quantum physics - matter is conscioussness?

[Avantgardet]

Den språkliga frågan har jag lyft ut för sig, men det finns en del som rör den som inte kom med, eller som anknöts till den ur ditt inlägg, då jag nöjde mig med att visa på det fundamentala misstaget ur vilket alla dina andra härstammar. T.ex. har vi begreppet "menandet" i din text, som förlänas en absolut metafysisk dignitet, men som jag sökt säga många gånger nu så undsmiter inte heller detta "menandet" representationen och den symboliska ordningen. Du resonerar också utifrån en fundamental dikotimi mellan "känsla" och "förnuft", och hävdar att jag "förpassar allt av vad känsloliv och instinkter heter till något underordnat". Det är en direkt feltolkning. För det första gör jag inte denna distinktion mellan "känsla" och "förnuft", som du gör, utan menar dem snarare vara komplementära uttryck (inte motsatser alltså). "Förnuft" är en viss typ av känsla, och "känsla" är en viss typ av förnuftighet. Distinktionen går med andra ord inte upprätthålla. Det är ena sidan till saken, den andra är att jag pekar på att även dessa är beroende av en fundamental begreppslighet. Det är här frågan om ett narrativ. Något är inte ledsamt-i-sig, utan i förhållande till. Det är med andra ord kontextberoende.

Frågan om idealisten kontra materialisten betraktar jag på följande sätt. Du säger att jag "måste ge idealisten chans att säga att stoffet är ideal, och att därför idealism är sant." Problemet här är att "stoffet" redan i sig implicerar materialitet! Det är en synonym till materialitet. Detta är hela problemets kärna. Idealisten måste anamma materialistens föreställning, men sedan på en annan nivå usurpera den, och med denna gest göra anspråk på den ursprungliga betydelsenivån. Det är oklart varför detta alls skall tillåtas, eller - om det tillåts - vad det har för påverkan på sakfrågan (om ens nån).



Strödda kommentarer, med fokus på och kring Heidegger:

Det jag menar är att den som bygger sig tangentbord är i en värld som är annorlunda än din där tangentbordet magiskt ger sig som något man kan skriva på. Du antar det bara, vet inte alls varför det är så. Du har enbart lärt dig att det går att skriva på det, och så gör du det. Den som bygger det har konstruerat det för att skriva på och när han sedan gör det så är skrivandet ett annat än ditt.

Här blandar du samman den ontiska och den ontologiska sfären, och det är därför du missförstår fullkomligt. På ett ontiskt plan skiljer sig givetvis tangentbordet åt för mig och den som byggt det, men på ett ontologiskt plan har vi endast till-handen (verktyget). I det ontologiska varat är tangentbordet något att skriva på (för mig), till-handen, medan det för byggaren av det är för-handen (som ontiskt), som ett objekt att sätta ihop. Men när byggaren av tangentbordet skall svara på ett inlägg på Filosofiforum, så är tangentbordet likväl till-handen, som ett verktyg. När han bygger tangentbordet så är i hans ontologiska vara en massa verktyg, vilka han använder för att fullborda den rörelse han är stadd i (byggandet av tangentbordet). Om vi saknar en ontisk förståelse av något så kan det givetvis inte vara till-handen, man måste veta hur en cykel fungerar (någorlunda) för att kunna bruka den, men det betyder inte att den primärt (i existensen, vilket är daseins essens) framstår som ett objekt, utan som ett verktyg.

Annars verkar det som om du säger att den som skriver en bok och sedan läser den förhåller sig till samma tillvaro som den som läser en bok någon annan skrivit. Bruket blir ju annorlunda beroende på vilken relation som föreligger till det brukade, och det är min poäng. Bruket är inte bara riktat mot användningen utan alltid till den historia som föregår, det tror jag även att du håller med om men trivialiserar.

Nej, jag varken trivialiserar det eller något annat. Givetvis håller jag här också med dig, men jag säger att det inte berör ontologin i någon egentlig mening. Du tar det ontiska för det ontologiska. Problemet med det är, som sagt, att varje teori alltid redan förutsätter daseins existens som dess essens.

Kan du inte tänka abstrakt? Kan du inte tala om det som inte finns?

Jo visst kan du det, så varför hålla på så här? Är det av grav vikt att vi inte når ett samförstånd och kan säga hålla liknande mening?

Förstår alls inte dessa frågor, varken vad som föranlett dem i min text eller vad som föranlett dem i din egen.

Eller menar du på allvar att språket ligger som en faktisk slöja för våra ögon, alltså fysiskt sett? Annars är det inte alls så att det "alltid sker bakom språkets slöjor". Utan när vi gör det begreppsligt eller när vi fattar det med tanken så beslöjar språket.

Varför? Därför att du reagerar på saker i din omvärld även utan att vara medveten, ögat behöver inte dig Avantgardet för att sluta sig när det far in ett korn mot det. Det behöver inte begreppen, sandkorn, för att göra detta. Det sluter sig utan att bry sig om vad som fick det att sluta sig.

Och du är väl din kropp? Det är väl du som sluter ögat?

Språket, som struktur, är öppet till sin natur. Det innebär att det hela tiden har en växelverkan med den verklighet ur vilken det också stammar. Wittgenstein säger nåt i stil med att "spåket är min världs gräns, och världen är mitt språks gräns". Vad gäller sandkornet så behöver givetvis inte ögat någon begreppslig förståelse av ett sandkorn för att sluta sig, men jag behöver det för att veta att det var ett sandkorn som föranledde slutandet av ögat, och även du. Vi kan inte säga att ögat slutit sig till följd av ett sandkorn, utan begrepp för detta, blott att det slutit sig; men för att säga att det slutit sig behöver vi väl fortfarande begrepp för detta "slutande", och dessutom för dess motsats - utan vilket slutandet saknar betydelse - "öppnande". Det här kommer du inte runt, hur mycket du än söker peka på någon ursprunglig biologism.

Vad det gäller filosofin, moralen, i min mening, så har vi nystat upp det när livet ter sig bättre, inte som idé utan som erfarenhet.

Vad naivt! Hur kan du konstatera det? Kan du? Tro eller vetande?

Varför skulle jag bli besviken över att finna ett koherent system? Då gläds jag. Men för att förstå anser jag att man måste skapa det själv, sen skiter jag i vem som kom först.

Förstår inte varför du skall anlägga den här mästrande tonen, vad är så viktigt att skydda för dig? Presentera istället ett av alla de koherenta system du känner.

Skyddar mig? Mästrande ton? Kanske är dina psykologiseringar, och stilistiska omdömen, relevanta - jag ser emellertid inte hur -, men viktigare tycks det mig att du svarar på frågan. Hur avgör du om man "trasslat in sig" eller "nystat upp", om man "beslöjar" eller "avtäcker"? Vad är denna absoluta princip, denna måttstock - på en gång i och utanför strukturen (som dess strukturerande centrum och princip) -, denna Gudom? Skyddar jag mig när jag erkänner att vi inte kan avgöra? Är det inte du som söker skydd bakom Logos kjolar (eller slöjor)?

För att anknyta till den övergripande frågan i denna diskussion, så kan två varandra motsatta system anföras - materialismen och idealismen!

Absolut inte, att hela tiden förhålla sig till det vara som vi mottar, och lever i, som det relativa förskjuter det vi talar om allt längre bort. Bättre är att säga att det är så det är, och granska sig och vinnlägga sig om att det verkligen är så (för mig, eller dig). Sanningen är ärligheten, det är att av rätt skäl framlägga. Något annat kan jag instämma i att vi inte borde intala oss. Men tvärt emot dig så anser jag det vara allt mer av vikt, ju mer vi träder in i den här postmoderna världen du talar om.

Du tar det inte på allvar, eller ser inte de fulla implikationerna av det postmoderna. Ditt "menande" är inte vad som ger något dess betydelse/innebörd! Hur låser du fast mening, hur förhindrar du att andra tolkningar av din utsaga uppstår? Du kan inte! Närvarometafysiken är död! Detta måste du erkänna, och detta är din akilleshäl.

Du påstår vidare: "Sanningen är ärligheten, det är att av rätt skäl framlägga." Vad är då "rätt" skäl? Ser du inte att du här vidrör exakt samma problem som jag dryftat flera gånger? Du måste ta till något utanför systemet för att motivera det, och helt plötsligt så smyger sig etiken och politiken in i det hela...

Betänk varför Nietzsche gör sig besväret med en genealogi, istället för att bara säga "så är det" och sedan undersöka om det sas. "stämmer".

Då tycker jag inte att du ger mycket för deras upplevelse, deras liv. Månne är det för att du intalar dig vara materialist som du så hårdnackat håller fast vid din ståndpunkt här. Men om du lägger ifrån dig dina hårda ideal och istället frågar dig vad att gripa varat som vara är, om det är skillnad på att förhålla sig till varat i aktiviteten att göra ingenting, eller som aktiviteten att fundera över dynamiken hos partiklar.

Förstår inte dina såna här kommentarer. Det är Heidegger jag skisserat för dig, och hans stratifiering av varat. Han tar sin utgångspunkt i varat som vara, vilket alltid redan förutsättes av alla andra ontologier (som redan nämnt). Därför måste vi gå med på (ett vanligt förnuftsargument alltså) hans beskrivningar i detta hänseende.

Du får argumentera lite mera i detta, och visa på något exempel på att de bara tar det som studieobjekt. Snarare så finns det hänvisningar, hos de som erkänns som stora inom området, till estetiska analogier, vilket för mig visar att det för dem är fråga om något mer än bara studieobjekt. De "lever" så att säga i sin frågeställning.

