Emergency mediation, to die

[Åkes granne]

Tack.

[A]

Såklart att det du skriver ska skrivas här, vart ska det annars skrivas? Detta är ett perfekt ställe. Astrologi, vad som helst, är i grunden filosofi (eller pepparkakor) så det så.

Jag kan bara se en massa kärlek i det du skriver, väldigt öm kärlek.

Tja, vad ska jag mer säga?

Intimitetssökande säger du. Jag säger varsågod!

[OWE]

Åkes Granne. Du är intressant men komplex - svår att förstå för en medelmåtta som jag. Vad känner du inför dessa två bilder?

[Åkes granne]

OWE: Vad tänkte du själv, och hur uppenbarade dig idéen?

[OWE]

Du svarade inte på frågan! Jag är intresserad av dig. Känner du inget när du ser bilderna?

[Åkes granne]

Nja. Det är väl mer en bred ordlös "bedömning", svårt att "formulera", jag har ingen åsikt. Hurså?

[Morningstar]

---

[Åkes granne]

Varning: Åkes Granne har slutat svara på emotionalism.

Vad menar du med här? Vet du om att du gissar hela tiden? ..jag relaterar inte till dina modeller, jag uppskattar den ytliga sarkasmen vilket visar att du är väldigt närvarande och öppen där du ibland pejlar in "närvaro", men det beskriver inget mer. Jag har aldrig varit åsiktsemotionell utanför det personliga sammanhanget, det är bara när jag medvetet väljer att provocera ett budskap, utifrån det redan uppenbara -i en fråga/dialog, något som du verkar lägga in en schablonisk religiositet kring som jag som sagt inte relaterar till.

[Åkes granne]

Kan skriva det i den här tråden kanske. Det är lite, ganska mycket, luddigt.

Uppmärksammande mig nyligen om en speciell neurotiskhet i mina mönster. Satt och pratade fysiskt med en person nyss, hade tankar jag ville dela med mig om men övergick i desperat ordbajsande. Hmm...

När jag med väldigt enkla begrepp försökte förklara det självförakt som ligger bakom min förljugenhet i närvaron blev jag medveten om dualiteten. Jag har ungefär imiterat substansen av mina föräldrars kombination av "berättande/gedigen verbal intimitet" och "auktoritetsroll", försöker idealistiskt "tala sanning" med/i "kroppen av lögnen", och faller därför ner i uppgiven diffus självkritik, det tar inte lång tid innan jag får "dålig kvalitet" och känner hur jag utnyttjat andras närvaro.

När jag började berätta VAD JAG GJORDE blev upplevelsen KÄNSLOMÄSSIG, och begrep då hur otroligt otroligt FALSKA de tankemässiga spåren är. Det är ingenting som har med färger/begrepp att göra, det är själva modellen, det som bär upp tankarna och tar hand om dem, den intellektuella föräldern.. väldigt svårt att förklara, men jag känner hur detta är min destruktiva särprägling. "Lusten" att söka mig till det "defekta", typ som att smutsa ner sig eller klättra i elledningar, och samtidigt behålla det personliga/verkliga.

Det här är flexibilitetsstrukturen som blivit väldigt inbiten hos mig, det är förflutet bunden mytologi i "kulturell känsla". En extremt parasitisk mental kroppsform som ligger som ett filter över allt. Det är mitt "rum" som jag har att möta "det yttre rummet" med; alltså ett FÖRFLUTET (av det mer praktiska slaget), en undermedveten perfektionsism/självrättfärdighet, arketypen av DET SOM DÖMMER. Jag lever i två världar; den nya och den gamla -som förföljer mig; det är min jordsligt och andliga "kollektiva smärtkropp", en omedvetet integrerad roll som handlar mycket om att "inte kritiseras"; ett omedvetet beroende av vad andra förväntar sig, som sävligt klänger fast sig i följandet av traditionella arketyper, som behöver konfronteras.

Vi har väldigt lite diskuterat betydelsen av tidigare liv här, det här handlar om det. Vi är kvar i våra roller -navigerar rum/zon kollektivt till förnyelse. Den kausala historiska mening som ofta pratas om och är enkel att förstå -den borde användas mer, istället för att dra generaliserande och kanske missuppfattade riktlinjer om vad VI TROR att jorden behöver....

[Morningstar]

---