Sinnenas psykologi och fenomenologi

[Anders]

Svår fråga!

Till att börja med, känsel, lukt och smak är mest stämningsskapande och minnesframplockande, förutom de livsuppehållande funktionerna hos dessa sinnen. För mej.

Men är syn eller hörsel viktigast??

Jag har det hopplöst med att komma ihåg vad någon berättat, vad som sagts på ett möte eller så. I detalj. Då måste jag skriva upp, antagligen mer än de flesta.

Men däremot njuter jag mycket av att höra folk berätta, och jag njuter mycket av att lyssna på CD-böcker. Och musiken går lättare till mitt hjärta än den visuella konsten. Däremot tjusas jag oerhört av naturens skådespel, men fågelkvitter, vågskvalp och vindsus är berör mig inte så mycket.

Hörseln går förresten visst att stänga av, det gör jag varje kväll

[SportFilosofen]

Talas kanske lite för lite om hur vi individuellt uppfattar vår omvärld. För mig har hörseln alltid varit det primära sinnet. Har aldrig tagit en anteckning i hela mitt liv, det tar bara uppmärksamhet från lyssnandet. Hörseln är ett sånt där lustigt sinne som vi aldrig kan stänga ute. Vi kan inte som med synen blunda och komma undan. Och hörseln har också egenheten att på ett direkt emotionellt plan tala om avstånd. Hur nära eller långt borta något ligger - vare sig det är något glädjande eller (och då är det tydligt) skrämmande. Det är sensuellt på ett helt annat sätt än synen därigenom.

Hur är ni funtade? Vilke/vilka sinnen förlitar ni er på, och hur förhåller ni er till dem? Vilken roll tror ni att det spelar för hur ni uppfattar, tolkar, och förstår er värld?

Rörelse. Utan att tveka är min existens starkast kopplad till rörelse och syn. Förmågan att koppla bort hörseln är nog väldigt väl utvecklad hos mig. Det är inte sällan som jag tappat focus efter några minuter på en föreläsning, stirrat rakt ut i luften och vaknat med den självreflekterande tanken att just nu tänker jag ingenting.

Om jag däremot får läsa själv. Rita tankekartor och flödesscheman går inlärningen som en dans. För mig är ljud dock koncentrationshöjande: om jag satte mig på Cafe och pluggade så orkade jag mycket längre än i tyst läsesal. Jag tror ljud fungerar som en slags allmän "arousal" så jag håller mig vaken längre.

Mitt förhållningssätt till mina gåvor och brister är enkelt. Jag gör det som fungerar. Jag tror att jag utvecklar min rörelseintelligens på många plan. Både på grov och finmotorik. Rörelse är för mig basen i beteendet. Jag har många gånger tänkt på detta: allt jag gör är rörelse. Hur jag för pennan över pappret när jag löser ett matematiskt problem är tillämpning av rörelser jag lärt mig. Därför var det rätt kul att läsa neuroanatomi. Jakolev (neuroanatom) argumenterade för att basen i allt beteende var rörselse. Vilket förstås är sant.

Hur det påverkar mig som person är ganska tydligt: jag väljer yrke efter den förmågan, jag väljer fritid efter den förmågan. Säkert är att detta sinne ger en rastlös, lätt fartfylld hållning till livet och omvärlden som gör att jag inte gärna lyssnar och tittar särskilt länge förän jag provar och handlar.

Tillägg. under nattens lugna timmar har jag funderat på detta ytterligare. Jag tror även att min känsla för rörelse gör mig till en god kommunikatör. Åtminstone i verkliga livet. En stor del av det man säger är ju icke verbalt. Genom att inte välja rörelse och aktivitet, alltså sitta still och för en gångs skull vara tyst, så kan jag även bjuda in och vänta ut min omvärld. Ganska intressanta möjligheter till reflexitioner som du lägger upp här.


Rörelse. Mitt väsen.

http://www.youtube.com/watch?v=pwLOfVWi0Wc

[OWE]

Har vi haft den här uppe tidigare?

http://fr.youtube.com/watch?v=iG9CE55wbtY

Bra som fan.

Tack![i][/i]

[Avantgardet]

Svår fråga!

Till att börja med, känsel, lukt och smak är mest stämningsskapande och minnesframplockande, förutom de livsuppehållande funktionerna hos dessa sinnen. För mej.

Men är syn eller hörsel viktigast??

Jag har det hopplöst med att komma ihåg vad någon berättat, vad som sagts på ett möte eller så. I detalj. Då måste jag skriva upp, antagligen mer än de flesta.

Men däremot njuter jag mycket av att höra folk berätta, och jag njuter mycket av att lyssna på CD-böcker. Och musiken går lättare till mitt hjärta än den visuella konsten. Däremot tjusas jag oerhört av naturens skådespel, men fågelkvitter, vågskvalp och vindsus är berör mig inte så mycket.