Det är ingenting jag motsäger, tvärtom! Men fortfarande så kan vi gripa dem vid roten, vilket är Heideggers poäng. Begrepp är filosofens (vetenskapsmannens) verktyg. Det är också av denna anledning som han eller hon alltid, av nödvändighet, är fast i en mytopoetisk verksamhet.

Vadå för ontologin? Klart som fan den frågan inte är intressant för ontologin, men det säger inget om att det inte finns en ontologisk fråga om enhörningen.

Vad skulle en ontologisk fråga om enhörningen vara? Hur skulle den ställas?

Varför är du "ledsen att behöva säga det"? Här måste jag allt gå in och be dig fråga dig själv vad du menar med detta, och till vem du riktar det.

Ledsen i den mening att jag kanske inte kommer hålla på att tjata om Heidegger med dig hur länge som helst, utan tenderar driva i riktning mot något annat där Heidegger får en mindre framträdande plats.

Jag säger att du inte skall kidnappa begreppet ontologi till att handla enbart om det du ibland kallar "fundamentalontologi". Du håller på och domderar som om det enbart var du och de av dig omhuldade literatörerna (får skriva det istället för filosofer då det hela har gått och blivit textkritik enbart) som kan tala om ontologi. Hur skall det hjälpa att bringa reda i frågan?

Och varför skulle det få kidnappas av det andra lägret? Som jag ser det talar allt för Heidegger i denna fråga, och jag får nog lov att be dig om ett motiverande för en annan ståndpunkt om en sådan skall hävdas. Redan Aristoteles bestämde ontologin som att gripa varat som vara, men vara-frågan har som bekant försummats fullkomligt av filosoferna, vilket just är Heideggers förtjänst att ha uppmärksammat och vilket är exakt vad som föranleder hans undersökning. Har han fel, menar du?

Jag förstår inte de här distinktionerna du gör. Hur definierar du ens ontisk och ontologi?

Borde väl vara hur tydligt som helst, tycker jag. Verktygsvärlden är det ontologiska varat, där studieobjekten framträder (just som studieobjekt alltså, och inte som -don eller -tyg) är den ontiska sfären. Håller mig till Heidegger här, och ser ingen anledning att avvika.

För att tala alls så måste man förutsätta saker enligt dig (ett helt språk) så vad skiljer förutsättandet av ett språk, det matematiska, från det språk du använder? Varför blir det de talar om ontiskt medan du kan tala om det ontologiska?

Eftersom utsagorna gäller olika sfärer.

Just genom kvantfysik har ju den här frågan om närvaron verkligen väckts, och det inom en sfär som traditionellt varit helt blind för den aspekten. Är det inte rätt fråga?

Ser inte relevansen, ser bara en massa metafysisk förvirrning.

Så du talar bara för att nå makt över andra? Eller talar du bara för att det är intrinsikalt roligt?

Det är du som talar om "vilja till makt". Nietzsche gör rätt i att bestämma varat i dess praktik, i geneaologin, då han talar om rovfåglar och lamm (kommer inte ihåg vilken aforism det är). Att där bakom inte finns någon "egentlig" (läs "själslig") natur, som slåss om herraväldet med en "djurisk" natur. Men han begår ett misstag när han inte ser "viljan till makt"s upprinnelse i de socioekonomiska betingelserna. Av det skälet återfaller han i traditionell borgerlig metafysisk mystik med påföljande moralism. Det finns inget subjekt som skapar sina tankar, intentioner osv., ur intet (ex nihilo), utan vad som föranleder våra handlingar är något helt annat. Våra intentioner uppstår utifrån de betingelser som råder i en viss situation. Ser inte varför du vill moralisera här? Och är det odelat så enkelt som du målar det? Nej. Primärt handlar det om förhållandet till den egna döden, vilket är vad som föranleder varje handlande, varje livsuppehållande verksamhet (även om denna visar sig blott sekundärt). Lönecheck, nuvarande eller framtida - i egenskap av student, och detsamma gäller dig.

Ser inte hur det blir något annat än idealism av det här. Men men. Metafysiken är språk säger du, något bortom det kan vi inte tala om. Men ändå så är du materialist. Vad betyder det begreppet då för dig? Jag vet att du gav SAOBs definition, men den rymmer ju allt och inget.

Materialism kan väl inte vara något annat än att tänka sig den materiella världen just som materiell?

Om Kant talar om det ontiska, och Heidegger talar om det ontologiska, och det är för att han talar om relationen mellan objektet och subjektet, vad kallar du då ontologin? Materiell eller ideell? För mig är den här iden om att låta materialism beteckna processen som ständigt förändrar det som fysiker kallar materia, atomer, inte något annat än att byta idealism till materialism. Men jag bryr mig inte, bara jag vet vad som menas, förstår som sagt inte riktigt vad den där diskussionen egentligen handlar om. Ser det egentligen vara en kvasireligiös strid mellan realism och tja den här himlen runt hörnet idén.

Du får inte blanda samman den ontologiska frågan med den om idealism kontra materialism. Nu uttryckte jag mig vad gäller "relationen" mest i pedagogiskt syfte att söka förklara något, men det verkar som att du tar mig för bokstavligt på den punkten. För Heidegger finns varken subjekt eller objekt primärt (ontologiskt), utan endast sekundärt (ontiskt) - om ens där som subjekt respektive objekt. Existensen är essensen, typ. Om du tar formen ("processen") som ett ting-i-sig, och inte som blott det materiellas framträdelse som sådan, så skulle det - helt riktigt - röra sig om att byta idealism till materialism. Men nu är just det vad jag säger att vi inte ska göra. Det går lika lite att tänka sig rörelse utan materia som materia utan rörelse, för att tala med Engels. Formen är inget i-sig. Det är en abstraktion!

[J R Auk]

Var en djävla elefant till att äta, så vi får ta det styckvis. I frågan om språket överlåter jag till Derrida ("Rösten och fenomenet") att redogöra för ditt misstag:

Om man erkänner att själv-affektionen är betingelsen för själv-närvaro, är ingen ren transcendental reduktion längre möjlig [alltså: om relationen till en själv är fundamental, så är själv-närvaron alltid en re-presentation - min anmärkning]. Men man måste passera genom denna reduktion för att kunna gripa skillnaden så nära den själv som möjligt: inte i dess identitet, inte heller i dess renhet, eller i dess ursprung. Något sådant har den inte. Men i rörelsen av différance. Denna rörelse av différance kommer inte utifrån till ett transcendentalt subjekt. Den producerar detta subjekt [min kursiv]. Själv-affektionen är inte en erfarenhetsmodalitet som känetecknar ett varande som redan vore sig självt (autos). Den producerar det samma som en självrelation i skillnaden gentemot sig själv, detta samma som det icke-identiska.

Vad Magister Rolf pekar på, som du negligerar, är det följande (återigen är det Derrida som för ordet):

Det levande nuets själv är ursprungligen ett spår. Spåret är inte ett attribut [min kursiv], och vi kan inte säga att det levande nuets själv "ursprungligen" skulle vara ett spår. Man måste tänka ursprungligheten med utgångspunkt i spåret, och inte omvänt.

Det här får implikationer, som sagt, som du ännu inte har medgett:

På samma sätt som uttrycket inte läggs till den för-uttryckliga meningens närvaro som ett "skikt", på samma sätt affekterar inte indikationens externalitet uttryckets inre som accidens. Deras sammanflätning (Verflechtung) är ursprunglig, och inte en kontingent association som en metodisk vaksamhet och en tålmodig reduktion skulle kunna upplösa. Hur nödvändig analysen än är, stöter den här på en absolut gräns. Om indikationen inte läggs till uttrycket, som i sin tur inte läggs till meningen, kan man likväl här tala om ett "ursprungligt" supplement: tillägget kommer till för att supplera en brist, en ursprung icke-självnärvaro. Och om indikationen, t ex skriften i gängse bemärkelse, med nödvändighet måste "läggas till" talet för att fullborda konstitutionen av det ideala objektet, och om talet måste "läggas till" objektets tänkta identitet, beror detta på att meningen och talets "närvaro" redan börjat saknas sig själv.

Vi får helt enkelt nöja oss med det, tills du erkänt relevansen, innan vi går vidare till resterande. Eller jag kan väl kika in lite senare och söka beta av några av frågorna, men jag håller på att avrunda Thomas Paines "Människans rättigheter", och måste egentligen räkna matte, men kan ta mig lite tid ändå (i eftermiddag/kväll). Är rätt nyvaken. Mår som en prins dock. Har julhelgen tryggad. Prisa hyresvärden! Kul att du känner mig så väl att du vet hur jag resonerar när nån slänger en fet check på mig, men jag försöker faktiskt vara lite ansvarsfull just nu - innebär en balansgång med andra ord.


Skogsälvan, jaså? I vilken fråga, och i vilket avseende? Det enda jag ser Auk göra är att falla tillbaka i en logocentrisk diskurs utan att motivera det. Du kanske ser nåt annat?

Tja som jag sagt så håller jag inte med om detta. Ser inget skäl att anta det. Derrida övertygar inte. Mina upplevelser instämmer inte i detta. Jag rör mig ofta i det som språket inte når och det är egentligen där jag trivs bäst. Sen kan vi ta in dina produktionsförhållanden som kommer och rycker och drar i mig och förstör min frid. Då tvingas jag till att rättfärdiga och tänka över, hur jag skall det ena eller det andra, och då kliver språket in och domderar på det sätt som här beskrivs.

