Wittgenstein är stor. Han hävdar till många filosofers fasa, i sin enda stora, och enormt slagkraftiga avhandling, Tractatus, att det i själva verket inte finns några filosofiska problem, utan alla "problem" är endast bryderier - feltolkningar av det filosofiska logiska språket som har uppståt just pga av att där filosofiska problem uppkommit har man bortsett från språklig logik i formuleringen av problemen och ideerna.
Hur tolkar ni Wittgenstein? Hur ser ni på honom och hans syn på filosofin?
Wittgenstein - Tractatus logico philosophicus
Moderator: Moderatorgruppen
Han gav endast ut Tractatus och nån artikel under sin livstid. Däremot gav man ut en mängd skrifter av W. efter hans död, bl a Filosofiska undersökningar, där han gör upp med många av Tractatus uppfattningar.
Det är oklart exakt vad W. menar med "filosofiska problem". Men det är sant att han anser att vissa metafysiska problem är skeproblem som uppstår pga att vi luras av språkets ytgrammatik. Det anser han både i Tractatus och FU.
Det är oklart exakt vad W. menar med "filosofiska problem". Men det är sant att han anser att vissa metafysiska problem är skeproblem som uppstår pga att vi luras av språkets ytgrammatik. Det anser han både i Tractatus och FU.
Jag tycker det känns som om Wittgenstein lagt för stor betydelse vid språket och jag tycks minnas att Quine kritiserar rätt övertygande själva grunden för den analytiska filosofin vars tradition den tidiga Wittgenstein tillhör. Nu är problemet att jag enbart läst den senare Wittgenstein och ytterst lite av Quine men antagligen lider Tractatus av de problem Quine kritiserar eftersom den tidsmässigt skrevs nära andra viktiga skrifter hos den analytiska filosofin och liknar till viss grad arbeten av Frege eller Russell.
Jag tippar att Wittgenstein har fel i det långa loppet.....
Jag tippar att Wittgenstein har fel i det långa loppet.....
"Beware lest any man spoils you through philosophy and vain deceit"
Jag tycker det känns som om Wittgenstein lagt för stor betydelse vid språket och jag tycks minnas att Quine kritiserar rätt övertygande själva grunden för den analytiska filosofin vars tradition den tidiga Wittgenstein tillhör. Nu är problemet att jag enbart läst den senare Wittgenstein och ytterst lite av Quine men antagligen lider Tractatus av de problem Quine kritiserar eftersom den tidsmässigt skrevs nära andra viktiga skrifter hos den analytiska filosofin och liknar till viss grad arbeten av Frege eller Russell.
Menar du Quines kritik av begreppsanalysen, med grund i hans kritik av den analytisk-syntetiska distinktionen? Själv tycker jag snarare att W. egen kritik är mer okontroversiell: språket ska inte ses som ett abstrakt system, utan som ett verktyg i händerna på individuella talare.
T ex är följande felaktigt:
3.251The proposition expresses what it expresses in a definite and clearly specifiable way: the proposition is articulate.
Vaga påståenden är vanliga i vardagsspråket, och de har ingen exakt analys. Men de fyller ett syfte, och därför används de. Ofta är de mer ändamålsenliga än exakta påståenden.
Tractatus finns på nätet i praktisk trådstruktur:
http://www.kfs.org/~jonathan/witt/ten.html
Jo det var just kritiken av åtskilnaden mellan syntetisk-analytisk jag menade.
Senare Wittgenstein har sina svagheter också, åtminstone kunskapsteoretiskt, som jag skrev tidigare lägger han troligen för stor vikt vid språket (Russell menade ju att han förstört en hel generation filosofer med sin senare filosofi) men även att han på något sätt förespråkar behaviorism (skalbaggeexemplet). Wittgenstein är förvisso ingen behaviorist men frågan är om inte denna överdrivet lagda vikt vid språket leder in oss i ännu en återvändsgränd.
Det vore i och för sig ingen sensation, skeptikerna kommer alltid dra det längsta strået vad gäller kunskapsteori. (Läs gärna Musgraves bok "Common sense, science and scepticism" för en utförligare beskrivning om kunskapsteorins utveckling genom tiderna).