Hörseln går förresten visst att stänga av, det gör jag varje kväll

Funderar om det att du njuter mycket av att höra folk berätta beror på att du kan återkoppla det till synsinnet, t.ex. en viss scen eller miljöbeskrivning, händelse eller liknande? Alltså att du förmår "göra dig en bild" av det hela, som det ju också heter. En fackspråklig text har ju inte dessa saker att falla tillbaka på i samma utsträckning, och kanske är det därför du känner behovet av att ta anteckningar.

Det är intressant att du tjusas lätt av musik, men inte av fågelkvitter och dylikt. För mig finns ingen sådan absolut estetiskt gräns. Har många gånger suttit och lyssnat till vågskvalp och inom mig ornamenterat varje våg med toner av kristall och glas. Grundackordet finns alltid i naturen/livet självt, och för mig är musik som bäst när musikern bara faller in i det som redan är där och hjälper till att lyfta fram det. Det är förvisso en annan diskussion.

Är hörseln avstängd under sömnen? Om så vore fallet skulle väl ingen kunna vakna av en väckarklocka?

[Avantgardet]

Talas kanske lite för lite om hur vi individuellt uppfattar vår omvärld. För mig har hörseln alltid varit det primära sinnet. Har aldrig tagit en anteckning i hela mitt liv, det tar bara uppmärksamhet från lyssnandet. Hörseln är ett sånt där lustigt sinne som vi aldrig kan stänga ute. Vi kan inte som med synen blunda och komma undan. Och hörseln har också egenheten att på ett direkt emotionellt plan tala om avstånd. Hur nära eller långt borta något ligger - vare sig det är något glädjande eller (och då är det tydligt) skrämmande. Det är sensuellt på ett helt annat sätt än synen därigenom.

Hur är ni funtade? Vilke/vilka sinnen förlitar ni er på, och hur förhåller ni er till dem? Vilken roll tror ni att det spelar för hur ni uppfattar, tolkar, och förstår er värld?

Rörelse. Utan att tveka är min existens starkast kopplad till rörelse och syn. Förmågan att koppla bort hörseln är nog väldigt väl utvecklad hos mig. Det är inte sällan som jag tappat focus efter några minuter på en föreläsning, stirrat rakt ut i luften och vaknat med den självreflekterande tanken att just nu tänker jag ingenting.

För mig är emellertid hörseln mer fundamental än så, likaså "rösten". Det är inte bara de ljud vi åstadkommer utan också de representationer (om det nu verkligen är representationer) i våra inre. Jag skulle säga att det helt klart är något som angår hörseln när din tanke är att "just nu tänker jag ingenting". Inte för inte kallas det ju inre monolog, och med det måste vi väl förstå akten av att höra-och-förstå-sig-själv-tala?

Det är ju också intressant att vi i viss utsträckning kan styra hörseln. Den berömda s.k. "cocktailparty-effekten". Man vill med den visa på det faktum att under t.ex. ett cocktailparty kan vi urskilja specifika samtal bland allt surret. Vi kan så att säga fokusera vår hörsel, och rikta den.

Om jag däremot får läsa själv. Rita tankekartor och flödesscheman går inlärningen som en dans. För mig är ljud dock koncentrationshöjande: om jag satte mig på Cafe och pluggade så orkade jag mycket längre än i tyst läsesal. Jag tror ljud fungerar som en slags allmän "arousal" så jag håller mig vaken längre.

Intressant tanke. Helt klart ligger det nånting i det. Ljud spelar hemskt mycket på känslolivet, som jag antydde redan inledningsvis. Inom musiken är det en självklarhet, och har alltid varit, att man skapar stämningar. Synen är distanserad på ett annat sätt. Den blir liksom aldrig verklig och påtaglig på samma sätt. Man kan studera nånting med synen ned på molekylnivå men man har ändå inte penetrerat dess väsen. Hörseln kan vi alls inte fungera på samma sätt som ett verktyg för analys, men den säger å andra sidan (inbillar vi oss) mycket mer om naturen hos det studerade.

Själv har jag dock svårt att studera där det är mycket surr och ljud. Det slår på samma sinne och det blir gröt av allt ihop. Instrumental musik kan jag förstås läsa till utan några svårigheter, försåvitt den inte är allt för komplex och uppmärksamhetskrävande. Hemskt intressant hur du gör det odifferentierade surrandet till en bakgrund på det där sättet. Verkar vara en trevlig förmåga.