Men sen mediterar jag också

Som jag ser det så fastnar du, och förmodligen Derrida, i språket för att ni vill ha säkerhet. Det är inte vad jag talar om.

Först och främst så talar jag om något, och enbart det. Alltså att vi i abstraktionen kan göra oss föreställningen av världen utan oss, vilken jag upplever korrekt (därav min realism) av att saker sker, finns, ges mig. Gör vi inte den distinktionen kan vi lika gärna diskutera solipsistiskt.

Det är inte så att vi kan mena på, och veta att det som menas är det som tas, nås av någon annan. Men vi menar på för det.

Utöver det talar jag egentligen bara om möjligheten för upplevelsen att delas, och om du alltid vill lägga det i språket så ser jag det inte vara möjligt. Då tycker jag snarare att vi skall anlägga den grövsta anti-intellektualism och bränna alla böcker och klippa alla tungor.

Jag kallar inte relationen vi har till oss själva för fundamental, jag kallar den förförestående, precis som allt biologiskt måste vara.

Jag undrar om du inte här underställer empatin idén, i det att det är språkligt. Gör då inte psykopaten rätt? Varför släpa på de här atavismerna eller nymodigheterna, vad det än månne vara?

För mig är empatin central för språk och mening, vart förlägger du den?

Hur förklarar du att språket lär språket? Och vart kommer materialismen in?

[J R Auk]

Den språkliga frågan har jag lyft ut för sig, men det finns en del som rör den som inte kom med, eller som anknöts till den ur ditt inlägg, då jag nöjde mig med att visa på det fundamentala misstaget ur vilket alla dina andra härstammar. T.ex. har vi begreppet "menandet" i din text, som förlänas en absolut metafysisk dignitet, men som jag sökt säga många gånger nu så undsmiter inte heller detta "menandet" representationen och den symboliska ordningen. Du resonerar också utifrån en fundamental dikotimi mellan "känsla" och "förnuft", och hävdar att jag "förpassar allt av vad känsloliv och instinkter heter till något underordnat". Det är en direkt feltolkning. För det första gör jag inte denna distinktion mellan "känsla" och "förnuft", som du gör, utan menar dem snarare vara komplementära uttryck (inte motsatser alltså). "Förnuft" är en viss typ av känsla, och "känsla" är en viss typ av förnuftighet. Distinktionen går med andra ord inte upprätthålla. Det är ena sidan till saken, den andra är att jag pekar på att även dessa är beroende av en fundamental begreppslighet. Det är här frågan om ett narrativ. Något är inte ledsamt-i-sig, utan i förhållande till. Det är med andra ord kontextberoende.

Jag säger inte att känsla och förnuft är motsatser, men jag säger att de skiljer sig distinkt åt.

Att känslor är kontextberoende säger jag inte emot, men du tar inte del av relationen direkt, utan du måste sträcka dig utöver känslan. För övrigt är det här väldigt svårt att föreställa sig vad du menar med, är det för att subjektet inte existerar, för att varat ännu är odifferentierat eller vad? Känslan markerar varpå du manas att uppmärksamma relationen. Det är din kropp, alltså en viss region, som ger dig retningen, känslan. Det är inte något utanför din kropp som ger det. Det suger i magen, eller kittlar i knävecken! Eller är dina känslor så att de alltid med en skarp pil pekar, är relationen, mellan det som rört dig och det som rörde?

Det jag påstår är att du stänger synen av världen genom att ställa allt under din begreppsliga förståelse. Du låter bara små delar sippra in i din befästning, ditt murverk, eller så eroderar grunden sakta bort.

Jag menar att man genom att förhålla sig förbehållslöst kan ta del av världen, se världen, på ett mycket mer ospråkligt sätt. Klart att det inte kan förmedlas vad man ser då utan att lyfta in det i språket, men det är fortfarande där menandets mening föds, och först när vi söker realisera menandet uppstår de problem du lyfter fram.[/quote]

Frågan om idealisten kontra materialisten betraktar jag på följande sätt. Du säger att jag "måste ge idealisten chans att säga att stoffet är ideal, och att därför idealism är sant." Problemet här är att "stoffet" redan i sig implicerar materialitet! Det är en synonym till materialitet. Detta är hela problemets kärna. Idealisten måste anamma materialistens föreställning, men sedan på en annan nivå usurpera den, och med denna gest göra anspråk på den ursprungliga betydelsenivån. Det är oklart varför detta alls skall tillåtas, eller - om det tillåts - vad det har för påverkan på sakfrågan (om ens nån).

Du definierar begreppen så att det är definitoriskt sant med materialism och falskt med idealism.
Då menar jag dig inte ta frågan på allvar. Du tvivlar inte, alltså du låter inte motsatsen framstå som sann inför ditt omdöme.

Strödda kommentarer, med fokus på och kring Heidegger:

Det jag menar är att den som bygger sig tangentbord är i en värld som är annorlunda än din där tangentbordet magiskt ger sig som något man kan skriva på. Du antar det bara, vet inte alls varför det är så. Du har enbart lärt dig att det går att skriva på det, och så gör du det. Den som bygger det har konstruerat det för att skriva på och när han sedan gör det så är skrivandet ett annat än ditt.

Här blandar du samman den ontiska och den ontologiska sfären, och det är därför du missförstår fullkomligt. På ett ontiskt plan skiljer sig givetvis tangentbordet åt för mig och den som byggt det, men på ett ontologiskt plan har vi endast till-handen (verktyget). I det ontologiska varat är tangentbordet något att skriva på (för mig), till-handen, medan det för byggaren av det är för-handen (som ontiskt), som ett objekt att sätta ihop. Men när byggaren av tangentbordet skall svara på ett inlägg på Filosofiforum, så är tangentbordet likväl till-handen, som ett verktyg. När han bygger tangentbordet så är i hans ontologiska vara en massa verktyg, vilka han använder för att fullborda den rörelse han är stadd i (byggandet av tangentbordet). Om vi saknar en ontisk förståelse av något så kan det givetvis inte vara till-handen, man måste veta hur en cykel fungerar (någorlunda) för att kunna bruka den, men det betyder inte att den primärt (i existensen, vilket är daseins essens) framstår som ett objekt, utan som ett verktyg.

Än en gång, håller vi inte med varandra. Verksamheten rymmer mer än bara praktisk realiserande.

Bäst ser vi det i konst, tydligast kanske i den som läser bibeln. Verktygen brukas, men inte fan brukas det som de gör av den som inte är konstnär utan bara brukar penseln, inte fan läses bibeln av en icke-troende som av en troende. Aktiviteten är inte den samma.

Här är det snarare du som drar till med något absolut, verktygsnaturen. Och missar min poäng att verktyget är beroende av bruket för sin natur, det är inte donet som ger naturen hos donet, det är bruket, eller hur?

Bruket ger sig av förhållandet till tinget.

Annars verkar det som om du säger att den som skriver en bok och sedan läser den förhåller sig till samma tillvaro som den som läser en bok någon annan skrivit. Bruket blir ju annorlunda beroende på vilken relation som föreligger till det brukade, och det är min poäng. Bruket är inte bara riktat mot användningen utan alltid till den historia som föregår, det tror jag även att du håller med om men trivialiserar.

Nej, jag varken trivialiserar det eller något annat. Givetvis håller jag här också med dig, men jag säger att det inte berör ontologin i någon egentlig mening. Du tar det ontiska för det ontologiska. Problemet med det är, som sagt, att varje teori alltid redan förutsätter daseins existens som dess essens.

.....

Eller menar du på allvar att språket ligger som en faktisk slöja för våra ögon, alltså fysiskt sett? Annars är det inte alls så att det "alltid sker bakom språkets slöjor". Utan när vi gör det begreppsligt eller när vi fattar det med tanken så beslöjar språket.

Varför? Därför att du reagerar på saker i din omvärld även utan att vara medveten, ögat behöver inte dig Avantgardet för att sluta sig när det far in ett korn mot det. Det behöver inte begreppen, sandkorn, för att göra detta. Det sluter sig utan att bry sig om vad som fick det att sluta sig.

Och du är väl din kropp? Det är väl du som sluter ögat?

Språket, som struktur, är öppet till sin natur. Det innebär att det hela tiden har en växelverkan med den verklighet ur vilken det också stammar. Wittgenstein säger nåt i stil med att "spåket är min världs gräns, och världen är mitt språks gräns". Vad gäller sandkornet så behöver givetvis inte ögat någon begreppslig förståelse av ett sandkorn för att sluta sig, men jag behöver det för att veta att det var ett sandkorn som föranledde slutandet av ögat, och även du. Vi kan inte säga att ögat slutit sig till följd av ett sandkorn, utan begrepp för detta, blott att det slutit sig; men för att säga att det slutit sig behöver vi väl fortfarande begrepp för detta "slutande", och dessutom för dess motsats - utan vilket slutandet saknar betydelse - "öppnande". Det här kommer du inte runt, hur mycket du än söker peka på någon ursprunglig biologism.

Och Wittgenstein tvivlade sedan också på riktigheten i vad han sagt. Han säger också att världen är alla fakta.

Det är ju det här jag talar om, släpp det här behovet av att veta av att styra och kontrollera. Människan finns kvar, världen finns kvar, och livet i världen för människan finns kvar.

Jag säger inte att vi kan tala utan språk, tvärt om sa jag att jag inte ser hur vi kan tala utan det. Men mitt liv är inte ett läsande av en bok, det är snarare något som sker, som jag nedtecknar i en bok.

