Typologin - och önskan att komma bortom (för andra gången)

[Avantgardet]

Skådespelaren behöver inte vara den enda autentiska - det är inte att spela med öppna kort, snarare att inte strikt spela med dolda.

Ja, fast då förutsätter du redan en värld där det är möjligt att vara autentisk. Släng den föreställningen. Vad har du kvar? Jag kan inte se att i den situationen något annat än skådespelaren kan göra anspråk på äkthet/ärlighet. Han medger sin oäkthet, som den ende, och just i den gesten får vi en, kanske den enda möjliga, glimt av äkthet. Det är det samhälle jag lever i.

Jag kan inte formulera det, men jag får dessutom känslan att dina tankar om skådespelaren relaterar principiellt till spöken - som man frågar får man svar. Någon som har glömt sig själv (eller bara inte är medveten om sig själv; ex det lilla barnet) måste vara mer autentiskt än skådespelaren, tycker du inte?

Edit: och på tal om, du sa någon gång att när du rökte på, så ville du göra det så att rösten i ditt huvud som höll reda på din egentliga nykterhet skulle försvinna.

Nja, inte ens barnet. Vad lär sig barnet annat än att plocka upp masker och gester från omvärlden? Vad är "äkta" i det?

Nej, det var i samtal med Loke och handlade om att trippa. När jag trippar vill jag alls inte ha något nyktert ego som kämpar emot. Det blir bara galet. Ska man trippa så ska man ta elefanttrippar, överdosera fullkomligt, för då slipper man allt motsträvande. För att njuta måste man ge sig hän.

[Minded]

Skådespelaren behöver inte vara den enda autentiska - det är inte att spela med öppna kort, snarare att inte strikt spela med dolda.

Ja, fast då förutsätter du redan en värld där det är möjligt att vara autentisk. Släng den föreställningen. Vad har du kvar? Jag kan inte se att i den situationen något annat än skådespelaren kan göra anspråk på äkthet/ärlighet. Han medger sin oäkthet, som den ende, och just i den gesten får vi en, kanske den enda möjliga, glimt av äkthet. Det är det samhälle jag lever i.

Haha, damerna först, släng du hellre din föreställning om att det är omöjligt att vara autentisk

Vad lägger du för betydelse i ordet autencitet? Betyder det inte typ äkta? Dvs okonstlad, icke artificiell, naturlig, ca ogenomtänkt? Om jag ska slänga begreppet så innebär det tekniskt att varken du eller jag är personligheter som är skiljda från varandra - Om vi inte är skiljda från varandra till smak och sätt, dvs bortom kulturella vanor och värderingar, dvs inlärda mönster, så kan.. Det låter konstigt. Jag menar barn som är riktigt små, säg i princip nyfödda, som inte har hunnit lära sig något speciellt. Jag menar att de har personligheter, dvs dragningar till olika humör, olika sätt att vara. Jag menar att personlig stil inte är strikt knutet till socialitet och omvärld.

Jag kan inte formulera det, men jag får dessutom känslan att dina tankar om skådespelaren relaterar principiellt till spöken - som man frågar får man svar. Någon som har glömt sig själv (eller bara inte är medveten om sig själv; ex det lilla barnet) måste vara mer autentiskt än skådespelaren, tycker du inte?

Edit: och på tal om, du sa någon gång att när du rökte på, så ville du göra det så att rösten i ditt huvud som höll reda på din egentliga nykterhet skulle försvinna.

Nja, inte ens barnet. Vad lär sig barnet annat än att plocka upp masker och gester från omvärlden? Vad är "äkta" i det?

Vad är inte äkta med barnet? Ta ett djur då, något som är för dumt för att lära sig något alls. Menar du att dessa varelser inte skiljer sig från varandra? Maskar exempelvis.. Hmm. Vi kanske inte vet tillräckligt mycket om maskar förresten. Jag har i alla fall ingen reell vana av dem. Men min mamma är dagmamma sen hela mitt liv. Hon säger att de har distinkta personligheter redan från väldigt tidig ålder. Tror du på olika personligheter? Edit: Eller varför inte, tror du på olika preferenser om smak? Tex sinnesintryck?