Senare Wittgenstein har sina svagheter också, åtminstone kunskapsteoretiskt, som jag skrev tidigare lägger han troligen för stor vikt vid språket (Russell menade ju att han förstört en hel generation filosofer med sin senare filosofi) men även att han på något sätt förespråkar behaviorism (skalbaggeexemplet). Wittgenstein är förvisso ingen behaviorist men frågan är om inte denna överdrivet lagda vikt vid språket leder in oss i ännu en återvändsgränd.
Det vore i och för sig ingen sensation, skeptikerna kommer alltid dra det längsta strået vad gäller kunskapsteori. (Läs gärna Musgraves bok "Common sense, science and scepticism" för en utförligare beskrivning om kunskapsteorins utveckling genom tiderna).
"Beware lest any man spoils you through philosophy and vain deceit"
Senare Wittgenstein har sina svagheter också, åtminstone kunskapsteoretiskt, som jag skrev tidigare lägger han troligen för stor vikt vid språket (Russell menade ju att han förstört en hel generation filosofer med sin senare filosofi) men även att han på något sätt förespråkar behaviorism (skalbaggeexemplet). Wittgenstein är förvisso ingen behaviorist men frågan är om inte denna överdrivet lagda vikt vid språket leder in oss i ännu en återvändsgränd.
Det vore i och för sig ingen sensation, skeptikerna kommer alltid dra det längsta strået vad gäller kunskapsteori.
Varför kommer "skeptikerna alltid att dra längsta strået"? Och vad har det att göra med W.? Vilka svagheter har han kunskapsteoretiskt? Varför är det fel att lägga stor vikt vid språket?
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
Genom tiderna har alltid de bland filosofer, som hyllats som 'de största', varit "systemarkitekter" med mer eller mindre invecklade grandiosa system (som sedan har kritiserats mer eller mindre ingående av andra filosofer), emedan skeptiker inte letat sig in i de filosofihistoriska verken. Medan vem som helst kan kalla sig skeptiker, är det långt svårare att bli erkänd filosof. Det är emellertid ironiskt, att det i filosofin, som åtminstone traditionellt, har Sanningen som ledstjärna och Dogmatism som fiende, är de minst dogmatiska som är minst värderade; nämligen skeptikerna. Skeptikerna kommer alltid dra det längsta strået, ty de är immuna mot kritik samtidigt som de själva kan kritisera.
[quote="MrTambourineMan]Skeptikerna kommer alltid dra det längsta strået, ty de är immuna mot kritik samtidigt som de själva kan kritisera.[/quote]
Alla skeptiker är långt ifrån immuna mot all kritik. Det är däremot svårt att försöka kritisera postulat där inga postulat står att finna (pyrrhonism t.ex.). Men radikalskeptiska angrepp mot mycket fundamental kunskap (t.ex. att vi har händer) kan med framgång i sin tur angripas.
§
Alla skeptiker är långt ifrån immuna mot all kritik. Det är däremot svårt att försöka kritisera postulat där inga postulat står att finna (pyrrhonism t.ex.). Men radikalskeptiska angrepp mot mycket fundamental kunskap (t.ex. att vi har händer) kan med framgång i sin tur angripas.
§
Vad är poängen med radikal skepticism? Själv tycker jag att man ska vara skeptisk i lagom dos; som man är i vardagslag och i vetenskapen. Jag ser inte poängen med att "tvivla på allt". Hovnarr var inne på att det är en form av mentalsjukdom (tror jag), och jag är benägen att hålla med.
Hume var skeptisk och han är uppskattad. Jag skulle räkna Quine som ganska skeptisk också. Dessutom är systembyggare inte lika med dogmatiker.
Det är emellertid ironiskt, att det i filosofin, som åtminstone traditionellt, har Sanningen som ledstjärna och Dogmatism som fiende, är de minst dogmatiska som är minst värderade; nämligen skeptikerna
Hume var skeptisk och han är uppskattad. Jag skulle räkna Quine som ganska skeptisk också. Dessutom är systembyggare inte lika med dogmatiker.
Stefan skrev:Hovnarr var inne på att det är en form av mentalsjukdom (tror jag), och jag är benägen att hålla med.
Det är som bekant ibland svårt att dra en gräns mellan mentalsjukdom och vad som enbart är excentriska värderingar. Ibland finns det naturligtvis fysiska indikationer på ett mentalt sjukdomstillstånd (t.ex. Alzheimers) som kan underlätta diagnos, men långt ifrån alla gånger.