Vi skiljer oss åt i våra åsikter i att jag menar mig leva livet och sedan söka begrepp och dylikt för att beskriva det, medan du menar dig läsa livet.

Du har inte förstått poängen exemplet visar på.

Betänk det här. När min kropp gör något kan jag referera till att den gjorde något, och utan att veta orsaken kan jag referera till det som orsakade min rörelse helt utan begrepp för det, mina begrepp för min kropp och mina rörelser samt abstraktionen att något följer på något. Jag syftar till något utanför språket.

Vad det gäller filosofin, moralen, i min mening, så har vi nystat upp det när livet ter sig bättre, inte som idé utan som erfarenhet.

Vad naivt! Hur kan du konstatera det? Kan du? Tro eller vetande?

Haha, varför tar du droger? För att du inte överlever annars?

Hur kan du konstatera det? Du är i sanningen pessimist. Skall jag argumentera för hur mina erfarenheter ger mig känslan av ett bättre liv? Du är naiv, för du sätter direkt in och försöker fånga något sanningskorn i det här, vi måste fånga det här. Jag nöjer mig med att säga att när det är så så är det så. Kan jag inte avgöra det så kan jag lika gärna ge upp mina aktiviteter, och enbart söka sluta min tanke och känsla.

Varför skulle jag bli besviken över att finna ett koherent system? Då gläds jag. Men för att förstå anser jag att man måste skapa det själv, sen skiter jag i vem som kom först.

Förstår inte varför du skall anlägga den här mästrande tonen, vad är så viktigt att skydda för dig? Presentera istället ett av alla de koherenta system du känner.

Skyddar mig? Mästrande ton? Kanske är dina psykologiseringar, och stilistiska omdömen, relevanta - jag ser emellertid inte hur -, men viktigare tycks det mig att du svarar på frågan. Hur avgör du om man "trasslat in sig" eller "nystat upp", om man "beslöjar" eller "avtäcker"? Vad är denna absoluta princip, denna måttstock - på en gång i och utanför strukturen (som dess strukturerande centrum och princip) -, denna Gudom? Skyddar jag mig när jag erkänner att vi inte kan avgöra? Är det inte du som söker skydd bakom Logos kjolar (eller slöjor)?

För att anknyta till den övergripande frågan i denna diskussion, så kan två varandra motsatta system anföras - materialismen och idealismen!

Och de är koherenta? Du som hela tiden tjatar om att allt är språk förledde mig att tro att du faktiskt hade nosat fram något när du hävdar det finnas flera koherenta system.

Eftersom språket inte får sin mening i sig självt, utan genom relationen till det som omgärdar det, språket. Samt eftersom språket är öppet till den värld som det talar om, och alltså relativt. Så är det väl självklart att ad hominem argument är relevanta. Det är din stämning, din vilja, till att utlägga orden där och då som avgör vad de betyder. Eller slumpar du orden i någon tombola?

Låt mig istället fråga dig, eftersom jag svarat på din fråga om hur man avgör det, hur avgör du? För normativa utsagor är du inte blyg inför. Skall vi se dem som fantasier?

Absolut inte, att hela tiden förhålla sig till det vara som vi mottar, och lever i, som det relativa förskjuter det vi talar om allt längre bort. Bättre är att säga att det är så det är, och granska sig och vinnlägga sig om att det verkligen är så (för mig, eller dig). Sanningen är ärligheten, det är att av rätt skäl framlägga. Något annat kan jag instämma i att vi inte borde intala oss. Men tvärt emot dig så anser jag det vara allt mer av vikt, ju mer vi träder in i den här postmoderna världen du talar om.

Du tar det inte på allvar, eller ser inte de fulla implikationerna av det postmoderna. Ditt "menande" är inte vad som ger något dess betydelse/innebörd! Hur låser du fast mening, hur förhindrar du att andra tolkningar av din utsaga uppstår? Du kan inte! Närvarometafysiken är död! Detta måste du erkänna, och detta är din akilleshäl.

Du påstår vidare: "Sanningen är ärligheten, det är att av rätt skäl framlägga." Vad är då "rätt" skäl? Ser du inte att du här vidrör exakt samma problem som jag dryftat flera gånger? Du måste ta till något utanför systemet för att motivera det, och helt plötsligt så smyger sig etiken och politiken in i det hela...

Betänk varför Nietzsche gör sig besväret med en genealogi, istället för att bara säga "så är det" och sedan undersöka om det sas. "stämmer".

För Nietzsche så var väl sanningen just ett modus? Mer än så är det inte för mig, och den lycksosamma "överensstämmelsen" (vilket det inte kan bli tal om eftersom vi aldrig kan uppgå i samma form som det vi undersöker utan att faktiskt vara det vi undersöker).

Det är inte etiken och politiken som smyger sig in. Det är psykologin. Varför intresserar det här mig? Varför vill jag känna mig säker? Varför vill jag använda det ordet framför det?

Mitt menande är exakt vad som ger mitt uttryck innebörd, det är definitoriskt så i mitt språk. Dock så är det inte vad som ger mening till dig tex, uppenbarligen. Om du slutar haka upp dig på din vilja att tillskriva mig modernism, och absoluta tal så kanske du kan ta till dig vad jag säger.

Jag gör en skarp distinktion på mening för den som uttrycker den och den som åhör den, just på grund av relativism. Jag förstår inte hur du kan tolka mig som om jag hade en idé om ord som betyder för att de betyder.

Jag har ju gång på gång sagt att jag är begreppsanarkist. Jag ser inget, vill inte ha, något centrum för språket. Det kommer finnas där, såklart.

Om man som jag antar ett något förspråkligt så behöver man inte vara så rigid med språk. Då finns det något under ytan som kommer garantera riktighet i uttryck mellan alla som gjort sig av med sina psykologiska skuggor.

Då tycker jag inte att du ger mycket för deras upplevelse, deras liv. Månne är det för att du intalar dig vara materialist som du så hårdnackat håller fast vid din ståndpunkt här. Men om du lägger ifrån dig dina hårda ideal och istället frågar dig vad att gripa varat som vara är, om det är skillnad på att förhålla sig till varat i aktiviteten att göra ingenting, eller som aktiviteten att fundera över dynamiken hos partiklar.

Förstår inte dina såna här kommentarer. Det är Heidegger jag skisserat för dig, och hans stratifiering av varat. Han tar sin utgångspunkt i varat som vara, vilket alltid redan förutsättes av alla andra ontologier (som redan nämnt). Därför måste vi gå med på (ett vanligt förnuftsargument alltså) hans beskrivningar i detta hänseende.

Ja och så vill du säga att eftersom heidegger frågar efter varats vara, ontologins ontologi. Så skall ingen annan få tala om ontologi.

Jag tycker du trasslar in dig, när du säger att allt är språk, men samtidigt att enbart en viss dasein är ontologi. Det borde finnas stora öppningar för dasein att vara relativ.

Vi måste inte gå med på någonting, vi accepterar det vi accepterar och bör fråga oss varför. Jag tycker han gör en föredömlig undersökning, och jag tycker andra gör det.

Du och jag diskuterar en normativ ståndpunkt. Skall man få göra ontologiska undersökningar med en annan metod och en annan begreppsapparat, eller skall ontologisk undersökning vara förbehållet en viss typ?

Du får argumentera lite mera i detta, och visa på något exempel på att de bara tar det som studieobjekt. Snarare så finns det hänvisningar, hos de som erkänns som stora inom området, till estetiska analogier, vilket för mig visar att det för dem är fråga om något mer än bara studieobjekt. De "lever" så att säga i sin frågeställning.

Det är ingenting jag motsäger, tvärtom! Men fortfarande så kan vi gripa dem vid roten, vilket är Heideggers poäng. Begrepp är filosofens (vetenskapsmannens) verktyg. Det är också av denna anledning som han eller hon alltid, av nödvändighet, är fast i en mytopoetisk verksamhet.

Ja, matematiken är ett språk, och den beskriver det ontiska för att undersöka ontologin. Sen kan man ifrågasätta i sak huruvida de verkligen når det. Men inte generellt som du gör. Det är bara ett larvigt försök att vinna företräde för en viss språklig diskurs.

Om du inte kan visa på att dina verktyg är så mycket bättre, vilket jag inte märker, jag ser bara att du hänvisar till att de är bättre.

Vadå för ontologin? Klart som fan den frågan inte är intressant för ontologin, men det säger inget om att det inte finns en ontologisk fråga om enhörningen.

Vad skulle en ontologisk fråga om enhörningen vara? Hur skulle den ställas?

Den skulle inte ställas på något annat sätt än andra ontologiska frågor, vad är. Svaret hamnar inte i varat dock, utan i psykologin, medvetandefilosofi osv. I våra fakulteters ideella rymd.

Varför är du "ledsen att behöva säga det"? Här måste jag allt gå in och be dig fråga dig själv vad du menar med detta, och till vem du riktar det.

Ledsen i den mening att jag kanske inte kommer hålla på att tjata om Heidegger med dig hur länge som helst, utan tenderar driva i riktning mot något annat där Heidegger får en mindre framträdande plats. [/qupte]

Hmmmm, och du frågar mig varför jag "psykologiserar"? Heidegger talar jag främst med eftersom du hänvisar dit ofta. Jag har inte greppat vad som skulle vara så bra med hans frågande. Även om jag läser honom med intresse.