Nej, det var i samtal med Loke och handlade om att trippa. När jag trippar vill jag alls inte ha något nyktert ego som kämpar emot. Det blir bara galet. Ska man trippa så ska man ta elefanttrippar, överdosera fullkomligt, för då slipper man allt motsträvande. För att njuta måste man ge sig hän.

Ok, denna sorts hängivelse menar jag i alla fall vara intimt sammankopplad med autencitet. Jag skrev nyss om den i en annan tråd.

[Fication]

Går det inte att omfamna typologierna då?

Jag tror inte det är så lätt att skilja modell och verklighet åt. Frågan är lite varför det är så viktigt för många av oss att snabbt ha bildat oss en uppfattning om saker och ting. Att ha koll på läget, aktörerna osv. Jag tar hellre ut min lunchrast jag och väntar med mitt omdöme. Behöver inte ens omedelbart förstå mig själv. Kan inte säga att jag är hundra på att det är så eller så jag upplevde något, men det skrämmer mig inte. Känner mig själv lite främmande inför problematiken, och det är väl antagligen därför jag reagerar antar jag. Modellerna har ju ett värde, de låter oss tolka något på ett visst sätt, men det är ju aldrig enda sättet. Men låser vi vår tolkning, så institutionaliserar vi vårt beteende. Vi får våra självuppfyllande profetior, och har inte rört oss en millimeter.

En modell eller en ideologi är ett perspektiv. Ju fler perspektiv man har tillgång till desto bättre så tillvida att man får en fylligare bild, som jag ser det.

Hur är den absolut bäste skulptören? Konstnären? Elitgymnasten? Rörmokaren? Den som promenerar? De förlorar sig alla i stunden (i populära termer främst gällande idrottspsykologi; flow) när de gör vad de gör. Den som är hängiven sitt görande utför inte en teknik, de lever genom görandet, det de gör är en del av dem själva, ett avtryck, en själens spegel. Man kan alltså (i enlighet med essensen av konst) känna hur konstnären kände, dvs man får en ledtråd till vem/vad denne var i stunden då verket gjordes. Detta är förvisso vackert, eftersom lidelsefullt.

Det här är en utväg, ja. Det vi talar om hela tiden är väl egot - självbilden (jag själv som jag uppfattar det), som vi tenderar att bygga upp av tex typologier och se genom olika perspektiv och filter. Vi kommer ju lätt in på buddhismen, 'det orientaliska' och det andliga där det gäller att göra sig av med egot till förmån för tex buddhanaturen.

Men en annan väg enligt citatet ovan är att förlora sig i en aktivitet, en roll eller en process - flow.

[Minded]

Som sagt, min tro är att detta närmar sig just buddha-naturen (också). Det handlar om just uppfattningen. Vem är du, vem är jag? Vad uppmärksammar man? Vilken, är din självbild?
Dessutom, om du har glömt dig själv?

Edit: tydligen spelar det ingen roll vad man gör för något - förutom all roll i världen, eftersom just det gjorda.

[Minded]

Ja, fast då förutsätter du redan en värld där det är möjligt att vara autentisk. Släng den föreställningen. Vad har du kvar? Jag kan inte se att i den situationen något annat än skådespelaren kan göra anspråk på äkthet/ärlighet. Han medger sin oäkthet, som den ende, och just i den gesten får vi en, kanske den enda möjliga, glimt av äkthet. Det är det samhälle jag lever i.

Läste nyligen någonstans att den pratar högt, som hör dåligt. Detta relaterar till perspektiv, varifrån man kommer - bokstavligt talat. Om min övertygelse (vana/lärdom) är att jag måste göra något för att nå någonstans, så gör jag rimligen detta om jag vill nå nämnt mål.