Två saker som ofta är utmärkande för vissa psykiska sjukdomar är att man inte själv är medveten om sin sjukdom (t.ex. tror att det är man själv som klurat ut hur världen funkar och alla andra som inte är TILLRÄCKLIGT paranoida) samt att den förmenta sjukdomen hindrar patienten att leva ett normalt liv, och således orsakar besvär.
En skepticism som inte manifesteras utåt på något sätt (t.ex. att jag undersöker [på något sätt] om telefonen verkligen existerar innan jag ringer min vän) är snarare en livsåskådning/-stil än en mentalsjukdom. Yttre manifesta radikalskeptiska värderingar ter sig, utifrån sett, ganska likt tvångshandlingar, förföljelsemani m.m.
§
-
Patrizia
Jag beundrar aldrig någon så mycket att denne berövar min frihet, men Wittgensteins filosofi har faktiskt befriat mig från mina dogmer.
Jag ser att ni diskuterar om honom och det vore otacksamt av mig att inte försvara min mästare.
hovnarr skrev:
Jag definierar inte Alzheimer som en mental sjukdom.
hovnarr skrev:
Wittgenstein skrev att de flesta som läser hans skrifter kommer inte att förstå den. Bara en liten del av mänskligheten gör det.
Detta anser jag att det är bevis nog att han inte var mentalsjuk. För ni har ju sagt att kriteriet att en person anses mentalsjuk är hans oförmåga att inse hans avvikelse, vilket gäller inte i Wittgensteins fall. Visst finns det saker och ting som vi inte kan uttrycka med språket. vi är instängda i vår språk. Att berätta vad man har handlat dagen innan och vad Pille sa om Pulle osv. behöver inte så mycket tankeverksamhet men att börja fundera på existentiella frågor, logikens roll i vårt tänkande och försöka komma ur den och beskriva sin egen tänkandets struktur är nog mycket svårare än ett vardagsprat. Han var nog inte intresserad av vardagsprat, den perioden lämnade han under sin barndom.
Vad är ett nomalt liv? Vad är en normal människa?
Är det inte så att sålänge jag håller mig inom en viss beteendets givna regler som är satta av en samfund, så uppfattas jag normal? Hur skulle t.ex. Von Wright uppfattas om man lyfte upp honom från hans värld och satt honom bland indianerna i regnskogen? Hur skulle han klara sig som en gruvarbetare någonstans i Sibirien?
På samma sätt kan du själv räkna fram hur ett normalt liv definieras. Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan köra tomt prat och klä mig som alla andra gör och trädgården i mitt hus ser lika välskött ut som grannens fast när jag är inne i huset så kan göra saker och ting och titta på hur omänskliga och icke normala saker som helst. Så låt oss diskutera filosofi och inte se ner på människor som har dedikerat deras liv på att just mänskligheten skulle någongång vakna från drömmen och sikta sig på väsentligheter i "livet".
Jag ser att ni diskuterar om honom och det vore otacksamt av mig att inte försvara min mästare.
hovnarr skrev:
Det är som bekant ibland svårt att dra en gräns mellan mentalsjukdom och vad som enbart är excentriska värderingar. Ibland finns det naturligtvis fysiska indikationer på ett mentalt sjukdomstillstånd (t.ex. Alzheimers) som kan underlätta diagnos, men långt ifrån alla gånger.
Jag definierar inte Alzheimer som en mental sjukdom.
hovnarr skrev:
Två saker som ofta är utmärkande för vissa psykiska sjukdomar är att man inte själv är medveten om sin sjukdom (t.ex. tror att det är man själv som klurat ut hur världen funkar och alla andra som inte är TILLRÄCKLIGT paranoida) samt att den förmenta sjukdomen hindrar patienten att leva ett normalt liv, och således orsakar besvär.
Wittgenstein skrev att de flesta som läser hans skrifter kommer inte att förstå den. Bara en liten del av mänskligheten gör det.
Detta anser jag att det är bevis nog att han inte var mentalsjuk. För ni har ju sagt att kriteriet att en person anses mentalsjuk är hans oförmåga att inse hans avvikelse, vilket gäller inte i Wittgensteins fall. Visst finns det saker och ting som vi inte kan uttrycka med språket. vi är instängda i vår språk. Att berätta vad man har handlat dagen innan och vad Pille sa om Pulle osv. behöver inte så mycket tankeverksamhet men att börja fundera på existentiella frågor, logikens roll i vårt tänkande och försöka komma ur den och beskriva sin egen tänkandets struktur är nog mycket svårare än ett vardagsprat. Han var nog inte intresserad av vardagsprat, den perioden lämnade han under sin barndom.
samt att den förmenta sjukdomen hindrar patienten att leva ett normalt liv, och således orsakar besvär.