Jag säger att du inte skall kidnappa begreppet ontologi till att handla enbart om det du ibland kallar "fundamentalontologi". Du håller på och domderar som om det enbart var du och de av dig omhuldade literatörerna (får skriva det istället för filosofer då det hela har gått och blivit textkritik enbart) som kan tala om ontologi. Hur skall det hjälpa att bringa reda i frågan?

Och varför skulle det få kidnappas av det andra lägret? Som jag ser det talar allt för Heidegger i denna fråga, och jag får nog lov att be dig om ett motiverande för en annan ståndpunkt om en sådan skall hävdas. Redan Aristoteles bestämde ontologin som att gripa varat som vara, men vara-frågan har som bekant försummats fullkomligt av filosoferna, vilket just är Heideggers förtjänst att ha uppmärksammat och vilket är exakt vad som föranleder hans undersökning. Har han fel, menar du?

Är det vad det gäller? Anfall är bästa försvar, genom att förvägra andra att tala om ontologi så skyddar du det som är hotat?

Jag ser frågan om vad vara är som en skiktat fråga, jag vill som bekant ha monism, dualism, och faktiskt pluralism, så jag säger inte fel eller rätt, jag säger fruktbart för tanken. Men sen går jag vidare och läser annat som är fruktbart. Hos mig får det mesta plats.

Jag förstår inte de här distinktionerna du gör. Hur definierar du ens ontisk och ontologi?

Borde väl vara hur tydligt som helst, tycker jag. Verktygsvärlden är det ontologiska varat, där studieobjekten framträder (just som studieobjekt alltså, och inte som -don eller -tyg) är den ontiska sfären. Håller mig till Heidegger här, och ser ingen anledning att avvika.

Verktygsvärlden säger du. Och så säger du att språket är vetenskapsmannens verktyg. Så då är språket i författandet ontolgiskt och det uttryckt ontiskt?

Tja inget att motsäga mig där. Dock tycker jag inte att du är sann den distinktionen. Eller så är det bara att du aldrig vart på ett bygge och sett att det finns mer än hammare och skruvmejsel.

Så du talar bara för att nå makt över andra? Eller talar du bara för att det är intrinsikalt roligt?

Det är du som talar om "vilja till makt". Nietzsche gör rätt i att bestämma varat i dess praktik, i geneaologin, då han talar om rovfåglar och lamm (kommer inte ihåg vilken aforism det är). Att där bakom inte finns någon "egentlig" (läs "själslig") natur, som slåss om herraväldet med en "djurisk" natur. Men han begår ett misstag när han inte ser "viljan till makt"s upprinnelse i de socioekonomiska betingelserna. Av det skälet återfaller han i traditionell borgerlig metafysisk mystik med påföljande moralism. Det finns inget subjekt som skapar sina tankar, intentioner osv., ur intet (ex nihilo), utan vad som föranleder våra handlingar är något helt annat. Våra intentioner uppstår utifrån de betingelser som råder i en viss situation. Ser inte varför du vill moralisera här? Och är det odelat så enkelt som du målar det? Nej. Primärt handlar det om förhållandet till den egna döden, vilket är vad som föranleder varje handlande, varje livsuppehållande verksamhet (även om denna visar sig blott sekundärt). Lönecheck, nuvarande eller framtida - i egenskap av student, och detsamma gäller dig.  

Nej det finns gott om människor som förhåller sig till livet, det estetiska, det sköna.

Primärt så handlar det inte om någonting, de där strukturerna framträder enbart när vi undersöker samhällen som väsen, på den nivå vi ser historien växa.

Har du missat alla de som svälter sig till döds för sitt nöjes skull?

Det här är vad jag menar med att viljan till ansvarsflykt är lika stark som viljan till makt. Och varför inte den ena viljan otyglat regerar.

Ser inte hur det blir något annat än idealism av det här. Men men. Metafysiken är språk säger du, något bortom det kan vi inte tala om. Men ändå så är du materialist. Vad betyder det begreppet då för dig? Jag vet att du gav SAOBs definition, men den rymmer ju allt och inget.

Materialism kan väl inte vara något annat än att tänka sig den materiella världen just som materiell?

Om Kant talar om det ontiska, och Heidegger talar om det ontologiska, och det är för att han talar om relationen mellan objektet och subjektet, vad kallar du då ontologin? Materiell eller ideell? För mig är den här iden om att låta materialism beteckna processen som ständigt förändrar det som fysiker kallar materia, atomer, inte något annat än att byta idealism till materialism. Men jag bryr mig inte, bara jag vet vad som menas, förstår som sagt inte riktigt vad den där diskussionen egentligen handlar om. Ser det egentligen vara en kvasireligiös strid mellan realism och tja den här himlen runt hörnet idén.

Du får inte blanda samman den ontologiska frågan med den om idealism kontra materialism. Nu uttryckte jag mig vad gäller "relationen" mest i pedagogiskt syfte att söka förklara något, men det verkar som att du tar mig för bokstavligt på den punkten. För Heidegger finns varken subjekt eller objekt primärt (ontologiskt), utan endast sekundärt (ontiskt) - om ens där som subjekt respektive objekt. Existensen är essensen, typ. Om du tar formen ("processen") som ett ting-i-sig, och inte som blott det materiellas framträdelse som sådan, så skulle det - helt riktigt - röra sig om att byta idealism till materialism. Men nu är just det vad jag säger att vi inte ska göra. Det går lika lite att tänka sig rörelse utan materia som materia utan rörelse, för att tala med Engels. Formen är inget i-sig. Det är en abstraktion!

Du kan inte separera frågorna när du har förbundit dem. I ett svep så sparkar du ut idealism och lyfter in materialism samt lyfter fram "ontisk" för oss att nå acceptens inför.

Det blir bara retoriska knep av det hela. Eller så får du säga att du avhåller dig från att säga att materialism är. Och att du bara antar som en praktiskt begrepp precis som uoi rullar bättre på tungan än xwrt.

Det återstår att se om formen inte är något i-sig.

Trist att du låser dina dörrar.

[Avantgardet]

Jag säger inte att känsla och förnuft är motsatser, men jag säger att de skiljer sig distinkt åt.

Att känslor är kontextberoende säger jag inte emot, men du tar inte del av relationen direkt, utan du måste sträcka dig utöver känslan. För övrigt är det här väldigt svårt att föreställa sig vad du menar med, är det för att subjektet inte existerar, för att varat ännu är odifferentierat eller vad? Känslan markerar varpå du manas att uppmärksamma relationen. Det är din kropp, alltså en viss region, som ger dig retningen, känslan. Det är inte något utanför din kropp som ger det. Det suger i magen, eller kittlar i knävecken! Eller är dina känslor så att de alltid med en skarp pil pekar, är relationen, mellan det som rört dig och det som rörde?

Vad yrar du om nu? Varför gör du det så svårt för dig? Begriper verkligen inte varför du gör så. Vad har subjektets existens eller icke-existens, eller varats odifferentierade förbegreppslighet, med detta att göra? Om du erkänner att känslor är kontextberoende så följer av det just vad jag hävdar - att även känslor är på ett fundamentalt sätt beroende av begrepp! Och att redan i seendet så genomtränger begreppen våra sinnen. Det är inget som kommer till efter, utan är alltid redan del av varseblivandet. Det är det enda som behövs konstateras här. Du har helt enkelt bedragit dig själv med den där föreställningen om ett "rent" seende. Ledsen, men så är det. Det följer av nödvändighet av vad vi säger här.

Sen, än en gång, jag gör ingen direkt skillnad på känsla och förnuft - precis som Nietzsche heller inte gör det (han talar, som bekant, istället om apolloniskt och dionysiskt) -, det där är enbart vidskepelse, inget annat. På samma sätt finns det ingen skillnad mellan "aktivitet" och "passivitet", i egentlig mening, utan passiviteten är tvärtom en typ av aktivitet. Detta kommer också Heidegger konstatera, när du läser vidare hos honom.

Det jag påstår är att du stänger synen av världen genom att ställa allt under din begreppsliga förståelse. Du låter bara små delar sippra in i din befästning, ditt murverk, eller så eroderar grunden sakta bort.

Vilket trams! Hur skulle det gå till? Hur skulle någon sådan skillnad mellan våra förnimmanden kunna inträda oavsett vilka begrepp vi använder för att förstå dem med? Det här är allmängiltiga företeelser vi talar om, och kan endast verka som sådana. Språket har antingen en viss verkan, eller så har det inte det. Det kan inte skilja mellan individer här, lika lite som tyngdkraften kan verka bara på vissa individer.

Av avgörande betydelse för dig är att ställa dig frågan om en människa, vilken som helst, kan "få sina fördomar bekräftade". Om den kan det så behöver du en förklaring.

Jag menar att man genom att förhålla sig förbehållslöst kan ta del av världen, se världen, på ett mycket mer ospråkligt sätt. Klart att det inte kan förmedlas vad man ser då utan att lyfta in det i språket, men det är fortfarande där menandets mening föds, och först när vi söker realisera menandet uppstår de problem du lyfter fram.

Och vad är detta mystiska "menande" för något? Detta som enligt dig på något övernaturligt sätt animerar våra utsagor, och ger dem betydelse (inte att de redan har betydelse när de kommer till oss, utan endast när vi "menar dem" - som om språket vore något yttre bihang)?

"Förhålla sig förbehållslöst"! Här smög sig den nyliberalistiska naiviteten in, och inte ens särskilt diskret. Alltså Auk, jag vet ju att du inte ens själv tror på sånt här nonsens, så varför skriver du det? Vad har hänt?