Mitt förhållningssätt till mina gåvor och brister är enkelt. Jag gör det som fungerar. Jag tror att jag utvecklar min rörelseintelligens på många plan. Både på grov och finmotorik. Rörelse är för mig basen i beteendet. Jag har många gånger tänkt på detta: allt jag gör är rörelse. Hur jag för pennan över pappret när jag löser ett matematiskt problem är tillämpning av rörelser jag lärt mig. Därför var det rätt kul att läsa neuroanatomi. Jakolev (neuroanatom) argumenterade för att basen i allt beteende var rörselse. Vilket förstås är sant.

Håller i stort med om det. Hade gärna fått tipsa mig om litteratur på området. Har inte tidigare angripit problematiken från det hållet, så det skulle vara hemskt roligt att få göra. Jag kan knappast hoppas att begripa alla facktermer omgående men som den bokmal jag gått och blivit så innebär inte ens det något egentligt hinder, då det går att finna svar på de flesta frågor man kan tänkas ställa i informationssamhället. Jakolev alltså, vad heter denne mer?

Hur det påverkar mig som person är ganska tydligt: jag väljer yrke efter den förmågan, jag väljer fritid efter den förmågan. Säkert är att detta sinne ger en rastlös, lätt fartfylld hållning till livet och omvärlden som gör att jag inte gärna lyssnar och tittar särskilt länge förän jag provar och handlar.

Bra iakttagelse. Tror du har rätt i det.

Tillägg. under nattens lugna timmar har jag funderat på detta ytterligare. Jag tror även att min känsla för rörelse gör mig till en god kommunikatör. Åtminstone i verkliga livet. En stor del av det man säger är ju icke verbalt. Genom att inte välja rörelse och aktivitet, alltså sitta still och för en gångs skull vara tyst, så kan jag även bjuda in och vänta ut min omvärld. Ganska intressanta möjligheter till reflexitioner som du lägger upp här.


Rörelse. Mitt väsen.

http://www.youtube.com/watch?v=pwLOfVWi0Wc

Ja, jag intresserar mig ju själv för såna här tankegångar. Det finns också en tydlig tradition inom filosofin och vetenskapen att förstå människan som främst ett tänkande väsen, den bilden håller nu på att luckras upp, och då öppnar sig ju onekligen möjligheten att ställa den här typen av frågor.

Ja, du är ju en fjälltomte du. Jag som kustbo ser nog på fjällen mer som något för ögat. Kan det vara så enkelt i det fallet?

[Anders]

Svår fråga!

Till att börja med, känsel, lukt och smak är mest stämningsskapande och minnesframplockande, förutom de livsuppehållande funktionerna hos dessa sinnen. För mej.

Men är syn eller hörsel viktigast??

Jag har det hopplöst med att komma ihåg vad någon berättat, vad som sagts på ett möte eller så. I detalj. Då måste jag skriva upp, antagligen mer än de flesta.

Men däremot njuter jag mycket av att höra folk berätta, och jag njuter mycket av att lyssna på CD-böcker. Och musiken går lättare till mitt hjärta än den visuella konsten. Däremot tjusas jag oerhört av naturens skådespel, men fågelkvitter, vågskvalp och vindsus är berör mig inte så mycket.

Hörseln går förresten visst att stänga av, det gör jag varje kväll

Funderar om det att du njuter mycket av att höra folk berätta beror på att du kan återkoppla det till synsinnet, t.ex. en viss scen eller miljöbeskrivning, händelse eller liknande? Alltså att du förmår "göra dig en bild" av det hela, som det ju också heter. En fackspråklig text har ju inte dessa saker att falla tillbaka på i samma utsträckning, och kanske är det därför du känner behovet av att ta anteckningar.

Det är intressant att du tjusas lätt av musik, men inte av fågelkvitter och dylikt. För mig finns ingen sådan absolut estetiskt gräns. Har många gånger suttit och lyssnat till vågskvalp och inom mig ornamenterat varje våg med toner av kristall och glas. Grundackordet finns alltid i naturen/livet självt, och för mig är musik som bäst när musikern bara faller in i det som redan är där och hjälper till att lyfta fram det. Det är förvisso en annan diskussion.

Är hörseln avstängd under sömnen? Om så vore fallet skulle väl ingen kunna vakna av en väckarklocka?

Hörseln är avstängd med öronproppar, inte märkvärdigare än så...

Skönt att babbla om sig själv, men nån kanske får ut nåt av det:

Det kan nog stämma det här med att jag gillar att skapa mig bilder. Bilderna får gärna vara komplicerade, men några detaljer minns jag inte. Jag tror att det är det som också är grejen med musik och berättelser kontra naturens ljud. Musik och böcker ger mig relativt komplicerade bilder, vilket inte vindens sus och vågsvalpet ger.

Se på bilden i bannern ovan. En massa folk som springer omkring i togor  och vad det nu är. Att det är många figurer stimulerar, jag får en bild av liv och rörelse, ljud och allt möjligt. Kan känna stämningar. Men det skulle inte roa mig alls att identifiera en massa gubbar.