Vad är ett nomalt liv? Vad är en normal människa?
Är det inte så att sålänge jag håller mig inom en viss beteendets givna regler som är satta av en samfund, så uppfattas jag normal? Hur skulle t.ex. Von Wright uppfattas om man lyfte upp honom från hans värld och satt honom bland indianerna i regnskogen? Hur skulle han klara sig som en gruvarbetare någonstans i Sibirien?
På samma sätt kan du själv räkna fram hur ett normalt liv definieras. Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan köra tomt prat och klä mig som alla andra gör och trädgården i mitt hus ser lika välskött ut som grannens fast när jag är inne i huset så kan göra saker och ting och titta på hur omänskliga och icke normala saker som helst. Så låt oss diskutera filosofi och inte se ner på människor som har dedikerat deras liv på att just mänskligheten skulle någongång vakna från drömmen och sikta sig på väsentligheter i "livet".
Kära Patrizia,
Nu har du läst inläggen för hastigt. Att skepticism, antika skeptiker och radikalskepticism överhuvud kom att diskuteras i denna tråd, där ämnet Wittgenstein är rubricerat, har att göra med Teaitetos något osammanhängande inlägg ovan. Se särskilt Stefans kommentar:
Om du läser inläggen efter det ser du att diskussionen därefter lämnat Wittgenstein för att, efter att MrTambourineMan befäst sidospåret, handla om skepticism. Om du läser det en gång till blir det säkert tydligt att mina kommentarer angående mentalsjukdom har att göra med vissa uttalade former av radikal skepticism, och ingenting alls att göra med Wittgenstein. Jag tänker exempelvis på den gamla greken som bodde i/var iklädd en tunna och enbart pekade på saker, eftersom han tvivlade på allt.
Som en parentes förvånar det mig att någon som läst Wittgenstein alls kopplar honom till radikal skepticism, eftersom jag själv uppfattat det som att han är ganska restriktiv med tvivel, vad som är möjligt att tvivla på, att kunskapen är tvivlets grund ("så tvivlar man", Om Visshet) osv.
Termen "mentalsjukdom" är kanske lite gammalmodig. Idag använder man ofta "psykiskt funktionshinder" när det t.ex. är fråga om fobier, och jag vet faktiskt inte hur långt den termen sträcker sig och vad som idag räknas som verkliga mentala sjukdomar. Om Alzheimers sjukdom inte är en mental sjukdom vet jag inte vad som skulle vara det. Poängen var i alla fall att vissa störningar som påverkar kognitionen är fysiskt manifesta, andra inte. Det har inte jättestor betydelse för resonemanget.
Jo, det är en rätt OK definition tycker jag. Vet dock inte om jag skulle kalla det för "regler uppsatta av ett samfund" - det är snarare ett beteende som vi observerar och lär oss härma i tidig ålder. Om du t.ex. säger "Hej" till varje människa du möter i Stockholm så betraktas det som onormalt (på gränsen till psykning) medan det kan vara fullt normalt att göra det på landstället. Ändå står inte dessa "regler" att läsa någonstans. Det handlar mer om att göra som alla andra.
Jo precis, det är därför det där med att "patienten själv lider av sina besvär" är så viktigt för att man ska kunna tala om en störning. En person kanske inte gör något annat än porrsurfar på fritiden, men om beroendet är så till den grad att den hindrar henne/honom att utföra sitt arbete så att h*n därför får sparken (något personen inte önskade), så kan vi prata om ett beroende och att personen borde söka hjälp.
Det finns otaliga liknande exempel. En person kan vara aggressiv, men om h*n är så människofientlig att h*n inte kan behålla vare sig privata eller affärsmässiga relationer är det en störning.
Jag har inte läst W:s tidiga verk, men jag har aldrig uppfattat honom som kritisk till vad människan gör eller hur hon handlar. Snarare har jag uppfattat att han önskar kartlägga människans förhållande till språket, språkspelet och hur vi handlar (ffa språkligt), snarare än hur vi borde handla.