Vidare, är det att höra och förstå sig själv tala en och samma akt, eller flera? Om det är en så måste jag be dig gå tillbaka till Derrida-citaten som du avfärdade utan att ha begripit.

Du definierar begreppen så att det är definitoriskt sant med materialism och falskt med idealism.
Då menar jag dig inte ta frågan på allvar. Du tvivlar inte, alltså du låter inte motsatsen framstå som sann inför ditt omdöme.

Detsamma kan sägas om dig, men gällandes frågan ställd på tvären så att säga. Vad vill du anföra för skäl för att just din tolkning av problembilden är den riktiga? Har du ens nåt att anföra, eller är det bara ett tomt maktanspråk nu igen?

Än en gång, håller vi inte med varandra. Verksamheten rymmer mer än bara praktisk realiserande.

Det får du ta med Heidegger, men precis som jag kommer han svara dig att du blandar samman det ontiska med det ontologiska.

Bäst ser vi det i konst, tydligast kanske i den som läser bibeln. Verktygen brukas, men inte fan brukas det som de gör av den som inte är konstnär utan bara brukar penseln, inte fan läses bibeln av en icke-troende som av en troende. Aktiviteten är inte den samma.

Om du hade bemödat dig med att försöka förstå vad jag skrev i mitt förra inlägg så skulle ovanstående text av dig aldrig kommit till. Som jag sade redan då så är det ingen skillnad på aktiviteten fattad i ontologisk bemärkelse, det som skiljer sig är den ontiska förståelsen av det ting (ontiskt) som i verksamheten (ontologiskt) är ett verktyg. Så än en gång, håll dig till distinktionerna.

Här är det snarare du som drar till med något absolut, verktygsnaturen. Och missar min poäng att verktyget är beroende av bruket för sin natur, det är inte donet som ger naturen hos donet, det är bruket, eller hur?

Nu försöker du gå från det ontiska till det ontologiska, vilket som sagt inte låter sig göras. Ontologiskt så är verktygets "natur" helt ovidkommande, det är subsumerat under praktiken. Vi behöver inte grubbla över cykelns konstitution medan vi cyklar, utan bara trampa på som vanligt.

Bruket ger sig av förhållandet till tinget.

Ontiskt ja, men inte ontologiskt. Vem lär fågelungen använda vingarna, eller rådjurskalven benen?

Och Wittgenstein tvivlade sedan också på riktigheten i vad han sagt. Han säger också att världen är alla fakta.

Varför skulle han ha tvivlat på den utsagan ("spåket är min världs gräns, och världen är mitt språks gräns")?

Det är ju det här jag talar om, släpp det här behovet av att veta av att styra och kontrollera. Människan finns kvar, världen finns kvar, och livet i världen för människan finns kvar.

Vilket "behov" är det du talar om, och har har det gett sig till uttryck i min text menar du? Istället för att hålla på och söka psykologisera min person så hade du ju kunnat hålla dig till sak. Är världen konstituerad på ett visst sätt så är den, frågan är varför du menar att vi i vissa lägen skall vara sanningsenliga men i andra lögnaktiga och istället släppa "behovet av att veta av att styra och kontrollera". Begriper ingenting.

Jag säger inte att vi kan tala utan språk, tvärt om sa jag att jag inte ser hur vi kan tala utan det. Men mitt liv är inte ett läsande av en bok, det är snarare något som sker, som jag nedtecknar i en bok.

Så du lever inte när du skriver? Jaså, men så var tar du vägen då om man får fråga? Här ser vi tydligt din dualism, som beror på att du inte förstår att också ditt upplevande är genomträngt av språket och att språket inte är nåt som blott tillkommer efteråt.

Vi skiljer oss åt i våra åsikter i att jag menar mig leva livet och sedan söka begrepp och dylikt för att beskriva det, medan du menar dig läsa livet.

Ja, frågan är ju hur jag skulle kunna hantera trafik och liknande om jag inte kunde läsa alla symboler samtidigt som jag levde, att de var en och samma akt så att säga. Svårare blir det för dig som först efter att du blivit påkörd kan förmås göra kopplingen att du skulle ha stannat vid rött. Vad är det för tramsig mystik du har fastnat i nu?

Du har inte förstått poängen exemplet visar på.

Betänk det här. När min kropp gör något kan jag referera till att den gjorde något, och utan att veta orsaken kan jag referera till det som orsakade min rörelse helt utan begrepp för det, mina begrepp för min kropp och mina rörelser samt abstraktionen att något följer på något. Jag syftar till något utanför språket.

Jaha, så du kan beskriva ett skeende på några olika sätt, så? Och du rör dig i ett rum, men så fascinerande! Vad menar du att detta skall visa?

Haha, varför tar du droger? För att du inte överlever annars?

Antagligen för att jag är beroende, men vi kan också kalla det ett drogsug om det hjälper, eller helt enkelt mitt kall här i livet. Vilket som.

Hur kan du konstatera det? Du är i sanningen pessimist. Skall jag argumentera för hur mina erfarenheter ger mig känslan av ett bättre liv? Du är naiv, för du sätter direkt in och försöker fånga något sanningskorn i det här, vi måste fånga det här. Jag nöjer mig med att säga att när det är så så är det så. Kan jag inte avgöra det så kan jag lika gärna ge upp mina aktiviteter, och enbart söka sluta min tanke och känsla.

Nej, du är inbilsk och skönmålar. Du förmår inte vara ärlig mot dig själv, du fixar inte att stirra sanningen i vitögat. Du har allt mer glidit in i den omtöckning som följer av den borgerliga metafysiken, och allt för att ge din verksamhet rättfärdighetens sken. Se detta som ett faktum! Grip tjuren i hornen för fan! Lura inte dig själv! Det betyder inte att du ska "ge upp", det betyder att du ska nyktra till och syna det du håller på med kritiskt. Självkritik är något gott.

Och de är koherenta? Du som hela tiden tjatar om att allt är språk förledde mig att tro att du faktiskt hade nosat fram något när du hävdar det finnas flera koherenta system.

Jadå, det är de. Givetvis inte i alla skolpojkars tolkningar, men som system. Vill du ha fler så kan vi rada upp mer distinkta: Empirism, Rationalism, Marxism, Freudianism osv.

Eftersom språket inte får sin mening i sig självt, utan genom relationen till det som omgärdar det, språket. Samt eftersom språket är öppet till den värld som det talar om, och alltså relativt. Så är det väl självklart att ad hominem argument är relevanta. Det är din stämning, din vilja, till att utlägga orden där och då som avgör vad de betyder. Eller slumpar du orden i någon tombola?

Förstår alls inte logiken i din slutledning, om jag ska vara ärlig. Ser alls inte att något sådant följer. Sen är det återigen inte min "vilja" eller nåt i den stilen som avgör vad orden betyder, utan orden har sin betydelse i och genom det system ur vilket de hämtas. Om min "vilja" på något sätt animerade och gav min utsaga mening så skulle inga missförstånd kunna uppstå, emedan de då hade sin definitiva mening i mitt "menande" eller "viljande". Att vi kan tolka varandra på en rad olika sätt beror som sagt på att språket redan har sina betydelser, och att begrepp refererar till andra begrepp, mening sprider sig åt alla håll och kanter osv.

Låt mig istället fråga dig, eftersom jag svarat på din fråga om hur man avgör det, hur avgör du? För normativa utsagor är du inte blyg inför. Skall vi se dem som fantasier?

Förlåt, jag missade helt och hållet, vad var ditt svar? Jag följer vissa system i det mesta, ytterst sett så är det väl godtycke (som för alla andra), men jag (till skillnad från de flesta andra) är ärlig och synar ständigt mig själv och mina ställningstaganden i sömmarna. Självkritiken är en konstituerande del utav mitt system.

För Nietzsche så var väl sanningen just ett modus?

Vad menar du med modus? Jag förstår honom snarare som hävdandes att sanning är språkliga figurer, som i texten om sanning i utommoraliskt hänseende: "Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det."

Mer än så är det inte för mig, och den lycksosamma "överensstämmelsen" (vilket det inte kan bli tal om eftersom vi aldrig kan uppgå i samma form som det vi undersöker utan att faktiskt vara det vi undersöker).

Så vi kan bara tala sant om oss själva? Oklart vad du säger. Vad säger du riktigt?

Det är inte etiken och politiken som smyger sig in. Det är psykologin. Varför intresserar det här mig? Varför vill jag känna mig säker? Varför vill jag använda det ordet framför det?

Varför ger du psykologin företräde framför etiken och politiken? Är psykologin i sig själv mer "rätt" menar du? De frågor du här reser är precis lika politiska som de är psykologiska vad jag kan se.

Mitt menande är exakt vad som ger mitt uttryck innebörd, det är definitoriskt så i mitt språk. Dock så är det inte vad som ger mening till dig tex, uppenbarligen. Om du slutar haka upp dig på din vilja att tillskriva mig modernism, och absoluta tal så kanske du kan ta till dig vad jag säger.

Frågan är hur jag skulle kunna göra det när din utsaga här är just en som bygger på modernistiska föreställningar. Någon "vilja" att tillskriva dig modernism finns inte här, blott konstateranden - olyckliga om du frågar efter min smak. Ditt "menande" kan som sagt inte vara vad som ger ditt uttryck innebörd, uttrycket har redan innebörd innan du begagnar dig av det och det är en förutsättning för att du alls skall kunna förmedla något med det. Det är av nödvändighet på detta sätt, och din föreställning är helt enkelt falsk i detta avseende.