Och för det jag hör, samma sak. Ett exempel, taget från en annan tråd
http://beemp3.com/download.php?file=291 ... he+Evening
Musiken, texten ger mig en bild, ganska komplicerad, och en stämning. Men att memorera texter och formuleringar intresserar mej inte.

Tyvärr känner jag det ofta som ett hinder då jag sitter och pratar med folk. Att kunna och minnas detaljer om allt möjligt fattas mig. Detaljer är på något vis lättare att förmedla än bilder.

[Avantgardet]

Lite av poängen med den här tråden är ju att belysa hur fundamentalt egna vi är i vår förståelse av världen, hur beroende vi är av våran specifika konstitution.

Minnet i sig är ruskigt intressant. Har en kompis som, de få gånger han faktiskt läser en bok, memorerar hela djävla skiten från första till sista sidan. Jag bara sitter och gapar. Hur går det till? Har alltid haft lite snårigt minne själv, så jag har nog lärt mig leva i enlighet med det faktumet. Detaljer brukar vara lätta att komma ihåg om man har en struktur att applicera på dem.

Jo, och på tal om bilden i bannern. Det är en känd målning. Michelangelo har jag för mig. Snubben i rött tyg är Platon, han till höger med blått tyg är Aristoteles, och den skönaste liraren finner du liggandes några trappsteg ned, under Aristoteles, och det är Diogenes.

Lyssnade in låten. Sjysst med lite traditionellt ösig blues. Spelade mycket ihop med en finne förr. Sjukt duktig på slide. Och vilket driv det är i människan, Jimmy Page skulle förefalla helt impotent vid sidan om honom. Tror jag förstår vad du menar med "liv" i det här sammanhanget.

[SportFilosofen]

Ingen riktig orginal ref till Jakolev. Detta är ingen modern litteratur i området neuroscience. Han omnämns i min neuroanatomi bok
"Functional neuroanatomy" Av Afifi / Bergman. Denna bok rekommenderar jag inte. Det är ett stort gråt att ta sig igenom den och särskilt myckt ger det inte heller (förutom högskolepoäng i neuroanatomi). Om man är väldigt intresserad har den en hel del kliniska korrelationer och case. Men för den som inte är medicinare vete tusan.

Jag skulle hellre rekomendera någon bok inom neuropsykologi. Där får man en mycket bättre bild av hur hjärnan gör när den tänker.

[SportFilosofen]

Ja, du är ju en fjälltomte du. Jag som kustbo ser nog på fjällen mer som något för ögat. Kan det vara så enkelt i det fallet?

Kanske. Men jag tror att om jag skulle vara kustbo skulle jag paddla havskajak och segla kite. Inget du hakat på direkt va?

[suchanother]

Var det du, Sportfilosofen, som presenterade dej som läkare?
Hoho, långt därifrån. Du är på sin höjd en städare på Umeå Universitetssjukhus.
Jag vet nämligen sättet hur läkare pratar och ditt lappsnack är inte ens i närheten. Eller är du en skidande lappdoktor som stavar från by till by utan moderna verktyg och pratar rotvälskan samiska som det finns femtielva lokala dialekter av?

[suchanother]

Samma sak med tornedalsfinskan, mäenkieli, som de försöker upphöja (EU bidrag väntar) till eget språk. Det språket är taskig finska med svenska ord. Hur kan man kalla språkfattighet för eget språk?

[SportFilosofen]

Var det du, Sportfilosofen, som presenterade dej som läkare?
Hoho, långt därifrån. Du är på sin höjd en städare på Umeå Universitetssjukhus.
Jag vet nämligen sättet hur läkare pratar och ditt lappsnack är inte ens i närheten. Eller är du en skidande lappdoktor som stavar från by till by utan moderna verktyg och pratar rotvälskan samiska som det finns femtielva lokala dialekter av?

Vet du hur "läkare pratar". Ok. Fint som snus. Skicka en mall på min privata mail så jag kan använda den nästa gång jag ska fixa mus.

[Avantgardet]

Ja, du är ju en fjälltomte du. Jag som kustbo ser nog på fjällen mer som något för ögat. Kan det vara så enkelt i det fallet?

Kanske. Men jag tror att om jag skulle vara kustbo skulle jag paddla havskajak och segla kite. Inget du hakat på direkt va?

Nej inte direkt, men jag har gjort bruk av landskapet på andra sätt. Tror också att jag skulle gjort större bruk av fjällen om jag hade vuxit upp där. Det är förövrigt något annat som sipprar in i vår förståelse, och saboterar alla möjligheter till filosofins rena sanningar, vår geografisk-kulturella position.