För att tala om något helt annat: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du verkar t.ex. störa dig på att folk pratar om det som du betraktar som oväsentligheter, samt de som fäster stor vikt vid sin "yta", är det korrekt? Varför besvärar detta dig?
§
Patrizia skrev:Jag ser att ni diskuterar om honom och det vore otacksamt av mig att inte försvara min mästare.
Nu har du läst inläggen för hastigt. Att skepticism, antika skeptiker och radikalskepticism överhuvud kom att diskuteras i denna tråd, där ämnet Wittgenstein är rubricerat, har att göra med Teaitetos något osammanhängande inlägg ovan. Se särskilt Stefans kommentar:
Stefan skrev:Varför kommer "skeptikerna alltid att dra längsta strået"? Och vad har det att göra med W.?
Om du läser inläggen efter det ser du att diskussionen därefter lämnat Wittgenstein för att, efter att MrTambourineMan befäst sidospåret, handla om skepticism. Om du läser det en gång till blir det säkert tydligt att mina kommentarer angående mentalsjukdom har att göra med vissa uttalade former av radikal skepticism, och ingenting alls att göra med Wittgenstein. Jag tänker exempelvis på den gamla greken som bodde i/var iklädd en tunna och enbart pekade på saker, eftersom han tvivlade på allt.
Som en parentes förvånar det mig att någon som läst Wittgenstein alls kopplar honom till radikal skepticism, eftersom jag själv uppfattat det som att han är ganska restriktiv med tvivel, vad som är möjligt att tvivla på, att kunskapen är tvivlets grund ("så tvivlar man", Om Visshet) osv.
Jag definierar inte Alzheimer som en mental sjukdom.
http://susning.nu/Mentalsjukdom skrev:Mentalsjukdomar är sjukdomar i själen eller psyket. Mentalsjukdomar innebär att en människa förändras i sitt beteende och/eller sin uppfattning av omvärlden. För att klassas som en mentalsjukdom krävs det att patienten själv lider av sina besvär.
Termen "mentalsjukdom" är kanske lite gammalmodig. Idag använder man ofta "psykiskt funktionshinder" när det t.ex. är fråga om fobier, och jag vet faktiskt inte hur långt den termen sträcker sig och vad som idag räknas som verkliga mentala sjukdomar. Om Alzheimers sjukdom inte är en mental sjukdom vet jag inte vad som skulle vara det. Poängen var i alla fall att vissa störningar som påverkar kognitionen är fysiskt manifesta, andra inte. Det har inte jättestor betydelse för resonemanget.
Patrizia skrev:Vad är en normal människa?
Är det inte så att sålänge jag håller mig inom en viss beteendets givna regler som är satta av en samfund, så uppfattas jag normal?
Jo, det är en rätt OK definition tycker jag. Vet dock inte om jag skulle kalla det för "regler uppsatta av ett samfund" - det är snarare ett beteende som vi observerar och lär oss härma i tidig ålder. Om du t.ex. säger "Hej" till varje människa du möter i Stockholm så betraktas det som onormalt (på gränsen till psykning) medan det kan vara fullt normalt att göra det på landstället. Ändå står inte dessa "regler" att läsa någonstans. Det handlar mer om att göra som alla andra.
Patrizia skrev:Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan köra tomt prat och klä mig som alla andra gör och trädgården i mitt hus ser lika välskött ut som grannens fast när jag är inne i huset så kan göra saker och ting och titta på hur omänskliga och icke normala saker som helst.
Jo precis, det är därför det där med att "patienten själv lider av sina besvär" är så viktigt för att man ska kunna tala om en störning. En person kanske inte gör något annat än porrsurfar på fritiden, men om beroendet är så till den grad att den hindrar henne/honom att utföra sitt arbete så att h*n därför får sparken (något personen inte önskade), så kan vi prata om ett beroende och att personen borde söka hjälp.
Det finns otaliga liknande exempel. En person kan vara aggressiv, men om h*n är så människofientlig att h*n inte kan behålla vare sig privata eller affärsmässiga relationer är det en störning.
Patrizia skrev:Så låt oss diskutera filosofi och inte se ner på människor som har dedikerat deras liv på att just mänskligheten skulle någongång vakna från drömmen och sikta sig på väsentligheter i "livet".