Jag gör en skarp distinktion på mening för den som uttrycker den och den som åhör den, just på grund av relativism. Jag förstår inte hur du kan tolka mig som om jag hade en idé om ord som betyder för att de betyder.

Givetvis är det skillnad på vår förståelse av olika begrepp. Det beror på det enkla faktum att vi kopplar samman dem med olika ord, associerar i olika mönster och riktningar.

Jag har ju gång på gång sagt att jag är begreppsanarkist. Jag ser inget, vill inte ha, något centrum för språket. Det kommer finnas där, såklart.

Du ser inte hur du i denna mening motsäger dig själv? Eller du kanske bara är otroligt närsynt? "Jag ser inget, vill inte ha, något centrum för språket." Att negera innehållet i en struktur innebär inte att man tar avstånd från strukturen själv, tvärtom går man med på den därigenom. Som sagt, negationen av metafysiken är inte icke-metafysik utan meta-metafysik.

Om man som jag antar ett något förspråkligt så behöver man inte vara så rigid med språk. Då finns det något under ytan som kommer garantera riktighet i uttryck mellan alla som gjort sig av med sina psykologiska skuggor.

"Om man som jag diktar så behöver man inte argumentera för sin sak, myten i sig garanterar riktigheten, och alla som säger emot mig är hedningar!" Jaha, men så intressant! Vad är det för trams du har börjat syssla med? På allvar Auk, du börjar låta som Sceptisk. Är det nån trend som jag missat hoppa på?

Ja och så vill du säga att eftersom heidegger frågar efter varats vara, ontologins ontologi. Så skall ingen annan få tala om ontologi.

Nej, Heidegger frågar efter ontologin, och visar på samma gång att alla tidigare som talat om ontologin inte gjort det som de föresatt sig att göra. Jag ser gärna att fler än Heidegger talar om ontologin, men de flesta förmår ju uppenbarligen inte hålla isär det ontiska och det ontologiska.

Jag tycker du trasslar in dig, när du säger att allt är språk, men samtidigt att enbart en viss dasein är ontologi. Det borde finnas stora öppningar för dasein att vara relativ.

"... en viss dasein"? "... stora öppningar för dasein att vara relativ"? Dasein har både ontologiskt och ontiskt varande, men de skall inte blandas samman. Det är hela saken. Vad du gör för "värderingar" av det är din ensak men har knappast något med sakfrågan att göra.

Vi måste inte gå med på någonting, vi accepterar det vi accepterar och bör fråga oss varför. Jag tycker han gör en föredömlig undersökning, och jag tycker andra gör det.

Du menar ju uppenbarligen att han gör fel i det mesta, då kan man ju undra vad du menar vara "föredömligt" i undersökningen?

Du och jag diskuterar en normativ ståndpunkt. Skall man få göra ontologiska undersökningar med en annan metod och en annan begreppsapparat, eller skall ontologisk undersökning vara förbehållet en viss typ?

En ontologisk undersökning ska vara ontologisk, inte ontisk, och en ontisk undersökning skall vara ontisk, inte ontologisk. På samma sätt ska en epistemologisk undersökning inte vara en etisk, och en etisk undersökning inte en epistemologisk. Anser du något annat? Vi kanske ska börja kalla att köra bil för att simma, och att simma för att smygrunka, och att smygrunka (hur nu det går till) för att spela poker, och att spela poker för att köra bil? Det verkar väl klokt, tycker du inte?

Ja, matematiken är ett språk, och den beskriver det ontiska för att undersöka ontologin.

Varför "för att"? Nej, matematiken har ingenting med ontologin att göra. Matematiken är inte ett vara, dasein är ett vara. Dasein använder matematiken som ett redskap (ontologiskt), eller talar om det som en "ting" (ontiskt).

Sen kan man ifrågasätta i sak huruvida de verkligen når det. Men inte generellt som du gör. Det är bara ett larvigt försök att vinna företräde för en viss språklig diskurs.

Om så är fallet så innebär det att din kritik av det endast tjänar exakt det motsattas syfte - "alltså ett larvigt försör att vinna företräde för en viss språklig diskurs". Resonerar du så, så faller du på eget grepp. Vacker Auk! Mer av den stilen, så slipper jag engagera mig överhuvudtaget.

Om du inte kan visa på att dina verktyg är så mycket bättre, vilket jag inte märker, jag ser bara att du hänvisar till att de är bättre.

Det beror ju givetvis på vad vi menar med "bättre", vilka kriterier vi har på en filosofi eller teori. Om "bättre" är ett djävla begreppsligt tjorv, utan någon som helst reda eller klarhet, och en massa dimmiga och snurriga föreställningar, en massa implicita självmotsägelser och olösliga paradoxer, så är ditt system onekligen mycket bättre.

Den skulle inte ställas på något annat sätt än andra ontologiska frågor, vad är. Svaret hamnar inte i varat dock, utan i psykologin, medvetandefilosofi osv. I våra fakulteters ideella rymd.

Att ställa sig frågan om någots vara som helt uppenbart inte har något vara, vad är det annat än trams? Det existerar inte ens enhörningar, än mindre en enhörning med vara, och som skulle kunna kommunicera detta vara till oss. Om du vill konstatera huruvida någots faktiska existens, som ett ting, så talar du inte om ontologin (varat som vara) utan om det ontiska.

Hmmmm, och du frågar mig varför jag "psykologiserar"? Heidegger talar jag främst med eftersom du hänvisar dit ofta. Jag har inte greppat vad som skulle vara så bra med hans frågande. Även om jag läser honom med intresse.

Det som är bra med Heidegger är att han visar hur fel vi ställt våra frågar tidigare. Men du vill uppenbarligen alls inte lyssna till honom, eller hörsamma hans uppmaning.

Är det vad det gäller? Anfall är bästa försvar, genom att förvägra andra att tala om ontologi så skyddar du det som är hotat?

Jag ser frågan om vad vara är som en skiktat fråga, jag vill som bekant ha monism, dualism, och faktiskt pluralism, så jag säger inte fel eller rätt, jag säger fruktbart för tanken. Men sen går jag vidare och läser annat som är fruktbart. Hos mig får det mesta plats.

Nu psykologiserar du här igen. Vore som sagt mycket trevligare om du höll dig till sakfrågorna istället för det här tramset, och dina retoriska utflykter. Om jag själv tillåts en psykologisering så är jag benägen tro att du tillgriper dessa strategier för att du saknar argument i sak, överbevisa mig gärna i detta avseende! Har inte förvägrat någon att tala om ontologin, jag säger bara att det är fel att ta det ontiska för det ontologiska.

Du missar helt poängen. Det ontologiska är en sak, det ontiska en annan. Varför envisas du med denna önskan om att få blanda samman dem till en blaskig och oklar soppa? Vad skulle poängen vara med det?

Verktygsvärlden säger du. Och så säger du att språket är vetenskapsmannens verktyg. Så då är språket i författandet ontolgiskt och det uttryckt ontiskt?

Tja inget att motsäga mig där. Dock tycker jag inte att du är sann den distinktionen. Eller så är det bara att du aldrig vart på ett bygge och sett att det finns mer än hammare och skruvmejsel.

Nej, språket är både i författandet och uttryckandet (är det ens olika fenomen anser du, inte ett och detsamma?) verktyg. Språket taget som en idé om en struktur eller liknande är dock något annat. Det första ontologiskt, det senare ontiskt.

Vad har byggen och verktygen där med saken att göra? Kan du precisera din tanke här?

Nej det finns gott om människor som förhåller sig till livet, det estetiska, det sköna.

Primärt så handlar det inte om någonting, de där strukturerna framträder enbart när vi undersöker samhällen som väsen, på den nivå vi ser historien växa.

Har du missat alla de som svälter sig till döds för sitt nöjes skull?

Det här är vad jag menar med att viljan till ansvarsflykt är lika stark som viljan till makt. Och varför inte den ena viljan otyglat regerar.

Då säger du också emot Nietzsche på det mest fundamentala planet. Han erkände absolut inte någon kamp mellan olika viljor, utan hävdade att det rörde sig om två olika naturer - veka och starka. De veka drivs i lika stor grad av vilja till makt som de starka, men på grund av sin konstitution eller belägenhet så ges den andra uttryck än hos de starka. Tror Nietzsche skulle bli rasande om han såg din metafysiska tolkning av honom. De som svälter sig själva till döds förklarar Nietzsche som "sjuka" och "inbilska", och är det inte makten över den egna kroppen som de avnjuter? Att den fått ett underligt uttryck betyder inte att den inte finns där, eller att en annan vilja skulle härska där istället. Det är helt fel. Viljan till makt är fundamental, men frågan jag anser man ska ställa är huruvida det är bästa sättet att läsa handlingar och skeenden på? Eller om någon annan teori kanske kan säga något mer fruktbart?

Du kan inte separera frågorna när du har förbundit dem. I ett svep så sparkar du ut idealism och lyfter in materialism samt lyfter fram "ontisk" för oss att nå acceptens inför.

Har jag förbundit dem? Mig veterligen så har jag endast en gång använt dem i samma mening - i den förra tråden i ett inlägg mot slutet riktat till Johan -, i övrigt så har jag endast antytt att jag laborerar med en heideggersk marxism. Att du dragit stora växlar på detta och gjort dig någon föreställning (fördom) om vad det innebär kan knappast vara mitt fel.

Det blir bara retoriska knep av det hela. Eller så får du säga att du avhåller dig från att säga att materialism är. Och att du bara antar som en praktiskt begrepp precis som uoi rullar bättre på tungan än xwrt.

