Avantgaredet skrev:Vet inte hur man skulle kunna ha en brutal sanning dock.
Mer ett förslag.
Jag är så fragmenterad att jag har svårt att harmonera tid/rum.
Hm... jag har insett mitt PRIMÄRA PROBLEM men jag är så medveten om substansen att jag "vet vad som pågår" -då tar ett tvång in, som jag börjat tvivla på. Jag försöker föra in humor i kanalen.. hm.. "jag känner mig oärlig".. Jag tror att jag inte kan förklara "brutaliteten" i sanningen om jag inte hmm... -omedvetet återgår till källan? (det jag kallar "humorn" här, en slags "mytologisk intutiv kunskap")
Jag är
omanifesterad manifesterad vilket är min smärta. Jag är "totalvaken" med mitt gamla jag, vilket ger ett "psykiskt sjukt intryck" (alltså att ha "förlorat sig själv" på något sätt) -jag har inget fysiskt sunt förnuft, hur ska jag förklara..
Jag ska här säga en stor sanning: Det finns ingen "förminskad" kärlek, "den gömmer sig ingenstans".
Jag är emotionellt dualistisk, så jag TVINGAS manifestera mig i en ärlig motsägelsefullhet för att någon ska förstå vad jag menar. För att det ska gå att "förklara" -jag är alltså beroende av andra, men jag menar inte så.. alltså, jag hatar denna självgående gåta jag redan löst och med all min kraft vill befria mig ifrån. Är personifierad förstörelse.
Alltså, det är jättejobbigt att försöka "nå essens" med denna modell -speciellt eftersom jag samtidigt vet om "bakrunden".
Jag behöver det FAKTISKA/manifesterade och det ESOTERISKA/omanifesterade lika mycket ..samtidigt som jag KANALISERAR i androgynitet ---> så jag har alltså kommit hit. Jag är rå-vulgär.
Anledningen till att ingen tar mig på allvar är för att jag inte sexualiserat min genialitet i fysiska former. Det intresserar mig inte. Det är en "bisak" som följer kulturen jag har ett avslappnat, generöst förhållande till. Jag har höjt upp det i ett privatliv, samtidigt som jag är helt förvirrad då jag "är" detta i form av människor och kollektiva idéer.
Jag har som avstånds/tids-problematik då jag har gått före mig själv i den rotade mentalismen. Jag förlorar på detta sätt mig eget liv och har Å ANDRA SIDAN en handfull jordiska oförverkligade drömmar av olika förbipasserade värdefulla rika tillstånd jag aldrig "mindes",
jag har ingen sinnesvärld att återgå till. Å ena sidan, i min seriositet har jag mitt SYFTE, men jag har ingen kropp att ta mig dit med; jag kan inte försvara min referensbank "så du skulle inte tro mig".
"Jag vet
redan allting" -och denna stress hindar att andra får förklara för mig vad jag gör här -det finns inget annat jag behöver "förstå".
För två år sen tappade jag greppet om mitt känslo/relateringsliv genom mediciner. Kärleken för mig var jordiskt manifesterad -allt samma sak, med hindret i vägen av en väldigt stark struktur av strukturen/upplösnings-modellen, oförlöst illusion från barndommen. Jag hade min egen konst även om den inte var min egen utan min uppskattan/smak; identitet och riktning. Jag såg svaren i livet men objektet för min analys (mig själv) -var där jag är nu och inte öppen; hur är det möjligt?
Allt det jag relaterar till (som besitter det potentiella healandet -sanningen), är "någon annans tillhörighet". Ju längre bort min "inre fantasikänslolek" blir i försöket att "utvecklas mentalt" ju "intensivare" blir min relation till frågor/litteratur/filosofiforum, samtidigt som man då blockerar intentionalitetssubjektet.
Den fysiska alieneringen har blivit "det naturliga resultatet" av mitt sökande -evolutionärt/historiskt betingat i min själ/identitet pga kollektivt missförstånd av det kvinnliga.
"-Ni förstår mig inte" är för mig.. MIN födslorätt som jag lindat in för mycket svustighet i, vilket tagit fokus från dess ursprungliga ämne.
Det maskulina (min Pluto-ascendent) äger/besitter i ett PLÅGERI min inre natur/kvinnlighet (Venus/Månen) -som jag navigerar genom filosofiforum, främst av alla livsområden, som om jag ens hade något annat. Hela mitt liv hänger i det här.
Min egen "tillhörighet" är det enda jag uppskattar i andra (det enda jag
bryr mig om), trots en bakomliggande djup emotionvärld -som dock är formlös/död. Min "borttappade nalle", mitt sökande.. Jag kan inte längre uppleva min själv som så snäll och lugn ("schysst människa") som jag var, när jag "kunde förklara" manifestationerna och hade självtillit. Världen blir helt meningslös eftersom jag inte har en "delaktighet", jag kan inte ta mig någon vart, min representation är inlåst under en karmaskuld (min "färdighet", dömmandedominans), vilket jag "får kritik" för offentligt, det drar ner mitt rykte i smutsen, får ett "fel svar" i krisens tillbakahållande.
Jag har därför ständigt "arbetat"/utnyttjat mig själv åt andra utan att få utkomst/helande/belöning, den enda kvinnlighet jag har är den djupt omedvetna intutiva rytmen i det som sker, på något sätt är det en tillit jag inte kan förklara för någon, en anpassning till dommedagen från en känsla av en större syfte.
Det här kanske är tydligare bild av varför allt ser ut såhär. Det här är en enkelhet jag när som helst kan ta fram när jag är motiverad, tiden känns dock aldrig inne -min största förlust, och känsla av skam. Jag drar mig defensivt därför tillbaka, är medveten om vad "resurs/makt" handlar om och är därför inte generös där efterfrågan finns. Undivker hela mänskligheten och har aldrig vetat hur jag ska lösa alienationen. Tenderar bara efter ambitiös rundgång, att involveras i den sortens maskulinitet som inte är genuint extraherande, när jag omedvetet börjar ett bekräftelsesökande pga tristess, brist på engagemang. Planlöst, "något jag i framtiden kan ha nytta av".
Vår källa utmärker sig i omedvetenhet som SPONTANITET.
