrin visade att jag karaktäristiskt INLEDDE med KOLLAPS och totalt kaos ..och lyckades jättebra ("blev") på andra försöket -mindes t.ex. 10 ord i följd efter 30 minuter, men typ 1 ord när de uttalats, osv. Jag spelar typ korkad eller vad vet jag, alltså om man översätter karaktären. Har ingen urskiljning, eftersom cellerna är rotade i "ödet": vilket synkronicerar min bild/identitet. Är så mental att jag glömmer bort vad jag gör, tror typ att allt är en lek "fortfarande" när allt erkänts (men det bara för att ingen verkar vilja höra "förklaringen" och är mer förvirrade: det är alltså där jag plockar fram mitt minne -själ/dominans), jag måste alltså leva i totalt föränderlig stabilitet, "on the edge", och MÖTAS/synkronicerats genom INTUITION: avsiktens långtidsminne (uttrycket av min människokärlek; det helt ohämmade = från "uppenbara", som måste IN I TIDEN)... Det här ett problem med mitt 12e hus (som styrs av min Venus som kanliserar Oxeplaneterna, däribland alltså ANDRA huset styrt av Jupiter; hela Oxeprincipen; mina "ägodelar"....hm?), jag tränger bort saker och försöker sedan kompensera detta genom hets

Nu fattar jag; jag måste alltså sluta cykeln genom att bli ETT MED DEN (fullkomliga energin) JAG VARIT: som/genom en annan människa (eller en offentlighet). Jag har projicerat/investerat mig själv i en kollektiv/andlig/filosofisk natur (min SJÄL), "utanför mig själv" (Skorpionen/Pluto) -personligt identifierat mentalt.


Svårigheten är att jag inte upplever att andra verkligen VILL ge allting, praktiskt ägande verkar hindra dem, jag kan uppleva mitt liv "hotat" av att en människa jag försöker relatera till prioriterar yrkeskarriär/studier, eller ens har ett jobb, eftersom jag känner främlingskap i det här vilekt gör mig tjurig, den fulla spontaniteten och själen måste investeras i fullkomlig lojalitet, där allt får brytas ner.

Det känns hela tiden som om allt är "på låtsas".

[Skogsälvan]

Varför förstår jag inte att VI ALLA ÄR EN?

Till att börja med tar du avstånd från din mamma.