Jag har inte läst W:s tidiga verk, men jag har aldrig uppfattat honom som kritisk till vad människan gör eller hur hon handlar. Snarare har jag uppfattat att han önskar kartlägga människans förhållande till språket, språkspelet och hur vi handlar (ffa språkligt), snarare än hur vi borde handla.
För att tala om något helt annat: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du verkar t.ex. störa dig på att folk pratar om det som du betraktar som oväsentligheter, samt de som fäster stor vikt vid sin "yta", är det korrekt? Varför besvärar detta dig?
§
-
Patrizia
hovnarr skrev:
Jag gick nog efter trådens identitet, eller rättare sagt, kontextens huvudperson. Håller med att det kan uppstå missförstånd om tråden får flyta var som helst.
Nu är det nog min tur att be dig läsa mitt inlägg en gång till.
Nu har du läst inläggen för hastigt. Att skepticism, antika skeptiker och radikalskepticism överhuvud kom att diskuteras i denna tråd, där ämnet Wittgenstein är rubricerat, har att göra med Teaitetos något osammanhängande inlägg ovan... /.../ Om du läser inläggen efter det ser du att diskussionen därefter lämnat Wittgenstein
Jag gick nog efter trådens identitet, eller rättare sagt, kontextens huvudperson. Håller med att det kan uppstå missförstånd om tråden får flyta var som helst.
För att tala om något helt annat: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du verkar t.ex. störa dig på att folk pratar om det som du betraktar som oväsentligheter, samt de som fäster stor vikt vid sin "yta", är det korrekt? Varför besvärar detta dig?
Nu är det nog min tur att be dig läsa mitt inlägg en gång till.
Patrizia skrev:För att tala om något helt annat: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du verkar t.ex. störa dig på att folk pratar om det som du betraktar som oväsentligheter, samt de som fäster stor vikt vid sin "yta", är det korrekt? Varför besvärar detta dig?
Nu är det nog min tur att be dig läsa mitt inlägg en gång till.
Det var alltså inte korrekt? Jag drog slutsatsen utifrån följande:
Patrizia skrev:Att berätta vad man har handlat dagen innan och vad Pille sa om Pulle osv. behöver inte så mycket tankeverksamhet men att börja fundera på existentiella frågor, logikens roll i vårt tänkande och försöka komma ur den och beskriva sin egen tänkandets struktur är nog mycket svårare än ett vardagsprat. Han var nog inte intresserad av vardagsprat, den perioden lämnade han under sin barndom.
(Här tolkade jag det som att du såg det som mer önskvärt att fundera på "existentiella frågor" och "logikens roll" än "vardagsprat")
Patrizia skrev:Så låt oss diskutera filosofi och inte se ner på människor som har dedikerat deras liv på att just mänskligheten skulle någongång vakna från drömmen och sikta sig på väsentligheter i "livet".
(Här tolkade jag det som att du ansåg att merparten av mänskligheten levde i någon slags dröm som det vore önskvärt att vakna ur så de kunde sikta in sig på livets väsentligheter).
Förtydliga gärna hur du menade, så att jag kan tolka dig riktigare i fortsättningen. Min fråga kvarstår dock: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du behöver naturligtvis inte besvara den om du inte har lust. Mer specifikt undrar jag om du värderar detta ditt konstanterande som positivt eller negativt:
Patrizia skrev:Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan köra tomt prat och klä mig som alla andra gör och trädgården i mitt hus ser lika välskött ut som grannens fast när jag är inne i huset så kan göra saker och ting och titta på hur omänskliga och icke normala saker som helst.
§
-
Patrizia
Hovnarr skrev:
Korrekt. Du hade svaret redan, så mitt svar skulle blott uppfattas som upprepning för dig.
Svaret beror i hög grad på att vem jag är som person. Förmodar att detta ligger i fokus för dig... Jag tror nog att min existens i detta forum, i egenskap av en "filosof", begränsar mig strarkt i att diskutera allt annat än filosofi. Du kan förstås kritisera mig genom att säga att "även tom prat i ett avseende kan vara filosofiskt" och jag har förmodligen svårt att försvara det motsatta för då behöver jag definiera filosofin osv... Men för att vara artig och visa min verkliga vilja att besvara din fråga så kan jag säga att min existens i detta forum överhuvudtaget, är att lära mig att inte parata tom och försöka söka mig in i djupet hos filosofer som finns här. Tom prat kan jag nog göra (om jag vill) annanstans då är jag i behov av att uppfattas som normal. Men här vill jag hålla mig strikt till icke-tom-prat.