Två saker: (1) materialism kontra idealism är en fråga skild från ontologin, det rör det ontiska, och jag antar en materialism. (2) Vad är denna din avserion mot materialism? Du kallar dig själv materialist men så fort ordet nämns så ska du fram och bråka, varför? Sen att du kör med retorik, har absolut inte undgått mig, men försök inte beskylla mig för det. Har varit saklig och tillmötesgående de senaste inläggen, önskade jag kunde säga detsamma om dig, men tyvärr. Lite besviken är jag på dig för det, men moraliserar inte då jag högst sällan är rumsren själv.

Det återstår att se om formen inte är något i-sig.

Nej, det återstår inte att se, eftersom det är något som inte går att se. Antingen antar man - varför vet jag inte, tro gissar jag - att formen är ett i-sig, och antar därmed en ogrundad idealism, eller så gör man inte det. Frågan är som sagt: varför? Varför i hela helvetet ska vi anta något så idiotiskt? Vad härnäst? Ska vi börja tro på det där fjäderfäet Gud också? Och av vilken anledning då? Tro för att tro, tro för trons skull? Verkar väl bra djävla dumt, tycker du inte?

Trist att du låser dina dörrar.

Auk! Vad är det här för tramserier? "Trist att du låser dina dörrar" *härmar med rösten i falsett* Jag "låser" inga "dörrar", jag håller ordning på numrering och märkning av dem. För att veta vem som bor var, och inte gå vilse bland alla dessa korridorer.

[Avantgardet]

Var en djävla elefant till att äta, så vi får ta det styckvis. I frågan om språket överlåter jag till Derrida ("Rösten och fenomenet") att redogöra för ditt misstag:

Om man erkänner att själv-affektionen är betingelsen för själv-närvaro, är ingen ren transcendental reduktion längre möjlig [alltså: om relationen till en själv är fundamental, så är själv-närvaron alltid en re-presentation - min anmärkning]. Men man måste passera genom denna reduktion för att kunna gripa skillnaden så nära den själv som möjligt: inte i dess identitet, inte heller i dess renhet, eller i dess ursprung. Något sådant har den inte. Men i rörelsen av différance. Denna rörelse av différance kommer inte utifrån till ett transcendentalt subjekt. Den producerar detta subjekt [min kursiv]. Själv-affektionen är inte en erfarenhetsmodalitet som känetecknar ett varande som redan vore sig självt (autos). Den producerar det samma som en självrelation i skillnaden gentemot sig själv, detta samma som det icke-identiska.

Vad Magister Rolf pekar på, som du negligerar, är det följande (återigen är det Derrida som för ordet):

Det levande nuets själv är ursprungligen ett spår. Spåret är inte ett attribut [min kursiv], och vi kan inte säga att det levande nuets själv "ursprungligen" skulle vara ett spår. Man måste tänka ursprungligheten med utgångspunkt i spåret, och inte omvänt.

Det här får implikationer, som sagt, som du ännu inte har medgett:

På samma sätt som uttrycket inte läggs till den för-uttryckliga meningens närvaro som ett "skikt", på samma sätt affekterar inte indikationens externalitet uttryckets inre som accidens. Deras sammanflätning (Verflechtung) är ursprunglig, och inte en kontingent association som en metodisk vaksamhet och en tålmodig reduktion skulle kunna upplösa. Hur nödvändig analysen än är, stöter den här på en absolut gräns. Om indikationen inte läggs till uttrycket, som i sin tur inte läggs till meningen, kan man likväl här tala om ett "ursprungligt" supplement: tillägget kommer till för att supplera en brist, en ursprung icke-självnärvaro. Och om indikationen, t ex skriften i gängse bemärkelse, med nödvändighet måste "läggas till" talet för att fullborda konstitutionen av det ideala objektet, och om talet måste "läggas till" objektets tänkta identitet, beror detta på att meningen och talets "närvaro" redan börjat saknas sig själv.

Vi får helt enkelt nöja oss med det, tills du erkänt relevansen, innan vi går vidare till resterande. Eller jag kan väl kika in lite senare och söka beta av några av frågorna, men jag håller på att avrunda Thomas Paines "Människans rättigheter", och måste egentligen räkna matte, men kan ta mig lite tid ändå (i eftermiddag/kväll). Är rätt nyvaken. Mår som en prins dock. Har julhelgen tryggad. Prisa hyresvärden! Kul att du känner mig så väl att du vet hur jag resonerar när nån slänger en fet check på mig, men jag försöker faktiskt vara lite ansvarsfull just nu - innebär en balansgång med andra ord.


Skogsälvan, jaså? I vilken fråga, och i vilket avseende? Det enda jag ser Auk göra är att falla tillbaka i en logocentrisk diskurs utan att motivera det. Du kanske ser nåt annat?

Tja som jag sagt så håller jag inte med om detta. Ser inget skäl att anta det. Derrida övertygar inte. Mina upplevelser instämmer inte i detta. Jag rör mig ofta i det som språket inte når och det är egentligen där jag trivs bäst. Sen kan vi ta in dina produktionsförhållanden som kommer och rycker och drar i mig och förstör min frid. Då tvingas jag till att rättfärdiga och tänka över, hur jag skall det ena eller det andra, och då kliver språket in och domderar på det sätt som här beskrivs.

Jag förstår lockelsen i att falla tillbaka i en logocentrisk diskurs, jag förstår mycket väl den där längtan efter stillhet. Simone de Beauvoir har uttryckt den där paradoxala önskan på ett fint sätt, nåt med att människan mycket väl vet att oron är priset hon får betala för framstegen men ändå likväl alltid söker den där fasta grunden. Det enkla är dock inte alltid det rätta.

Frågan är varför detta med produktionsförhållanden "förstör" din "frid"? Varför skulle det göra det? Det är ett faktum. Hur vi förhåller oss till faktum är en annan femma.

Men sen mediterar jag också

Kanske förklarar det saken? Kan en människa bli mer onyttig än mediterandes?

Först och främst så talar jag om något, och enbart det. Alltså att vi i abstraktionen kan göra oss föreställningen av världen utan oss, vilken jag upplever korrekt (därav min realism) av att saker sker, finns, ges mig. Gör vi inte den distinktionen kan vi lika gärna diskutera solipsistiskt.

Vill du tillämpa epitetet realist om dig själv? Jag har en helt annan uppfattning! Förstår inte varför du nödvändigtvis ska envisas med att söka tillämpa dina begrepp på en förbegreppslig värld, varför inte erkänna att tinget-i-sig är något bortom vår förmåga att tala om? Varför inte utgå från det givna och tala om det? Det finns inget perspektivlöst perspektiv t.ex., som Nietzsche säger, och det är samma fråga i annan belysning.

Det är inte så att vi kan mena på, och veta att det som menas är det som tas, nås av någon annan. Men vi menar på för det.

Tankar drabbar oss, vi skapar dem inte. Språket har redan sina meningar när en tanke formuleras.

Utöver det talar jag egentligen bara om möjligheten för upplevelsen att delas, och om du alltid vill lägga det i språket så ser jag det inte vara möjligt. Då tycker jag snarare att vi skall anlägga den grövsta anti-intellektualism och bränna alla böcker och klippa alla tungor.

Varför det? Det finns inget sätt ut ur språket! Vet inte hur många gånger jag ska behöva påpeka detta! Även om vi bränner alla böcker och lobotomerar oss själva, eller hur vi nu skulle bära oss åt, så genomsyrar språket allt vi företar oss. Böcker är inte språket som sådant, utan blott ytmanifestationer av det.

Jag kallar inte relationen vi har till oss själva för fundamental, jag kallar den förförestående, precis som allt biologiskt måste vara.

Det är klart den är fundamental, annars skulle du ju inte kunna höra-och-förstå-dig-själv-tala, eller hur.

Jag undrar om du inte här underställer empatin idén, i det att det är språkligt. Gör då inte psykopaten rätt? Varför släpa på de här atavismerna eller nymodigheterna, vad det än månne vara?

Varför skulle empatin påverkas överhuvudtaget? Empati är ett viktigt begrepp för mig också. Psykopater har jag inte mycket till övers för. Idioter är idioter, och se vi har begrepp till att förstå när nån är en idiot!

För mig är empatin central för språk och mening, vart förlägger du den?

Förstår alls inte vad empati har med språk och mening att göra, det har väl i sådana fall mer att göra med den sociala aspekten av umgänge - i vilket kommunikation också brukar ingå som en konstitutionsdel.

Hur förklarar du att språket lär språket? Och vart kommer materialismen in?

Det är väl inget konstigt alls? Vi snappar upp beteenden från omgivningen och tillämpar dem för vår egen driftstillfredsställelse, grovt uttryckt så är det inget mer till det hela. Vissa [språkliga] beteenden belönas vi för, erhåller belöningar på ett eller annat sätt, andra fungerar inte lika bra och kanske man rent av bestraffar oss för dem.

Har du tomtebloss till Jul förresten?

[muskot]

Fult logiskt, går att tillämpa på strängteori parallella universum/parallella tids linjer. Det finns hur mycket som helst om det här bara man letar. Teorierna är väl stöda av olika forskar inom qvantum fysik.
En mer lätt försåtlig och mer intressant för de stora massorna skulle vara www.thesecret.tv .. Men det är vi som skapar vårat universum. Så se till att göra det till en bra plats att leva på för dig själv.

[Avantgardet]

Nämen snälla!