Typologin - och önskan att komma bortom (för andra gången)

[Minded]

Jag hyser ännu en ovana att inte göra det.

[Avantgardet]

Hej! Jag fångar dig om du faller! Kör på!

[Minded]

dubbelpost

[Minded]

[Avantgardet]

Har lärt upp en kille gitarr, och det är riktigt plågsamt att se på hur han kallsvettig och på darriga ben försiktigt stegar ut på trampolinen. Där står han och skakar ett tag, jag lägger mig bakgrunden, som en trygg klippa med en stadig puls, han behöver bara släppa kontrollen, men det blir aldrig, istället får hans självförtroende sig en knäck och han kryper in på fast mark igen och tar plats i bakgrunden. Vet inte hur man hjälper till en sån gång. Försöker visa att det inte finns rätt och fel där, det finns inget som kan gå snett, inget att vara rädd för annat än rädslan själv.

[Minded]

Själv har jag tagit vägen genom teknik. Jag har splittat så jävla många atomer, så jag kan logiskt rättfärdiga alla steg jag tar - även nu, när det börjar arta sig som att nästa steg är just att släppa det här behovet av yttre rättfärdighet. Men jag finner fortfarande lugn i att jag logiskt upplever mig kunna redogöra för mekanismerna som leder till att inte behöva bry sig. Det var (är) väl min karma.

[Minded]

Jag uppskattar förresten din omtanke  :)

[Avantgardet]

Omtanke? Vill bara ha en softare värld. Tjänar ju själv på det också.

Och visst. Man måste också passera genom analyserandet, tekniken, och den biten. Det är ju inte ensidigt, livet har båda dessa sidor till sig.

[Fication]

Tycker emellertid att det är att urholka transcendensbegreppet. Men så är jag ju som jag är i förhållande till språket också.

Transcendens kan ju också peka på det de flesta religionerna är ute efter, en väg till det bortom det manifesta, där det manifesta är såväl objekt som subjekt, begrepp så väl som fysisk verklighet

Men tillbaka till grundfrågan och trådstarten:

Mitt eget halvcyniska distanserande är inautentiskt, det är en roll bland andra.

Men vad är det du vill egentligen? Jag tycker mig ana en tendens att fly in i intellektuella resonemang och ifrågasätta språk och begrepp som informationsbärare som undanflykt för att slippa gå till botten med saker och ting.

När man säger något så ger du någon referens till någon annan som sagt något liknande, och därmed behöver du inte ta hänsyn till det. Är det inte risk att du målar in dig i ett hörn? Du kanske inte är så unik som du tror. Det är väl egots största fiende, eller?!

[Avantgardet]

Jag är allt annat än unik, inbilla dig inte att jag gör mig några såna föreställningar. I den här meningen så söker jag göra precis detsamma som alla andra, förstå och förbättra vår värld.

Det är egentligen på sätt och vis filosofiskt självmord denna uppmuntran till att "låta vara" utan att bestämma. Det skulle gå att läsa det i ett maktperspektiv också. Kanske skulle det vara mer fruktbart?

[Pho-ku]

"Vi föds som orginal men de flesta av oss dör som kopior" - Edward Young.

Hur man skall lyckas, att inte dö som en kopia, vet jag inte. Men den som söker ska väl finna.
Frågan är ju bara var man skall söka.

[Avantgardet]

Ni vill förstås göra det till nåt andligt. Låt gå då. Lägg ned sökandet, finn dig där du står, för du är aldrig någon annanstans. Så länge du söker så är det nåt som fattas dig. Man jagar ett intet, ett intet som man gör närvarande i allra högsta grad (som Gud för religiösa, ett begrepp som är negationen av allt existerande men ändå så betydande för dårarna, eller intigheten som hos buddhisterna och meditationsmaffian). Det närvarande behöver aldrig sökas. Det blir aldrig föremål för sökande, eftersom det aldrig nånsin lämnar blickfånget.

[Minded]

Omtanke? Vill bara ha en softare värld. Tjänar ju själv på det också.

Ah, klockrent.

[Minded]

Avantgardet har rätt om sökandet, det handlar tekniskt om perspektiv - som man frågar får man svar. Med detta perspektiv kommer man inte strikt närmare sig själv, snarare motsatsen. Det är att gå in i en debatt med upplevelse av att man behöver försvara sig, varför det hela egentligen redan är avgjort.

[Avantgardet]

Känner mig sådär lämpligt helig nu. Fast ska sanningen fram så är denna typ av autenticitet också den, som jag ser det, en inautenticitet. Blir tydligt när man ser alla dessa självförverkligade pseudoorientaler. Ursäktar om nån känner sig träffad, det får ni leva med. Alla är de samma dussinmänniska. Så för mig finns det en relativt obegränsad uppsättning varastilar, gester, åtbörder, kulturella koder, språk, att använda sig av. Ganska typiskt postmodern i det avseendet, tycks det mig.