Pay the price, meditate. Sitt med stenarna och träden. Ett autentiskt tillstånd är när man inte har önskan om att nå någonstans, annanstans än till hit, här och nu, där man redan är. Dvs också perspektivet om att reellt inte komma någonstans ifrån. Frånvaro av riktningar, även om allt manifesteras i stunden som form, så inga strings attatched till någon verkan eller effekt därav.

[Minded]

En modell eller en ideologi är ett perspektiv. Ju fler perspektiv man har tillgång till desto bättre så tillvida att man får en fylligare bild, som jag ser det.

Om det finns många, varför kan dessa inte sammanfogas under ett generellt? Ett helat liksom (på tal om 'och' och 'eller'). På samma sätt som att förhålla sig till bollsport, istället för att förhålla sig till fotboll och bandy som strikt åtskiljda annat än i stunden, eftersom benämnda detta?

[Fication]

Som sagt, min tro är att detta närmar sig just buddha-naturen (också). Det handlar om just uppfattningen. Vem är du, vem är jag? Vad uppmärksammar man? Vilken, är din självbild?
Dessutom, om du har glömt dig själv?

Ja, så fort man blir varse sin egen självbild, att man har en, så kan man ju fråga sig vem det är som är varse självbilden och kan förhålla sig till den.

[Minded]

Mmm, betrakta betraktaren.

[Avantgardet]

Hegel talar om det där i "Andens fenomenologi", självmedvetande är en process där objektiveringen är ett led. Jag hävdar likväl, er till trots, att också denna förmenta autenticitet är falsk. Och kan annat inte vara i den här världen. Detta att vi är i rörelse är en del av vad det innebär att vara. Finns inget sätt att kliva ut, transcendera osv. Vi är alltid redan mitt i smeten.

Minded, det finns såna som sammanfoger. Teosofer, Jimmys älskling Ken Wilber m.fl. Problemet är ju just detta med benämnande, inrangerande, och subsumerande under en viss etikett. Vill man behålla egenheterna, eller vill man hypostasera en "gemensam" kärna? Samma problem där.

[Minded]

Vilket menar du skulle vara detta samma problem? Att man fortfarande använder ord?

Om så, så tror jag inte att orden i sig är vad som är relevant. Det är inte vad, utan hur. Hmm.

Men orden är en förlängning av det som är bakom dem, dvs typ självbilden. Och formen är inte helt relevant, det måste jag ge dig. Att sluta prata? Om än inte sluta kommunicera? Att sluta kommunicera?

Menar du att intention är relevant i frågan?

[Avantgardet]

Typologin. Du slänger etiketten "religion" på en massa olika fenomen, menar dem ha en gemensam kärna, gemensam strävan i någon mening, skalar bort allt det överflödiga, spretande, som pekar i annan riktning, tvingar, med våld, på denna mall och reducerar föreställningen. Likhet - Skillnad. I en mening är det ofrånkomligt, givetvis.

[Minded]

Uppenbarligen behöver jag sluta editera texter.

[Fication]

Detta att vi är i rörelse är en del av vad det innebär att vara. Finns inget sätt att kliva ut, transcendera osv. Vi är alltid redan mitt i smeten.

Ja, precis. Det är en process utan slutdestination. Vi kan visst transcendera, men vi hamnar i något nytt.

"The object of each stage is the subject of the preceding stage."
Robert Kegan

[Avantgardet]

Tycker emellertid att det är att urholka transcendensbegreppet. Men så är jag ju som jag är i förhållande till språket också.

[Avantgardet]

Uppenbarligen behöver jag sluta editera texter.

Litar du inte på din intuition? Jag skulle känna mig oärlig om jag började editera mina tankar (stavfel, lapsus, visst, sånt kan jag sträcka mig till). Improvisation, som sagt.

... eller möjligtvis ett tillägg.