Och icke-tom-prat för mig är logist strukturerad argumentering för en ståndpunkt (vilken som helst) och logiskt /icke-logiskt försvar till denna ståndpunkt baserad på personens egna tänkta premisser och inte kopiering av något lexikon. Alltså mötet mellan två "muterade" hjärnor inom ramen av hjärnornas egna existentiella staus och uppkomst. T.ex låta "Descartes" möta "Wittgenstein" om en ståndpunkt, vilken som helst. Eller Alexander den store möta Diogenes. Då kan diskussionen bli intressant (enligt mig). Men jag ger min åsikt chansen att vara helt fel. Om så är fallet så godtar jag konsekvensen med all respekt.
Det är denna duell som ger mig insikt och inte vad Pille köpte för hamburgare åt pulle. Hoppas du inte missförstår mig, jag menar inget illa.
P.S. Leta gärna upp berättelsen om mötet mellan Alexander den store och Diogenes. Djup filosofisk akt. Tom-prat möter icke-tom-prat.
Patrizia skrev:
Att berätta vad man har handlat dagen innan och vad Pille sa om Pulle osv. behöver inte så mycket tankeverksamhet men att börja fundera på existentiella frågor, logikens roll i vårt tänkande och försöka komma ur den och beskriva sin egen tänkandets struktur är nog mycket svårare än ett vardagsprat. Han var nog inte intresserad av vardagsprat, den perioden lämnade han under sin barndom.
(Här tolkade jag det som att du såg det som mer önskvärt att fundera på "existentiella frågor" och "logikens roll" än "vardagsprat")
Korrekt. Du hade svaret redan, så mitt svar skulle blott uppfattas som upprepning för dig.
Förtydliga gärna hur du menade, så att jag kan tolka dig riktigare i fortsättningen. Min fråga kvarstår dock: Vad tycker du själv är väsentligt i livet? Du behöver naturligtvis inte besvara den om du inte har lust. Mer specifikt undrar jag om du värderar detta ditt konstanterande som positivt eller negativt:
Patrizia skrev:
Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan köra tomt prat och klä mig som alla andra gör och trädgården i mitt hus ser lika välskött ut som grannens fast när jag är inne i huset så kan göra saker och ting och titta på hur omänskliga och icke normala saker som helst.
Svaret beror i hög grad på att vem jag är som person. Förmodar att detta ligger i fokus för dig... Jag tror nog att min existens i detta forum, i egenskap av en "filosof", begränsar mig strarkt i att diskutera allt annat än filosofi. Du kan förstås kritisera mig genom att säga att "även tom prat i ett avseende kan vara filosofiskt" och jag har förmodligen svårt att försvara det motsatta för då behöver jag definiera filosofin osv... Men för att vara artig och visa min verkliga vilja att besvara din fråga så kan jag säga att min existens i detta forum överhuvudtaget, är att lära mig att inte parata tom och försöka söka mig in i djupet hos filosofer som finns här. Tom prat kan jag nog göra (om jag vill) annanstans då är jag i behov av att uppfattas som normal. Men här vill jag hålla mig strikt till icke-tom-prat.
Och icke-tom-prat för mig är logist strukturerad argumentering för en ståndpunkt (vilken som helst) och logiskt /icke-logiskt försvar till denna ståndpunkt baserad på personens egna tänkta premisser och inte kopiering av något lexikon. Alltså mötet mellan två "muterade" hjärnor inom ramen av hjärnornas egna existentiella staus och uppkomst. T.ex låta "Descartes" möta "Wittgenstein" om en ståndpunkt, vilken som helst. Eller Alexander den store möta Diogenes. Då kan diskussionen bli intressant (enligt mig). Men jag ger min åsikt chansen att vara helt fel. Om så är fallet så godtar jag konsekvensen med all respekt.
Det är denna duell som ger mig insikt och inte vad Pille köpte för hamburgare åt pulle. Hoppas du inte missförstår mig, jag menar inget illa.
P.S. Leta gärna upp berättelsen om mötet mellan Alexander den store och Diogenes. Djup filosofisk akt. Tom-prat möter icke-tom-prat.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 52 och 0 gäster